2024 välkommen! Jag är så redo att lägga 2023 bakom mig, det har varit en jobbig transportsträcka. I ett år har jag bott ensam med mina 2 tonåringar. Stunderna de träffat sin pappa är knappt nämnbara.
Jag har behövt tid att läka, vara arg och sörja. Inte varit ett dugg intresserad av att träffa någon och fortfarande långt ifrån redo att skaffa mig någon dejtingapp eller liknande, kanske aldrig händer.
Hur som. En röst har börjat ropa långt in i mitt undermedvetna. Hjärtat börjar längta, blandat med en känsla av desperation. Tomheten och ensamheten känns uttjatad och kraften av ilska börjar försvinna.
Jag längtar efter att få landa i en trygg famn. Att känna någons doft. Att få skratta. Prata. Jag saknar att dela vardagen med någon. Jag saknar tvåsamheten. Jag vill känna mig lycklig, dela med mig av all den kärlek jag har. Hålla handen. Ligga nära. Bara vara.
Jag känner mig samtidigt som en tafatt tonåring. Hur dejtar man? Hur flirtar man “på riktigt”? Jag har haft en relation i 20 år, inte legat med någon annan än min man på 20(!) år.
Jag bor i en håla. “Alla” vet att man är singel och det är ju inte direkt så att någon gått och väntat och tänker “äntligen är hon ledig”, nä inga killar som kastat sig kring mina fötter och bett om en dejt.
Och “folk” runt mig tjatar om att det är klart du kommer träffa någon, du är glad, rolig, snygg, driven och alla andra härliga attribut man önskar höra om sig själv… Jo man tackar…
Tankarna landar i om jag är skadat gods, använd, ointressant…
Jag vet alla faser man går igenom och tänker att detta kanske är ett tecken på att jag tagit mig hela vägen fram till nyorienteringen…!
Firade nyår med ett gäng varav en singelman som flertalet under flera år påtalat jag skulle passa så bra med (bla min egen man, jag vet, sjukt). Nu fick jag frågan av en tjej om XX, ni skulle ju passa så bra, kan du inte dejta han?
Allvarligt? Jo, faktiskt. Har alltid tyckt han är en fantastisk kille på alla sätt men jag har inte haft “den dörren” öppen. Jag känner XX, som en vän, inte nära vän men ändå vän. Han är skitsnygg, trevlig, rolig, vi har mycket gemensamt. Jag har inga känslor alls för han på det sättet men undrar om man måste testa på att dejta för att se hur det känns, lära känna någon på ett nytt sätt, som en potentiell partner.
Skulle dock aldrig våga föreslå detta. ALDRIG. Men jag är nyfiken, det sticker jag inte under stolen med. Jag tror vi skulle funka galet bra tillsammans. Mina grabbar älskar XX, ser upp till han och han har alltid varit så fin med mina grabbar, det är ju ett stort plus. Min äldsta har föreslagit XX som ett uppsving i kärlekslivet för mig, ha ha. Det gjorde han för många månader sen, och då bara skrattade jag för jag var ju inte alls redo.
Sa till mig själv för någon månad sen att om någon bjuder ut mig så ska jag tacka ja för att våga! Men jag kanske får gå i 15 år och vänta på att bli utbjuden… HUR FAN GÖR MAN???
Är detta årets första skumma inlägg 
Bara kände jag måste får ur mig det… Känner mig tafatt men längtar efter att våga igen. Men är SÅ rädd för att bli avvisad…
Men mitt tips är väl att go with the flow 
och att våga!
Hade han inte haft ngt intresse hade han aldrig nämnt den kramen!
