Urch så jobbigt. När man känner att man förlorar människor runt omkring en.
Det har gått fort, för jag tror att jag omedvetet bearbetat och förberett mig på separation. Han sa i september att han ville separera med.
Men nu när en ny kommit in i hans liv känner jag mig ganska klar med honom.
Hon får ta han, varsågod.
Men det är det andra som känns så jobbigt. Ensamhet, barnen, en splittrad familj. År av gemensamma minnen och även människor som definitivt kommer att försvinna i mitt liv.
Osäkerhet hur livet kommer att fungera rent praktiskt. Å nu jul, högtider som inte blir som förut.
Tänker att det nästan är lättare om det är mer definitivt. Är svårt nog. Att kastas mellan hopp och förtvivlan är väldigt jobbigt.
Svårt att komma vidare.
Jag tror att det kan vara svårt att hitta tillbaka till tilliten när någon velar så.
Men ibland är hoppet det sista som lämnar…
Det är fruktansvärt vad du har fått gå igenom. Sättet som ditt ex har betett sig på kan bryta ned vem som helst.
Det är en tung dag för mig med idag. Ensamheten känns kvävande ibland. Smärtan är obeveklig, men det är ändå bättre att sörja en dålig relation än att vara kvar i den.
Igår var första fredagen jag var helt själv… Vart en banan och en kexchoklad till middag.
Saknar allt med honom. Han kom idag en sväng och vi bara hängde typ i 30 min, tog en kaffe ihop. Fick en kram
Ja det är som att det blir verkligt så här vid jul. Alla man inte får träffa igen. Satt och funderade om jag skulle skriva från oss båda på vårt barns julklappar eller bara från mig. Vet inte vad som blir värre för barnet - att inga julklappar står från pappa eller att det står från mamma och pappa och det blir så tydligt att pappa inte är där…
Även om du fick veta lite i september låter det rätt snabbt, skönt att du ändå kunnat bearbeta det trots lite tid… men jo, det är mycket annat än själva personen som man förlorat eller som blir annorlunda.
Kram till dig med! Ännu en skitdag. Grannen frågade var min man är och jag fick berätta, första gången jag berättar för någon utomstående att han flyttat. Hatade att säga orden. Ska iväg på en julfest ikväll och låtsas vara glad. Vill bara sitta hemma. Mina syskon säger att jag verkar må bättre men det känns inte så. Eller jo, jag kan ha små stunder av att må bra, men sorgen ligger så nära under hela tiden. Minsta sak som påminner kommer den fram och jag börjar storgråta, vilket även gör mig socialt ofungerande… Hur länge har du haft det så här? Hoppas kvällen blir bättre för dig, kram.
Att berätta tyckte jag också var fruktansvärt, framförallt för familjen som inte hade en aning om att det ens fanns sprickor. Men samtidigt en lättnad när man inte längre behövde svara undvikande på frågor från omgivningen.
Min vardag idag är mestadels grå. Smärtan kommer inte lika ofta, men istället är det som ett mörkt täcke över vardagen. Likgiltighet. Tristess. Tomhet. Jag gissar att det är en förbättring, men fortfarande kommer djupa dippar med jämna mellanrum.
Jag har exempelvis inte orkat ta fram några adventsljusstake eller stjärna än. Förut brukade jag älska advent och levande ljus. Men i år gör det lite för ont.
Men smärtan för mig handlar inte bara om saknaden efter honom som person. Utan mer i smärtan av hur jag blev behandlad. Hur kunde jag betyda så lite? Varför svek han mig så ofta? Varför var jag inte värd att älskas längre?
Sådana frågor plågar mig ibland och jag kan bli avundsjuk på alla som lever sina liv i kärlek, stöd och trygghet.
Jag tycker att du gör som du vill med festen. Jag skulle aldrig ha klarat en sådan tillställning själv! Jag har blivit mer självisk vad gäller sådana saker, men det är svårt nog som det är och jag behöver inte utsätta mig själv för ytterligare påfrestningar.
Det är så jobbigt att längta hela tiden efter honom . Jag tänker hela tiden när det blir bättre? När slutar man att längta efter någon? Varför gör han såhär liksom? Jag känner mig bortvald och sen tänker jag att det kanske bara är för en tid men hur länge e det? tre veckor nu … känns som en evighet
Jag har gått ner typ 6 kg under den här tiden… men speciellt om barnen inte är hemma känns det meningslös att äta… känns så tomt då för förut så skulle vi ha hittat på något tillsammans om inte barnen hade vart hemma…
Känner sååå likadant … … varför var jag inte värd att älskas längre … så tufft nu när det ska bli jul … sitta där med hans päron som jag älskar och som inte vet …
Ja visst är det konstigt… Att trots allt, oavsett vad våra fd gjort och hur de behandlat oss, så verkar de ha gett en mening eller kanske snarare riktning i livet. Eller vad är det annars som gör att det känns så grått och trist som du beskriver, när de inte finns där längre? Kanske att man själv gett dem den meningen genom att låta dem ta så stor del av livet, något som bara blir ett tomrum när de går, hur illa de än betett sig.
Jag tycker du gör som du vill med julpyntet också, precis som du sa till mig om festen det känns som att man lever i någon typ av undantagstillstånd när det är så här, man har liksom all rätt i världen att inte julpynta eller gå på fester, man kan till och med ignorera telefonen när folk ringer och det är okej. Fokus är typ: 1. Överlev (samt se till att ev barn och husdjur överlever) 2. Bli inte avskedad och skrik inte åt dina allra närmaste 3. Försök att sova och inte gå ner för mycket i vikt. Långt långt senare kommer fester och pynt, men jag gick till festen ändå. Klarade det ok till midnatt, bröt sedan ihop lite smått och gick hem. Men det var faktiskt trevligt en liten stund.
Håller med. Viktigt att vara snäll mot sig själv i ett sånt här läge. Undantagstillstånd var en bra beskrivning. Vi är många som är mitt i det värsta nu. Skönt att vi kan peppa varandra här.
Det var starkt gjort
Och kanske kan stunder av trevligheter uppväga, även om de Inte är så långa alltid, eftersom man får vara tacksam för varje lindring i sorgen.
Ja, han spelade en stor roll i mitt liv. På gott och ont. Det är nog oundvikligt att personer man älskar tar upp både tid och plats i livet, och det är nog först efteråt som man förstår exakt hur stor del.
Men jag har också alltid varit svag för kärlek, vilket är min akilleshäl. Jag har aldrig riktigt känt mig trygg och älskad genom livet, och jag har inte haft så många beständiga människor i mitt liv. Jag är alltid rädd för att bli lämnad och förlora någons kärlek, även fast jag försöker att inte låta det märkas i själva relationen. Men när den tar slut sköljer det över mig och lämnar en väldigt liten, ensam och rädd person kvar.
Så det är helt sant som du säger, att jag har gett partners en stor mening i mitt liv. Jag har låtit mitt självförtroende på en del sätt vara beroende av att andra vill älska mig och inte lämna mig.
Men jag hoppas att jag ska kunna ge mitt liv lite färg även utan kärlek. Att det är grått när man har förlorat en nära är kanske inte så konstigt, men jag vill inte fastna i den känslan. Fortfarande tänker jag på honom dagligen, men måtte solen komma fram igen en vacker dag!
Det är väl därför man blir så vilsen när det tar slut. Känns som om någon har dragit undan marken under fötterna på en, och man famlar efter fotfäste igen. Som att bli hemlös, ungefär.
Vi kan inte annat än att försöka bygga upp våra liv igen. Men för min del blev det lättare när jag väl bestämt mig och inte längre levde i limbo. Har du funderat på att själv avsluta situationen, eller har du fortfarande kvar hoppet om er relation?
Jag vill fortfarande ha honom, jag älskar honom så jäkla mycket ️. Men jag försöker bygga upp mig själv just nu… Känner mig så stark ena stunden till helt trasig nästa… Jag har sjukskrivit mig den här veckan sen så har jag julledigt några veckor så det kan vara bra att få kraft igen liksom. Jag har bara fortsatt att gå till jobbet och bara mått skit och vart helt knäckt där.
Men vi får se hur det blir…
️
… varför var jag inte värd att älskas längre … så tufft nu när det ska bli jul … sitta där med hans päron som jag älskar och som inte vet … 
det känns som att man lever i någon typ av undantagstillstånd när det är så här, man har liksom all rätt i världen att inte julpynta eller gå på fester, man kan till och med ignorera telefonen när folk ringer och det är okej. Fokus är typ: 1. Överlev (samt se till att ev barn och husdjur överlever) 2. Bli inte avskedad och skrik inte åt dina allra närmaste 3. Försök att sova och inte gå ner för mycket i vikt. Långt långt senare kommer fester och pynt, men jag gick till festen ändå. Klarade det ok till midnatt, bröt sedan ihop lite smått och gick hem. Men det var faktiskt trevligt en liten stund.