Jag saknar honom så mycket, hela familjen, barn, alltihopa… kan inte acceptera att han aldrig nämnde för mig att han inte mådde bra i vårt förhållande fastän han känt så i tre år. Hur kan man inte nämna en sådan sak och ge den andra chansen att påverka sitt eget liv? Jag är så arg och besviken på honom, han har tagit all makt över min framtid genom att inte bara berätta att han inte kände att det funkade bra för honom, i stället leva så tills han ledsnat på mig och bestämt sig för att det var kört och sedan bli förvånad över att saker kan ändras om man säger till, men ändå känna att det är för sent, att han redan lämnat. Han säger det själv också, att det var så han gjorde och att det var hans livs största misstag. Det är så fel. Så himla fel. Jag känner det i hela kroppen att det går emot allt som är naturligt att vi ska leva isär.
Jag tror tyvärr inte det, han vill inte, han har redan träffat en annan trots att han säger att vi hör ihop och han ångrar sig… och han vill inte släppa den nya som har precis de sakerna som han saknade i vårt förhållande, iaf som han saknade sista tiden… han är helt låst i att känslan för vårt förhållande blivit för negativ då han burit på problemen själv och att han inte kan ändra den
Kommer nog aldrig förstå varför en del håller sin partner utanför i såna lägen. Vad tjänar det till? I min värld pratar man och är öppen om allt just för att kunna hitta lösningar på eventuella problem. Det är så fegt och dåligt.
Jag känner likadant …Han säger att han behöver tanka energi och inte vet vad han vill… Han vill inte liksom … Jag saknar honom varje levande minut … för några veckor sa han att han älskade mig och nu säger han att han inte vet vad han känner för mig. Han har sagt till barnen att det inte är skilsmässa utan att vi bara ska gå isär men jag känner mig som i ett vakuum… gråtit konstant i två veckor, jag vet inte om jag ska planera mitt liv utan honom eller om det ska bli bättre snart igen. älskar han mig eller inte ?
Det värsta är att leva i nån slags limbo. Mitt ex lovade både mig o barnen att det bara var en kort period det handlade om. Han älskade mig. Två veckor senare bröt han helt och jag fick inget avslut.
Jag är så rädd … Vad gör jag ensam efter 22 år , hur ska jag klara mig utan honom?
Jag inser att jag har kvävt honom och inte haft ett eget liv men jag vill ju göra förändringar och jag har gjort det. Jag vill liksom bara att vi jobbar på det här tillsamman.
Han umgås med en tjej som han skrev typ och som jag läste messen … där han skrev att han saknade henne och måddes så bra att umgås och vara med henne medans jag bara var skit… jag bara var jobbig och krävande och så
Ja men jag vet inte om det var just då eftersom att vi hade haft det skit och hon var väl en som inte ställde krav men han har lovat mig och även barnen att det verkligen inte finns någon och att de inte är mer än vänner. Jag kan tänka mig att han har känt att det var skönt med en recpit när jag var på honom hela tiden
Vad han skriver eller säger är hans ansvar. Låter som att du lägger skulden på dig själv? Sluta med det! Vi kan alla rannsaka oss själva och göra annorlunda, men att din make skriver så kan aldrig bero på hur du är eller vad du sagt och gjort. Han hade ju kunnat prata med dig istället om han nu känner så? Mitt tips är; försök bli förbannad istället. Förhoppningsvis kommer du då se honom och hans handlingar i ett annat ljus. Stå rak i ryggen och visa att du är värd bättre än så!
Jag var arg och jag konfronterade både honom och henne… Åkte hem till henne och tog ett snack… Hon trodde jag skulle slå henne. Men jag tror honom när han säger att det verkligen inte vart ngt mer än vänskap… Han har verkligen sagt det till barnen att ingen av oss vill ha ngn annan utan det är en break. Nu idag så var vi och fikade och kom överens om att börja ses som när vi började dejta… Utan sex för att just försöka lära känna varandra igen
Så ledsamt och onödigt med allt som händer för att det inte tagits upp att man behöver förändring… ser att vi flera och det är ju egentligen ännu mer sorgligt.
Vaknar av en enorm saknad, fan vad jag saknar honom varje sekund… Paniken som kommer med ångest som följd… Jag känner mig så vilsen, vill han ha mig eller inte?
Har haft en bättre period en vecka eller så men känner nu att jag är helt tillbaka i att vara nedstämd och den här känslan av meningslöshet… minns bara hur vi brukade sitta och hitta på sagor tillsammans om kvällarna. Jag älskade det. Jag älskade honom för att han kunde göra sånt, han var så annorlunda jämfört med alla killar jag träffat innan, en slags fri själ och visste så mycket om världen och han tyckte så mycket om mig för den jag var och var intresserad av vad jag tyckte och tänkte om allt, har aldrig känt tidigare att jag verkligen passat ihop med någon.
Du är inte ensam. Idag berättade min man att han vill separera. Han har gått och blivit super kär. Det har känt varandra i en vecka typ. Men vi har ju ändå haft det så dåligt…
Känner mig så förvirrad, ensam. Vill kunna sova. Men tankarna bra åker runt i huvudet.
Vill bara att det ska vara över.
Vet att det bara går att köra ett spår för vår del och det är att gå skilda vägar.
Att hoppas kan bli utdraget. Frågan är om de sårade känslorna kan läkas
När min man hittade någon så sa han att hon blev en katalysator för att orka bryta upp. Tänker att mång män inte klarar av att stå ensam. De måste gå från en famn till en annan. Vi som blir kvar får trösta oss själva och varandra.
Kram till oss
Känslan när man får reda på att den andra parten inte vill vara en del av ens liv är hjärtskärande.
Det kommer finnas en tid där man går runt i ett vakuum av tomhet och saknad, med den största klumpen i magen som nånsin funnits,
Ger er själva möjlighet att växa i detta. Musik, träning, vänner, promenader etc.
Känslan och sorgen kommer inte att försvinna men den byts ut med annat, och efter en tid så kommer dem sämre tiderna bytas ut med bättre.
Själv tränade jag som en tok, och min jakt på endorfiner gjorde dagen bättre.
Nu är inte behovet lika stort och jag tränar mer “normalt”.
Förstår att det inte är den första tanken som dyker upp, men mitt i allt så försök tänka på er själva.
Hur mår ni nu?
I morgon är det en vecka sen jag fick beskedet att han ville lämna. Ibland vet man inte om man reagerar vettigt.
Funderar om ens reaktion är rimligt.
Denna vecka har vi varit hos familjejuristen, har bokat möte med banken. Berättat för barnen. Hunnit med ett samtal med samtalsterapeut.
Vill liksom springa över på andra sidan.
Mer har kommit fram till att, just nu känner jag inget för honom.
Men jag är rädd att tappa kontrollen över mig själv.
Vill också på något sätt komma igenom med värdighet.
Han är kär och lycklig.
Kram på er.
För mig är det inte en bra period. Har börjat inse att jag kommer förlora hans familj också, till och med barnen jag var “faster” åt. Gråter bara jag tänker på allt han tagit från mig.
Ursäkta men vilket svin!
Hon trodde jag skulle slå henne. Men jag tror honom när han säger att det verkligen inte vart ngt mer än vänskap… Han har verkligen sagt det till barnen att ingen av oss vill ha ngn annan utan det är en break. Nu idag så var vi och fikade och kom överens om att börja ses som när vi började dejta… Utan sex för att just försöka lära känna varandra igen