Hej.
Vad modig du är som satt igång den här processen och som äntligen vågar formulera det som händer, först för dig själv, sen lite för den ena föräldern, sen här, snart kanske för en verklig utomstående person som en präst osv.
För varje sådant steg du tar kommer du närmare sanningen. Har själv levt i en lång relation där jag var kraftigt medberoende i destruktiva mönster och jag kan tänka mig att du själv på ett vis är förvånad över att det du formulerar faktiskt är sant. ”Att stämmer det faktiskt det här, det jag säger nu? Jo…? Det gör det ju. Det är faktiskt såhär. Han gjorde faktiskt det jag precis beskrev att han gjorde. Allt jag säger är sant?!”
Det är en otroligt viktig del i processen för dig nu, att formulera din verklighet precis som den är. Göra allting mera tydligt och synligt för dig själv.
För tidigare har du säkert blandat upp din tillvaro med fantasi: ”Det är inte så farligt.” / ”Det blir bättre snart.” / ”Jag älskar hans fina sidor.” osv
Varje hemsk sak som hänt har huggit din tillvaro itu som med en yxa, så du tvingats se den på två sätt samtidigt: 1: Hur ont det gör. 2: Hur bra det är, egentligen.
Och det är denna kluvna tillvaro du sakta smälter ihop till en helhet nu. Att nej. Det är inte bra egentligen. Det är egentligen såhär.
En kraftfull del i processen är alltså ditt eget tänkande, och medberoendet (dvs tryggheten du känner i det som gör ont, kärleken du känner till den som skadar dig) - det är inte lätt att slingra sig ut ur.
Redan här i tråden ser jag två starka tecken på hur ditt medberoende försöker hålla dig kvar (vilket är helt förståeligt, för man är ju samtidigt livrädd, man är ju på väg att förlora allt, allt man älskat, allt man lidit för att bygga upp, men denna rädsla är en fas och den säger ingenting om den ljusa framtid som bereds för dig om du är modig nog att trotsa skräcken).
Det första tecknet på hur medberoendet försöker få dig att förhala insikten och beslutet: Du funderar mycket på din man, om han är narcissist eller har någon diagnos. Det stämmer säkert att han har det. Men det är inte honom du ska analysera nu - det är dig själv. Du har blivit så fast i honom att tankarna snurrar mera kring hans psyke än ditt eget. Och för att verkligen kunna göra dig fri är det ditt eget psyke du behöver förstå, inte hans. För att han är skadlig, våldsam och kontrollerade - det vet vi redan. Och mer behöver vi inte veta. Börjar du nu fundera över hans diagnoser eller sätt att vara väcks kanske oxå sympatier hos dig, och den där förståelsen och det där överseendet och den där tillfälliga förlåtelsen - som kan få dig att stanna kvar, igen, lite till.
Det andra tecknet på hur medberoendet försöker få dig att förhala insikten och beslutet: Du skriver att nästa gång han gör nåt, då springer du minsann ut barfota. Du väntar alltså till nästa gång, som om du inte hade bevis nog? Varför det? Behöver du våldet för att kunna springa? Tänk om våldet blir så våldsamt nästa gång att du inte ens kan springa? Och scenen där du verkligen springer ut ur hans liv, till och med barfota - är den realistisk? Ska du ha barnen under armen då? Ska de oxå vara barfota? Eller vad händer med dem?
Om du redan nu är orolig för att barnen ska märka något av allt det hemska som händer tror jag inte heller att du vill att de ska uppleva denna dramatiska barfota-scen.
Förlåt om jag låter hård, det är inte alls min mening, utan helt tvärtom. Jag tror att barfota-scenen du beskriver är en längtan efter en kraftfullhet i dig själv - som du egentligen redan besitter.
Du ska inte behöva invänta hans våld för att kunna utföra denna kraftfulla manöver som ett utsatt offer. Utan denna kraftfulla manöver har du redan börjat utföra nu, som en handlingskraftig hjältinna, på ett mycket mera stillsamt, strategiskt, tyst, bestämt och reflekterande vis. Ett sätt som är mycket tryggare för både dig och barnen, eftersom det sker i smyg i kulisserna och inte provocerar fram hans våld.
Jag tänker oxå på dig och är glad att märka vilket stöd och bemötande du får här i tråden. Folk förstår att det är allvar.