Igår var vi på badhuset över lunch. Det var väldigt mysigt och kändes som förr. Han visade tydligt att han var attraherad av mig. Det fanns en klar lekfull och sexuell stämning. Han kunde inte sluta ta på mig. Och när vi kom hem hade vi bra sex . Men imorse i och med att jag berättade om mitt illamående från graviditeten är vi tillbaka på ruta 0.
Jag har börjat må dåligt som förra gången i min graviditet. Det var väntat. Jag är på väg till sjukhuset för aborten nu. Jag kan inte behålla mot hans vilja, och kommer inte klara att gå igenom en graviditet själv rent fysiskt. Och jag är rädd för hur det kommer skada min relation till min son då mamma inte kan ta hand om sig själv eller honom.
Min man blev jättearg i morse när jag berättade att jag börjat må dåligt. Han frågade när jag skulle genomföra aborten och om jag verkligen övervägde att behålla barnet. Han tycker att man är två att bestämma sig för att sätta barn till världen. Håller med. Men jag tycker att man är två om att bestämma om abort i så fall med . Han höjer rösten:
”Du vet ju hur jag mår nu?! Du vet nu hur det är mellan oss? Hur sargad vår relation är?”
Här tänker jag utan att säga det högt - det är väl ditt fel att den är sargad? Han säger ”det är ju inte ens säkert att det kommer vara vi i framtiden”.
Här menar jag återigen att det bestämmer väl vi? Att om vi bestämmer oss att det ska vara vi så jobbar vi igenom det här. Eller är inte det målet frågar jag? ”Jo det är det väl” svarar han. Det där jävla ”väl”. Han vill lämna dörren öppen. Och han säger att vi ”jobbar på det”. Men exakt vad är det vi jobbar på? Vi är ju i samma sits som för tre månader sedan. Han vet inte vad han saknar, vad han behöver och är förvirrad.
En närstående till oss sa att min man nog skulle kunna vinna Nobelpris i att på fortast möjliga tid krascha en relation som varit trygg, välfungerande och fin. Det håller jag med om. Personen jag levde med har på tre månader försvunnit. Finns han ens där längre?
Psykologen sa till oss att frågan om man älskar är inte konstruktiv just nu, givet hur hon tolkat min mans livskris, depression, utmattning. Men det verkar ändå vara det enda han går och funderar på tyvärr.
Igenkänning. Efter några år ihop insjuknade mitt ex i depression (bipolär) kombinerat med utmattning. Det var som en helt annan person fanns i mitt liv och livet förvandlades till en berg- och dalbana. Jag brukar säga att den som inte levt med en psykiskt sjuk person, kan inte föreställa sig hur det är.
Till dig vill jag säga att fortsätt gå hos din psykolog, se till att du har vänner som stöttar dig och att du kan göra saker utanför hemmet. Det är inte bra att vara i den stämningen hela tiden. Nu vet jag inte hur länge din man varit sjuk men jag levde på det viset i ca 1,5-2 år. Jag önskar att jag hade hållit fast mer i mina rutiner, mina vänner och det som gör mig glad. Och inte varit så fokuserad på exet och exets mående…
Så vart början till slutet definitivt. Enda gången min man tagit upp att han vill prata under hela denna resa som började i början av november, var för att meddela ikväll att han vill skiljas.
Parpsykologen vi gemensamt gått till avrådde sist vi var där honom starkt från att ta ett sånt här beslut just nu. Hon försökte få honom att comitta till att ge vårt äktenskap ett år innan några beslut togs. Hon menar att han genomgår en kris/utmattning/depression och att det då är naturligt att inte känna känslor och att det är dumt att fatta några stora beslut när man är mitt i det. Han comittade till detta efter påtryckningarfrpn henne, men tog sedan tillbaka löftet på kvällen hemma. ”Jag måste göra det som blir bäst för mig” var hans argument.
Men min man verkar fast övertygad om att han mår dåligt på grund av att han tappat sig själv under vårt förhållande. Han refererar till att han inte vill ha det så som vi har det nu. Nej, det vill inte jag heller, men det går ju inte att rättvist utvärdera vårt förhållande så som det ser ut idag. Vårt förhållande såg ju helt annorlunda ut för ett halvår sedan, då det var kärleksfullt och funktionellt.
Min man menar och att han blev skadad av att jag blev gravid och ville diskutera möjligheten att behålla barnet. Han anser att det var så respektlöst av mig att vilja prata om det då han gjort klart att han inte ville behålla. Så han har tagit stor skada av detta.
Jag tycker det känns så orättvist att han säger att vi har det så dåligt nu så att han vill ut. Det är ju hans förtjänst att vi har det dåligt nu. Det är han som inte vill att vi ska jobba för att hitta tillbaka, varför det är svårt att få det bättre. Det är han som inte vill ge oss tid att hitta tillbaka. Jag har försökt lyssna till allt han sagt, han vill ha roligt - jag försöker hitta roliga aktiviteter vi kan göra, han säger han behöver avlastning - jag steppat upp allt praktiskt, jag skrev ett kärleksbrev, jag bokade in oss på parterapi, jag lagar romantiska middagar, försöker ta med sonen hemifrån för att han ska få vila, köpt nya underkläder, etc.
Jag är bara så förtvivlad att han gör såhär. Det är inte personen jag har känt och varit tillsammans med i snart 15 år. Vad ska jag ta mig till? Jag fattar att jag inte kan tvinga honom om han inte vill, det känns bara så himla knäppt att han inte vill försöka och inte vill hitta tillbaka. Att kasta bort kärnfamiljen för att känslorna svalnar efter 15 år är för mig sjukt. När vi dessutom hade det bra så sent som i början av hösten.
Japp, jag kan verkligen inte tvinga honom att vilja. Jag tycker bara så oerhört synd om min son som ska tvingas packa en väska varannan vecka för att det vi hade inte kunde vara tillräckligt för hans far. Eller om han nu ville något mer eller annorlunda inte kunde tänka sig att jobba på det.
Och så tycker jag förstås oerhört synd om mig själv. Jag fyller 36, och min livspartner och pappan till mitt nutida barn kommer inte ge mig fler barn. Jag kanske aldrig får fler barn, vilket är något jag verkligen skulle vilja ha. Mitt tidsfönster stänger snart.
Och alla praktiska saker, jag älskar att bo där jag bor, ha en trygg ekonomi, ett gemensamt sammanhang, jag är en naturlig del av hans familj liksom han är av min. Allt detta rycks undan på en gång. Vårt hus kommer vi ha förlorat nära två miljoner på vid en försäljning i dagsläget. Ingen av oss har råd att bo kvar ensam.
Du är bara 36, rena ungdomen faktiskt! Din tid är långt ifrån slut, du har alla chanser att få fler barn med någon som vill samma sak som du dvs bygga en familj för resten av livet!
Det praktiska med fint hus och delad ekonomi… är ändå inte så tryggt när en lever med någon som vill iväg. Det tryggaste i ditt liv är du själv! Satsa på dig själv istället. Lev ditt liv. Sikta framåt. Kanske kommer han vakna upp så småningom och inse vad han sjabblade bort, kanske gör han aldrig det.
Jo jag blev också sårad av att han inte kunde förstå mitt perspektiv i aborten, att han stängde av helt, vägrade diskutera andra alternativ än abort.
Men jag kände också att jag kan gå vidare från detta, att låt oss se framåt tillsammans. Men han kommer tillbaka till det hela tiden och menar att han tagit skada av iatt jag ställde en fråga kring om han skulle lämna mig om jag valde att behålla. Han tycker att jag inte respekterade honom. Men på samma sätt respekterade han inte mig när han mer eller mindre tvingade mig att begå våld på min egen vilja och kropp.
Jag kommer tillbaka till att det känns så surrealistiskt att han bara väljer att lämna något som varit fint och kärleksfullt för att han inte tror och vill hitta tillbaka. Han väljer hellre att riva upp den trygga punkten för vår son, försätter oss i ekonomiskt kaos, och splittrar familjen. Allt för att han inte har rätt känslor längre. Herregud, han har ju själv resonerat tills för ganska nyligen att man inte kan förvänta sig att vara nykär efter så många år tillsammans, och att andra saker blir viktigare. Detta är så oerhört egoistiskt, och jag har aldrig upplevt honom som egoistisk förut. Snarare den minst egoistiska person jag känt.
Jag ska träffa en psykolog i slutet av veckan själv. Jag hade en annan psykolog tidigare som jag hunnit gå en gång, men vi klickade inte helt, och andra gången jag kom hade hon dubbelbokat, så jag fick inte min tid. Så håller tummarna för att jag träffar någon bra nu.
Jag tänker at han medvetet eller omedvetet använder detta som en förevändning. Detta kan ju inte vara roten till problemet? För problemet fanns väl innan din graviditet? Eller har jag missförstått?
Fast detta är ju hans känslor och här måste ju du respektera hans känslor och vilka val han vill göra baserat på dem.
Sedan håller du inte med, men du kan ju inte bestämma åt honom.
Att hitta logik i dessa kriser är inte möjligt, då ni är olika individer med olika logik o känslor.
Jag tror att det bästa är att backa. Du kan inte övertyga honom att ditt sätt är mer rätt än hans.
Att han använder det som en förevändning skulle väl inte varit helt otroligt.
Ja, jag förstår att jag inte kan ändra hans känslor eller tankar. Jag kommer inte argumentera mer med honom om detta. Jag har bett honom finna alternativt boende för helgen och därefter hitta en hyreslägenhet så fort han kan så att vi inte behöver bo tillsammans i huset mer än nödvändigt. Han vill att vi ska vara vänner efter, men jag känner att det inte är ett alternativ. Vi får samarbeta kring vår son, men det är allt.
Om det kan finnas någon annan inblandad har jag frågat flera gånger. Han nekar. Men det vore väl inte första gången i världshistorien som någon har nekat men det senare visar sig att det är osant.
Lämnare vill ofta det för att döva sitt samvete tror jag, då ska man vara vänner….
Tvingas man till separation, dvs det är inte ens eget val så är det säkerligen lättare att hålla distans och så lite kontakt som möjligt. Allt annat gör ju väldigt ont….
Det är ganska ovanligt att män vill skiljas utan att det finns någon annan med i bilden, men visst händer det.
Jag förstår om du är ledsen och besviken. Man trodde ju att man skulle kämpa tillsammans.
Jag tror dock att många faktiskt, efter sorgen, kan se att livet blev minst lika bra efter en skilsmässa. Annorlunda, men bra.
Tack @Lisa0987 för att du skänker hopp! Jag behöver hopp nu. Jag är så rädd för framtiden. Rädd för att behöva bo på ett ställe och sätt som jag inte vill, rädd för att min son ska bli lidande (han älskar när vi är alla tillsammans och leker med honom), rädd för att nu tvingas missa halva hans uppväxt, rädd för att själv bli ensam, och rädd för att aldrig få det efterlängtade andra barnet.
Otroligt ledsamt Jag läser om alla försök du gjort att få det att fungera. Tycker du ska bära fanan högt och vara stolt över det du kunnat göra. Det är frustrerande att försöka göra allt enligt konstens alla regler utan att det når fram.
Hans argument till varför det blivit sämre är ju såklart rent skitsnack. Vilken vettig person som helst hade snällt lyssnat på den andres sida när det handlar om ett så stort beslut som ska tas tillsammans.
Kan bara säga som andra sagt och som du själv kommit fram till. Att tjata nu är förgäves. Låt han få det han vill och satsa allt du kan på dig själv nu. Du och barnet är det som gäller!
Tack @DantesInferno! Alla era ord på forument betyder med än ni anar!
Hans föräldrar ringde igår, de förstår ingenting heller och var otroligt ledsna. Han har ändå en nära relation till dem men kan inte öppna för dem heller om vad som slagit så slint.
Från att psykologen säger att ”ta inga beslut nu, jag tror det är ett misstag”, så ger han det en hel vecka.
Jag sörjer så fruktansvärt drömmen av vad som inte blev: bli gamla ihop, att fortsätta vara en naturlig del av hans familj (som jag älskar och vuxit upp med), mitt hus som vi är mitt uppe i att renovera till ett drömhus och som vi spenderat ofantligt mycket pengar på som vi aldrig kommer få igen, att missa halva min sons uppväxt, att inte kunna ge honom helsyskon, att på sikt tvinga min son in i bonuskonstellationer han aldrig valt, risken att jag aldrig mer får något till barn… osv. Så det är inte bara tvåsamheten och den man jag älskar och levt hela mitt vuxna liv med, utan det är allt annat också.
Jag tror de flesta som blir lämnade delar din sorg i den förlusten. När man försökt allt och vill att det ska fungera…
Det är ju fint att du har så nära kontakt med svärföräldrarna, det förhållandet borde ju inte försvinna oavsett.
Hoppas ni kan finna ett vänskapligt samarbete kring barnet och kan du fortsätta vara nära svärföräldrarna så är det nog en stor vinst även för ert barn!
Det är en otrolig frustration att behöva befinna sig i din situation och inte kunna göra något som ändrar hans beslut. För din egen skull, tillåt och acceptera alla känslor som kommer, som du skriver är det en sorg både här och i framtiden om vad du går miste om. Försök ändå fokusera på nuet, morgondagen och framtiden har alltid varit ovis, men det blir tydligt nu. Det vi alla kan lova är att det kommer bli bättre Du kommer inte alltid må så här!
Det är inte första gången jag läser här el hör talas om att den som lämnat är i en kris och inte borde fatta några beslut. Jag tror inte att det hjälper dig att upprepa vad psykologen har sagt, det är trots allt en utomståendes åsikt. Oavsett hur jobbigt det är, försök acceptera att han valt att separera. Och jag vet, det är nog det svåraste vi kan göra i livet att acceptera något vi inte kan påverka eller förstå. Men för din och sonens skull, försök
När jag kom hem från min tjänsteresa efter att han levererat sitt skilsmässobeslutet bad jag honom att inte vara hemma när jag kom hem. Min familj reste in för att vara med mig då jag var ett vrak.
Jag känner inte att jag kan prata med honom själv just nu, han har gjort mig så illa och det kommer krossa mig. Så jag har bett att vi ska ha min syster som mellanhand för att försöka lösa allt praktiskt. Min önskan är att han ska skaffa ett eget boende (hyresrätt/andrahand) tills att vi kan färdigställa hus för en försäljning. Och rent ekonomiskt skulle vi vinna på att visa huset till sommar / höst när det är grönt ute och räntorna kanske gått ner. Vi kommer alldeles oavsett göra en miljonförlust då vi köpte på absoluta toppen.
Jag har förstått via min syster att han inte ser det som ett alternativ att skaffa ett eget boende och låta mig bo kvar 6 månader. Han vill att vi ska skaffa en hyreslägenhet tillsammans och bo i varannan vecka. Min psykolog rekommenderade inte den lösningen då det enligt hennes erfarenhet sällan funkar, och för barnets skulle menade hon att det inte spelade nån roll, han kommer ju behöva bo varannan vecka förr eller senare oavsett. och hon menade att han är trygg där mamma och pappa är då han fortfarande är så liten.
Jag känner att den enda tryggheten jag har kvar är att få bo kvar så länge som möjligt och att inte tvingas ut från mitt hem efter att han har krossat allt jag hade redan. Men han har meddelat syrran att jag inte ska tro att jag kan ”styra och ställa”. För mig känns det som att det största och viktigaste beslutet har han tagit. Att han vill skiljas mot min vilja. Enligt syrran så är han väldigt känslokall och har hakat upp sig på att jag inte ska tro att jag kan bestämma. Detta är så otroligt långt ifrån den omtänksamma, snälla och fina person jag kände för 6 månader sen.
Han krossar mitt hjärta. Här står jag kvar och älskar honom och vill fortsätta leva mitt liv med honom, han krossar mina framtidsdrömmar om ett långt och lyckligt liv tillsammans, han tar min sons halva uppväxt ifrån mig, han tar mitt drömhus ifrån mig, han tar min ekonomi ifrån mig, och han kan inte ens ha anständigheten att låta mig bo kvar i huset under tiden som vi väntar och förbereder det för försäljning.
Är det helt orimligt önskat av mig att han som väljer att lämna mig skaffar ett eget tillfälligt boende? Som jag dessutom sagt att vi självklart finansierar tillsammans…
Jag läser om alla försök du gjort att få det att fungera. Tycker du ska bära fanan högt och vara stolt över det du kunnat göra. Det är frustrerande att försöka göra allt enligt konstens alla regler utan att det når fram.