Sedan hon och jag lovade varandra trohet och exklusivitet, så har de bara haft telefonkontakt. Långa samtal på 1-2 timmar, men inte ofta. Nån gång varannan månad typ. Och det har hon alltid varit helt öppen med. Inget smussel liksom.
När de träffades fysiskt så så var det i lindan av vårt förhållande och vi hade absolut inte lovat varandra någonting. Jag vill poängtera för ge en så rättvis bild som möjligt, att jag är inte ett offer på det viset. Vi gjorde båda fel mot varandra under våra första månader och det tycker jag att både hon och jag har tagit ansvar för. Och det som hände mellan dem där och då, kan jag egentligen inte se att jag har något att göra med. Kan inte anklaga henne det minsta för det.
Utan här handlar det mer om att min bild av deras relation gick från “ren” vänskap till något med inslag av ett KK-förhållande som gör att deras kontakt inte känns lika bekväm för mig som den gjorde innan jag visste hur den såg ut egentligen.
Som svar på din fråga Sedan några månader då jag tog upp att det här inte kändes helt ok för mig, så har hon förklarat för honom att de pausar sin kontakt i väntan på att vi reder ut det här. Men vi fastnar i att hon tycker att det skulle vara orättvist och sorgligt om hon skulle behöva offra sin vän för att jag ska må bra, att det där är något jag måste ta hand om själv. Och jag blir frustrerad över att hon tycker att mina känslor är ogrundade och kan inte förstå varför hon inte kan förstå Dessutom känner jag att det är orättvist att det bara är jag som ska göra den uppoffringen. Samtidigt kan jag i mina starkare stunder känna mig som en tjurig barnunge som inte mäktar med att vara lite storsint i frågan. Men gör jag våld på mig själv? Är jag bara frustrerad över att hon visar noll förståelse för att jag kan känna som jag gör? Jag vet inte…
Jadu… svåra grejjer…men har detta legat och bubblat hos dig så är du ju inte bekväm med situationen.?!
Pratar hon tex i telefon när du är med eller har det "alltid"vart när du inte är hemma?
Egentligen så är det väl här som allt annat här… finns inga rätt eller fel i ditt agerande… förutom det DU käner är rätt för dig.
Är du obekväm med att dom pratar så säg det,
Såg hur DU önskar…
Sen hur hon väljer att agera vet man ju inte.
Men att gå och vara osäker på nån äter upp en inifrån.
Som hon har sagt så var det bara de här senaste gångerna som någon av dem varit i relation när de haft sex. Han har aldrig träffat någon av hennes partners och hon har nästan aldrig träffat någon av hans. Jag tror inte att hon hyser några kärlekskänslor för honom. Att hon sex med honom senaste gångerna berodde enligt henne på att hon kände sig bortvald av mig, så det var väl nån slags tröst av nåt slag.
Hade de båda velat ha varandra så har de haft möjlighet att satsa ordentligt under alla de här åren. Däremot vet jag inte vad han känner. Han har haft knepigt att få relationer att funka och svårt att hitta rätt. Efter deras senaste möten ville han bjuda henne på kryssning i 100 000-kronorsklassen för att fira att han fyllde jämnt. Innan dessa två möten var det ca tio år sedan de sågs senast. Jag förstår att man är olika, men för mig kanske det betyder att man hyser lite andra känslor än ren vänskap.
De har ringt både när jag suttit i samma soffa som hon och när jag varit iväg. Hon har aldrig dolt deras kontakt för mig, utan tvärtom. Ventilerat hans problem med alkohol och kvinnor med mig och ofta beklagat sig för att han bara hör av sig för att gnälla.
Jag uppfattar det inte som att jag är svartsjuk i traditionell betydelse att jag är orolig för att de planerar att träffas i smyg eller att det är honom hon egentligen vill ha. Därav kanske att jag känner mig småaktig för att inte bara svälja det om han nu betyder så mycket för henne. Samtidigt så säger hon att för henne har det här blivit mer av en symbolfråga om hur sunt är det att mina känslor ska få henne att välja bort vänner oavsett vem det gäller.
Hon har sagt att om allt skulle stå och falla med det så skulle hon välja mig och vårt förhållande, men att hon skulle känna sig överkörd och orättvist behandlad. på samma sätt som jag antagligen skulle känna om jag bara gillade läget. I alla fall utan att hon har någon som helst förståelse för varför det känns hos mig. Hon är världens mest empatiska människa i alla andra sammanhang, men just här når jag henne inte. Om det beror på att hon grävt ner sig i försvarsgropen eller inte, vet jag inte.
Jag tycker nog att det är lite småaktigt av dig. Varför inte satsa på ert förhållande ordentligt och bygga det till något starkt istället? Och se tiden an med hur deras umgänge fortsätter i denna nya kontext? I medelåldern har man vissa vänner och relationer som formats över många år, ibland lite märkliga. Men sorgligt att behöva helt bryta med någon sådan för att en ny partner inte kan ha tillit. Så tänker jag.
Vi är en grupp som träffas sedan universitetet, vi är sex tjejer och en kille. Det skulle vara helt uteslutet för oss att ha en sexuell relation med denne man. Jag ligger inte med mina vänner. Men så är jag 50+, så det kanske kan se olika ut i olika åldrar, men så funkar det för mig.
Det finns uppenbarligen och har funnits under decennier(?) en sexuell attraktion mellan dem. Oavsett hur sugen jag skulle vara så ligger jag inte med vänner.
Tycker din reaktion är ”normal”.
Edit: Läser nu andras kommentarer och tycker Noomis frågor är relevanta.
Smusslas det inte nu och det inte längre är något sexuellt, fine, men lite observant skulle jag nog vara.
Har sett på nära håll att ett glas vin för mycket eller viss leda i nuvarande relation kan få sådana här gamla ”flirtar” att bli en bekräftelse och vips så har man trillat dit.
Det beror förstås också på om jag känner mig trygg i min relation med personen så spelar det ingen roll, men många är vi väl som trott att vi var den enda och
”min partner skulle aldrig…”
Ta i beaktning vilka erfarenheter vi som skriver här har….
Oj vad svårt. Självklart är det lätt att förstå att du ser annorlunda på deras relation när du fått veta att någon hon alltså ser som någon sorts själsfrände lite till och från även haft sex med varandra. Å andra sidan kan jag också se att det kan vara mycket begärt att hon ska säga upp kontakten med en pålitlig vän hon har så många år av historia med.
För mig hade det nog handlat om att hon verkligen på djupet och på ett ärligt sätt skulle reflektera över vad denna relation har betytt och betyder nu. Varför hade de sex? Varför är de inte ett par trots att hon kallar honom för själsfrände och har legat med honom lite till och från?
Jag skulle nog kunna acceptera en beskrivning där han verkligen bara är en vän för henne nu men där de kanske några gånger haft sex när de ändå bägge varit singlar, ensamma och tja, kåta helt enkelt. Men där det inte finns något intresse för en sexuell eller romantisk relation med honom nu när hon har dig.
Men då är jag verkligen inte en så svartsjuk person. Å andra sidan har jag desto svårare för dubbelmoral och hade haft väldigt svårt att tugga i mig att du fick säga upp relationen med en kvinnlig vän för att hon blev svartsjuk men hon inte kan tänka sig att göra detsamma.
Går det inte att ha ett riktigt ärligt och djupt samtal om sånt här hade jag nog iaf tyckt att “hon är dum, dumpa” är ett ganska bra råd ändå.
Är det bara jag som ser en skillnad mellan kompis och ligg?
Och då menar jag inte ligg man hade för länge sedan som övergått i en kompisrelation och där har det stannat sedan dess. Jag menar inte det som TS beskriver att man periodvis varit kompis och periodvis kk, för mig är det helt främmande att i perioder ligga med en kompis….
Jag tänkte egentligen svara nåt annat…men när jag tänkte efter så… en KOMPIS har man ju inga liggkänslor för egentligen.
Ligger man med en kompis så övergår det ju till nåt annat… eller??
Men är det längesen så kan ju dom ändras till kompis.
Men du ser… hur långt är ett snöre. ??
Å det är ju detta som är så grymt här… man får ju 1000 olika synsätt på allt…åsså kan man plocka det man vill.
När det gäller sex med vänner som man är mån om att behålla livet ut, så känner jag som du. Det är smartast att undvika av så många anledningar. Både för att det kan riskera vänskapen ifall någons känslor skenar iväg men inte den andras. Och även för att förhindra just det här. Att en ny partner kommer att känna sig obekväm med deras fortsatta kontakt.
Nu har jag “turen” att han bor 12 mil ifrån oss, så några spontanträffar med vin känner jag ingen större risk för att det blir. De har ju som sagt inte träffats så mkt innan heller. Jag förstår att det kan vara olika för olika människor, men nio gånger på 25 är i mina ögon väldigt lite när det gäller någon som betyder så mkt., men det kanske främst beror på att de i stort sett aldrig träffats när någon av dem varit i relation. (Bortsett från de senaste gångerna då han bedrog sin dåvarande partner). Att han valde att inte komma på hennes bröllop (hon gick på hans) tycker jag inte heller signalerar själsbrodervänskap. Men det är ju ur min, inte helt neutrala, horisont.
Håller helt med dig @Lisa0987… det finns något outtalat och mer än kompis i det här. Om det är aktuellt i nuet eller inte har jag ingen aning om såklart, omöjligt att säga som utomstående.
Men att det bara varit kompisar genom åren och samtidigt träffats för sex trots respektive på var sitt håll säger ju mycket… men det kan ju också vara som TS beskriver att han upplever att den här “kompisen” verkar ha vissa svårigheter att klara av seriösa/etablerade relationer och kanske har även hon insett att sex/attraktion och lovefeelings emellanåt är max vad hon kan få av honom, men mer än så… som att leva med honom 24/7 i en stadig relation det kommer inte att funka
Själv har jag aldrig haft sex med en kompis, för mig har de helt olika roller/funktion och jag har inga sexuella känslor för en kompis.
Jag har dock en väninna som i tonåren var ihop med en kille och de har tagit upp kontakten igen och är nu ”bara” kompisar sedan många år, dvs det finns ingen sexuell attraktion mellan dem sedan många år. Det kan jag förstå.
Men jag har jättesvårt att förstå det här växlandet mellan kompis och ligg. Men jag kanske är omodern
Att hålla reda på antal ligg under åren… för mig ger det också vissa lite konstiga signaler…
EDIT: även begreppet själsfrände skickar för mig också vissa signaler som jag önskar att min partner skulle känna för mig…… eller det är kanske barnsligt av mig att vilja vara det….
Jag kan verkligen hålla med dig. Dessutom handlar det inte om bristande tillit i det här fallet. Jag litar helt och fullt på att hon inte skulle vilja ha honom istället eller att hon skulle lockas att åka iväg i smyg för att återuppleva en het stund med honom. Jag tror inte heller att de har särskilt intima samtal om att de saknar eller längtar efter varandra
Det här handlar om något som på så många sätt säkert kan betecknas som ännu “löjligare”. Min fråga är om det faktum att min nya bild av deras vänskapsrelation som gjorde att jag inte längre var helt bekväm med deras kontakt ska få spela någon roll. Eller är det något jag får deala med på egen hand?
Även om jag gjort motsvarade uppoffring för henne.
Exakta antalet nio får ni lägga på mig, inte på henne Det var något hon uppskattade det till då jag var nyfiken på hur deras relation sett ut under åren.
Men hon var obekväm med din kompisrelation med en annan kvinna, kanske tom önskade/förväntade sig att du skulle avsluta den?!
Om du nu är obekväm borde det inte vara självklart att hon på något sätt försöker gå dig till mötes… bara för att visa att hon själv VILL , för att hon prioriterar dig mest…
Finns väl inget rätt eller fel i detta, men för mig känns det konstigt om hon direkt eller indirekt gav dig känslan att du bör avsluta den relationen, men ställer sig helt frågande och avig till att hon skulle göra detsamma…
Hon stångades länge med att ta hand om det på egen hand. Vi försökte också gemensamt hitta en balans och ramar som skulle kännas ok för henne, men efter nästan 1,5 gav jag upp och fasade ut vår personliga kontakt. Där och då var det ett enkelt val. Vi har en chattgrupp för vårt padelgäng där hon är med så där kommunicerar vi i bland och ses ibland även i padelhallen. Då får man åtminstone några minuter att tillsammans med övriga gänget möjlighet att catch up lite. Men mer än så är det inte.
Hon menar att hon har farit mer illa av hennes och min relation än vad jag möjligtvis kan ha gjort över deras, därför har hon svårt att acceptera att jag ställer de olika sakerna mot varandra. Men vem är gradera hur ont något gör?
Vi har sagt att vi ska gå i parterapi för att hitta ett sätt att nå varandra i det här. Ingen av oss är beredda att kasta bort något för en sån här sak, men någonstans får ju någon “ge sig”. Men för att det inte ska kännas alltför orättvist och skapa bitterhet, tänker jag att man ska åtminstone förstå varför man offrar sig. Och vice versa, att det är viktigt att den andra förstår varför man inte gav med sig utan diskussion.
Tack för feedback och input. Jag känner att jag många gånger vill gå in och försvara henne för så svart/vit som det kan se ut att vara i skrift här, är det inte i verkligheten.
Det tror jag med… för att verkligen uppleva att en person är ens innersta själsfrände och även att älska den personen på något sätt ,innebär inte alltid att det därmed öht går att ha en everyday relation och det är förmodligen uppenbart efter ett antal år. Men lockelse och delar av känslor kan trots det finnas kvar länge och kanske ibland för alltid.
Det här tycker jag fö. är ett riktigt dåligt tecken och dessutom osmickrande för henne som person:
Hon är med det sagt på villkors vis absolut inte beredd att ge upp den kontakt hon har med honom, om inte det säger dig något så vet jag inte vad som ska… märkligt bara att hon var “naiv och aningslös” nog att börja med att tvinga dig att göra det som hon inte ens kan överväga att göra själv… det där med handling och konsekvens verkar helt ha gått henne förbi
Sedan några månader då jag tog upp att det här inte kändes helt ok för mig, så har hon förklarat för honom att de pausar sin kontakt i väntan på att vi reder ut det här. Men vi fastnar i att hon tycker att det skulle vara orättvist och sorgligt om hon skulle behöva offra sin vän för att jag ska må bra, att det där är något jag måste ta hand om själv. Och jag blir frustrerad över att hon tycker att mina känslor är ogrundade och kan inte förstå varför hon inte kan förstå 
