Tack Lisa. Det är en väldig blandning av känslor - sorg, rädsla, stolthet och förlöselse på samma gång på något vis. Men som du skriver, det är en förändring och det är huvudsaken.
1 gillning
Jag får känslan av att din fru egentligen är väldigt olycklig vilket leder till det här beteendet. Har du frågat henne om hon verkligen tycker om dig längre? Har du sårat henne under ert långa förhållande så att hon kanske ger igen på dig ovetandes? Hon låter lite psykiskt labil, det där med elakheterna speciellt… Varför vill hon inte skiljas? Hon behandlar dig jätte dåligt, vet hon om det själv? Har ni pratat om att skiljas? Det där med porren måste ju bottna i antingen hennes dåliga självkänsla eftersom hon kastar så fula saker på dig kring det. Det är klart det är vidriga förhållanden men hon borde veta vart hon har dig/ vem hon gifte sig med, oavsett om du kollar porr eller inte.
Sen tycker jag inte att du slänger bort 21 år, det är en del av ditt liv, som format dig och gett dig fina minnen. När man läser om de flesta skiljsmässor här på forumet så verkar barnen anpassa sig ganska snabbt efter en skiljsmässa, speciellt när de är små. Om ni ska vara kvar tillsammans måste du fundera över vad du själv vill med förhållandet och vad du står ut med samt vad som måste ändras.
1 gillning
Fullkomligt ointresserad av relationen och sin partner en längre tid.
Häver ur sig elakheter.
Vägrar fortsätta med parterapi.
Jag tycker ts redogör rätt klart för vad han inte står ut med, att bli förolämpad, anklagad, utsatt för psykisk misshandel, att han har talat med henne om det och hon vägrar lyssna.
Återstår att acceptera situationen och låta henne fortsätta trycka ner och psykiskt misdhandla honom eller lämna när inte hon har någon vilja att ändra sitt beteende.
3 gillningar
Troligen kan det finnas sådana förklaringar, för inte sällan har destruktiva personer egna problem som tar sig uttryck i psykisk och fysisk misshandel.
MEN det innebär inte att @Turismo (eller andra utsatta personer) ska acceptera att bli illa behandlade. Att ingå i en relation betyder inte att man förväntas vara en spyhink eller boxsäck, inte ens i 21 år, för att ens partner inte vill eller kan hantera sina egna problem.
Jag tycker att @Turismo gjorde helt rätt. Han förtjänar också att må bra, och hans barn förtjänar bra förebilder som kan visa vilka gränser som gäller i ett förhållande.
Att förstå en partner är absolut viktigt i en relation, men man ska vara försiktig så att den förståelsen inte innebär att man kompromissar bort sig själv och sitt eget mående
Likaså så är det viktigt att kunna stötta och finnas för varandra, men återigen inte till den punkt att man själv bryts ned
8 gillningar
En liten update såhär ett par dagar efter. Situationen känns märklig nu. Vi hade bra och sansade diskussioner för typ första gången på många, många år i söndags. Hon tillstod rakt ut att hon varit (och jag citerar) “en jävla bitch” länge och att hon många gånger gjort det hon gjort medvetet. Kunde dock inte förklara varför och sade att hon inte förstått att jag tagit det så illa samt att hon aldrig trott att jag skulle göra så här. Stundtals grät hon och sade hon förstört allt samt bönade och bad mig att ändra mig, men jag stod fast vid mitt beslut. Så höll dagen på, fram och tillbaka. Till sist sade hon “jag kommer inte ge upp och frågar dig igen om en vecka”.
Efter det har hon varit extremt snäll - gått upp innan mig på morgnarna och gjort äggröra, ringt och frågat om jag vill ta en promenad med hundarna på min lunch, ringt när jag är på väg hem från jobbet för att berätta att hon och dottern skall göra varma mackor och frågat om jag också vill ha…allt det där som man gör i ett normalt förhållande men som aldrig (eller åtminstone inte på VÄLDIGT länge) gjorts i vårat.
Det märkliga är att jag nästan känner mig provocerad av det istället - “jaha, NU passar det - det var så dags” typ. Det visar bara ännu tydligare hur medveten hon varit om hur hon betett sig tidigare och känns lite…smörigt och lismande på något vis. Inte minst eftersom vi faktiskt varit här förut - då sade jag visserligen aldrig rakt ut att jag vill skiljas, utan bara att om ingen förändring sker kommer jag inte att orka detta mer. Då gjorde hon en liten förändring, men efter bara några veckor var vi tillbaka i samma hjulspår. Tycker inte om att jag får den känslan men kan inte hjälpa det.
Dessutom har jag en gnagande känsla av hon kan vilja fortsätta mest för att tanken på att bara ha vår dotter varannan vecka ger henne fruktansvärd ångest. Hon kan inte ens prata om det utan att mer eller mindre få panik. Hon har verkligen knutit upp hela sitt liv kring henne och så gott som hela hennes sociala nätverk förutom ett par barndomskompisar är kopplat till umgänge med barnen, något jag upprepade gr påpekat för henne kanske inte är så bra - hon behöver göra något för sig själv också. Tycker verkligen inte om att jag får de tankarna heller, men ändå finns de där.
Gällande mitt eget mående går det upp och ned. På det stora hela känns det ganska ok, men stundtals känner jag stor sorg - särskilt när jag ser min dotter och hundarna leka i sommarträdgården och inser att det kan vara är sista sommaren jag är där när de gör det. Jag känner sorg inför många fantastiska minnen jag har med min fru från innan det blev så här och minns hur fantastisk roligt vi hade då…och faktiskt har haft vid ett fåtal tillfällen även efter att det blivit såhär. Jag känner sorg för att förlora den person som på många sätt varit vid min sida i så många år, även om jag samtidigt vet att hon de senaste sex-sju åren egentligen snarare hållit mig tillbaka än stöttat mig.
Men jag känner även frihet och en spänd förväntan på hur livet kommer att bli framöver samt att kanske hitta någon att älska och vara lycklig med på ett sunt sätt i framtiden. Och jag känner stolthet över att äntligen ha tagit steget och hittills fullständigt behållit lugnet i situationen. Var hem till en väldigt nära vän som gick igenom en skilsmässa, tog en öl och pratade. Det gav mycket - dels att se att det faktiskt kan bli bra efteråt (han har idag en mycket välfungerande relation med sin exfru och de kan t o m umgås med barnen ibland). Plus att han sade att det jag just gjort var svårt och att jag måste inse samt vara stolt över hur stark och badass (haha) jag egentligen är just nu.
Tar en dag i sänder just nu, och det kommer säkert att svänga fram och tillbaka under den kommande tiden. Men just nu känns det faktiskt…ok.
8 gillningar
Vad fint att du har en vän som redan gått igenom en skilsmässa som du kan få stöd hos. Har ett par sådana vänner jag med och de har verkligen varit guld värda i denna process.
Och återigen, styrka til dig som kan se igenom “försöken” från din fru att skärpa till sig. Som du säger är det stor risk att det bara är tillfälligt, jag tänker också att skulle det vara så enkelt att det bara var att ändra på sig så hade ni inte hamnat där ni är.
2 gillningar
Jag tycker i varje fall inte att du har någon som helst skyldighet att ta en omvändelse under galgen på allvar. Hon har ju haft riktigt goda möjligheter att veta hur missnöjd du är tidigare, har hon inte fattat då så är det för att hon inte ville förstå, alternativt visst förstod men trodde hon skulle kunna komma undan med att fortsätta som hon gjort ändå.
Hon gör ju garanterat inte den här förändringen för att få dig att må bättre utan bara för att rädda saker åt sig själv.
2 gillningar
Hon sade ju faktiskt mer eller mindre rakt ut hon vetat hur missnöjd jag varit, men att hon inte trodde att fått mig att må så dåligt som det gjort och att jag skulle vara kapabel att göra så här…det säger en hel del tänker jag och gör det betydligt lättare att stå pall.
6 gillningar
Ja det gör det ju helt klart. Hon trodde det var fritt fram att sparka på dig och att du aldrig skulle resa dig eller försvara dig. Nu blev hon snopen.
5 gillningar
