Ja, det måste du! Och så småningom kommer du vilja finnas där för DEJ oxå! Du är oxå någons barn och ditt liv har ett eget, fantastiskt värde, även om andras dumma handlingar har gjort det svårt just nu. Kram!
1 gillning
Det är verkligen fruktansvärt det du går igenom!
Min exman är nu tillsammans med en bekant till oss… 6 mån efter vi separerat… han påstår att inget hände innan dess… TROTS det så hade jag fått fruktansvärda obehagskänslor av henne då vi var på semester tillsammans sommaren före… då kan man ju undra vad mitt 6e sinne sa till mig för nåt…?
Jag har oxå känt mig som den värsta mamman på jorden… min mamma har fått hjälpa mig med lilla dottern en hel del för att jag ska klara av allt…
MEN nu ett år efter första chocken (han ville prova att separera efter förra julen) så känner jag ändå att jag kommer att klara av detta! Jag vill inte längre dö (kanske lite ibland) men jag ser en ljusning och ett hopp och en framtidstro…
Du kommer gå starkare ur detta! Kanske med en försvagad tro på evig kärlek… men ändå starkare!
all styrka till dig! <3
ps. sådant vidrigt beteende borde faktiskt vara olagligt! vi sa att MINST 6 mån ska man ha varit i en seriös relation med någon ny - och först därefter så får den nya träffa barnet! alla borde ha en sådan regel!
3 gillningar
Så klokt av er. Mitt fege ex hävdade att ingen annan fanns. Han ville rå sig själv. Då sattes också förhoppningarna om en “lycklig” skilsmässa där vi kunde samarbeta som föräldrar.
Men sanningen var en annan. Inom en vecka hade han och barnen sprungit på “pappas gamla arbetskompis” och jag kände direkt obehagskänslor inför detta. Inom någon månad hade barnen åter träffat samma “gamla arbetskompis” och ytterligare någon månad senare informerades jag. När jag uttryckte att jag tyckte det var olämpligt UR BARNENS SYNVINKEL fick jag veta att jag hade inget med hans veckor med barnen att göra. Så där sprack hoppet om det goda samarbetet. Mindre än 5 månader från det att barnen informerats om att vi skulle skiljas åker ett förälskat ex MED barnen, nya kvinnan och hennes barn på semester. Han hade inte tanke på barnens känslor och funderingar och jag hade ingenting att säga till om. Så alla ni som väntar med att introducera nya relationer i era barns liv ska ha en stor eloge.
4 gillningar
Fruktansvärt jobbigt!
Hur mådde barnen på semestern?
Jag vet inte riktigt. Lite har de sagt till mig över åren som gått sedan dess. Jag vet att ett av hennes barn och ett av våra inte drog jämnt. Ex skyllde allt på barnen. Våra barn tyckte att de hade fått för lite uppmärksamhet “för pappa är ju kär i xxx” och “det var ju lite jobbigt i början när jag tvunget skulle vara med xxx son för jag kände ju inte honom då”.
Ok, inte optimalt läge, nej. Har det blivit fler resor sen?
Jag läser en bok, hur man går vidare efter skilsmässa. Där står det att man ska älta. Läst en annan, som säger man inte ska älta. Båda böckerna säger det kan ta väldigt lång tid innan man mår bra. Hur man ska bearbeta sina känslor.
Idag är en riktig skitdag. Gårdagen var en riktigt härlig dag. Umgicks med en kompis och träffade förhoppningsvis en ny. Idag vaknar jag och världen är helt svart. Sorgen är stor, smärtan ligger över bröstet. Körde hem från Örebro till Stockholm, solen sken, vacket väder. Allt såg grått ut. Så trött på denna känsla som kommer tillbaka hela tiden.
Jag kommer hem, fixar lite. Sen sätter man sig. Och nu, igen, rinner tårarna. Jag undrar hur fan kan man bearbeta sin sorg? Det gör så jäkla ont hela tiden det är galet. Jag borde inte fälla en tår för den människan. Hur hon fått mig att lida. Hur hon låtit en man sova i mitt hus. Sova över i hans hus. Och säger “vi är bara vänner, INGET har hänt” yeah right
Men jag kan inte släppa mina känslor för henne. För situationen. Smärtan är där, äkta eller oäkta, den är där. Jag känner hela tiden vafan har jag gjort att få förtjäna denna tortyr? Detta liv? Jag försöker vända idéerna till positiva, enligt det min psykolog försökt lära mig. Möta de destruktiva tankarna, och vända dem. Men vad händer om man känner att man börjar drunkna av negativa tankar? Att vad jag än kontrar med kommer det mer?
Jag känner att jag inte har så mycket mer ork för och kämpa. Ibland vill man bara ge upp. Just nu är det BARA barnen som får mig att kämpa vidare. Men de har sett mig gråta så många gånger att jag börjar tro att det är skadligt för dem att se mig gråta hela tiden. Att de tar skada av min sorg. Känner mig som en så dålig pappa, som en patetisk människa. Och ingen skulle tro mig om jag sa att jag alltid varit en stolt, full av självförtroende, glad och social man. Nu… ja… en skugga finns kvar av mig.
Och ska jag gå enligt vad böckerna säger, 1-2år för att komma över sånt här skit? ska jag må så här så länge? Fan vad trött jag är på allt detta just nu
2 gillningar
Du är stark @armadeus Du orkar.
Du har nått verkligt vackert och fint att kämpa för…dina barn.
Orken och humöret går upp och ner. Mest ner känns det som många gånger.
Men vi måste få sörja. Det känns ju faktiskt som nån har dött ifrån oss. Tror verkligen inte det skulle ha gjort mer ont om min man försvunnit ut ut mitt liv på det sättet.
Sedan tror jag verkligen inte att vi blir sämre föräldrar och skadar våra barn för att dom ser oss gråta. Snarare tvärtom…
Sedan kan det ju vara svårt att veta hur man ska bearbeta sin sorg. Där får man nog försöka hitta sin egen väg. Du vet ju vad min terapi består av. Kanske inte den bästa men den ger själslig ro…
Ta hand om dig.
Många kramar. Det kommer att kännas lättare💖
1 gillning
YDet har bara gått ca 3 månader, eller hur? Du är fortfarande inne i den mest akuta fasen och det kommer du nog att vara ännu en tid men inte i 1-2 år! Det lugnar sig. Man börjar tänka på ett annat sätt.
Jag har läst flera böcker om sorg och separationer och jag har läst OM dem igen vid olika tidpunkter under resans gång. Jag har tagit åt mig nya råd och klokheter från böckerna beroende på var jag har varit i min process. Det är jätteintressant och jag lär mig nya saker om mig själv och förhållanden hela tiden. Sen blir jag ju tyvärr ingen bättre människa för det tyvärr. 
De böcker som har gett mest är
Barbro Lennér Axelsons bok “Förluster” och Anna Bennich Karlstedts " Vägen genom skilsmässan"
Det blir bättre! Berätta också för dina barn att det kommer att bli bättre. Du är ett föredöme för dem både då du visar din sorg och gråter men också då du visar dem att du reser dig och kämpar vidare.
Kram!
5 gillningar
Jag har faktiskt läst att en skilsmässa är VÄRRE än ett dödsfall. (Naturligtvis olika för olika personer.) En skilsmässa innefattar så många förluster i en! Ofta en förlust av barnen på halvtid, kanske man tappar vänner och den andres familj på ett sätt man inte skulle göra vid ett dödsfall (folk tror att det måste “ta parti” för en sida…), det blir ofta flytt och jobbig försäljning och uppdelning av ens bohag, det är att tampas med känslor som är mer “oklara”. Såsom “varför VÄLJER hen att lämna mig?” “Vad har jag gjort för fel/kunnat göra bättre?” Det kanske är ett av/på förhållande en tid som bara är nedbrytande, och det innefattar inte sällan ett OERHÖRT svek och kanske med det att man förlorar tron på sigsjälv/mänskligheten/kärleken… Dvs ETT TOTALT UPPBRYT från sitt liv. SAMT sorgen att bli ensam. Nej ni - en skilsmässa är inte att leka med…! (och jag som i min naivitet trodde att skilsmässor va ok för de flesta…! gud så fel jag hade!!)
På ett sätt trodde jag att jag skulle må bättre efter ett år än vad jag nu gör. FAST å andra sidan på ett sätt så mår jag ändå OTROLIGT mkt bättre än jag gjorde sådär efter 4 mån. (levde i förnekelse tills dess och trodde verkligen ända tills i somras att han skulle ångra sig o komma tillbaks…) - sen där nånstans 4-6 mån var det nog som värst. Kraschade sen efter typ 7 mån fysiskt. Tar mig nu långsamt uppåt… Så nej den mest akuta fasen är ändå över. Gråter i princip aldrig längre. Ni kommer alla att komma dit.
@jane vill lägga till på listan av läsvärda böcker: “Det är något som inte stämmer” av Martina Haag. Jag tyckte den var rolig och PÅ PRICKEN som jag känt det före/under/efter skilsmässan.
Styrka önskar jag er alla!
9 gillningar
Har flyttat ett flertal inlägg till annan tråd.
/Moderator.
Just idag, vid detta klockslag, har det gått 3månader sedan hon splittrade på oss. Just idag, för 3 månader sedan krossade hon mig, min värld och mitt liv. Just idag, för 3månader sedan. Jag har mått så dåligt över det. Jag har gråtit så extremt över det. Jag har inte kunnat tänka, sova, ständigt ont i hjärtat, stress. Hon tog ifrån mig så mycket. Hon tog ifrån mig mina barn på 50%. Jag tvingades sälja min fina bil, jag tvingas sälja mitt hus. Jag har kommit från ingenting, från en fattig familj, men jag harkämpat ihop allt. Kunnat leva ett bra liv med hyfsad ekonomi. Nu tar jag 1000kliv bakåt. 12år av mitt liv och jag undrar, förutom 2st underbara barn, vad har jag kvar? En massa minnen? Härliga minnen som förvandlats till hemska mardrömmar. Underbara platser som jag inte vill besöka. Familjekära högtider som jag har farhågor för nu.
Hon tog allt ifrån mig. Till och med mitt hopp. För att vad? För att jag var en dålig man? För att jag var en dålig pappa? För att vi inte hade roligt tillsammans? För att vi inte hade spänning tillsammans? För att jag slog henne? För att jag svor åt henne? För att jag var otrogen? Jag var INGET av detta. Hon och barnen var mitt allt. Men inte mer.
Dagarna har gått. Vissa dagar hemska. Vissa dagar värre. Ingen dag har vart bra. Jag längtar till bra dagar. Jag längtar till mina barn som jag inte kommer se på en vecka nu. Jag längtar till kärleken och till livet. Jag längtar. Det jag har nu är inget liv jag önskar någon.
Min pojke sa till mig imorse, 7 år gammal: “Pappa, jag vill stanna med dig pappa. Du behöver mig mer än mamma.”
Ska en 7åring känna så? gå igenom detta?
Faan ta dig att du gjorde allt detta mot oss. Faan ta dig att du splittrade på oss. Du har trampat på mig. Du har lagt all skuld på mig. Du har sett till att mitt liv blivit till en mardröm. Faan ta dig. Jag var och är inte värd det här. Jag var en stolt man med självsäkerhet, var glad, var social. Vad är jag nu? Ingenting återstår. Faan ta dig din äckliga människa. Du kunde inte hålla dig och tog en man till MITT jävla hus.
Jag kommer aldrig och förlåta dig. Jag kommer aldrig vilja ha dig mer.
Men även med allt detta. Så älskar jag dig. Jag hoppas det dör ut. Bryr mig om dig. Jag hoppas det dör ut. Kommer ihåg dig. Jag hoppas det dör ut. Du ska inte finnas för mig mer. Du har gjort tillräckligt mot mig. Aldrig igen
Aldrig igen
9 gillningar
Fina fina Armadeus!
Vet du en sak? Jag är säker på att det är ett gäng kvinnor här som förbannar det faktum att de tycker sig vara 10-15 år “för gamla”, för unga, bor “fel” eller är för blyga för att ta kontakt med dig privat.
Du är ett kap!
Människa! Du är värd så mycket bättre än en tjej som är otrogen med en “gubbe” (antagligen i min ålder). Låt henne känna sig ung i sin 30-årskris och honom känna sig ung trots gråa hår och trötta knän.
Du är en diamant och tro inget annat än att du är bra. Bäst. 
8 gillningar
Du är så mycket mer än du tror Armadeus!
Du är en fantastisk man och har förmågan att visa empati för andra även i dina svåraste stunder.
Du är fantastisk pappa som ser dina barn och hör vad de säger.
Jag tror att när du accepterat det som händer dig, accepterar det du inte kan påverka så kommer du hitta dig själv igen.
Hitta den härliga man du är!
Våra x är egoistiska skitstövlar och det kommer slå tillbaka på dem i slutändan. De är inte värda våra tankar, frågor och funderingar. De är inte värda oss!
Jag tror på dig! Kramar 
7 gillningar
Jag tycker du verkar vara en fantastisk man och pappa till dina barn.Jag förstår din ilska över det som har hänt . Tyvärr så verkar dom flesta här inne ha varit med liksom jag att verkligen. Ha älskat våra partners och gjort allt för dom men fått väldig lite tillbaka.Men jag hoppas och tror på Karma och att vi ska få kärlek och lycka igen.Tyvärr så önskar jag mitt ex olycka .
Kramar till dig och Vi ska klara det❤
5 gillningar
Och du verkar helt fantastisk gittan6308!
Ny här och stöttar redan andra!
3 gillningar
Tack för era fina och omtänksamma svar @AbsolutIngenIdiot, @Trasigt och @gittan6308
Jag får jobba på mig själv ännu mer
2 gillningar
Första tiden är naturligtvis allra värst och absolut de första tre månaderna.
Men det vänder. Jag lovar.
Du älskar henne fortfarande. Men snart kommer dom känslorna att tyna bort. Det gör dom. Kärlekens eld slocknar när ingen lägger ved på brasan. Efter det kommer du att gå in i en ny fas. Allt känns lättare när man väl inser att det verkligen är över och att man känner att vad som än skulle hända så vill man aldrig någonsin ha tillbaka den man en gång älskat så.
Det är då tårarna kommer mer sällan. Men dom kommer. Dom kommer för att man saknar det som en gång varit. Oro för hur det kommer att bli. Man gråter för var och en känsla som kommer upp i kroppen.
Ilska, sorg, smärta, förnedring, brustna drömmar, oro…
Och jag håller med @AbsolutIngenIdiot du är ett kap. Den perfekte mannen. Men jag är en av dom som är för gamla och bor helt fel.
Men alla gör ju inte det.
Ett tu tre så hittar du henne. Henne dom du kommer att bränna himmel och jord för. Hon som ser DIG. Ser alla dina fina kvaliteter som jag vet att du har.
Livet blir ljusare och lättare.
Det tar lite tid men plötsligt så hår solen upp igen.
Många kramar till dig Vännen
9 gillningar
Här sitter jag och undrar, hur livet kommer att bli. Här sitter jag, och undrar vart gjorde jag fel? Gjorde jag fel? Självklart jag gjorde det. Inte är jag utan brister. Men vart brast det? Vart fick det henne och sluta älska mig? Och varför var det inte så för mig? Jag var inte alltid lycklig i detta förhållande. Jag hade tankar under detta förhållande om jag och hon var rätt. Att jag inte alltid var lycklig och glad. Men jag kämpade på. För henne, för barnen. För jag tror inte på att ge upp. Jag ville inte utsätta henne eller barnen någonsin för en sådan här smärta. Föräldrar som inte vill se varandra. Barn som aldrig kan få tillgång till båda föräldrar samtidigt. Bitterhet, sorg. Jag kämpade. Ibland var det bra, Ibland bättre, ibland inte alls. Men jag älskade och kämpade.
Men jag kunde inte böja mig på allt hon ville. Jag kunde inte ändra mig så som hon ville alltid. Det gick bara inte. För hon vägrade ändra sig helt och hållet. Kom jag med minsta lilla vart hon sur. Var det något annat jag lyfte som jag tyckte inte var bra, då fick jag svaret hitta någon annan då. Ändå kämpade jag för oss. Men jag blev mer stängd. Jag kämpade och stannade, men jag pratade inte så mycket och så öppet om mina känslor. Men istället blev jag kallad “manipulativ och utsatte henne för psykisk misshandel” för att jag inte kommunicerade och blev tyst vid bråk, då i början kunde jag gapa och skrika tillbaka. Jag sa vad jag tyckte också och tyckte det var viktigt att få det ut ur systemet, och vi båda skulle ta åt oss, och göra de ändringar som behövdes. För vi älskade varandra. Jag blev tystare, jag blev mer sluten. Och blev kallad det ena och andra för det.
Hon kom alltid med att hon gör allt för mig. Hon har ställt upp med allt för mig. Hon tagit allt ansvar hemma.
Jaa, visst tog hon större ansvar med hemmasysslor hemma. Jag hade matlagning och bygga allt som behövdes. Men medans jag lagade god mat, hade vi alltid disk som stod, och jag fick skit för att jag sölade för mycket. Aldrig hade vi något rent hem, och klädhögar som bara packades på utan ände. När jag byggde, renoverade, inne eller ute, gjorde jag alltid allt klart. Medans hon tvättade kläder men plockade aldrig in dessa. Påpekade jag, då brakade allt skit lös. Bara stick om du inte är nöjd, hitta någon “hora” som vill ha sex 3ggr per dag med dig. Det var alltid det hon sa.
Och jaa, sex, från att ha haft sex så ofta, försvann det helt. 1gång per månad efter man fått böna och be. Hon hade inte lust. Ville inte, jag gjorde aldrig någonting hemma, hjälpte aldrig till, så då fick hon inte lust sa hon. Jag städade ibland, huset vart skinande. Jag tvättade, plockade undan allt. Vek allt. Efter några dagar kramas man lite, och blir lite upphetsad, då fick man i ansiktet att tro inte för att du städat några dagar så ska jag bara ha sex med dig…
Och när man ÄNTLIGEN fick det. När man äntligen hade sex, då sa hon aja, kör då, la sig ned som en potatissäck och frågade mitt i allt är du klar snart… Man kände sig alltid smutsig och äcklig.
Jag är kille, jag förstår inte tjejer fick jag alltid höra.
Jaa, jag kanske inte gör det. Jag kanske inte hade några rättigheter i detta förhållande. Jag kanske inte skulle be om närhet och sex.
Ändå kämpade jag på. För jag älskade henne. For good or bad. Jag älskar min familj. Men nu finns inte vi som familj. Nu är vi splittrade. Nu är mina barn skilsmässobarn. Nu är jag nedbruten. Nu är hon med en 20 år äldre man (som enligt henne är enbart en vän) som tydligen sover över och hon sover över med mina barn.
Men tydligen var det jag som utsatte henne för psykisk misshandel. Jag gjorde allt fel. Jag spenderade inte tid med henne. Jag var inte öm. Jag var inte empatisk. Jag brydde mig bara om sex. Jag sa INTE mycket i bråk. Jag SLÖT mig och var inte öppen.
Nu är jag ingenting längre. Finns inte. Känns som min existens har upphört. Jag får börja om säger alla. Gör det du tycker om säger alla. Nu har du chansen och göra som du vill säger alla.
…
Jaa, vad gör man nu undrar jag? Hur plockar jag upp mig själv och kör vidare härifrån?
Vilken väg är min nya färdriktning?
8 gillningar