Har flyttat ett flertal inlägg till annan tråd.
/Moderator.
Just idag, vid detta klockslag, har det gått 3månader sedan hon splittrade på oss. Just idag, för 3 månader sedan krossade hon mig, min värld och mitt liv. Just idag, för 3månader sedan. Jag har mått så dåligt över det. Jag har gråtit så extremt över det. Jag har inte kunnat tänka, sova, ständigt ont i hjärtat, stress. Hon tog ifrån mig så mycket. Hon tog ifrån mig mina barn på 50%. Jag tvingades sälja min fina bil, jag tvingas sälja mitt hus. Jag har kommit från ingenting, från en fattig familj, men jag harkämpat ihop allt. Kunnat leva ett bra liv med hyfsad ekonomi. Nu tar jag 1000kliv bakåt. 12år av mitt liv och jag undrar, förutom 2st underbara barn, vad har jag kvar? En massa minnen? Härliga minnen som förvandlats till hemska mardrömmar. Underbara platser som jag inte vill besöka. Familjekära högtider som jag har farhågor för nu.
Hon tog allt ifrån mig. Till och med mitt hopp. För att vad? För att jag var en dålig man? För att jag var en dålig pappa? För att vi inte hade roligt tillsammans? För att vi inte hade spänning tillsammans? För att jag slog henne? För att jag svor åt henne? För att jag var otrogen? Jag var INGET av detta. Hon och barnen var mitt allt. Men inte mer.
Dagarna har gått. Vissa dagar hemska. Vissa dagar värre. Ingen dag har vart bra. Jag längtar till bra dagar. Jag längtar till mina barn som jag inte kommer se på en vecka nu. Jag längtar till kärleken och till livet. Jag längtar. Det jag har nu är inget liv jag önskar någon.
Min pojke sa till mig imorse, 7 år gammal: “Pappa, jag vill stanna med dig pappa. Du behöver mig mer än mamma.”
Ska en 7åring känna så? gå igenom detta?
Faan ta dig att du gjorde allt detta mot oss. Faan ta dig att du splittrade på oss. Du har trampat på mig. Du har lagt all skuld på mig. Du har sett till att mitt liv blivit till en mardröm. Faan ta dig. Jag var och är inte värd det här. Jag var en stolt man med självsäkerhet, var glad, var social. Vad är jag nu? Ingenting återstår. Faan ta dig din äckliga människa. Du kunde inte hålla dig och tog en man till MITT jävla hus.
Jag kommer aldrig och förlåta dig. Jag kommer aldrig vilja ha dig mer.
Men även med allt detta. Så älskar jag dig. Jag hoppas det dör ut. Bryr mig om dig. Jag hoppas det dör ut. Kommer ihåg dig. Jag hoppas det dör ut. Du ska inte finnas för mig mer. Du har gjort tillräckligt mot mig. Aldrig igen
Aldrig igen
9 gillningar
Fina fina Armadeus!
Vet du en sak? Jag är säker på att det är ett gäng kvinnor här som förbannar det faktum att de tycker sig vara 10-15 år “för gamla”, för unga, bor “fel” eller är för blyga för att ta kontakt med dig privat.
Du är ett kap!
Människa! Du är värd så mycket bättre än en tjej som är otrogen med en “gubbe” (antagligen i min ålder). Låt henne känna sig ung i sin 30-årskris och honom känna sig ung trots gråa hår och trötta knän.
Du är en diamant och tro inget annat än att du är bra. Bäst. 
8 gillningar
Du är så mycket mer än du tror Armadeus!
Du är en fantastisk man och har förmågan att visa empati för andra även i dina svåraste stunder.
Du är fantastisk pappa som ser dina barn och hör vad de säger.
Jag tror att när du accepterat det som händer dig, accepterar det du inte kan påverka så kommer du hitta dig själv igen.
Hitta den härliga man du är!
Våra x är egoistiska skitstövlar och det kommer slå tillbaka på dem i slutändan. De är inte värda våra tankar, frågor och funderingar. De är inte värda oss!
Jag tror på dig! Kramar 
7 gillningar
Jag tycker du verkar vara en fantastisk man och pappa till dina barn.Jag förstår din ilska över det som har hänt . Tyvärr så verkar dom flesta här inne ha varit med liksom jag att verkligen. Ha älskat våra partners och gjort allt för dom men fått väldig lite tillbaka.Men jag hoppas och tror på Karma och att vi ska få kärlek och lycka igen.Tyvärr så önskar jag mitt ex olycka .
Kramar till dig och Vi ska klara det❤
5 gillningar
Och du verkar helt fantastisk gittan6308!
Ny här och stöttar redan andra!
3 gillningar
Tack för era fina och omtänksamma svar @AbsolutIngenIdiot, @Trasigt och @gittan6308
Jag får jobba på mig själv ännu mer
2 gillningar
Första tiden är naturligtvis allra värst och absolut de första tre månaderna.
Men det vänder. Jag lovar.
Du älskar henne fortfarande. Men snart kommer dom känslorna att tyna bort. Det gör dom. Kärlekens eld slocknar när ingen lägger ved på brasan. Efter det kommer du att gå in i en ny fas. Allt känns lättare när man väl inser att det verkligen är över och att man känner att vad som än skulle hända så vill man aldrig någonsin ha tillbaka den man en gång älskat så.
Det är då tårarna kommer mer sällan. Men dom kommer. Dom kommer för att man saknar det som en gång varit. Oro för hur det kommer att bli. Man gråter för var och en känsla som kommer upp i kroppen.
Ilska, sorg, smärta, förnedring, brustna drömmar, oro…
Och jag håller med @AbsolutIngenIdiot du är ett kap. Den perfekte mannen. Men jag är en av dom som är för gamla och bor helt fel.
Men alla gör ju inte det.
Ett tu tre så hittar du henne. Henne dom du kommer att bränna himmel och jord för. Hon som ser DIG. Ser alla dina fina kvaliteter som jag vet att du har.
Livet blir ljusare och lättare.
Det tar lite tid men plötsligt så hår solen upp igen.
Många kramar till dig Vännen
9 gillningar
Här sitter jag och undrar, hur livet kommer att bli. Här sitter jag, och undrar vart gjorde jag fel? Gjorde jag fel? Självklart jag gjorde det. Inte är jag utan brister. Men vart brast det? Vart fick det henne och sluta älska mig? Och varför var det inte så för mig? Jag var inte alltid lycklig i detta förhållande. Jag hade tankar under detta förhållande om jag och hon var rätt. Att jag inte alltid var lycklig och glad. Men jag kämpade på. För henne, för barnen. För jag tror inte på att ge upp. Jag ville inte utsätta henne eller barnen någonsin för en sådan här smärta. Föräldrar som inte vill se varandra. Barn som aldrig kan få tillgång till båda föräldrar samtidigt. Bitterhet, sorg. Jag kämpade. Ibland var det bra, Ibland bättre, ibland inte alls. Men jag älskade och kämpade.
Men jag kunde inte böja mig på allt hon ville. Jag kunde inte ändra mig så som hon ville alltid. Det gick bara inte. För hon vägrade ändra sig helt och hållet. Kom jag med minsta lilla vart hon sur. Var det något annat jag lyfte som jag tyckte inte var bra, då fick jag svaret hitta någon annan då. Ändå kämpade jag för oss. Men jag blev mer stängd. Jag kämpade och stannade, men jag pratade inte så mycket och så öppet om mina känslor. Men istället blev jag kallad “manipulativ och utsatte henne för psykisk misshandel” för att jag inte kommunicerade och blev tyst vid bråk, då i början kunde jag gapa och skrika tillbaka. Jag sa vad jag tyckte också och tyckte det var viktigt att få det ut ur systemet, och vi båda skulle ta åt oss, och göra de ändringar som behövdes. För vi älskade varandra. Jag blev tystare, jag blev mer sluten. Och blev kallad det ena och andra för det.
Hon kom alltid med att hon gör allt för mig. Hon har ställt upp med allt för mig. Hon tagit allt ansvar hemma.
Jaa, visst tog hon större ansvar med hemmasysslor hemma. Jag hade matlagning och bygga allt som behövdes. Men medans jag lagade god mat, hade vi alltid disk som stod, och jag fick skit för att jag sölade för mycket. Aldrig hade vi något rent hem, och klädhögar som bara packades på utan ände. När jag byggde, renoverade, inne eller ute, gjorde jag alltid allt klart. Medans hon tvättade kläder men plockade aldrig in dessa. Påpekade jag, då brakade allt skit lös. Bara stick om du inte är nöjd, hitta någon “hora” som vill ha sex 3ggr per dag med dig. Det var alltid det hon sa.
Och jaa, sex, från att ha haft sex så ofta, försvann det helt. 1gång per månad efter man fått böna och be. Hon hade inte lust. Ville inte, jag gjorde aldrig någonting hemma, hjälpte aldrig till, så då fick hon inte lust sa hon. Jag städade ibland, huset vart skinande. Jag tvättade, plockade undan allt. Vek allt. Efter några dagar kramas man lite, och blir lite upphetsad, då fick man i ansiktet att tro inte för att du städat några dagar så ska jag bara ha sex med dig…
Och när man ÄNTLIGEN fick det. När man äntligen hade sex, då sa hon aja, kör då, la sig ned som en potatissäck och frågade mitt i allt är du klar snart… Man kände sig alltid smutsig och äcklig.
Jag är kille, jag förstår inte tjejer fick jag alltid höra.
Jaa, jag kanske inte gör det. Jag kanske inte hade några rättigheter i detta förhållande. Jag kanske inte skulle be om närhet och sex.
Ändå kämpade jag på. För jag älskade henne. For good or bad. Jag älskar min familj. Men nu finns inte vi som familj. Nu är vi splittrade. Nu är mina barn skilsmässobarn. Nu är jag nedbruten. Nu är hon med en 20 år äldre man (som enligt henne är enbart en vän) som tydligen sover över och hon sover över med mina barn.
Men tydligen var det jag som utsatte henne för psykisk misshandel. Jag gjorde allt fel. Jag spenderade inte tid med henne. Jag var inte öm. Jag var inte empatisk. Jag brydde mig bara om sex. Jag sa INTE mycket i bråk. Jag SLÖT mig och var inte öppen.
Nu är jag ingenting längre. Finns inte. Känns som min existens har upphört. Jag får börja om säger alla. Gör det du tycker om säger alla. Nu har du chansen och göra som du vill säger alla.
…
Jaa, vad gör man nu undrar jag? Hur plockar jag upp mig själv och kör vidare härifrån?
Vilken väg är min nya färdriktning?
8 gillningar
Fina du🌸
Jag tror precis som du beskriver att det som skiljer oss från den som lämnat oss är att vi vill kämpa. Vi har givetvis också gjort fel men vi är villiga att jobba på dem tillsammans.
Vi har kanske inte heller varit lyckliga och nöjda alltid men vi kämpar för vårt äktenskap. Jag har upplevt det som ett dubbelt svek nu när jag blev lämnad, först blev jag utbytt och sen fick jag aldrig möjligheten att kämpa för oss.
Närhet och sex är för mig viktiga byggstenar i ett förhållande. Vi hade sällan sex under jobbiga perioder(sjukdom) i vårt äktenskap och på någotvis så fick jag inte någon närhet om inte han fick sex.
Nu tror jag att jag är den i vårt äktenskap som gillar sex mest men vi hade nästan bara sex om jag tog initiativet och till slut tröttnar man på det.
Jag vill känna mig åtrådd och älskad.
Vi är olika kvinnor och män och därför är det väldigt viktigt med kommunikation.
Jag tror jag kommer prata ihjäl min nästa partner😬 men hellre det än bli så grundligt sviken en gång till.
Du har inte upphört att finnas, du kommer hitta dig själv en starkare och klokare Armadeus
Kram på dig💕
4 gillningar
din nya färdriktning är framåt och uppåt min vän
1 gillning
Ibland undrar man verkligen vad som händer.
Den människa som man älskat så. Gjort allt för och ibland lite till…
Den människan som i början av ens förhållande var så lik mig själv. Det fanns inga större bekymmer. Olikheter var lätt att skratta bort och man jämkade så bägge blev nöjda.
Men vad händer sedan. När den ena börjar att smutskasta. Alltid ska ha rätt och det jämkas baske mig inte en millimeter…
Inga glada miner och långt till det där lättsamma skrattet…
Vad hände…hur blev det så??
Jag vet bara Älskade Vännen❤ Allt kommer att bli så mycket bättre.
Vi kommer att veta mer vad vi vill ha ut av varandra i nästa förhållande. Vi kommer att vara tydligare i vår kommunikation och framförallt prata mer som @Trasigt sa.
Vi kommer att hitta någon vi förtjänar och någon som förtjänar oss med all den kärlek som ligger och väntar på att få blomma ut
5 gillningar
Visst är det underligt, att man levt med en person så länge, delat allt, från kärlek, hemligheter till familjeliv, ekonomi till ingenting. Den person man tyckte så mycket om bara försvinner, och kvar är en känslokall människa med 0 sympati och empati.
Det är verkligen något som gör ont i mitt hjärta detta. Genomlida detta. Speciellt när jag älskar henne så mycket, och hon inte har känslor alls. Gått vidare, och vad jag tror redan hoppat i säng med en annan. Om de inte redan gjorde det när vi var tillsammans.
Jag har mina barn idag. Nu börjar min vecka med dem vilket känns skönt och bra. Men när de kommer, kommer också saker man får höra som har hänt under sin “mammavecka” Att pojken har sagt och bråkat att han inte vill ha den där som plastpappa. Att han har sovit över hos henne igen. Nu är det hennes lägenhet, så jag har mindre än 0 och säga till om nu. Jag borde fokusera på annat, men det är så svårt. Mina drömmar, mina tankar, allt handlar om henne. Hon är med mig när jag är på jobbet, hon är med mig när jag går, när jag köper ett par kläder, när jag tittat på månen…
Hon är med mig alltid. Förut i fysisk form, och nu i mina tankar. Tankar som har så mycket destruktiva och negativa inslag. Tankar som gör ont, som inte är mina vänner.
Jag får ett sms av henne igår, vad smal du har blivit, det måste kännas jättebra (vi träffades snabbt när hon lämnade dottern till mig igår) Vad faan ska jag svara på det? Varför skickar man det meddelandet??
Idag får jag sms, kan du ta barnen vecka 6, vi har en 5dagars kurs. <------- Jag tänker hon ska säkert åka bort med honom den veckan… Hur kan jag någonsin tro på ett ord hon säger? Mina känslor flyger åt alla håll hela tiden. Jag känner mig frisk och stark i kroppen, men så sjuk ändå, så sprucken.
Livet blev inte så som jag drömde och tänkte mig. Kärleken blev inte det jag föreställt mig. Min livspartner visade sig vara en falsk människa.
Drömmen sprack. Nu sitter jag här, i mitt mörka vrå, och undrar verkligen om det kommer bli bra. Om jag kommer må bra igen. Om jag kommer skratta och le igen. Om jag kommer bli lycklig igen. Så många frågor, men inga svar har man. Och inga svar får man.
7 gillningar
att känna sig lycklig igen broder. tror jag är kört. vad är lycka? vad finns kvar att hänga upp detta vaga begrepp på? jag tror att man går in med en inställning som inte är sund. att man kommer att leta fel hos sig själv coh sin partner. kommer man kanske straffa en annan människa genom att stanna då man vet vilket helvete det är om det inte funkar? kommer man våga riskera att bli lämnad igen? finns det nått positivt att vara två? förresten så kommer man aldrig vara två och upptäcka livet som vi gjorde. den vi träffar har också sår. antingen som lämnare eller lämnad. de som lämnade kommer nog stanna kvar längre, de kanske inte vill lämna igen och gör sig själva olyckliga.
nästa förhållande blir ett projekt. ett test. det kommer vara konstlat och falskt. det finns bara ett sant förhållande när man skaffar barn, men det fick jag inte var med att påverka utgången av.
på ett sätt så har de som lämnat gett oss det ultimata straffet för trots att det är slut kan inte vi lämna dem.
ja jag är bitter och börjar bli förbannad. jag byggde oss ett litet hus. till vår familj. nu försvarar hon sig med att säga att det var till barnen. Som om hon inte kommer vara där under resten av tiden med sina olika nya förhållanden. hoppas att hon aldrig mår bra i den där jävla stugan och jag ångrar att jag byggde den. Barnen hade klarat sig utan den.
Jag hoppas jag kan skratt mitt x upp i ansiktet om hon förslår veckobyte. Det är mitt lilla sätt att hämnas. bäst för barnen my ass. då får hon fixa det själv.
men som sagt, jag är bitter som tusan just nu.
med det sagt så kan jag inte låta bli att var nyfiken på hur hon mår? hur känner hon? känner hon ljusning? stolthet?
3 gillningar
Håller med dig vi träffades väldigt unga jag var bara 16 år och detta är det enda förhållande jag har haft.
Och vi blev vuxna tillsammans och tänk så mycket man har delat tillsammans man har legat och pratat om nätterna och barnen.Känns som att man är en halv människa nu.Förstår inte heller hur man kan sluta få känslor för en person på så kort tid utan jag tror/vet i mitt fall så kom en annan yngre person in i bilden.Förhållandena går ju upp o ner och man måste vilja kämpa för att det ska bli bra.Jag är nog gammalmodig men tycker att i nöd o lust betyder något och att man inte blir så jävla utbytt
3 gillningar
kram på dig @armadeus
Jag har framfört ditt förbättringsförslag till bostadsområdet idag 
Följer upp om någon vecka vad dom tycker och beslutar
2 gillningar
Hej @armadeus skrämmande vad jag känner igen mig i väldigt mycket du skriver… det är rätt sjukt alltså… ja det är en tuff resa detta… kram❤️
1 gillning
Ja det är verkligen en tuff resa. Är rädd för så mycket: ekonomin, att inte få uppleva kärleken igen, att inte träffa sina barn som man vill, att bli bitter medan ens ex går vidare med livet med ny kärlek, ensamheten. Rädslan och ångesten griper tag i en så starkt, speciellt på kvällarna.
VII så gärna känna hopp, vara nyfiken på vad framtiden kan ge- men känner bara rädsla. Vill ge upp , man vad blir bättre av det?
4 gillningar
Åh vad jag känner igen smärtan när barnen berättar vad som hänt under veckan de varit borta! Måste få säga att ditt x tycks vara helt omdömeslös, tyvärr i gott sällskap med mina barns pappa. Hur kan hon blanda in någon ny i barnens liv så tidigt?? Om man läser lite av dem som ska vara experter inom områden så är det sämsta man kan göra för barnen. Hur svårt kan det vara att hålla barnen utanför när de bor hos dig halva tiden??
Känner precis som dig att känna lycka igen tycks vara helt omöjligt. Men vi får hjälpas åt att lyssna på dem som är före oss i denna vidriga resa, det kommer bättre dagar. Jag är helt övertygad om att det finns någon annan i detta land som är rätt för dig. Kanske vi ska vara galna nog att vi hoppas att vi har den bästa tiden framför oss?? Du är en fantastisk människa med så mycket klokhet och värme, visst ska du skratta och le igen. Tills dess får vi försöka stötta varandra… Stor kram
3 gillningar
Sitter på morgonen vid en rackethall, ska snart spela Squash med min Psykolog, som också är PT.
Sitter här och mår sämre än jag mått på länge.
Igår mådde jag inte bra alls. Jag kände så mycket känslor började bygga hos mig igår. Så mycket ångest. Så mycket nedstämdhet. Jag hade barnen. Det borde ha vart min ljusa punkt under dagen. Det borde ha gjort mig lycklig. Och ja, till viss del gjorde det det. Men när barn kommer, och man frågar hur de mår, vad de har gjort, så berättar de också.
Jag fick reda på att han sovit över igen. Fick reda på att hon ännu inte skaffat tv-abonnemang eller bredband, fick reda på att han hjälpt henne med bil, att han ätit frukost, att han gett en säng till min dotter…
Känslorna byggdes på, trycket blev bara mer och mer. Till slut på kvällen skickar jag ett sms till henne, Att hur fan kan hon låta barnen se han för att hon vill ha sex. Hur hon kan ta dit en man så snabbt. Hur hon inte har vett och förnuft att hålla sig tills det är hennes vecka.
Jag får som svar, igen, att de är bara kompisar. Inget har hänt. Han har bara hjälpt henne. Men att jag inte har något med henne och göra. …att hon är en vuxen och nu ENSAMSTÅENDE kvinna och får bestämma och göra vad hon vill.
Jag har nästan inte sovit alls, Bara gråtit, kramat min kudde, och fortsatt gråta, Känslor som bara svallar.
Flera gånger läser jag textraderna hon skickat till mig. Flera flera gånger, och vill bara skriva till henne någonting. Vad som helst.
Jag somna runt 4 och vakna 5, Klockan ringer, dags för att dra och lämna barnen. Sedan tänkte jag åka till rackethallen, jobba lite på morgonen innan mötet, sedan träna, sedan ha samtal. Jag får ett SMS igen av henne. Att hur kan jag tänka så lågt om henne efter 12 år. Jag borde känna henne. Jag borde veta att hon alltid sätter barnen först och skulle aldrig utsätta dem för något. Att hon inte älskar mig mer. Jag inte äger henne. Hon har älskat mig, gjort allt för mig, men inte längre då kärleken dog ut. Pga mig. Pga mig…
Jag skickar ett svar till henne… som jag menar men ångrar så djupt. Jag skickar: Jag saknar dig
Inget svar. Vet inte varför jag gör så mot mig. Jag kommer aldrig få tillbaka henne. Och vill nog inte det heller…
Men med det sagt… jag saknar henne extremt. Jag saknar oss. Jag gråter i en rackethall nu, försöker dölja det, medans jag “jobbar” och skriver detta. Det gör så ont i hjärtat, jag kippar enbart efter luft… Nej,… jag har inte känt mig så här, så nere, så sårad på länge.
Längtar till bättre dagar. Längtar till hoppet, längtar till ett liv utan denna sorg. Längtar…
13 gillningar