Att älska eller inte efter 14 år

Min historia
1

Det jag aldrig trodde skulle hända, det händer mig just nu. Min man vet inte om han älskar mig längre. Jag tar det från början:

Vi har ett 14 år långt förhållande bakom oss. Vi kommer från samma stad och träffades relativt unga (20 och 21). När vi träffats kom han ut ett tidigare förhållande där han inte hade släppt känslorna för sitt ex. Därför gjorde han slut efter ca 6 månader. Uppbrottet varade dock bara ett par månader innan han ville att det skulle bli vi igen. Det var den jobbigaste tiden i mitt liv, ja, det vill säga fram till nu. För jag älskade honom redan från start innerligt.

Vi har så många härliga minnen ihop: resor till spännande ställen ett par gånger per år, skidsemestrar i Sverige, mycket mys med släkt och familj. Vi har blivit en integrerad del av varandras familjer och våra föräldrar umgås på egen hand med varandra, utan min man och mig.

Vi är gifta sedan flera år, har stabila men krävande jobb, och världens finaste barn på snart tre år. De senaste åren har varit tuffa, med en jobbig graviditet och fysiska besvär efter förlossningen för min del. Vi flyttade i samma veva till ett hus med renoveringsbehov, och min man har roddat min fysiska hälsa, barn, renovering och en väldigt intensiv jobbperiod samtidigt. Han har några gånger det senaste året klagat på att det känns som att vi lever i ett ekorrhjul. Och att det känns deppigt Men jag kunde i min vildaste fantasi aldrig tro att han tyckte så illa om det som det nu verkar.

För två veckor sedan frågade jag på slentrian om han fortfarande älskar mig. Svaret har alla gånger tidigare varit ett starkt och självklart ja. Men den här gången kunde han inte svara. Han vet helt enkelt inte om han älskar mig längre. Han säger att han känner sig väldigt förvirrad, och att vi är bästa vänner och ett bra team, men vet inte om det är tillräckligt. Han tycker att livet är ett ekorrhjul och att vi inte har roligt ihop längre. Vi har fortfarande sex (vilket tidigare varit något som vi inte varit helt synkade kring, men som blivit mycket bättre). Han har haft ett starkare sexfria än mig, och jag har kanske varit den som hållit tillbaka. Trots det har vi ändå haft regelbundet sex, men kanske inte så spännande och kryddigt som han önskat. De senaste två veckorna har vi dock haft en nytändning även gällande sexet, och båda tycker det varit riktigt bra!

När jag konfronterar honom så vet han inte vad han saknar. Han säger att han vill att allt ska bli och kännas som vanligt igen. Men är samtidigt ganska vag i detta, det är bara när jag direkt frågar som han säger det. Han vet inte vad vi kan göra för att hitta tillbaka.

Jag har svårt att förstå att han eventuellt är beredd att kasta bort vår kärnfamilj för att han inte älskar mig längre. Vad innebär egentligen att älska någon efter 14 år? Att vara bästa vänner, ha bra sex och vara ett team låter som en dröm i mina öron…

Jag har nu bokat tid hos en parterapeut i nästa vecka, och kommer åka bort med vårt barn över helgen för att få lite distans. Jag håller på att gå sönder inombords. Vi lever i en sån konstig situation där allt är som vanligt, men ändå inte.

Finns det någon som varit i en liknande situation? Hur gick det för er?

EDIT: Jag vill ju så förtvivlat gärna hitta tillbaka till ”oss” och fortsätta vara en familj. Vad kan jag göra för att få det att hända? Hur hittar man tillbaka?

8 gillningar
2

Svår och traumatisk situation när båda inte är synkade. Men ni har varit ett par sedan ni var ungdomar och kanske har ni vuxit ifrån varandra längs vägen?

Då blir det lätt(are) att ange barnårens påfrestningar som anledning, när det kanske egentligen handlar om en långsam distansering och önskan om något annat.

Jag har varit i din situation även om det var länge sedan, vi hade iof inga barn men det var så extremt och obeskrivligt traumatiskt att separera då vi hade varit tillsammans hela vårt (unga) vuxna liv och var som sammanväxta till både kropp/själ och gemensamma familjer… men det blev bra till slut och än i denna dag när vi båda har familj på var sitt håll så har vi kontakt och kan båda uppskatta den tid vi hade tillsammans och även det ömsesidigt välvilliga sätt som vi båda skötte vårat uppbrott på.

2 gillningar
3

Beklagar läget ni finner er i, det är verkligen påfrestande och jobbigt. Har själv 13-14 år bakom mig och exet.

Hur har ni haft det med kommunikationen? Att han inte kan sätta ord på vad som saknas tyder ju lite på att ni inte pratat om sådant regelbundet kanske?

Jag ställer frågan för att min erfarenhet är precis detta. Är man inte öppen och tydlig med hur man mår, vad man behöver eller hur man ser på förhållandet så blir det ofta sådär. Man växer isär och sedan tar det “plötsligt” slut.

4 gillningar
4

Tack för era svar! Jag vill ju tro att vi inte egentligen växt isär. Vi har ju tagit oss igenom och upplevt så mycket och utvecklats tillsammans. Men de senaste åren har kommit med tuffa prövningar i form av småbarnsår, fysiska utmaningar och stressiga liv. Men han har alltid varit min klippa. Han beskriver själv vårt förhållande som tryggt och stabilt.

Angående kommunikationen: Han har aldrig varit en stor kommunikatör av känslor. Vi löser oftast våra konflikter och kan kommunicera så. Han har regelbundet sagt att han älskar mig och att jag och vårt barn är de viktigaste i hans liv. Men sen helt plötsligt vet han inte om jag är det längre. Det har gått så fort.

Jag vill ju tro att om grunden finns där (bästa vänner, trygghet, samma värderingar, ett team, attraktion) så måste väl allt annat gå att jobba på för att hitta tillbaka?

3 gillningar
5

Det låter ju som att det ändå finns goda förutsättningar som du beskriver er relation, men säkert är det nog inte. Åren från 20 och framåt till vuxen människa kan ha gjort sitt.

Att ni båda gemensamt börjar gå till FR tycker jag är det bästa och första ni kan göra och det utan förhoppning att ni från besök ett ska börja prata om vad som ska göras för att allt ska bli “bra” (dvs som det var initialt) igen utan kanske börja med att definiera vad ni båda anser skulle vara verkligt bra i nuet. Vad ni behöver, vad ni saknar, vad ni längtar efter, vilka ni har blivit inom er som vuxna människor osv. och ta det därifrån. Hitta gemensamma nämnare men även försöka detektera var ni eventuellt skiljer er åt…

Lycka till :+1:

4 gillningar
6

Jag känner igen mig i hur du beskriver din man och då det jag tänker är en del av er relation, dvs kanske inte pratar så mycket om känslor löpande. Jag är mer känslosam än min man men har också anpassat mig under lång tid och har numer också svårt att ta upp och prata om hur jag känner, speciellt om det är obehagligt.

Det jag vill ha sagt med det är att det som du nu upplever “gått så fort” kanske därmed inte gjort det alls egentligen. För ett “jag älskar dig” är dessvärre lätt att uttala när man gjort det många gånger förut, så även att ha sex likväl som att verkligen och på riktigt mycket högt värdera det man delar, trots att man tvekar. Hans process att tveka har kanske pågått mycket längre än vad det verkar utåt och nu kom punkten när han tillslut tog modet att släppa in dina känslor i den ekvationen.

Betyder det att det är kört? Nej. Men det betyder att när ni ev. sätter er i parterapin (vilket är en god idé oavsett) så vinner ni båda på att vara så brutalt ärliga som möjligt med varann. Be terapeuten om hjälp med det. Så att du får så en klar bild som möjligt på det faktiska läget du står inför. Det kan komma att göra helt vansinnigt ont och initialt trigga alla typer av flyktkänslor hos er båda. Men om locket tenderar att ligga på kring känslor så måste de upp i ljuset.

Lätt att skriva och ja, så jävla svårt att göra.

2 gillningar
7

Jag försöker nog ändå att läsa ditt inlägg lite (mer) som att glaset (trots allt) är ”halvfullt”…

Ni träffades som unga, har ”vuxit ihop”, era respektive föräldrar har även utvecklat en vänskap som är oavhängig dig och din make, ni har krävande jobb, en tuff graviditet, fysiska besvär efter förlossning, ni har renoverat ett hus, din make har roddat det ena det andra, en liten 3-åring där hemma.

Din make känner att ni är fast i ett ekorr-hjul, tycker att det känns lite deppigt.

Han säger att han inte riktigt vet, vet om han älskar dig. Men han säger samtidigt inte att han inte gör det. Tycker att ni är ett bra team, bästa vänner. Men vet inte om det räcker. Livet känns som ett ekorr-hjul (igen), ni har inte roligt tillsammans (längre!).

Tycker det låter som en bra idé att söka samtalshjälp. Kanske behöver ni släppa på vissa saker, ”sakta ner ekorr-hjulet”, fokusera mer på varandra, sätta av tid för varandra (i stället för jobb, husrenovering).

Jag kan i viss mån känna igen vissa nyanser i det du skriver. Det fanns perioder i min tidigare relation med min ex-fru då jag också kände att ”hjulen bara rullade på”, men ibland kom känslan; ska det vara så? Mycket flöt på iofs men ändå… ett uns av någon form av saknad… jobb, hus, hem, familjen AB… allt funkade, var stabilt, såg bra ut… men saknades något i den mänskliga relationen? Mellan man och hustru…

Kan ni samtala om detta, och kanske hitta lösningar, våga prata om djupare saker, så hoppas jag att ni kan hitta en väg framåt. Innan ”deppigheten” och frustrationen tar överhand… för då är det ack så mycket svårare (been there, done that, got plenty of t-shirts)… det låter ju trots allt som att ni inte har så mycket av (återkommande) tjafs och konflikter som ligger och pyr…

Lycka till!

3 gillningar
8

Exakt så @Skottaren! Det kändes väldigt hastigt eller abrupt när min fru sa orden, hon sa ungefär som att ”nu har jag förstått vad jag känt en längre tid” men under den längre tiden har hon, som inte tycker om att prata känslor eller saker som är svårt/jobbigt, inte tagit upp det med mig (åtminstone på ett sätt så jag förstått vidden av det tyvärr). Känns då väldigt hastigt för mig som inte har hunnit processa och är på samma plats. Gällande gulliga ord/sms och även till viss del sex så är det lättare att fortsätta med än att prata känslor/rädslor på djupet. Dagen innan min fru sa orden smsade vi med hjärtan och gulliga fraser tex.

Rekommenderar verkligen parterapi och att på riktigt vara ärliga och gå in med inställningen att båda har saker att arbeta på. För att rädda äktenskapet måste båda vara beredda att det kräver mycket arbete, men även om det slutar i skilsmässa så är det en bra process tror jag. Vi gick i parterapi för 1 1/2 år sedan, men idag kan jag se att jag hade fel inställning för jag tyckte mest hon behövde hjälp att uttrycka sina känslor av ngn annan än mig, att förstå hur hennes låsta beteende sårade mig eller och jag tror hon kände redan då att hon var på väg men utan att kunna sätta ord på det. Sedan ville hon inte jobba med det vi sa och jag var låst i mitt tankemönster vilket tyvärr skapade mer frustration oss emellan istället för en väg tillbaka.

Idag ca 7-8 månader efter hon sa orden, under betänketid men separerade sedan 4 månader kan jag mer se vad hon känt och varför hon ville vara för sig själv och hitta sig själv. Jag har kommit till många insikter om mig själv och vårt förhållande genom att kliva ur vår bubbla samt egen terapi och tror att vi skulle kunna hitta ett fungerande förhållande igen, men det kräver att båda lägger det gamla bakom oss, agerar på de insikter vi fått och är beredda att arbeta hårt för oss. Jag är beredd att göra det men det ser det inte ut som min fru är beredd/orkar att göra vilket är mig en stor sorg men samtidigt så tror jag inte någon av oss hade mått bra av att gå tillbaka till hur det var.

2 gillningar
9

Tack alla för svar och era perspektiv!

Det som för mig väldigt ledsen och osäker är att han säger att han känner sig förvirrad och inte kan sortera sina känslor.

Han vet inte vad han känner, och han vet inte vad han behöver, och han vet inte vad han saknar. Det gör det ju väldigt svårt att ”rätta till” och jobba på. Jag är beredd att göra precis vad som helst, men det går ju inte om jag inte vet vad han behöver. Förhoppningsvis kanske helgen ifrån varandra och nästa veckas parterapi kan reda i det.

Han sa idag på direkt fråga att han vill att vi ska fortsätta vara en familj och vill hitta tillbaka, att allt annat vore konstigt. Annars hade han sagt att han ville skiljas direkt sa han. Dock känns det ju som att det hade varit bättre om han sagt detta med säkerhet utan att jag måste fråga. Och säger han så bara för att han känner att han borde, och att det förväntas?

I övrigt är han fortfarande fysisk, kramar och pussar mig. Vi har bra sex just nu också. Så om det inte vore för att han sagt att han inte vet om han älskar mig hade jag inte trott annat än att vi hade det toppen.

2 gillningar
10

Låter väldigt mycket som min fru varit i samband med separationen och under förhållandet. Sagt några gånger att ”jag tycker inte vi synkar längre” och när jag frågar ”på vilket sätt?”, ”hur skulle du vilja att det var istället?” eller liknande så vet hon inte. I terapin var det liknande tyvärr där man kan säga (knappt) vad man känner men inte varför och hur man skulle vilja ha det annorlunda.

Detsamma nu när hon sa att hon ville skiljas så sa hon ”att jag har förstått nu att det är det jag känt ett längre tag och jag känner inte att jag älskar dig längre” och så är det hela förklaringen på varför man avslutar ett långt förhållande. Inte en chans att få gå på djupet med vad som är fel och som du säger försöka arbeta med något med sig själv eller tillsammans.

Tyvärr tror jag vissa människor har så svårt att sätta ord på sina känslor, eller ens sortera dem och då vet man bara vad man känner precis när man gör det. Samma med konsekvenserna av en skilsmässa kan man inte tänka på innan man upplever dem och då känner man vad man känner då. Kan inte förutse hur man ska reagera eller tänka ut vad man vill ha istället för det som är. Är jobbigt att leva med sådana personer för hela livet blir en gissningslek men likförbannat kan man älska dem så som vi båda verkar göra oavsett.

Kämpa på och använd terapi, våga ställa krav på att prata om det som händer för annars kommer du nog ångra dig oavsett vad utfallet blir!

2 gillningar
11

Det är november, mörkt och kallt. Mycket på jobbet, sjuka barn och dessutom en pågående husreparation. Det är naturligt att känna sig låg då.

Jag tror att förutom parterapi är nog den bästa medicinen att pausa reparationen, inte rusa in i andra projekt, hyra städhjälp och be om hjälp med barnpassning. Prioritera er relation men även egen terapi och måbra-aktiviteter.

2 gillningar
12

Om du tillåter mig att gissa så kan jag gå till min egen ungdomsrelation som varade i drygt tio år (från 17 till 28) och den mannen var den jag vuxit upp med, vuxit ihop med, våra familjer hade blivit tighta osv. Så att skiljas var en extremt traumatisk process för jag älskade honom innerligt, bara inte på riktigt rätt sätt. Men efter att ha levt tsm så pass länge och blivit vuxna tillsammans så var vi så hoptvinnade att det var så obeskrivligt svårt att tänka sig ett liv utan honom.

Vad jag vill säga är att han garanterat älskar dig och har stor svårigheter att se ett liv utan dig och därför har han svårt att verbalisera “varför” och vad som är “fel”, för inget är eg fel men tiden KAN (obs, jag säger inte att det är så i ert fall) ha gjort sitt.

Här lägger jag in en brasklapp, för kanske skulle det vara ännu mer effektfullt att du visar att du inte lägger dig platt, att du gör något annat än att försöka vara tankeläsare och försöka ana dig till hans minsta tanke/känsla/vilja etc. för hade du kunnat det så hade du förmodligen redan nu vetat exakt och mkt mer än han ens vet själv i nuläget…

Visa istället att du står på egna ben, inte kan tas för given och har ett liv utanför familjen som är tillfredsställande för dig, oavsett honom. Risken med det är att han tänker att det blir lättare att separera från dig om du inte verkar helt needy… MEN, tänker/känner/reagerar han så, då är det bara en tidsfråga i vilket fall som helst. För ingen kan stanna av medömkan över tid.

Men kanske om ni har tur båda två så inser han vad han kan vara på väg att förlora :pray: :crossed_fingers: :revolving_hearts:

4 gillningar
13

Håller med alla föregående. Kom iväg till parterapi och var ditt bästa jag nu utan att jaga svar från honom. Det är det absolut bästa du kan göra!

1 gillning
14

Det har gått lite mer än tre månader sen han kläckte ur sig att han inte vet om han älskar mig…och det är fortfarande status quo.

Vi har gått i parterapi, han i individuell terapi. Efter vårt första besök konstaterade psykologen att min man förmodligen behövde mer hjälp. Han verkar dykt ner i en utmattning / depression efter alla slitiga år vi haft i kombination med ett väldigt krävande jobb.

Min(och psykologens) tolkning är att han tappat sig själv på vägen och nu vaknar upp och undrar om livet inte blir mer än såhär. Min känsla är att detta är en livskris som handlar om honom. Men han verkar ännu tänka att det handlar mer om oss. Han har som sagt egen behandling, börjat äta antidepressiva och fått sömntabletter för att äntligen kunna börja sova på nätterna. Han har i över 10 år haft problem med sömnen.

Psykologen menar att han inte är i ett stadie där han ens kan utvärdera vad det innebär att älska eftersom han befinner sig i en kris. Ändå faller vårt samtal in på det med jämna mellanrum hemma. Jag vill dumt nog veta om det går åt rätt håll, och han vet varje gång inte ännu om han älskar eller vill leva med mig. Jag har ju så svårt att förstå detta, hur kan han säga att vi är bästa vänner, har det tryggt, är ett bra team kring familjen, och dessutom ha bra sex, men ändå inte vara nöjd? När jag frågar vad älska betyder för honom vet han inte. När jag frågar vad han saknar så är det att ha kul ihop. Men han vet inte vad kul är, eller tar några som helst initiativ för att vi ska ha kul.

Jag känner att jag har ansträngt mig mycket för att vi ska ha mer sex, göra saker tillsammans, lagat goda middagar, spela spel, basta osv. Och han undrar i sin tur om det är tillgjort. Jag vill ju förbättra oss! Men nu börjar det sakta Ebba ut hos mig. Jag orkar inte anstränga mig när det ändå inte leder någonstans.

Som grädde på moset har jag blivit oplanerat gravid. Jag vill jättegärna ha ett syskon till vår son, men han vill att jag gör abort. Han säger att han inte klarar ett till barn till nu, att han kommer gå sönder. Det är nog helt sant. Men jag är 36, detta kanske är sista chansen för mig, särskilt om min man kommer fram till att han vill skiljas. När jag inte trodde att livet kunde bli värre så blev det det. Dock lämnar livet mig inte många alternativ till abort. Om denna graviditet skulle blir lik min första kommer jag varken vara förmögen att ta hand om mig själv, min son eller mitt jobb om jag blir lämnad.

Jag börjar fundera på hur länge jag ska gå och vänta på att han ska bestämma sig. Det är ren tortyr som äter upp mig inifrån varje dag. Jag mår så fruktansvärt dåligt att pendla mellan hopp (detta är en depression och det handlar inte om oss) till förtvivlan (han kommer inte närmare att veta om han älskar mig eller vill leva med mig). Borde jag be honom flytta?

Vet inte vad jag vill med detta mer än att skriva ner hur vidrigt livet är just nu…

2 gillningar
15

Lider med dig och relaterat till viss del. :frowning:

Har du sökt någon hjälp själv? Om inte, gör det. Du kan behöva en kontakt för din egen del.

Jag vet också, av egen erfarenhet, hur det är att befinna sig där på botten, som din man gör. Det man (jag) behövde allra mest var att de jag håller av finns där. Även om jag tvivlade. Ta hjälp av era familjer och vänner. Var öppna och ärliga. Få barnvakt för att kunna finna avslappning. Både tillsammans och var för sig.

2 gillningar
16

Gör inte abort om du inte själv verkligen vill!
Man ångrar inte ett barn som finns, men kanske ett som aldrig blev. Graviditeten behöver inte bli lika illa som förra gången och boende, ekonomi etc ordnar sig.

Relationen till barn är viktigare än den till en man och i synnerhet om mannen inte vet vad han vill. Du måste oavsett vara mentalt inställd på att det kan bli du och 1-2 barn, men utan honom.

2 gillningar
17

Jag håller med @Lillie, du är 36 och vill du har fler barn så är detta lite av en gudagåva. Han är däremot helt tydlig med att han INTE vill och det måste du ju respektera.

Men vill du själv verkligen ha det här barnet och är beredd att ta föräldraskapet på egen hand om det behövs, vilket inte är helt otroligt mtp hur du beskriver honom. För isf så kan det här mkt väl bli så att den här graviditeten fäller avgörandet för honom, om det vill sig illa.

Men inte desto mindre, så om du själv är villig, redo och beredd på ett eventuellt ensamt föräldraskap om han kastar in handduken helt och hållet så tänker jag att det kan finnas en mening i allt detta för dig :revolving_hearts:

3 gillningar
18

Detta låter kanske hårt men jag tror att du behöver lämna honom ifred. Just nu överlever han bara dag för dag. Han existerar bara och gör bara precis det nödvändigaste. Dom gångerna jag varit deprimerad har jag legat i sängen 20 timmar om dygnet och knappt ätit. Så det är ju en bonus att han orkar med jobbet. Släpp förväntningarna på honom för en tid nu, han kan varken svara bu eller bä på dina frågor och de svar han ger hade jag tagit med en stor nypa salt för dom svaren är färgade av depressionen.

Visst har han sagt att han tvivlar på er och då får han väl göra det. Du kan inte ta på dig att underhålla honom, dra upp honom ur mörkret eller blåsa liv i er relation så att han ska tycka allt är spännande igen. Det är ett mycket tungt jobb att ta på sig och du måste ha energi till dig själv och ditt. Dessutom hjälper det inte för är det någonting som en depression gör med en så är det likgiltighet. Man blir totalt likgiltig. Det handlar troligen inte ens om dig eller er ändå.

En depression har inte så mycket med omvärlden att göra överhuvudtaget även om det var många yttre faktorer som triggade igång det. Det handlar nästan uteslutande om det inre/själsliga inom den enskilde. Det är det inre som blivit sjukt. Det kan dessutom ta väldigt lång tid innan man är helt återställd (om man nu blir det). Man blir ju inte densamma efteråt, det vore rätt konstigt om man blev det.

Dessutom kan du ju inte släpa runt på en likgiltig och ledsen vuxen, du kommer bara känna dig dränerad efter ett tag.

Barnet hade jag behållt om jag velat ha det. Det kanske ändå kommer ta slut mellan er och då kommer du ångra dig innerligt att du inte behöll det. Troligen finns hjälp att söka från myndigheter, familj och vänner om du får det tufft under och efter graviditeten.

Kanske behöver han bo själv och du också. När man är deprimerad vill man dra sig undan, alla skadade djur drar sig undan, jag tror det är naturligt. Sen hur det artar sig för honom kan jag inte svara på. Han kanske behöver “dra sig undan” genom att kraftigt skala ner, förenkla, dra ner kraven och förväntningarna på sig själv.

Nu skrev jag kanske ett osammanhängande inlägg, hoppas det inte blev för irrelevant eller flummigt.

4 gillningar
19

Tack alla för era svar!

Hade mitt liv varit tryggt och stabilt som innan allt började rasa hade det varit ett självklart ja att behålla graviditeten. Just nu ser jag många utmaningar med det. Jag var väldigt sjuk under min förra graviditet (vilket förmodligen är en bidragande faktor i kombination med förlossningsskadorna, husrenoveringen och min mans hektiska jobb) till varför vi hamnat där vi är. Jag var under den tiden helt beroende av min man som vårdare då jag knappt tog mig utanför sängen.

Så det är en svår tankeövning att tänka att jag skulle klara detta själv denna gång. Och vill inte köra över min mans vilja. Våra familjer bor i andra änden av landet, så jag skulle inte ha någon support därifrån heller. Och sedan är frågan hur det skulle påverka relationen till min son, då jag inte skulle kunna ta hand om honom heller under 9 månader. Och hur skulle första tiden som nyförlöst och ensam te sig? Är det en situation med all sorg inblandad som jag skulle vilja sätta ett barn till världen i? Är det klokare i så fall att avbryta för allas skull och hoppas på att vi kan hitta tillbaka till varandra?

Tack @Largo för det kloka råder att låta honom vara. Du har förmodligen rätt. Finns inget mer att göra. Jag har försökt prata, försökt göra, försökt ”fixa” oss. Men det bringar honom inte till någon mer klarhet, och själv mår jag bara sämre efter varje snack. Psykologen tyckte att vi skulle tänka mindre och vara mer i nuet och planera in roliga saker att se fram emot tillsammans. Det är bara så svårt att försöka vara och bete sig som vanligt när det finns en stor elefant i rummet och när det känns som att jag är en hund på utställning som väntar på domarens omdöme. Och att dessutom veta att han försöker reda ut sina känslor och se om han älskar mig baserat på hur vi har det idag och inte hur vi hade det förr. Vi har det ju sämre idag med all osäkerhet, stelhet och nedstämdhet som kommit av att hela min (vår) stabila trygghet satts i gungning. Men med det sagt, har du nog rätt, jag kan inget mer göra. Det enda jag funderar är på om hur jag kommer fram till när det får vara nog. När jag tar jag beslutet att vi går isär för att han ändå aldrig kan bestämma sig? Hur länge ska jag försöka leva på hoppet om att allt ska återgå till den fina tillvaron vi hade innan?

1 gillning
20

Till dess du slutligen bestämmer dig för hur du ska göra med din graviditet… DÅ vet du vad du har att deala med och då har du kommit fram till om du klarar det själv eller inte :muscle: :v: :heart: