Är rädd för att lämna trots att hjärnan säger att jag borde gå

Min historia
25

Tack, det är inte tillgången till en telefon som är problemet, utan att just ha en extra telefon som riskerar att upptäckas. Om jag gör så och han hittar telefonen så kommer han att få 100 misstankar om allt möjligt, även saker jag själv inte tänkt på eller ens att det slagit mig. Jag blir nästan förhörd, men inte genom att få frågor, utan att bli anklagad. Hans sätt att få reda på saker är att utgå från en version som är sann och applicera den på mig. Och pratar till mig som om jag faktiskt gjort saker, eller att det som han får för sig är den enda sanningen som han utgår ifrån. Då hjälper det inte riktigt, i många fall gåt det inte, att förklara för honom att det inte alls är som han säger eller anklagar mig för. Det kanske är 1 av 100 fallen som han kanske ändrar sin åsikt. Med andra ord, svårt att ändra hans uppfattning. Om han nu ändrar åsikt så måste det finnas belägg son går att bevisa, nästan svårt på vitt, annars är det svårt för honom att tro.

Jag har ibland tagit hem jobbtelefonen och använt den vid behov. Den har kod och är avstängd när jag tar med mig den. Upptäcker han den så förstår han att det är jobbets telefon, då får jag inte så många frågor kring den.

Jag har ändrat många av mina lösenord nu, särskilt efter att han tidigare gått in på min bank och skickat över stor en summa pengar till sig själv. Endast koden till min telefon känner han till. Ändrar jag den så kommer han att bli väldigt misstänksam och vara på mig om massa historier om vad jag har på gång. Efter alla år och allt jag gått igenom så orkar inte med vad han får för sig. Det kan vara allt mellan himmel och jord.

Hur gör jag med sekretessfunktionen? Jag känner inte till det.

26

Jag vill gärna ha tips på advokater, ifall han tänker gå så långt med sina hot. Jag känner mig i ett fängelse för jag får lämna om jag vill, men får inte ta med mig barnen. Han har inte sagt att jag inte får träffa dem, men de kommer enbart få bo hos honom och inte hos mig eller växelvis. Jag själv har inställningen växelvis boende eftersom barn har rätt till båda sina föräldrar. Men jag är verkligen rädd för hur vårdnadstvisten slutar om han total vägrar att samarbeta. Mycket envis och svår person att ändra uppfattning på.

1 gillning
27

Blev ledsen att höra om dig.
För min del har fysiskt våld varit i perioder, men alltid svårt att veta när det kommer, att förutse det. Psykiskt våld har alltid funnits. Även anklagelser och att jag inte duger/kan Göra något/är bra. Det körde han med konstant. Har dämpat sig nu sen sen dec 2020. Han pratade också med barnen på så sätt att jag förlorade mitt värde som mamma, att det var hans ord som gällde, och sa jag något till dem så kunde de säga “Men pappa sa såhär”. Har många gånger känt mig motarbetad. Eller att han får mig att framstå som den dåliga personen, den som inte vill de väl. Det gör han främst genom att plocka ut en del av en situation och bara lägga in tolkningar eller vända på den på något sätt så att man får en hel annan uppfattning. Helt sjukt!
När det började så lät jag det pågå eftersom det till en början inte gjorde mig något och jag tänkte att han behöver få bekräftelse på att han är den som är bättre, den som kan mer etc. Det har blivit till en vana, att jag tom bidrog i detta så att vi i umgänge med andra så lyfter jag upp honom och alla hans positiva sidor. Blir nästan den perfekta som är prickfri. Jag tror att det mest handlade om att jag inte ville att någon skulle märka hur han är som person och hur jag har det hemma. Jag har också tänkt att jag inte vill att han ska känna sig konkurrerard, så lika bra att lyfta upp honom.
Nu i efterhand märker jag också hur obekväm han blir när fokus läggs på mig, när någon kanske ger mig beröm eller liknande, så vill han typ byta samtalsämne så att man pratar om honom istället. Inte för att det gör mig så mycket, men har märkt det så sent som nu i kan efter alla dessa år.

28

Jag vet inte hur man svarar till både dig och alla andra som skrivit.
Först och främst. Blev glad av att se inlägg som svar på vad jag skrivit. Har inte alltid möjlighet att gå in och svara. Hinner ibland gå in lchvlösa, och sen loggar jag ut tills tillfälle ges att svara i lugn och ro.

Jag får mycket stöd och kraft när jag läser svaren. Christina, ditt inlägg läste jag flera gånger om och om igen.

Har inte kunnat sova i natt. Tror att han gömt mina räkningar som jag sagt att när de kommer så ska han betala dem. Förutom det så är jag väldigt tom. Det händer ingenting inom mig. Jag är inte lycklig. Lever för att få vardagen att rulla. Jag har två problem, det ena är att jag blir STUM i samtal med honom. Allt jag har att säga kommer inte fram. Jag kan tänka att det hör ska jag säga, det hör ska jag kräva men ingenting kommer fram. Även om jag försöker och anstränger mig. Som person är jag inte sån. Jag säger alltid vad jag tycker, och har nästan svårt att hålla tyst för något som är fel. Då är det nästan som att det gnager i mig. Men just när det kommer till min hemsituation och till honom så känns det som att min tunga blir förlamad. Jag tiger.

Det andra är att jag älskar honom trots allt. Förr i tiden var jag den med mottot kärleken övervinner allt. Men just nu, jag älskar honom men det inte tillräckligt för att jag ska förlåta och gå vidare i livet med honom. Innerst inne vet jag att jag inte vill. Men känslorna är jobbiga. De får mig att bli osäker. De får mig att tveka, dock för stunden. Men sen efter 2-3 dagar så kommer mina ordinarie känslor tillbaka om att han inte är bra för mig, om att jag inte vill längre, och då står jag där och grubblar. Det handlar främst om att jag inte vill och jag lyckas inte bli övertygad heller. Rädslan för hur mitt liv kommer att se ut framöver, rädslan för ensamheten, men främst rädslan att jag kommer att förlora honom som min kärlek. Det gör ont.

Jag har också blivit så tillbakadragen och tyst. Det har varit så i några år för jag är så trött och orkar inte. Jag pratar inte så mycket med honom, men egentligen är jag social och glad person. Mitt glöd har försvunnit med tiden.

3 gillningar
29

Vill tillägga att jag varit nära på att springa barfota en gång. Därför skrev jag det tidigare. För något år sen la hand sina händer runt min hals och sa “Jag vill bara strypa dig när du inte lyssnar”. Han ströp mig inte eller så. Utan la bara händerna där. Vid den stunden blev jag så rädd och tänkte att min telefon var död, det var natt och jag var i pyjamas. Jag gick upp och tog på mig strumpor ifall jag skulle behöva springa ut. Försökte också tänka ut vilka grannar jag kunde springa till och knacka på, och som verkligen öppnar dörren också. Han sov tillslut och jag kunde äntligen slappna av.

1 gillning
30

Alla såna här minnen är jättebra för dig att ha uppskrivna nånstans, på nåt moln på nätet, på jobbet, för dig själv, så du minns och ser vad som på riktigt hänt och hur allting oxå hänger ihop.

Dina två senaste inlägg här hänger tydligt ihop, t ex. Greppet kring din hals och att du blir ”STUM” när du pratar med honom. Din kropp är livrädd för honom, så livrädd att du går i baklås.

I vardagliga situationer kan det vara svårt för dig själv att tro att det faktiskt är så - för inte går du runt och är aktivt livrädd hela tiden, och speciellt inte för honom som du dessutom älskar.

Men det beror på att ingen går runt och är aktivt livrädd hela tiden, det är fysiskt omöjligt. En kropp skulle inte orka det. En kropp vänjer sig - oxå vid krig.

Din kropp är sedan länge i krigsberedskap och därför hänger inte känslor och reaktioner ihop med vardagliga situationer längre. Du kan älska det som binder dig, du kan känna dig lugn mitt i en scen som vore total katastrof för andra, du blir random stum.

Men ju mer du reder ut allt kommer du i efterhand oxå att förstå hur ”random känslor” hänger ihop med ”random minnen”, ungefär som när ett djur börjar skaka först då faran är över.

Skulle så mkt hoppas att du får hjälp ut ur det här fängelset så snart som möjligt.

Stället där kärleken är den starkaste fångvaktaren och den svåraste att överlista.

2 gillningar
31

Du behöver leta efter ett extra, och för honom okänt, boende som du kan ta dig till, så tänker jag omgående när jag läser detta. Förbereda för att du har någonstans att ta vägen när du lämnar. Du behöver metodiskt arbeta för att ta dig bort från det här, för att skydda både dig och barnen. Ett annat boende är det primära, och du behöver även omge dig med personer som stödjer dig och ger dig styrka för resterande i processen. När du kommer bort från honom kommer du få kraft att arbeta i rätt riktning. Du behöver både personer som står dig nära, som du kan lita på, men även professionellt stöd.

Det här låter inte bra. ”Han ströp mig inte eller så”, bara att han säger detta är ett tecken på att han inte beter sig friskt. Och att du urskuldar det genom att skriva att ”han gjorde det inte, eller så”, är ett tecken på att du har vant dig vid detta, att det blir ett slags normaliserande. Det har jag också gjort, och gör delvis ibland fortfarande märker jag, men inte alls som förut. Inte efter att jag kom bort från honom.

Ursäkta att jag är så rättfram, men det här fick mig att reagera, och även det andra du skrivit på din tråd. All styrka.

1 gillning
32

Ännu en grej: När det gäller kärleken du känner till din make. Den är säkert oerhört stark, oxå förknippad med en nöd, både för din skull, och hans skull.

Och varje gång du uttalar de hemska saker han faktiskt gjort mot dig, så uppstår säkert oxå motsatsen inom dig, speciellt när andra hejar på och eldar på om hur viktigt det är att du lämnar honom nu:

Då uppstår den stilla insikten som du blir oerhört ensam om: ”att de vet inte hur fin han är innerst inne. De vet inte allt det fina vi faktiskt delar tillsammans och hur kärleksfull han oxå kan vara. Det är bara jag som vet vem han egentligen är, och nu har jag bara målat upp en skräckbild av honom, bara visat hans skuggsida. Det är orättvist, eftersom han oxå är känslig och fin.”

Den ensamma upplevelsen om att vara den enda som förstår vem han egentligen är, kan bli den svåraste nöten att knäcka.

Fast du behöver kanske inte ens knäcka den?

För det är självklart han är fin oxå!

Men det ena utesluter inte det andra.

Det är ”det andra” du behöver göra dig fri från, för att överleva.

Älska har du rätten att göra genom hela processen. Trots att du går har du rätten att veta om och tänka på hans fina sidor oxå.

Men med hela sanningen i ekvationen, om allt det andra, våldsamma, som oxå finns och som gjort dig stum.

4 gillningar
33

Jag håller verkligen med i allt det du skriver @christina. Jag känner igen mig i det så väl, och du formulerar det så bra. Och jag får be om ursäkt för om jag var lite för rättfram i mitt inlägg förut, det var bara av omtanke!

Jag läste någonstans om detta, att det är en hårfin gräns när man börjar dela med sig av sina erfarenheter, blottar om verkligheten, för omvärlden, efter att ha hållit allt inom sig, att det lätt kan bli att man går in i försvar eller tänker att vad sa jag nu, det stämmer nog inte, så illa är det inte, precis som @christina så väl beskriver. Så höll jag på länge och i många år, och huvudet gör fortfarande tankevurpor, det är förvirrat. Jag förstår det precis.

Jag ville bara säga det. All styrka :heart:

2 gillningar
34

Apropå ev vårdnadstvist så är det mer sannolikt att han mister vårdnaden med den attityden. Dokumentera! Det kan vara avgörande om det blir rättssak. Skriv dagbok.

1 gillning
35

Det där med att känna sej konstant motarbetad känner jag igen…och ja egentligen allt annat också…din man och min verkar vara av samma skrot och korn (men på olika grader på skalan)

Jag har aldrig behövt vara rädd på samma sätt för han är inte lika kontrollerande och våldsam som din

Bra att du ”vaknar upp” och inser, det är en process
Styrkekram

3 gillningar
36

Jag vågar bara skriva här av någon anledning. Vågar inte ha något någon annanstans ifall det hamnar i fel händer. Jag vet inte längre vad i min telefon som är synkat med hans telefon eftersom jag råkar upptäcka det spontant.
Jobbdatorn har jag en del vissa viktiga saker, men alltid rädd att den ska krascha eller något händer, att den försvinner. Jag hinner inte heller skriva dagbok för jag är väääldigt trött om dagarna, och framförallt på helgerna. Min räddning blir forumet, för jag vet att jag kan logga ut och radera allt från historiken.

Jag känner igen mig i nästan allt du skriver i ditt inlägg. Handlar det om att ta upp saker, ifrågasätta, säga till så kan jag gå runt säga det inom mig 100 gånger om dagen, men det kommer aldrig ut. Jag försöker, och försöker. Kan också säga till mig själv att nu måste jag göra det, nu, nu men det kommer inte fram. Förutom vardagliga saker. Nu när jag tänker efter så kan det bero på att min kropp vet att om jag tar upp något som han inte tycker om eller som jag vet att det inte är något han kommer att bli glad över, så reagerar kanske min kropp med rädsla därför stängs den av. Men det är min reflektion, jag vet inte om det är så.

Jag pratade med en släkting som har erfarenhet av sånt, och hon sa att jag aldrig ska lämna barnen och gå. Utan ser till att ta med mig dem. Det är precis det jag tycker är så svårt och är rädd för. Tidigare såg jag en möjlig väg ut genom att bryta upp, flytta till min förälder och när jag ordnat med boende så tar jag med mig barnen och försöker övertyga honom om växelvist boende. Mest för att ha frid i det hela. Jag vet att om jag tar med mig barnen och flyttar ut så kommer jag att väcka djävulen inom honom (Inte björnen) utan djävulen.

Igår var vi hos några vänner och hackade på mig bara för att han ska verka bättre. Jag har varit sur sen igår men ej sagt ngt eftersom han drack ett glas igår och tänkte att jag inte vill riskera bråk. Vännerna vet att han är väldigt hård person med bestämda åsikter och en som inte ger sig. I samtal om barn säger han då att jag är mycket tuffare än honom, och vänner blir överraskade för de vet att jag inte är sån som person. Då använde han en situation när jag bestämt så att mitt ena barn inte fick spela med x grej eftersom hen var mycket elakt mot mitt andra barn. Och jag kände bara hur sur jag blev Och ville skrika ut om vilken människa han är och vad hon vinner på att jämt trycks ner mig för att han ska lätta på sitt samvete eller för att omgivningen inte ska hårt bedöma honom. Senare skrattade han åt mig om hur jaf färgat mith hår olika färger förr i tiden. Det räckte inte och han la att jag är svartsjuk som person till vännerna. Och där höll tyst men blev så arg att jag kände nu kommer den där jäkla sidan upp. Ville dra fram all skit som har med hans svartsjuka att göra, alla kontroller i min telefon och saker han installerat utan min kännedom för att ta reda på min destinationer, alla kontroller på mina samtal, hur länge mina samtal varat, mina sms, alla mina lösenord etc etc. Men jag höll mig, för det är vad jag precis gör varje gång.

Idag ska jag se om jag har modet art säga till honom att gårdagen inte var ok. Jag kan verka jätte besluten men kniper igen och min jäkla tunga tiger.

1 gillning
37

Stämmer precis som du skriver. Att jag hamnar i såna känslor, att han är fin också.

Just nu mycket irriterad på honom sen igår och de känslorna tar över. Då art jag inte det fina. Men i lugna perioder så är det motsatsen, att jag velar och de goda känslorna om honom tar över.

Jag önskade bars att jag var mer handlingskraftig. Det är jag inte. Känner mig och är alltid mycket svag inför honom. Inte alls samma person på jobbet. Men med honom- han har förändrat så mycket i mig att jag inte känner igen mig riktigt. Jag har glömt vem jag en gång varit. Det gör mig ledsen för varje gång jag tänker tillbaka så ställer jag mig frågan " hur kunde jag tillåta att han gjorde så mot mig?". Det är frustrerande för jag är i samma cirkel fortfarande och har ej tagit mig ur den.
Jag har försökt att fundera på vad som håller mig kvar. Det vet jag inte. Är det mitt “beroende” av honom? Jag är inte ekonomiskt beroende. Min kärlek till honom har jag tidigare betraktar som en drog som är svår att bli av med. Destruktiv Men stark.

Känner mig som en främling hemma. Känns ej som mitt hem. Många gånger drömmer jag om något eget, litet, som jag har för mig själv och barnen och där jag mår bra och får ro. Men litar inte på min förmåga att göra något just när det gäller honom. Så trött just nu.

1 gillning
38

Du behöver verkligen inte be om ursäkt. Jag kan behöva sånt att någon sätter ner foten och är rättfram. Jag velar och är mycket osäker i hjärnan och lite i känslorna också, även om större del av mig inte vill längre. Jag uppskattar att få höra sånt, för jag behöver det. Så inget att be om ursäkt för.

Jag har inget stöttande nätverk. Har en släkting som numera känner till min process, så hon kan vara ett emotionellt stöd. Min förälder som eg behöver backa upp mig och bara dra mig från det här, gör inte det. Hör ej sig så ofta till mig. Ibland undrar jag om det här med åldern att göra, eller rädslan eftersom föräldern vet att min telefon är kontrollerad. De gånger jag ringer upp så vill föräldern stötta mig att håll ihop familjen. Föräldern är också rädd att jag förlorar mina barn. Föräldern säger att min partner är dominant, stark, smart på ett sluggigt sätt, att han kan motarbeta mig och tom hjärntvätta barnen så att jag förlorar dem. Jag får alltså inte extra stöd. I övrigt har jag inga vänner som jag kan prata med om sånt eller som jag vet att jag kommer att kunna få stöd av.

Utifrån det jag skriver kan man tro att han är ett monster och undrar hur jag kan leva med honom. Mina dagar funkar, jag får dagarna att gå, så är inte rädd på så sätt. Men allt annat, när han blir så konstig som han kan bli. Då är jag på min vakt.

2 gillningar
39

Tänker så på dig, hur går det för dig? :heart:

40

För en utomstående som inte genomlidit hur du har det så är det svårt att ta till sig hur du faktiskt har det. Det enda man kan komma fram till är väl just det du vet, att du inte kan stanna i detta eller att dina barn förtjänar en bättre tillvaro med en mamma som mår bra.

Jag förstår om du känner dig ensam och rädd, inte vet vart du ska vända dig, men är det inte i detta läget kvinnojouren kan komma in i bilden? Du behöver ta barnen och ge dig av. Allt annat får avvakta. Där behöver du be om hjälp, boende och råd.

Du har ett arbete, du har rätt till dina barn, du kan få råd och hjälp av professionella genom kvinnojouren. Läser man nedanstående citat så är det ju du som har alla fördelar. Du är stabil, om än rädd, du har ekonomin, arbete, är en bra mamma osv. Han psykar ju dig pga sina egna tillkortakommanden, det är ju han som är rädd egentligen, även om du inte tror det. Han har brutit ner ditt självförtroende för att ha makten över dig. Han har fått dig att tro att han kan påverka så att du blir av med jobbet, din trygghet till ekonomi osv. Jag har oerhört svårt att tro att det ens är möjligt. Du har massor av rättigheter i detta. Han har fel.

Ring ett samtal. Ett samtal till en kvinnojour. Var brutalt ärlig, be om hjälp här och nu, att du måste bort. Ta dina barn med dig. Låt jouren stötta dig. Eller måste du ens ringa först?

Sök hjälp/Ge dig av nu.

Låter enkelt för en utomstående att säga men vad är egentligen ditt alternativ? Se på dig utifrån, vad hade du sagt till en väninna i din situation? Han slår dig, hotar dig och du är rädd, du blir kontrollerad. Detta är brott begångna mot dig. Du har rättigheter.

Tänk på dig själv och barnen, gå nu.

Jag läste lite om kvinnojourer:

De flesta jourer erbjuder också skyddat boende för dig som varit tvungen att fly ditt hem. Kvinnojourerna samarbetar så att du som är förföljd kan bo på annan, hemlig ort. På kvinnojouren kan du bo kvar tills ett permanent boende är ordnat.

Skyddat boende är också till för dig som har barn .

Jouren stöttar dig, både genom stödsamtal och konkreta åtgärder, som att hjälpa dig med sekretessmarkering.

Ett skyddat boende ser olika ut på olika jourer. På en del av dem får du dela bostad med andra kvinnor, på en del kan du bo i en egen lägenhet.

Du har rätt att få beskydd mot en farlig eller våldsam partner och det är din kommun som bär det yttersta ansvaret för att denna rättighet också tillgodoses!

1 gillning
41

Ett tag sen jag skrev. Har varit här inne vissa gånger för att läsa meddelanden och vad andra genomgår. På något sätt blir det terapi för mig och får läsa om andras känslor och tankar.

Jag är fortfarande med honom. Mår lite bättre i kroppen, men fick ett tråkigt sjukdomsbesked om min andra förälder. Så det här varit tufft, och vi undersöker huruvida det är möjligt att klara sig med t.ex operation eller behandlingar.

Förra helgen var han respektlös mot min förälder utan att hen förstås att han är det. Men det gör ju jag då jag känner till hans beteende och liknande. I veckan var barnen sjuka, och jag ville inte vabba. Han har vägrat att vi lämnar barnen hos hans föräldrar då de är äldre och han är rädd att de blir sjuka. Men mina föräldrar är också lika gamla som hans och mina har dessutom allvarliga sjukdomar som cancer och liknande. Men där tycker han minsann att det är ok att lämna hos mina men inte hos hans föräldrar. Och när det inte passar honom säger han att barnen är vårt ansvar. Vilket det är naturligtvis!! Jag är inte den som lämnar över barnen och går och gör något roligt för mig själv. Om det nu händer att jag ska göra något så är det 1-2 gånger per år, t.ex att jag åker iväg och umgås med någon vän själv. Och då är barnen hos honom. Annars är jag hemma för det mesta, eller så är barnen med mig om jag går ut någonstans. Förut tog han barnen med sig när han handlade, och då fick jag tiden för mig själv hemma. Men med corona har vi varit försiktiga.

Inte nog med det var jag föräldraledig i flera år medan han jobbade och byggde upp sin ekonomi, anklagar han mig för att det är han som varit hemma och tagit hand om barnen. Jag blev så arg och sa att det är tur att sånt kan styrkas av närvaron på jobbet. Det trodde han inte på ändå.

För ca två veckor sen pratade vi och jag sa att jag varit riktigt arg på honom och att jag velat släppa allt och gå, för jag kan inte förlåta honom. Just då hade han försökt uppföra sig och skött sig (överlag) i ca 3 månader men vi grälade i veckan om varför han inte tog barnen till föräldrarna. I vanliga fall skulle jag inte störa mig på det, men just pga att det är ok att lämna till mina föräldrar som om de inte är värda något och icke till hans för risk att de kan bli smittade i hosta (ej corona) fick bara inte hända. Det slutade med att jag fick jobba hemifrån med barnen.

När vi pratade för ca 2 veckor sen sa han att han också känt att det varit jobbigt sista tiden men att han “glömt” allt som hänt förut och vill fortsätta. Det är i perioder som han blir som en ängel och då jag saknar närhet (bara en kram) som jag blir så svag och tänker mycket på hur kommer jag att klara av att leva ensam. Det skrämmer mig. Jag har inte förtroende för män, så att inleda ny relation ser inte ljust ut. Jag tror inte heller att barn behandlas väl av alla styvföräldrar. Jag tror också att många män har lätt för att vara otrogna och det är inget jag står ut med. Det är många egenskaper dom jag älskar hos honom. Men när hans elaka sida kommer upp. Jag blir frustrerad!! Mest inombords. Jag säger inte så mycket och pratar ej mycket, delar inte av min vardag med honom längre för jag litar inte på honom. Tyvärr…

I morse tänkte jag att han är min medicin till mina sår, men han sårar mig mer än vad han läker mig. Hade det varit riktig medicin hade man ju bytt ut medicinen eller bara slutat ta den. Förstår inte varför jag inte vågar göra något.

2 gillningar
42

@Anonymt2022 Hur går det för dig? Har läst din tråd nu och tänker på dig!! Vi är många här som vill vara det du saknar, vän och stöttepelare!! Du är värd SÅÅ mycket mer.

2 gillningar
43

@CN80 länge sen jag var inne och skrev.
Jag är fortfarande kvar i relationen. Nu har han också kommit till en nivå där han känner att han inte orkar med relationen om jag fortsätter som jag gör. Jag brukade inte prata med honom i perioder när han betedde sig illa mot mig, dvs slängde kommentarer, spikade, förminskade mig etc. Det är som att jag stängs av. Både mina och hans föräldrar känner i stort sett till vår situation. Min förälder tycker att jag ska hålla ut och kämpa för relationen. Hans föräldrar la praktiskt taget skulden på mig och sa att jag måste “ta hand om honom” och att jag inte kan “straffa” honom genom att inte sova med honom. Så, under sommaren skulle vi försöka att ägna tid med varandra, vilket var helt ok för jag hade semester. Men nu när jag börjat jobbet och vardagslivet är tillbaka så har det börjat igen lite smått. Vår lilla blev sjuk förra veckan, då blev han jättesur över att jag ringde honom för att gå och hämta barnet. Anledningen var att han hade sin egentid. Han var ledig den dagen. Dagarna därefter ordnade jag så att jag jobbade hemifrån eftersom han sagt att han har jobb, men då nöjde han sig inte med det och ville att jag skulle vara helt ledig från jobbet för att stanna med barnen.
Han stör sig mycket på att jag jobbar och blir självständig. Förra veckan var det så spänt i luften hemma att man kände av hans ilska typ som en tickande bomb.

Jag har börjat läsa mycket om processer och känslor för att förstå vad jag går igenom. För jag förstår inte mina känslor alltid, jag förstår inte varför jag inte går eller varför jag inte är mig själv, att jag tillåter honom köra över mig. Har kommit fram till att det är väldigt mycket psykiskt våld och att jag är rädd. Jag är rädd för ensamheten men jag är också rädd att jag inte får träffa mina barn eller rädd att han manipulerar dem och baktalar mig precis som han gör idag. Men att han gör det i mycket större utsträckning. Någonstans också rädd att jag förlorar mina barn helt och hållet. Jag är också rädd för att bli stigmatiserad. Det finns hedersinslag också, inte på ett hotande sätt. Men en kvinna skiljer inte sig lättvindigt om inte det finns otrohet, droger eller kriminalitet. Inget av det finns hemma hos oss. Så, jag måste ha en riktig orsak för att ha rätt skäl för att lämna.

Vardagen är så konstig. Jag delar ingenting med honom, inte ens vad jag gjort på jobbet för jag litar inte på honom. Han kan också överanalysera informationen och ifrågasätta den. Jag har inga sånna krafter, de sparar jag till barnen. Jag har inga vänner som jag litar på och som jag berättar för. De s.k vänner jag har är mest sånna som jag umgås med mest för barnens skull då de här barn. Det var en familj vi umgicks med, helt plötsligt tyckte han inte att de var dugliga så han avbröt kontakten med dem. En annan gång ville vi fira min förälders födelsedag, då hittade han på att han ville att vi skulle gå hem till någon. Och vi har ingen att gå hem till, besöka för vi har inga nära vänner på det sättet. En vän jag umgås med eftersom vi har jämngamla barn började han ifrågasätta umgänget med henne, om varför vi inte träffas som två familjer så att han också kan umgås med oss. Så, ja… Det är ganska komplicerat.

Jag blir arg på mig själv eftersom jag upplever att mina känslor sviker mig. Under en lång period kan jag känna att jag inte vill, men det kommer stunder då jag tvekar och stannar kvar. Jag skulle egentligen behöva prata med någon psykolog eller liknande för att förstå mina känslor. Men vet inte, tror art det är ganska dyrt med terapi. Och jag försöker spara i den mån det går för att klara mig ekonomiskt och för att jag ska klara av att ta hand om barnen.

Jag vet att jag älskar honom men jag är sååå trött.

44

Jag svarar lite mer utförligt när jag har lite mer tid, men vill jättegärna hjälpa dig i detta! Känner väldigt mycket med dig (även om jag inte riktigt vet varför din historia påverkar mig så mycket, min historia skiljer ju sig massor ifrån din, men känslorna du har förstår jag precis).
Vet inte var du bor, men skulle det vara i närheten av Göteborg så kanske vi hade kunnat ses?