Är detta livet?

[Lillan45]

Jag är 45 år och på väg att skilja mig med från man. Vi träffades unga och 27 år har passerat och 2 fina barn har vi fått tillsammans.

Vi har haft ett bra liv tillsammans, sällan konflikter och alltid ställt upp för varandra. Fungerat bra med barnen under uppväxten, de är 16 och 18 år nu och bor fortfarande hemma.

Men nånstans på vägen har vi tappat bort varandra. Vi har en bror-syster relation känns det som och något samliv existerar inte tyvärr. Min man har nog aldrig varit speciellt intresserad av det när jag tänker tillbaka. Var nog mer i början när vi var nyförälskade.
Jag känner att samliv är en viktig del i ett förhållande, saknar det och jag svårt att tänka mig att leva utan det resten av mitt liv. Har många gånger försökt men blir oftast avvisad.

Allt hade varit så mycket lättare om han hade behandlat mig illa men han är världens tryggaste och snällaste person men där tar det slut. Jag tvivlar på att fortsätta ha det såhär, känns som jag vill gå ut mer av livet än att leva i ett kompisförhållande. Självklart har vi pratat om detta och han vill inte att vi skiljer oss utan att vi måste försöka. Men jag vill inte längre.

Jag känner att vi är för olika och vill lämna. Svårt att lämna en trygghet, en fantastisk trygg man.

Nån som känner igen sig?
Lillan45

[DMAA]

Hej
Ja jag känner verkligen igen mig…min fru har väl egentligen heller aldrig (förutom i början) varit intresserad av ett samliv.
Jag har påtalat för henne att hag tycker att både närhet och intimitet är något jag vill ha i ett förhållande. Har inte sagt det på något sätt som att hon ska känna något tvång, men mer för hon ska förstå mig.
Jag är väldigt fysisk av mig, tycker om närhet, kramar och mys, men såklart även sex. Och jag har under våra år visat henne (utan krav på sex) att jag tycker om närhet.
Det har ändå lett till att hon känner stress och press att vara nära och ha ett samliv. Hon har nu kommit fram till att hon vill skiljas för att hon inte kan ge mig det jag vill ha säger hon. Jag har aldrig velat stressa eller pressa utan bara velat vara nära den jag älskar.
Känns tungt att bli lämnad för man visar för mycket kärlek

[Lillan45]

Vad tråkigt att höra men förstår och tycker att intimitet är en viktig del i ett förhållande.
Det konstiga är att i alla fall i min bekantskapskrets så verkar det vara vanligt och många män som inte har det intresset efter många år tillsammans.
Det är förvånade då jag trodde det var precis tvärtom ( mer kvinnor som tappar intresset).
Men närhet och intimitet är väldigt viktigt och något som man inte vill leva utan.
Hoppas det kan lösa sig för dig/er

[mordillo]

Välkommen hit till forumet!
Ja, här är det nog många som känner igen sig, jag t ex.
Jag kände också att vi mer hade bror-systerförhållande än kärleksförhållande även om vi hade sex nån gång ibland. Vi hade varit tillsammans i över 20 år.
Det var i mitt fall ändå andra saker som gjorde att jag mådde dåligt och valde att lämna.

Du ska veta att du är absolut inte ensam även om överväldigande delen av forumets medlemmar har blivit lämnade är vi några lämnare och också några som valt att försöka igen.

Det är jättesvårt att föreställa sig att lämna den man levt med så länge, särskilt om den andra inte vill lämna, man känner sig som en skurk men man måste också vara sann mot sig själv.
Jag gjorde som tankeövning där jag spaltade upp alla bra saker med att stanna kvar i förhållandet och alla dåliga. Sen gjorde jag samma sak med att lämna. Efter att ha tittat på det och jämfört bestämde jag mig för att jag iaf måste ge det en chans och pratade med min exmake, tänkte att vi kanske kan lösa det, ev få honom att gå till parterapeut osv men gensvaret var så klent att jag beslutade mig för att lämna ganska snart.

Det var inte lätt.
När man levt med en människa så länge växer man ihop och det är som att slita bort en del av sig själv, man blir vilsen men också lättad.
I början kände jag en eufori och sen blev det jobbigare. Nu är det c:a 1,5 år sen och jag börjar landa igen.

Har ni funderat på någon form av parterapi? Har eget samtalsstöd som kan hjälpa dig?
Känner du att det redan är för sent (vilket jag gjorde) är det inte heller fel - det är ditt liv och du har rätt att bestämma över det. Barnen är nästan vuxna och jag tror att de redan har märkt av att allt inte står rätt till.

Fortsätt gärna skriva av dig här och berätta hur det går, vi är många här som varit med om samma sak och som stöttar.
Kram.

[Lillan45]

mordillo
Tack för ditt svar .
Ja jag känner mig precis som en skurk…
Jag vi har talat om samtalsterapi för ett år sen ungefär men beslutade oss för att försöka ändå. Ett år har passerat och jag blir mer och mer säker på att detta inte är rätt.
Jag känner inte samma när han kramar mig längre och har ingen lust längre att vara intim heller, känslorna finns inte där helt enkelt.

[Tailor]

Ja jag känner igen det hela. Man kan peka på preferenser osv. Men jag tror generellt att de flesta vill ha en intim relation egentligen. En del kanske inte vill ha sex. Men känslomässig närhet tror jag behövs.

Sen kan det vara olika saker som är skäl till att man inte vill eller känner för det. Men helt klart är ju att om man glider isär mer o mer så kommer snart ingen i relationen tycka närhet känns tryggt eller ens önskat.

Just det faktum är svårare att acceptera tror jag. Svårare att begripa. Kan vara lite olika tajming men om man glider ifrån o alla inviter avvisas elegant eller rakt. Ja då blir man inte sugen.

Tror saker kan väckas upp, men det är långt ifrån enkelt eller kanske inte ens finns en motpart som vill.
Man söker nog andra syften i livet när glädjen mot ens partner känns så frånvarande.

[Tompa2]

Hej. Jag känner också igen mig i detta…man kommer liksom till en punkt där man känner att man klar bara.
När man vart ihop sålänge (mitt fall,19 år) så tar man ju bort en stor del av vem man blivit.så jag kan tycka det är jobbigt.
Men man känner ju nånstans inom sig när det finns nåt kvar att kämpa för och inte.
Och jag känner mig också som en skurk.
Så du är absolut inte ensam❤️

[ikaros]

Vi är sexuella varelser. Det är inte särskilt snällt av honom att inte vara lyhörd för ditt behov av ett “samliv”. Har du pratat med honom om hur du känner och vilka behov du har? Första steget är att prata och vara öppen för förändring. Bättre att jobba på det du har. Du är 45 och blir aldrig 20 igen. Att vara singel kan fungera för en del, men det kan också vara skälet till att du dör ensam i ditt eget piss utan någon som älskar dig - inte ens någon som “bara” är världens snällaste och tryggaste människa och far till dina barn.

[Tailor]

Du skriver att han är tråkig. Ja detta är en av mina teser på forumet som får mkt mothugg. Jag menar att attraktionen och spännande är viktigt i en relation. Du vet allt om honom och du har börjat se ner på att han är tråkig. Få svalnar känslorna.

Men ni kan få igång det där. Men då måste ni jobba aktivt med det. Du måste vara tydlig med honom att detta är en dealbreaker för dig.

Sök online. Ester Perel. Sök en sexterapeut. Ha förhoppningar ett litet tag till. Saker kan ändras.