Ett tag sen jag skrev. Har varit här inne vissa gånger för att läsa meddelanden och vad andra genomgår. På något sätt blir det terapi för mig och får läsa om andras känslor och tankar.
Jag är fortfarande med honom. Mår lite bättre i kroppen, men fick ett tråkigt sjukdomsbesked om min andra förälder. Så det här varit tufft, och vi undersöker huruvida det är möjligt att klara sig med t.ex operation eller behandlingar.
Förra helgen var han respektlös mot min förälder utan att hen förstås att han är det. Men det gör ju jag då jag känner till hans beteende och liknande. I veckan var barnen sjuka, och jag ville inte vabba. Han har vägrat att vi lämnar barnen hos hans föräldrar då de är äldre och han är rädd att de blir sjuka. Men mina föräldrar är också lika gamla som hans och mina har dessutom allvarliga sjukdomar som cancer och liknande. Men där tycker han minsann att det är ok att lämna hos mina men inte hos hans föräldrar. Och när det inte passar honom säger han att barnen är vårt ansvar. Vilket det är naturligtvis!! Jag är inte den som lämnar över barnen och går och gör något roligt för mig själv. Om det nu händer att jag ska göra något så är det 1-2 gånger per år, t.ex att jag åker iväg och umgås med någon vän själv. Och då är barnen hos honom. Annars är jag hemma för det mesta, eller så är barnen med mig om jag går ut någonstans. Förut tog han barnen med sig när han handlade, och då fick jag tiden för mig själv hemma. Men med corona har vi varit försiktiga.
Inte nog med det var jag föräldraledig i flera år medan han jobbade och byggde upp sin ekonomi, anklagar han mig för att det är han som varit hemma och tagit hand om barnen. Jag blev så arg och sa att det är tur att sånt kan styrkas av närvaron på jobbet. Det trodde han inte på ändå.
För ca två veckor sen pratade vi och jag sa att jag varit riktigt arg på honom och att jag velat släppa allt och gå, för jag kan inte förlåta honom. Just då hade han försökt uppföra sig och skött sig (överlag) i ca 3 månader men vi grälade i veckan om varför han inte tog barnen till föräldrarna. I vanliga fall skulle jag inte störa mig på det, men just pga att det är ok att lämna till mina föräldrar som om de inte är värda något och icke till hans för risk att de kan bli smittade i hosta (ej corona) fick bara inte hända. Det slutade med att jag fick jobba hemifrån med barnen.
När vi pratade för ca 2 veckor sen sa han att han också känt att det varit jobbigt sista tiden men att han “glömt” allt som hänt förut och vill fortsätta. Det är i perioder som han blir som en ängel och då jag saknar närhet (bara en kram) som jag blir så svag och tänker mycket på hur kommer jag att klara av att leva ensam. Det skrämmer mig. Jag har inte förtroende för män, så att inleda ny relation ser inte ljust ut. Jag tror inte heller att barn behandlas väl av alla styvföräldrar. Jag tror också att många män har lätt för att vara otrogna och det är inget jag står ut med. Det är många egenskaper dom jag älskar hos honom. Men när hans elaka sida kommer upp. Jag blir frustrerad!! Mest inombords. Jag säger inte så mycket och pratar ej mycket, delar inte av min vardag med honom längre för jag litar inte på honom. Tyvärr…
I morse tänkte jag att han är min medicin till mina sår, men han sårar mig mer än vad han läker mig. Hade det varit riktig medicin hade man ju bytt ut medicinen eller bara slutat ta den. Förstår inte varför jag inte vågar göra något.
@Anonymt2022 Hur går det för dig? Har läst din tråd nu och tänker på dig!! Vi är många här som vill vara det du saknar, vän och stöttepelare!! Du är värd SÅÅ mycket mer.
@CN80 länge sen jag var inne och skrev.
Jag är fortfarande kvar i relationen. Nu har han också kommit till en nivå där han känner att han inte orkar med relationen om jag fortsätter som jag gör. Jag brukade inte prata med honom i perioder när han betedde sig illa mot mig, dvs slängde kommentarer, spikade, förminskade mig etc. Det är som att jag stängs av. Både mina och hans föräldrar känner i stort sett till vår situation. Min förälder tycker att jag ska hålla ut och kämpa för relationen. Hans föräldrar la praktiskt taget skulden på mig och sa att jag måste “ta hand om honom” och att jag inte kan “straffa” honom genom att inte sova med honom. Så, under sommaren skulle vi försöka att ägna tid med varandra, vilket var helt ok för jag hade semester. Men nu när jag börjat jobbet och vardagslivet är tillbaka så har det börjat igen lite smått. Vår lilla blev sjuk förra veckan, då blev han jättesur över att jag ringde honom för att gå och hämta barnet. Anledningen var att han hade sin egentid. Han var ledig den dagen. Dagarna därefter ordnade jag så att jag jobbade hemifrån eftersom han sagt att han har jobb, men då nöjde han sig inte med det och ville att jag skulle vara helt ledig från jobbet för att stanna med barnen.
Han stör sig mycket på att jag jobbar och blir självständig. Förra veckan var det så spänt i luften hemma att man kände av hans ilska typ som en tickande bomb.
Jag har börjat läsa mycket om processer och känslor för att förstå vad jag går igenom. För jag förstår inte mina känslor alltid, jag förstår inte varför jag inte går eller varför jag inte är mig själv, att jag tillåter honom köra över mig. Har kommit fram till att det är väldigt mycket psykiskt våld och att jag är rädd. Jag är rädd för ensamheten men jag är också rädd att jag inte får träffa mina barn eller rädd att han manipulerar dem och baktalar mig precis som han gör idag. Men att han gör det i mycket större utsträckning. Någonstans också rädd att jag förlorar mina barn helt och hållet. Jag är också rädd för att bli stigmatiserad. Det finns hedersinslag också, inte på ett hotande sätt. Men en kvinna skiljer inte sig lättvindigt om inte det finns otrohet, droger eller kriminalitet. Inget av det finns hemma hos oss. Så, jag måste ha en riktig orsak för att ha rätt skäl för att lämna.
Vardagen är så konstig. Jag delar ingenting med honom, inte ens vad jag gjort på jobbet för jag litar inte på honom. Han kan också överanalysera informationen och ifrågasätta den. Jag har inga sånna krafter, de sparar jag till barnen. Jag har inga vänner som jag litar på och som jag berättar för. De s.k vänner jag har är mest sånna som jag umgås med mest för barnens skull då de här barn. Det var en familj vi umgicks med, helt plötsligt tyckte han inte att de var dugliga så han avbröt kontakten med dem. En annan gång ville vi fira min förälders födelsedag, då hittade han på att han ville att vi skulle gå hem till någon. Och vi har ingen att gå hem till, besöka för vi har inga nära vänner på det sättet. En vän jag umgås med eftersom vi har jämngamla barn började han ifrågasätta umgänget med henne, om varför vi inte träffas som två familjer så att han också kan umgås med oss. Så, ja… Det är ganska komplicerat.
Jag blir arg på mig själv eftersom jag upplever att mina känslor sviker mig. Under en lång period kan jag känna att jag inte vill, men det kommer stunder då jag tvekar och stannar kvar. Jag skulle egentligen behöva prata med någon psykolog eller liknande för att förstå mina känslor. Men vet inte, tror art det är ganska dyrt med terapi. Och jag försöker spara i den mån det går för att klara mig ekonomiskt och för att jag ska klara av att ta hand om barnen.
Jag vet att jag älskar honom men jag är sååå trött.
Jag svarar lite mer utförligt när jag har lite mer tid, men vill jättegärna hjälpa dig i detta! Känner väldigt mycket med dig (även om jag inte riktigt vet varför din historia påverkar mig så mycket, min historia skiljer ju sig massor ifrån din, men känslorna du har förstår jag precis).
Vet inte var du bor, men skulle det vara i närheten av Göteborg så kanske vi hade kunnat ses?
Börja med att beställa tid på din VC direkt i morgon och berätta hur allt är och säg tydligt att du behöver professionell samtalshjälp för att ha en chans att ta dig ur den här destruktiva relationen, att du försökt så länge själv och inte klarar det på egen hand. Börja där, förhoppningsvis får du ett antal KBT-sessioner och ta det sedan vidare därifrån.
Du skriver att du vet att du älskar honom, det tror jag är en sanning med modifikation… men du behöver sannolikt hjälp med att bena och bringa reda i vad du egentligen känner
Tack för ditt stöd! Nej, jag bor inte i Gbg, ganska långt ifrån faktiskt.
Även om du bott nära vet jag inte riktigt hur möjligt det skulle vara med att träffas. Jag är för det mesta hemma. Det är väldigt sällsynt att jag går ut själv så jag skulle nog få flera frågor om vem jag träffar etc.
Jag har börjat engagera mig med kvinnor som själva är utsatta för våld. Deras berättelser har på något sätt öppnat upp mina ögon och fått mig att inse att jag är i samma situation och att jag ser mönster från vad min gör såsom deras män gör. Så, jag har mer eller mindre bestämt att avsluta. Det känns inte så mycket i hjärtat. Men den känslan sviker mig lite då och då. Jag vill mest ha “skäl” till att lämna. Det känns mindre svårt eller tungt att lämna. Jag tror att det också till stor del handlar om att jag inte vill bli beskylld från vare sig min eller hans familj, men kommer ändå bli det i vilket fall som helst. Det blir nog lite mindre bara.
Förhoppningsvis kommer han att vara samarbetsvillig när det gäller vårdnaden om barnen när jag lämnar. Men jag tvivlar på det. Vilket också har varit en anledning till att jag inte kunnat lämna så lätt tidigare, men det fanns andra skäl också.
Nu har det blivit någon sorts verklighet för mig, och jag har kunnat bekräfta mycket för min del. Har också bättre börjar förstå mina känslor och processer. Jag blir inte lika förvirrad heller, utan kan sortera lite bättre.
Du har nog rätt. Jag vet inte vart jag befinner mig känslomässigt. Ibland är det känslor där jag inte tolererar honom, och känner verkligen inte kärlek. Inte har heller men kanske frustration. Jag tror frustration på hans beteende, att han kan bete sig som en skitstövel (ursäkta uttrycket) ibland och ändå förväntar han sig saker av mig. I sånna situationer är det inte självklart för mig att ställa upp på saker, men han förstår aldrig varför eller vilken koppling det har mellan hans beteende och mina känslor. I sånna situationer känner jag också väldigt mycket frustration på mig själv, att jag är så svag eller att jag känner vanmakt, att jag inte kan göra någonting, att jag inte har styrkan nog att påverka eller stoppa eller hejda situationer. Han kör totalt över mig i sånna situationer. Det är otroligt frustrerande.
Jag har inte tagit kontakt med ngn från samhället då jag är rädd för orosanmälningar. Blir det en orosanmälan så kommer jag att försättas i mycket svårt sits. Dels förväntas jag backa upp honom, vilket strider mot vem jag är. Jag har mycket svårt att ljuga och strider mot mina principer. Samtidigt vill jag inte ljuga för myndigheter. Jag undviker hellre att svara på frågor, och det misstänker jag inte kommer gå om barnavårdsutredningar skulle inledas. Om jag inte backar upp honom så blir jag typ “svartlistad” hos hans familj. Det betyder inte dödshot eller så, men mycket stigma och beskyllningar, gräl, baktala mig inför barnen, kommer att bli hatad livet ut. Så…
