Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Är rädd för att lämna trots att hjärnan säger att jag borde gå

Har skapat konto här för att skriva av mig. Är så begränsad och hoppas att han inte kommer åt den. Idag tog han sömnpiller. Han säger att det är för att ska kunna sova och för att han ska få tillbaka minnet men jag vet inte riktigt vad det rör sig om. Inte vilka biverkningar det har och jag är så rädd. Har också äntligen fått tiden för mig själv där jag kan sitta och skriva av mig, läsa om våld i nära och försöka förstå vad jag borde göra trots min rädsla och oro. Det har pågått i år och aldrig sagt något till någon men nu är jag som uppblåst ballong som inte orkar mer.

1 gillning

Jag har sett ”En våldsam kärlek” på SVT play. Se den. Och lämna. Våldet eskalerar och nästan ingen som slår slutar att slå. Ring kvinnojouren nu? Dokumentera skador, berätta för en vän.

Du ska inte ha det så här!!

Jag ska titta på den. Tack för tipset. Jag får inte titta på såna serier/filmer etc eftersom han anser att jag blir inspirerad och verkställer idéerna. Har inte hunnit svara eftersom jag inte varit i fred. Telefonen kontrolleras ofta.

Tokigt. Vi har barn ihop. Har tidigare haft mycket svårt att lämna men idag känns det så tomt. Jag är tom. Spelar ingen roll för mig att bryta upp på julafton, nyår eller vilken högtid som helst. Tidigare hade jag alltid haft en ursäkt för kommande sake. Nu spelar det ingen roll längre eftersom det har gått så långt. 14 december 2020 slog han mig senaste gången. På kvällen när barnen sov… Hade svårt att röra mig dagen efter. Han är så smart att han inte slår så att det orsakar ett märke. Nu senast hade jag svårt att röra en kroppsdel.

Jag kan inte vända mig till kvinnojour av rädsla. Jag är rädd för vad som händer barnen. Rädd för honom också. Han har hotat mig massor. Det har alltid varit att jag inte kommer att få träffa våra barn. Att jag blir utslängd på gatan. Juridiskt har jag inga rättigheter förutom kanske vårdnaden till barnen om rätten skulle bestämma om det. Han vill inte ha delad vårdnad när jag tidigare har föreslagit det. Nu senast har han hotat med att han tar sitt liv om jag lämnar honom. Han har antytt att jag kan förlora mitt jobb och frågat vad jag skulle göra om jag mot förmodan skulle förlora mitt jobb. Han känner någon som kan fula knep där folk blir av med sina jobb. Jag har tillsvidareanställning och ett känsligt jobb, så jag vet inte vad han har i tankarna eller tänker göra. Det gör mig ännu mer sårbar. Det är nog hans tanke så att jag förblir beroende av honom, främst ekonomiskt trots att det är jag som står för ekonomin. Inte i hans ögon förstås.

Men fina du, jag tror att du någonstans vet att det enda som är farligt för dig och förstör för dig är han. Du hade haft det så mycket bättre utan honom, du hade klarat dig fint, det är honom det är fel på.

Förstår att det känns som ett stort steg, men jag tycker du ska ta barnen med dig till en kvinnojour. De kan hjälpa och skydda dig och barnen där.

1 gillning

Jobbet löser sig. Barnen och dig är viktigare att skydda!

Försök komma iväg en stund och ring en kvinnojour för att få råd om hur du går vidare direkt.

Om du behöver hjälp, skicka mig ett privat meddelande så ska jag försöka hjälpa dig!

1 gillning

Den misshandel som du utsätts för knäcker dig. Du måste komma ut därifrån!
Man kan få hjälp av socialtjänsten att komma till skyddat boende

Hej igen
Jag tänker och känner många saker när jag läserdina inlägg. Men en sak vill jag börja med att skriva, och det är att jag uppfattar att du innerst inne vet att du måste lämna. Du skriver ju här. Det är ett tecken, du börjar ta dina första steg.

Ni har barn säger du. Har han börjar slå dem än? Det kommer han troligen göra. De sover när han slår skriver du. Hur vet du det? Kanske ligger de med händerna för öronen och är vettskrämda? Han slår där det inte syns skriver du. Våldet är alltså planerat och uttänkt, med berått mod skadar han dig. Vad tror du han tänker ut nästa gång? Och nästa? Du har inga rättigheter skriver du. Varför tror du det? Klart att du har!!!
Han säger att han ska ta sitt liv. Så du ska offra ditt och barnens liv menar ni? Han påstår att han kan få dig uppsagd. Skulle inte tro det. Det finns regelverk kring anställningar.

Nu tänker jag att du borde anförtro dig till någon. Mamma? Syster? Arbetskamrat? Kompis? Granne? Och börja dokumentera dina skador, skicka bilder med MMS till någon du litar på och sen radera från egen telefon? Skriva noteringar till kompis, sen sudda sms? Och så ringer du kvinnojouren- de hjälper både dig och barnen. Inte vill du att barnen ska växa upp så här?

Önskar dig styrka och kraft. Du förtjänar bättre❤️

5 gillningar

Jag förstår hur svårt det måste vara :tired_face:

Men att du verkligen börjar formulera och dela med dig av dessa tankar är jättebra. Oftast är det första steget på vägen. Att känna tvekan eller oro inför en separation är inget ovanligt. Tvärtom, ofta tar det faktiskt flera försök innan man lyckas lämna en våldsam relation en gång för alla.

Oftast är deras hot mest skrömselskott, och hans verkliga makt att förstöra för ditt jobb eller ta dina barn är betydligt mer begränsade än vad han vill att du ska tro. Men du kan alltid exempelvis prata med din chef för att förklara situationen. Ofta brukar de inte bara förstå, utan även också erbjuda stöd och hjälp.

Har du vänner eller släktingar nära som kan hjälpa dig?

Först lite pepp. Vad HAN anser, tycker och tror behöver du inte fundera så mycket på. Klart han vill trycka ner dig, för han fattar nog att det är du som är ekonomin i familjen. Du kommer kunna gå vidare, han behöver dig, du behöver inte honom.

Det finns ett instagramkonto som heter @natverket som hjälper våldsutsatta kvinnor. Vi är många som stöttar deras verksamhet. Vet inte om du har Instagram men det kanske kan vara en väg till den hjälp som du behöver.

Tack för alla inlägg och svar. Det hjälper otroligt mycket och är stöttande.

Jag har inga sociala medier av den enkla anledningen att jag inte får det. Han vill inte att jag ska ha kontakt med någon. Sociala medier anser han bara skapar problem. Men han ser inga problem med att ha sociala medier.

Jag har inga vänner heller. Hade en gång i tiden några vänner, och enstaka personer som mycket nära. Idag inga alls. Kontakten sades upp pga att det blev så jobbigt att gå ut och ses varje gång de ville det och han tyckte inte om det. Jag kunde inte säga så till de för jag skämdes. Sakta men säkert drog jag mig undan eftersom jag skämdes och var generad när han skulle veta exakt tidpunkt och plats när vi sågs, och vilka jag umgicks med. Det var många, många år sen det. Med tiden tappade jag all kontakt jag hade med vänner. Så idag ingen jag kan prata ut med eller anförtro mig åt.
I somras tog jag kontakt med kvinnofridsrådgivningen och pratade ut lite grann. Idag berättar jag en bråkdel till en av min förälder.

Min förälder blev orolig och tog kontakt med jurist för rådgivning. Han rekommenderade att jag dokumenterad allt. Det har inte slagit mig tidigare. Jag har varit otroligt rädd och sett till att hålla fasaden så att ingen misstänker något. Jag är begränsad med dokumentation eftersom telefonen är synkad till hans så allt som filmas, dokumenteras registreras i hans telefon. Jag kan inte skriva i någon dagbok eller ha extra telefon eftersom jag har barn som är nyfikna och är rädd att den någon gång hamnar i hans händer.

Jag hoppas att barnen sov i och med att det var så sent på natten. Men jag kan aldrig veta. Nu har han varit annorlunda sen han slog mig sist. Men jag vet att det är en tillfällighet. Han vet att jag vill lämna nu men säger att han inte vill splittra familjen. För mig spelar inte så stor roll längre.

Snälla.
Om möjligt, ta dina barn och far till din förälder så fort det går.

2 gillningar

I nätverket ingår kvinnor inom kyrkan (präster och diakoner), så kanske kan du söka dig till kyrkan och få kontakt den vägen. Vänta inte!

2 gillningar

En telefon med ett kontantkort? Vännerna är borta men har du kanske någon arbetsgivare som stöd utöver din förälder?

Inte vill du att dina barn ska växa upp i denna skräck? Om de inte redan förstår så gör de snart det.

Snälla åk till kvinnojouren och stäng av telefonen när du flyr så att han inte spårar dig. Du lever mycket farligt hemma. Jag har tänkt på dig mycket sen du började skriva. Det finns en annan tillvaro för dig och barnen!

2 gillningar

Tack för ditt engagemang och din erbjuda till hjälp!

Svarar segt. Det beror på att jag måste hinna med vardagen och jobbet. Loggar in när möjlighet finns och jag vet att jag kommer att hinna gå in och radera utan att riskera att bli upptäckt.

Har en ny arbetsgivare som jag inte känner riktigt än. Är ju också rädd att berätta för någon annan, om inte det är anonymt för hur de kommer att reagera och vad de kommer att göra.

Efter nyår försökte jag föra en diskussion om våra problem men nästan all skuld lades på mig. Sen gick vi inte närmare in på diskussionen så att han inte flippar ut. Fysiskt våld har skett enstaka gånger under ett par års tid. Tror att jag har normaliserat min vardag.

Jag har funderat på att ringa till kyrkan. Hört talas om en präst som jag tänkte prata med. Mer än så har jag inte gjort. Anmält mig till ett fackförbund för säkerhetsskull. Jag har skaffat en annan telefon också. När jag blickar bakåt så upplever jag att jag börjat ta små steg. Nu har jag börjat skriva här, även om inte ofta. Förr i tiden såg jag till att inte ens min närmaste familj visste något. Nu vet åtminstone min förälder en del saker. Hans familj är också medvetna om många saker om vad som hänt mig. De pratade med honom i somras/början av hösten senast men det hjälpte inte.

Efter att han gjort mig illa senast i dec så har han förstått att det inte spelar roll längre och att jag tänkte flytta ut. Sedan dess har han skärpt sig och hjälpt till med ALLT + att han ber om ursäkt när han vill säga något som är mer som en kommentar och inte kritik eller ifrågasättande. Men jag är medveten om att det är tillfälligt. Jag har ingen tillit och tror inte på en förändring hos honom. Har man slagit en gång så slår man flera gånger.
Vid ett tillfälle hade han sagt till ett av våra barn att jag slagit honom (Alltså min partner). Det tyckte jag var läskigt, att hur kan han göra så och dessutom belasta vårt barn?? Jag så upprepade gånger att inte kan stämma och frågade varför han gjorde så. Jag misstänker att det är hans sätt att vända barnen mot mig kanske? Jag vet inte. Blir så trött av att tänka.

Ibland har jag undrat om han har narcistiska drag. Jag är ingen psykolog och kan absolut inte diagnostisera honom. Men det är något med honom som gör att jag undrar om han har någon diagnos.

Jag mår bra för övrigt. Ullebulle: tack för att du tänkte på mig. Men händer det något så lämnar jag utan tvekan, även om jag vet att jag ska springa ut barfota.

1 gillning

Å jag önskar att jag bara kunde hämta dig och barnen och lyfta er bort från detta fängelse…

Bra att han skärper sig just nu men det är uppenbart att du vet att friden är tillfällig. Eller hur? Så varför ska du vänta med att lämna tills något mer händer? Varför leva du i detta vacuum? Utan möjlighet till ett fullvärdigt liv? Med egna vänner och utan kontroll av svartsjuk man.

Han har kanske en diagnos eller två. Det spelar ingen roll. Han är våldsam och kontrollerande och han försöker manipulera både dig och era barn. Bara en sån sak, att ett barn ska behöva höra sånt.

Lämna. Nu.

2 gillningar