Härligt att höra att JAG kan sprida lite härlig energi än den tråkiga som hängt över mig så länge.
Jag känner mig som en fegis… Vet inte hur jag ska attackera detta och fick lite kalla fötter igår kväll, typ njaaaa han kanske inte ens ser på mig på det sättet alls, jag kanske inte är hans typ och jag är så rädd att bli avvisad för då får jag allt min xman fått mig att känna bekräftat.
OM vi skulle dejta så skulle det dessutom bli ett jäkla snack på byn… Vilket jag egentligen inte skulle bry mig om men jag vet ju inte om han skulle göra det. Jag vet, överanalyserar, fegar och är en mespropp, ha ha ha!
Tänker att jag skickar signaler ut i universum att HAN ska höra av sig… Om så bara för att säga hej… DÅ kanske jag skulle våga mig på en fråga om att ses… Panik, igen…
Att ha barn som inte vill träffa sin pappa är jobbigt men samtidigt är jag glad för jag hade inte stått ut utan mina grabbar. Min stora är dessutom 18 och han bestämmer själv, min 16 åring är jordens största mammagris. Och jag längtar inte efter någon egentid utan dem heller. Det som gör mig pissförbannad är allt ansvar X slipper och hur han påtalar att jag hjärntvättar, manipulerar och inte låter han träffa barnen. Asså… idiot. Skulle väl för fasiken aldrig lägga mig i barnens relation till sin pappa, vilket jag även sagt till han att det inte är mitt ansvar att reparera deras relation.
Det roliga med MrX är att han redan har en relation till mina grabbar och dem diggar han stenhårt. Min stora undrade vem jag fick nyårskyssen av, ingen svarade jag. Va? Inte ens av MrX? Nä, inte ens av någon!
Jag har inte varit på en enda dejt, inte varit redo. Varit så fast i frustration och besvikelse. Beslutsamheten att få X att fatta vad han gjort, hur mycket han sårat mig mm. Vill fortfarande att han ska fatta. Kärleken till han är ju såklart borta men att sluta älska var svårare. Som jag sa till barnen, ni kan älska er pappa men ni behöver inte tycka om han som han är nu. Och jag tycker verkligen inte om han. Jag lever kvar i känslorna hur han var, den jag ville han skulle vara eller dem vi var. Och nu har jag kanske riktigt fattat hur det är och så kom en man som jag kände att jag faktiskt skulle kunna dejta, det var förlösande när insikten slog mig. Och om det aldrig blir någon dejt så kanske jag framöver kommer vara mer öppen för tanken.
Jag kommer inte slänga mig i famnen på MrX men jag slänger väl ut lite hintar här och där framöver… Och nog alltid skulle det vara galet intressant att se om det finns något, eller det gör det ju men om det skulle kunna bli något.
Jag har faktiskt sagt att jag hellre vill träffa någon man “vet vem det är”, en kompis-kompis, att någon “totar ihop” oss. För då har någon annan koll på personen och tänker att detta skulle kunna vara något 
I sthlm tror jag nästan det är svårare trots enormt “utbud”, mina vänner som bor kvar säger att känslan hela tiden är att något bättre ska dyka upp och att man dejtar ett par gånger och stämmer det inte i minsta detalj så går man vidare, ständig speeddejting.
Här är många som gått isär senaste 2 åren och jag känner inte att en enda av dem skulle vara av intresse. Usch…
Men man är skadat gods. Jag känner att nu jävlar måste jag ta tag i min soffpotatismentalitet, komma i form om MrX ens ska se åt mig… Samtidigt som jag tänker att jag duger precis som jag är… Men i separationen kom tankarna om att man inte dög, var för tjock, tänk om jag sminkade mig varje dag, tänk om jag alltid hade snygga underkläder, tänk om jag varit mer sexgalen, tänk om jag varit smalare, tänk om, tänk om, tänk om. Och den rädslan sitter ju i. MrX, Snygg, lång, mörk, vältränad, social… Allt! Och så lilla jag… Dessutom äldre än han… Behöver tappa några kilon…
Jösses amalia, jag lever i alla fall på känslan! Det känns oxå lite pirrigt att snegla åt en man och tänka tankar som att han är snygg och han skulle jag nog kunna… Och samtidigt så läskigt. Har ju för fasiken inte ens kysst en annan man sen 2003.
Det positiva är att jag har en känsla av att vilja vara mitt bästa jag, mitt riktiga jag, den glada, sociala snygga jag! Bara det!
Jag ska ligga kvar i mitt bakhåll, slänga ut lite trådar och ser med spänning fram emot vad som händer… Jag trodde på riktigt att jag inte skulle vara redo de närmaste 5 åren. Någon sa att det tar typ 1 månad per år man varit tillsammans med någon för att “komma över”. Vi var tillsammans i 19 år och det har gått 17-18 månader… Wohooo! Jag är dock inte redo för vilken man som helst jag tar mig friheten att vara selektiv 
Efter månader av vänner och familj som sagt att du träffar snart någon ny (tyckte dem var dumma i huvudet för jag ville inte), och jag lovar att du kommer kunna bli kär och älska igen (jo tjena) så känner jag att det kanske faktiskt är möjligt!!!
I mitt fall var det ju bara lite tillfällig bekräftelse jag sökte, det var liksom ingen riktigt ärlig grej… Jag vill inte ha någon ny relation i dagsläget och jag fick lätt ångest, typ att jag använde den här killen som en sorts verktyg för att boosta mitt självförtroende.
Jag är väl ingen övertygad anhängare av attraktionslagen men ibland händer det mysko saker med synkronicitet och annat som är lite svårförklarligt enbart utifrån slump. Man vet helt enkelt aldrig vad som kan fungera.
Så go for it! Du har inget att förlora men ALLT att vinna 
