Men hon var obekväm med din kompisrelation med en annan kvinna, kanske tom önskade/förväntade sig att du skulle avsluta den?!
Om du nu är obekväm borde det inte vara självklart att hon på något sätt försöker gå dig till mötes… bara för att visa att hon själv VILL , för att hon prioriterar dig mest…
Finns väl inget rätt eller fel i detta, men för mig känns det konstigt om hon direkt eller indirekt gav dig känslan att du bör avsluta den relationen, men ställer sig helt frågande och avig till att hon skulle göra detsamma…
Hon stångades länge med att ta hand om det på egen hand. Vi försökte också gemensamt hitta en balans och ramar som skulle kännas ok för henne, men efter nästan 1,5 gav jag upp och fasade ut vår personliga kontakt. Där och då var det ett enkelt val. Vi har en chattgrupp för vårt padelgäng där hon är med så där kommunicerar vi i bland och ses ibland även i padelhallen. Då får man åtminstone några minuter att tillsammans med övriga gänget möjlighet att catch up lite. Men mer än så är det inte.
Hon menar att hon har farit mer illa av hennes och min relation än vad jag möjligtvis kan ha gjort över deras, därför har hon svårt att acceptera att jag ställer de olika sakerna mot varandra. Men vem är gradera hur ont något gör?
Vi har sagt att vi ska gå i parterapi för att hitta ett sätt att nå varandra i det här. Ingen av oss är beredda att kasta bort något för en sån här sak, men någonstans får ju någon “ge sig”. Men för att det inte ska kännas alltför orättvist och skapa bitterhet, tänker jag att man ska åtminstone förstå varför man offrar sig. Och vice versa, att det är viktigt att den andra förstår varför man inte gav med sig utan diskussion.
Tack för feedback och input. Jag känner att jag många gånger vill gå in och försvara henne för så svart/vit som det kan se ut att vara i skrift här, är det inte i verkligheten.
Det tror jag med… för att verkligen uppleva att en person är ens innersta själsfrände och även att älska den personen på något sätt ,innebär inte alltid att det därmed öht går att ha en everyday relation och det är förmodligen uppenbart efter ett antal år. Men lockelse och delar av känslor kan trots det finnas kvar länge och kanske ibland för alltid.
Det här tycker jag fö. är ett riktigt dåligt tecken och dessutom osmickrande för henne som person:
Hon är med det sagt på villkors vis absolut inte beredd att ge upp den kontakt hon har med honom, om inte det säger dig något så vet jag inte vad som ska… märkligt bara att hon var “naiv och aningslös” nog att börja med att tvinga dig att göra det som hon inte ens kan överväga att göra själv… det där med handling och konsekvens verkar helt ha gått henne förbi
Är hon 5 år eller? Varför skulle dessa relationer inte kunna likställas? Därför att de är själsfränder och hon inte vill ge upp sin vän/kk? Medan du inte är lika svartsjuk/mår lika dåligt av kontakten? Vem bestämmer vem som mår sämst? Hon uppenbarligen? Jag tycker det låter jättekonstigt.
Jag tycker inte du behöver försvara att hon vill att en regel ska gälla för dig och en annan för henne.
Ja vad vet jag, men jag är övertygad om att hon tycker att det vi har är unikt. Jag har aldrig fått känslan av att hon har hyst några starkare känslor för honom på det romantiska planet sen de var tonåringar. Misstänker snarare att hans känslor för henne är starkare i så fall.
Ordet själsbroder ska ni nog också ta med en nypa salt. När jag kommenterade hennes för mig då okända vän som själssyster, så kontrade hon med “snarare själsbroder” (då det uppenbarligen handlade om en kille och inte en tjej som utan grund tagit för givet.
Nu kommer säkert somliga utgå ifrån att jag lever i förnekelse och vägrar se sanningen i vitögat men för att ge er helhetsbilden av hur vårt förhållande har sett ut över tid, så hade det krävts en hel roman. Jag har varit en lika stor skurk som henne och vi har båda gjort varandra illa på samma sätt som vi har tagit hand om oss på det mest fantastiska och ärligaste vis man kan tänka sig. Vi har verkligen vågat erkänna våra brister och blotta vår allra fulaste sidor för varandra.
Syftet med mitt inlägg var egentligen bara att se om det fanns någon därute som kunde se att mina känslor för det här inte var otalt orimliga. Och det har framgått Även om en del av er har gått lite väl hårt fram mot henne, men det beror säkert på att jag inte lyckats kommunicera hela bilden.
Jag tycker att hon är självisk. Reagerar på många saker som redan kommenterats av bl a Lisa. Men också att du skriver att hon var osäker på er i början och därför hade sex med honom. Vad är det för logik?! Måste hon ha sex med någon varje gång hon mår lite dåligt? Hon känns omogen och opålitlig. Men jag vet bara vad du skrivit, finns förstås mer.
Ja det finns mycket mer. Och dessutom lyckas jag inte nog inte heller formulera mig korrekt varje gång heller. Hon var bergsäker på sina känslor för mig från den dagen vi träffades. Det har hon varit tydlig med och det har jag altid känt. Det var jag som var osäker.
Tre dagar efter att hon och jag träffades första gången, kontaktades jag av en tjej som jag hade umgåtts med i ett halvår och utvecklat en fin vänskap med. Jag hade visat intresse av att vi kanske skulle se om det fanns något mer än vänskap, men hon var inte redo att släppa sargen och satsa på det. Nu hörde hon av sig och var redo efter att ha peppats av sin väninna.
Så där stod jag och vägde nu det halvår jag hade lärt känna kvinna B och det jag kände för henne, mot den enda dejt jag hade haft med min nuvarande kärlek, kvinna A. Ett möte som hade känts ända in i benmärgen och något jag aldrig hade upplevt tidigare. Tyvärr valde jag kvinna B i detta läge och meddelade A hur märklig tajming det var på allt och att jag hade lärt känna B bättre och bla bla bla.
A och jag kunde dock inte släppa kontakten med varandra, vi fortsätta skriva och vi fortsatte träffas. Mitt provförhållande med B var förstås dömt att misslyckas då jag insåg att mina känslor för A var något helt annat och något jag inte vetat fanns. Dessutom hade jag bedragit B redan innan vi ens hade försökt göra något “riktigt” av vårt förhållande. Tänker att jag vi hade försökt värka fram något som egentligen inte fanns. Med A behövde det verkligen inte värkas fram något. Efter lite drygt 1,5 månad bröt jag med B och det var ingen stor överraskning och inte heller någon större besvikelse för henne, tror jag. Men de här 1,5 månaderna var självklart jobbiga för A som bara hade fått träffa mig i smyg och hela tiden vetat att jag träffade B. Så ingen kan väl förebrå henne för att hon sökte tröst hos någon annan.
Nåväl… då ska jag ge dig det svar som jag efter alla dessa inlägg anar att du hade hoppats på redan från start, dvs att din reaktion är helt orimlig och att det är något du måste deala med själv och inte lasta din nuvarande med.
För iaf jag lutar åt att du (och din gnagande inre känsla) faktiskt egentligen ville bli bekräftad som helt orimlig och att den reaktionen här hade varit en viss form av tröst för dig. För om alla andra här hade tyckt att det du innerst inne känner dig tveksam inför är rent svammel så hade sådana reaktioner på något sätt friskrivit henne från en del av de känslor av klander och tvivel som du inom dig hyser mot henne.
Nu fick du en förödande majoritet av motsatta svar, där nästan alla bekräftade dig och din känsla som högst legitim. Vilket troligen gjorde det hela svårare för dig, istället för tvärtom om vi hade sågat dina reaktioner jäms med fotknölarna. Men här var det inte många som tyckte att din upplevelse av deras relation är varken märklig eller orimlig, snarare att hennes är det.
Men ingen av oss här är ju domare över hur detta ska utfalla, så gå nu på FR och se vad det kan leda till. Har du tur så kanske ni iaf förstår varandra bättre och kan kompromissa er fram till ömsesidig nytta&nöje så att er relation kan fortsätta att blomstra
Jag förstår hur du tänker, men jag kan nog inte hålla med dig riktigt.
Jag sökte absolut medhåll och det känns bra att få bekräftat att det finns andra som anser att jag reagerar helt normalt och sunt. Vi hade ämnet uppe för diskussion i helgen med hennes kompisar och där kände jag mig rejält ensam i min åsikt, så jag behövde nog få lite support här.
Däremot så betyder inte medhållet här särskilt mycket om det grundas på att jag gett en felaktig bild av henne. Därför kände jag att jag fick bli hennes försvarsadvokat för att försöka nyansera bilden lite
Men tack för klok och värdefull input och tack för lycka till!
Jag tycker trots dina förtydliganden att din reaktion är rimlig. Och varför måste hon ha kontakt med sin kk/kompis? Han gnäller ju bara, säger hon. Nej, hon försöker hålla alla dörrar öppna som jag ser det. Och varför ska hennes kompisar delta i denna privata diskussion? Var finns hennes respekt för dina känslor?
Vi bjöd in dem i samtalet för att försöka få lite nya perspektiv. Men alldeles för mycket vin under kvällen gjorde att det blev allt annat än konstruktivt. Det var ett korkat beslut av oss.
Men det värmer ändå att jag inte är helt ute och cyklar med mina känslor kring det här, även om ni aldrig kunna få hela bilden klar. Tack era reflektioner!
men för att ge er helhetsbilden av hur vårt förhållande har sett ut över tid, så hade det krävts en hel roman. Jag har varit en lika stor skurk som henne och vi har båda gjort varandra illa på samma sätt som vi har tagit hand om oss på det mest fantastiska och ärligaste vis man kan tänka sig. Vi har verkligen vågat erkänna våra brister och blotta vår allra fulaste sidor för varandra.