För min del hade jag antagligen kunnat härda ut i relationen några år till, eller kanske ännu längre. Men jag tänkte att fan vad tragiskt det varit om jag stött ihop med en person som jag verkligen ville vara med och där det funnits chans på något fantastiskt, och så kunde jag inte ge mig in i det då för att jag medvetet valt att stanna i en död och rutten relation.
3 gillningar
Ja, exakt. Det var lite det jag insåg nu och det i sin tur har fått mig att på allvar börja fundera på hur vår realation ser ut samt under vilka omständigheter jag lever. Samt hur jag egentligen skulle kunna och vill ha det. Med henne eller med någon annan. Eller själv.
1 gillning
Seriöst?
Du är singel redan nu.
Det är värre att vara ensam i en tvåsamhet än att vara ensam i ensamhet.
Hade jag vetat det jag vet idag skulle jag förblivit singel.
5 gillningar
Hej @Turismo, beklagar att er relation utvecklats till ett lidande för er. Du har fått många fina råd och bra kommentarer. (Tanken slog mig, vill din fru kanske ha flera barn?!)
Du har all anledning att vilja ändra på er situation. Ni har en 6-åring dotter som kommer leva med er kommande, gissningsvis 15 år till. Separerar ni kommer du får tillbringa endast 7 av dessa år med henne. Och hon kommer få vänja sig vid att växla sitt boende varje vecka. Ni lär väl dela vårdnaden. Överväg terapi för egen del. Se vad du kan göra för att förändra er situation. Fundera ut olika scenarion. Alla era familjetraditioner kommer förändras. Gemensamma vänskapsband omstruktureras. Era ekonomier kommer att utsättas för prov. Testa att bo växelvis i ert hem innan ni fattar ett definitivt beslut. Ta inga förhastade beslut.
1 gillning
15 år av psykisk misshandel och ensamhet i en relation? Skulle du gett samma råd till en kvinna som blir fysiskt misshandlad på helgerna när karln är på snusen, osynligör och förminskar henne och leva i en relation där man känner sig ensam och utsatt? Utifrån hur ts beskriver är hans partner noll intresserad av att jobba på relationen.
5 gillningar
Hur länge ska man stanna i en destruktiv relation som suger självkänslan, musten och livslusten ur en? Hur närvarande och bra förälder orkar man vara när man kämpar med sitt mående och en likgiltig eller t o m nedtryckande, fientlig partner som inte ser någon anledning att försöka ändra på sig?
Vårt barn försökte tidigt göra sig till ett medlande kitt och jag blev ett tomt skal med negativa känslor. Jag grät, jag skrek när jag var själv, jag ville rymma och bara försvinna.
Efteråt säger både jag och vårt barn, nu 18, att jag borde lämnat mycket tidigare vilket jag hört från flera skilsmässobarn, att deras föräldrar höll ihop på tok för länge, åtminstone en for alltför illa och barnen märkte det och i vissa fall tog på sig att försöka hålla ihop familjen.
4 gillningar
Jag säger inte att någon ska stanna kvar i detta. Jag bröt själv upp något destruktivt. Men var inte förberedd på lidandet som kvarstod, i annan form, för evigt. Barnen 50% och allt annat ovan nämnt. Det går att rucka på mycket utan att bryta upp allt. Kanske finns det outforskade sätt att strukturera familjen på?
1 gillning
I det här fallet som ts beskriver det med en partner som är totalt ointresserad av relationen och honom mer än negligera och trycka ner honom har jag svårt att se hur det ska gå tillmed mindre än att han sväljer sin stolthet, förminskar sin självkänsla och acceptetar att leva med en partner som beter sig som hon gör.
Att slippa illamående och slå knut på sig själv, att inte behöva förneka sina egna behov och inte behöva leva med någon som tar mer energi än den ger i ett ensidigt förhållande är värt mycket.
3 gillningar
Nu har jag inte själv barn, så jag kanske inte är rätt person att uttrycka mig.
Och jag tvivlar inte ett dugg på att det kan vara tungt, svårt, smärtsamt och ångestframkallande att känna att man missar halva barnets uppväxt. Speciellt om man kanske inte har fullt förtroende för den andra föräldern
Men det kanske inte alltid är bara av ondo ned växelvis boende?
Jag har ju ändå hört om föräldrar som säger att de upplever att relationen har förbättrats med barnen.
En del har känt att de har lättare att vila ut och få egentid under de lediga veckorna, och därför har mycket mer energi och förmåga att vara närvarande när de har sitt barn. Och exempelvis trådstartarens fall verkar ju mamman lägga beslag på en del tid med dottern på egen hand, så för @Turismo kanske det kan bli en fördel att få ha barnet helt själv varannan vecka, utan att mamman kan lägga sig i?
Allting är på gott och ont, men jag tror inte att det är bra för någon i familjen att fortsätta en destruktiv relation på sikt.
5 gillningar
Hand upp på den! Jag har redan efter bara några månader upplevt att både jag och exet fått en bättre, mer jämlik, relation till barnen. Innan skilsmässan gjorde jag det mesta, med effekten att jag blev trött och irriterad plus att barnen knappt fick någon tid med sin pappa. Tror att vi bägge var rätt slut (kan tilläggas att vi har barn med diagnoser) men hanterade det på olika sätt. Jag la i en högre växel och han backade.
Nu är vi bägge mer utvilade och upplever att jag får den vila som gör att jag är gladare med barnen och får mer kvalitetstid med dem när jag kan stöka undan allt annat innan de kommer, och deras pappa har verkligen steppat upp och är mer närvarande.
4 gillningar
Jag förstår helt vad du menar @TabulaRasa. Terapi har jag gått i för inte så länge sedan, och kommer antagligen ta upp den igen. I synnerhet om vi separerar. Jag är medveten om att en eventuell separation kommer att förändra mycket och inte enbart till det bättre. Visst känns det tråkigt med vissa traditioner som kommer att bli väldigt annorlunda, i synnerhet eftersom jag tycker mycket om hennes släkt. Men jag kan inte stanna i ett destruktivt förhållande enbart för att få umgås med dem. Vad gäller vänner har vi som tur var ganska mycket våra egna umgängeskretsar - jag har mina vänner och hon sina - även om vi ibland umgås med dem tillsammans också. Detta är också mångt och mycket ett resultat av hennes personlighet, hon vill inte umgås med mina vänner så mycket och vill inte att jag är för mycket med hennes. Gällande ekonomin så kommer den självklart att bli sämre, men som tur är har vi båda relativt välbetalda jobb så ingen av oss löper risk att hamna i ekonomiska trångmål åtminstone. Fler barn vill hon absolut inte ha, det har hon vid upprepade tillfällen sagt (och inte bara när vi pratat om sådant så jag har ingen anledning att tro att det inte stämmer).
På det stora hela tycker jag att @Rulle sammanfattar både min situation och hur det mer och mer känns att leva i den ganska bra. Självklart skulle jag helst vilja att vi levde ihop ett lyckligt, kärleksfullt äktenskap som familj i huset vi bor i nu, men ibland blir man tvungen att välja det minst onda tinget av två onda ting. Det har dessutom varit så här många år nu som sagt och blir bara värre och värre, trots att jag försökt att prata med henne, att göra exakt som hon vill, att säga emot, att vara kärleksfull, att vara arg, att gå i parterapi, att ställa ultimatum etc. Som nämnt tidigare var det en gång så nära att jag till och med stannade hemma och hon åkte själv på en semesterresa vi hade planerat ihop. Då blev det bättre…en kort tid.
Jag känner även till flera personer som separerat och där det, precis som @onedaymore och @endagitaget skriver faktiskt blivit så att båda föräldrarna fått en bättre relation med barnen efter separation, även om det såklart kommer kännas fruktansvärt att vara ifrån henne hälften av tiden.
Än en gång: tack för alla råd, tips och den vänliga empati jag blir mött av här! Det både värmer och stärker.
1 gillning
Well, nu är definitivt vägs ände nådd. Ikväll hade vi en ganska trevlig kväll hos en av vår dotters föräldrar. De bjöd på mat, vi skrattade och hon var både glad och lite kärleksfull emot mig. Jag körde och var därför helnykter. När vi kommit hem var det också riktigt trevligt…tills hon plötsligt vände och började komma med pikar, elaka kommentarer, osaklig kritik etc. Plötsligt kände jag liksom ett stort lugn och svarade bara att det inte är ok att behandla mig på det här sättet och att säga sådana saker om mig. Att jag upplever att hon helt tappat respekten för mig och att ingen av oss mår bra i det här förhållandet som det är. Hon gick upp i affekt och halvskrek att ”Vad stannar du för då? Det är bara att du drar. Jag bryr mig inte, du är bara till besvär ändå.” Och plötsligt hör jag mig själv helt lugnt svara ”Vet du vad - jag tror att det är det bästa för oss båda. Vi gör så.”
Till en början tog hon det relativt bra och vi pratade faktiskt ganska sakligt om hur vi skall göra med huset etc. Tills hon sade att jag inte kan förvänta sig att ha vår dotter mer än varannan helg. Jag svarade att det faktiskt inte är enbart upp till henne att besluta kring det och att dottern har rätt till oss båda. Då tappade hon det fullständigt, rev ned allt på bordet och slängde ett glas på mig. Därefter fick hon typ en panikattack. Flämtade att jag inte fick ta henne ifrån henne och att jag inte förtjänade att träffa henne så mycket som det svin jag är. Jag höll mig helt lugn igenom allt och sade bara att jag inte vill henne illa, men att det här inte håller längre. Försökte krama henne, men hon knuffade bort mig. Vilket jag förstår.
Så ja, ni har nog rätt i att det kommer att bli väldigt tufft framöver nu. Men det sjuka och det som skrämmer mig är att jag var så lugn under det hela. Även nu efteråt när hon lagt sig på övervåningen och jag här nere i vardagsrummet. Jag är varken upprörd, arg eller ledsen. Känner mest någon slags…lättnad är nog det närmsta ordet jag kan hitta.
Självklart är jag sjukt rädd och orolig för vad som kommer att hända nu och hur det kommer att bli med vår dotter för jag inser att det här nog inte kommer att bli en fredlig separation. Känner även en stor sorg inför alla fina minnen och saker vi upplevt tillsammans som nu slängs i soptunnan så att säga. Men den starkaste känslan är ändå någonstans lättnad. För jag vet att det här var oundvikligt och nu kan jag äntligen börja bygga ett nytt liv på mina egna villkor. Vilket skrämmer mig lite. Vad säger det om mig som person liksom?
7 gillningar
Vad det säger om dig är att du har mått dåligt i er relation en längre tid. Du har känt att det är något som skaver. Du är kvar inte för att själv mår bra och vill utan av plikt- och ansvarskänsla.
Vad det säger om din partner är att hon har någon form av empatisk störning, att hon kör med dig och betraktar dig som något som katten släpat in. Nu har du tack och lov don stolthet och har kunnat sätta ner foten.
Jag misstänker att ditt blivande x är en som kommer att försöka vända er dotter mot dig och försöka sabotera umgänget med dottern men som sagt har du rätt till v v.
Du är för länge sedan emotionellt klar med er relation. Jag tror din inre kompass redan stakat ut den riktningen men du försökte hänga kvar för allas er skull. Nu har det yttre hunnit ikapp det inre och du vet vad du har att göra.
4 gillningar
Tack! Och ja, innerst inne inser jag nog själv att det är precis så. Återstår att se hur hon förhåller sig till saken imorgon. Hoppas såklart att vi skall kunna sköta det här snyggt och lösa saker vartefter, men har redan pratat med en av mina närmsta vänner och hans soffa finns tillgänglig framöver. Samma hos min svåger och svägerska vilka är införstådda med situationen (vilket säger en hel del) men jag hoppas såklart inte behöva sätta dem i den situationen eftersom det kommer att driva en kil mellan dem och min fru. Kniper det ihop totalt finns möjlighet att hyra rum på ett lokalt hotell för 9000 i en månad.
Oavsett hur den närmsta tiden löser sig känns det just nu sjukt skönt att äntligen ha stått upp för sig själv och slutligen satt med foten på riktigt. Det skall ni alla här ha stort tack för att ni gett mig modet att göra! Även om följderna lär bli minst sagt tuffa…
2 gillningar
Det säger ingenting, mer än att du har gjort rätt val.
Jag kände också en lättnad när jag avslutade min relation.
Visst, det kom så klart andra känslor också, såsom sorg, besvikelse, ilska, rädsla etc. Men den största känslan var ändå en lättnad över att få vara fri från någon som fick mig att må dåligt.
Därför har jag heller aldrig ångrat mig en sekund
2 gillningar
Vad skönt att du kunde hålla dig lugn. Jag tänker att det vittnar om att du är trygg i ditt beslut och det tänker jag kommer hjälpa dig i processen framöver.
3 gillningar
Ja, jag inser nu att jag är väldigt trygg i mitt beslut. T o m tryggare än jag trodde innan jag hörde mig själv ta det så att säga. Nu på morgonen har det varit minst sagt tryckt stämning förstås. Hon är tyst och arg, samt har ifrågasatt om jag verkligen menar allvar vilket jag sagt att jag gör. Nu har vår dotter vaknat så det blir svårt att hålla någon slags diskussion om saker, plus att jag tror hon behöver få lugna sig lite samt landa i att jag faktiskt menar allvar denna gång och att det inte är något jag gör i affekt eller liknande, tvärtom. Blir väl till att ta saker lite dag för dag nu och se var allt tar vägen.
3 gillningar
Bli inte förvånad om hon den närmaste tiden växlar mellan att hata dig och vilja ha dig tillbaka.
Det är inte säkert att hon vill skiljas, trots sitt beteende och språkbruk. Personer som ägnar sig åt psykisk misshandel vill ju oftast inte det. Inte egentligen. De vill mest ha makten och känna sig starka, även om det sker på andras bekostnad. Så i den benämningen behöver hon dig mer än vad du behöver henne, även om det kanske sitter hårt åt för henne att erkänna det.
Så vid en separation är det inte ovanligt att denna typ av person växlar upp några snäpp och både är mer charmiga och mer hatiska än tidigare, om vartannat
3 gillningar
Ja, jag är fullt medveten om vad som förmodligen kommer att hända nu. Har jobbat med människor så gott som hela mitt liv och har därför sett det här hos andra tidigare. Hade dock inte föreställt mig att jag själv skulle genomleva det.
Det är konstigt, sitter här med en märklig känsla av klarhet just nu och har svårt att förstå hur jag inte lyckats genomföra det här tidigare. I nuläget känns det inte ens så farligt att ev förlora hus, trädgård etc och allt sådant som jag älskat under alla de år vi bott här. Vill bara börja på nytt så snabbt som möjligt liksom.
Är dock sjukt orolig för hur vår dotter skall ta det och för att min snart ex fru inte kommer att kunna hantera allt kring henne utan att det blir en skitstorm av allt.
3 gillningar
Det är beundransvärt att du behåller ditt lugn, det är jättebra. Skönt att du känner dig lättad.
Jag förstår att du är orolig för er dotter men jag tror faktiskt att det inte är bra för henne i er nuvarande relation, kan det bli värre? Ja, under en tid kommer det förmodligen bli hemskt men sedan bortom den tiden så tror jag faktiskt det kan bli bättre, förhoppningsvis för er alla tre.
Starkt att du nu kommit framåt, för det är faktiskt framåt, det är i en riktning och det är viktigt.
Mycket sanning i detta.
1 gillning