Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Är det dags?

Hej på er!

Har varit inne och läst en del här senaste tiden, men det är inte förrän idag jag raggat ett konto och bestämt mig för att posta själv. Sitter i en jobbig livssituation sedan en längre tid och behöver…ja, kanske skriva av mig lite bara? Jag vet egentligen inte. Har lagt ut ett så gott som identiskt inlägg på ett annat större forum, men misstänker att jag kan få bättre gehör och gensvar här.

Kommer inte ta alla detaljer i denna trådstart då inlägget skulle bli en roman isf, så det blir något av en sammanfattning av de “största” grejerna bara.

Jag och min fru har varit tillsammans i snart 21 år, gifta i sju och har en dotter på sex år. Sedan en lägre tid tillbaka är min fru fullkomligt ointresserad av det mesta som har med oss att göra. Hon är kort, avvisande och snäsig. Hälsar t ex knappt när hon eller jag kommer hem efter jobbet. Berättar jag om något kul, jobbigt eller spännande som hänt i mitt liv svara hon på sin höjd med ett “mmmhmm - kul för dig” eller “ja, alla kan ha det tufft på jobbet ibland”. Försöker jag prata om något intressant dagsaktuellt ämne blir svaret “jag har inte tid att tänka på sådant”. Pratar jag om något som handlar om kultur, typ musik/litteratur/film vilket är ämnen som alltid betytt mycket för mig säger hon att hon tycker sådant är ointressant och att vi inte har samma smak. Hon berättar nästan aldrig något om sitt jobb eller liv i övrigt. Det enda vi pratar om i vardagen är egentligen praktiska saker. Och gällande sådana är det jag som sköter det mesta - hon har ex aldrig tvättat en enda maskin tvätt i hela sitt liv. Vi delar lika på städningen och hon tar hand om trädgården (för det vill hon) i övrigt är det jag som sköter det mesta hemma. Dock tar hon mer ansvar kring vår dotter, men det beror på att hon oftast bokar in aktiviteter med henne och sina kompisar och sedan inte vill att jag följer med - och i vardagen ifrågasätter hon ofta hur/vad jag gör med dottern vilket med tid lett till att jag drar mig för att själv ta initiativ till att göra saker med henne.

Fredagar brukar hon vilja ta ett par glas vin eller öl och då blir hon istället ofta fruktansvärt provocerande och elak. (vill vara tydlig med att hon INTE har alkoholproblem i den bemärkelsen, däremot har hon klara problem med att hantera alkohol när hon väl dricker). Det slutar ofta i rena personangrepp och säger jag emot och uttrycker att jag inte accepterar att hon pratar till mig på det sättet eskalerar det ofta till rena utbrott vid vilka hon skriker på mig och kallar mig skällsord. Till saken hör att hon kom på mig med att se på porr för några år sedan (vi har som sagt inte sovit ihop på många år) och detta kan hon inte släppa. Hon ser mig som en fruktansvärd man efter det och kan ibland komma ned till vardagsrummet mitt i natten för “kolla så att jag inte håller på med något snusk”. Vid ett par tillfällen har jag ex sparkat av mig täcket i sömnen, då har hon väkt mig och ifrågasatt skarpt vad jag gjort innan jag somnat. Vid två tillfällen har hon till och med sparkat hårt på sängen och kallt mig för “jävla äckel” och liknande. Detta har lett till att jag senaste året eller så mer eller mindre är nervös inför helgerna och t o m börjat dra mig för att vara hemma och istället försökt hitta på saker med kompisar och liknande. Vilket såklart inte är bra och detta i sin tur använder hon som ytterligare ett bevis på att jag är en dålig person. Jag ser mig själv som en ganska moralisk person och är intresserad av etiska frågor, men drar mig för att nämna sådant för henne nu eftersom hon direkt ifrågasätter min rätt att uttala mig om sådant eftersom jag “'är en sådan som kollar på porr”. Här om veckan delade jag ex ett inlägg på Facebook som rörde systematiska övergrepp av barn - det vände hon direkt emot mig och menade att jag inte var bättre själv.

Hennes beteende har eskalerat de sista åren och jag har märkt att de av mina vänner som tidigare gärna kom hem till oss och umgicks med oss båda drar sig mer och mer för det. Två av mina närmsta vänner har t o m sagt rakt ut till mig att det inte förstår varför jag stannar kvar. Även hennes egen syster har uttryckt liknande. Svärmor har också pratat med mig och såklart inte uppmanat mig att lämna, men sagt att hon ser att det är tufft och att hon tänker på oss.

I höstas tog jag initiativ till parterapi, men efter fyra sessioner vägrade hon gå dit mer eftersom hon inte tyckte att det gav någonting. Mycket pga att vi vid sista sessionen kom in på just porrincidenten och terapeuten inte tog ställning enbart åt hennes sida gällande den utan sade att “det är många som tittar på porr, det viktiga här är snarare varför, hur det sker och till vilken bekostnad”.

Som sagt har det här pågått länge nu och blivit värre och värre. Jag har flera gr funderat på om och i så fall hur länge till jag pallar men valt att vänta med anledning av dotter, hus etc…

Nu till den kanske avgörande punkten: i helgen var jag hemma hos en god vän och hans kvinnliga arbetskamrat anslöt till oss. Det pirrade till REJÄLT mellan oss. Det fanns uppenbar ömsesidig attraktion där, såväl personlighetsmässig som fysisk, vilket hon även uttryckte och jag får erkänna att vi flörtade med varandra ganska ordentligt, men självklart gick det inte längre än så.

Nu menar jag inte på något sätt att jag vill lämna min fru pga just henne som jag bara pratat med en stund vid ett tillfälle - men situationen gav mig en rejäl tankeställare. Tänk hur befriande det kunde vara att umgås med någon som faktiskt verkade uppskatta en som person och ville prata om intressanta ämnen, skratta och skämta! Och tänk vad som hade kunnat hända om jag inte varit gift…

Nu blev det visst en roman ändå, och det här är ändå inte allt. Haha! Jag vet egentligen inte vad jag vill med det här inlägget - kanske bara ventilera lite? Eller få feedback av någon som varit i liknande situation kring hur de agerat och hur det gått?

Innerst inne har jag nog en känsla för vad jag behöver göra redan men samtidigt känns det så sorgligt att liksom slänga 21 år av gemensamt liv, erfarenheter och roliga minnen samt upplevelser på soptippen och dessutom bryta upp min dotters trygghet. Det har trots allt inte varit nonstop dåligt, även om de sista åren varit till största delen ren skit…

2 gillningar

För mig var det, bortsett från att vår relation var rätt kass och meningslös, just tanken att om jag stannar i full vetskap om att relationen verkligen inte ger mig vad jag behöver så finns det en hög risk att jag förr eller senare kommer att vara otrogen, som fick mig att lämna. Dels för att jag såklart trots allt inte ville vara otrogen, och tror att det varit svårt att låta bli om man redan egentligen var “klar” med relationen och inte trodde att den egentligen gick att rädda utan bara var kvar för praktiska saker runtomkring. Men också för att jag skulle vilja vara fri och ledig om jag en dag stötte på någon jag ville ha ihop det med, och kunna gå in i den relationen utan all jävla skit som skulle uppstå om jag istället varit upptagen vid tillfället.

2 gillningar

Ja, det var lite den insikten som slog mig i helgen. Hade liksom inte tänkt på det sättet innan, men så har jag å andra sidan inte träffat någon som det klickat med ögonblickligen på det sättet heller. Det sista hon sade till mig var att det är för jäkla synd att jag är gift…

Då slog det mig ganska hårt att om jag kan känna på det viset innebär det kanske att det är dags och att jag behöver ge mig själv möjligheten att hitta något som är bättre för mig.

2 gillningar

Vad du än gör, var inte otrogen. Det gynnar ingen.

När man läser ditt inlägg, innan jag kom till ”pirret”, så var det otroligt sorglig läsning.
Så här ser inte en fungerande relation ut.

Kommunikation är väl det enda som kan hjälpa. Om du förklarar att du är olycklig, saknar intresserad partner, känna att hon älskar dig osv, antingen nappar hon på det och säger att hon känner likadant (eller inte) och då kan ni börja prata men om ni inte får igång en kommunikation kan inget bli bättre.

Parterapi vore högst lämpligt men då måste man ju kunna ta till sig det som sägs, åter igen få igång ett utbyte av åsikter = kommunikation. Det verkar din fru avfärda.

Jag gillar inte heller porr men skulle inte kalla ev onani för snusk och att äcklas av sin partner är inte så vanligt tror jag. Sexualitet är något högst normalt.

Att häva ur sig massa ”sanningar” på fyllan är väl inte helt ovanligt, är detta hennes verkliga åsikter om dig eller ett sätt att trycka ner dig för att hon har dåligt självförtroende?

Livet behöver inte se ut så här. Ge henne en chans, här på sidan finns många som aldrig fick en och det gör väldigt ont. Men det gör också väldigt ont att leva med en otrevlig partner. Det må vara livskris, klimakteriebesvär etc men ni måste prata och hitta en vettig samtalsnivå eller så är det kört.

Ta snacket, påpeka allvaret och hjälper inte det så måste du nog inse att det inte går att ändra din fru om hon inte själv vill förbättra er relation.

Tips från coachen :upside_down_face:: hoppa inte direkt in i en ny relation (om ni separerar), vilket väldigt många män gör… och kanske kvinnor också… jag tror det är viktigt att landa i sig själv, ta sig tid att känna efter och fundera vad man faktiskt vill o inte vill.

2 gillningar

Tack för vänligt och utförligt svar!

Nej, otrogen skulle jag aldrig vara! Vi har trots allt levt ihop i 21 år och oavsett hur vårt äktenskap ser ut nu förtjänar hon inte det. Just därför slog tanken mig ännu hårdare än tidigare att det kanske inte bär längre, för jag kan samtidigt inte förneka för mig själv att det inners inne var just det jag ville i stunden.

Gällande porr så vill jag vara tydlig med att det inte är något jag ser på regelbundet - glömde nämna att jag sovit på en tältsäng i vardagsrummet de senaste åren eftersom hon har svårt att sova med mig bredvid sig pga lättväckt (säger hon - är dock inga problem när vår dotter smyger över dit på natten och lägger sig) och antalet gr vi varit med varandra under ungefär samma tid kan nog räknas på ena handens fingrar. Så vid ett par tillfällen har jag kollat, och ett av detta kom hon på mig.

Tror inte klimakteriet har med saken att göra, skall jag vara ärlig mot mig själv har de här tendenserna funnits hos henne hela tiden, men de har förvärrats enormt sedan vi blev föräldrar. Jag vet inte om det beror på att hon faktiskt ser mig så eller om det är ett försök att trycka ned mig, men tror inte att det bottnar i dåligt självförtroende - snarare tvärtom. Upplever mer att hon ser sig själv som en extremt stark och på många sätt bättre människa än de flesta i sin omgivning, vilket även visar sig i relationen till hennes släktingar. Det är därför ett par av dem faktiskt pratat med mig om detta också.

Visst är det så att kommunikation är det som behövs och jag har verkligen försökt men oftast slutar det bara med att hon avfärdar det jag upplever och säger något i stil med att “du vet var dörren finns”. Vid ett tillfälle för några år sedan var jag väldigt nära att lämna henne, det gick så långt att hon till och med åkte utomlands utan mig på en resa vi egentligen planerat ihop. När hon kom hem kunde vi faktiskt prata om situationen och det blev bättre ett tag, men tog inte lång tid innan vår relation föll tillbaks i samma gamla hjulspår. Parterapin var jag som krävde, men den avbröt hon som sagt efter fyra sessioner och menade att den kunde jag fortsätta gå själv om det gav mig någonting. Så en ärlig chans tycker jag verkligen att hon redan fått…

Och slutligen, nej - om det blir så att vi separerar är min plan verkligen att vara själv ett tag och försöka hitta balans igen till en början.

Vill be om ursäkt för min egen åsikt om porr och du behöver absolut inte försvara, man kan väl konstatera som din terapeut sa dvs att det är vanligt. Det var inte min mening att lägga någon värdering i det eller så ville jag bara försvara din frus åsikt just avseende porr. :blush:

Jag är inte så säker på att du har rätt om hennes självförtroende/självkänsla. Jag skulle säga att trygga människor är ofta generösa kring olikheter, acceptans, ödmjukhet osv och har sällan behov att ”trycka till/ner” andra. Det finns ofta mycket osäkerhet bakom tuffa och hårda ytor… men men det är inte så viktigt här.

Om du tycker att du har försökt så har du ju uppenbarligen det. Har hon förstått allvaret? Jag tror många här inte har gjort det förrän det var för sent.

Jag tycker mig läsa vad du egentligen vill. Är du färdig med beslutet? Du tycker dessutom att du har försökt, mer kan man inte begära.
Ta en tankevända till så att du känner dig trygg i ditt beslut, jag tror du sitter på svaret vad du måste göra för att bli lycklig.

1 gillning

Yep.
Du har försökt.
Hon har tydligt och konkret visat att hon är klar med er relation. Hon vill inte ha något samliv och vill inte jobba på er relation.

Du får inte ut det du behöver och lever i limbo. You only lives once. Vill du ha det så där? Det är vad du kommer att ha.

Är det en sådan relation du vill visa din dotter?

2 gillningar

Också här på forumet finns vi som stannat många år för länge. Som efteråt undrade var man inte gått tidigare. I mitt fall hade vi varit och vänt vid att separera eller fortsätta flera gånger tidigare, så att mina tvivel var på allvar var omöjligt för honom att tvivla på. Det låter som om ni också är där mtp parterapi mm.

I väntan på att du bestämmer dig finns det två saker som jag rekommenderar dig att göra.

  1. Jobba mer på relationen med dottern, så att det inte bara är mamman som gör roliga saker mm. Risken är annars att mamman försöker vinna över dottern.
  2. Jobba med dig själv, den du vill vara. Sluta backa undan för henne. Ta dig tid att göra sådant som du vill. Att se på porr och onanera är något som jag vill påstå att en majoritet av alla som lever i par ändå gör. Detta utan att få sådana anklagelser kastade mot sig.
7 gillningar

Alltså jag är ledsen, men jo hon har alkoholproblem!
Om man på fredagar dricker så pass mycket att man häver ur sig otrevligheter då har man problem.
Både min morfar och farfar var alkoholister, jag är uppväxt med liknande beteende. Det är ingen bra miljö för ett barn!

Din fru låter inte ett dugg intresserad av att vårda relationen. HOn verkar vara färdig med den. VARFÖR stannar du kvar??

3 gillningar

Först och främst, @Turismo, så tycker jag inte att du ska behöva leva under liknande förhållanden. Er relation är inte sund, och det kan naturligtvis inte vara bra för ditt mående, din självbild och din livskvalitet att behöva bli bemött på det tråkiga sätt du verkar bli bemött på.

Jag tänker på det du skriver angående pirret som du känt för någon annan. Många gånger kan det vara en varningssignal för egen del, även om man tillhör de personer som aldrig någonsin i praktiken skulle ta ett sådant steg.
I min senaste relation drömde jag en gång på natten att jag var otrogen. Jag vaknade med fruktansvärd ångest, men insåg att det var en klar indikator på hur dåligt mitt förhållande verkligen hade varit, och hur ensam jag kände mig. Det fick mig alltså att fundera över min situation på ett sätt som jag i efterhand är tacksam över.

Sen det där med porr. I ditt fall låter det som om det bara är en ursäkt hon använder för att komma åt dig. Ska jag se till det beteende från henne som du beskriver verkar hon snarast leta anledningar att ta avstånd från dig och kritisera sig.
Sen är det självklart att hon trots det kan ha starka åsikter kring porr, för det är det många andra som också har (jag själv jobbar ideellt på fritiden, och skulle baserat på allt det jag sett hört, fått utbildning inom och på andra sätt lärt mig säga att porr är ur moraliskt perspektiv bland det värsta vi kan konsumera, sedd till mänskligt lidande).
Däremot är det en helt annan sak med onani, för det tycker jag är helt normalt och inget att ha några moraliska synpunkter på alls. Det skadar ju ingen!

Men överlag tycker jag att det känns tråkigt att höra hur din relation ser ut. Om du tror att äktenskapet går att rädda vet bara du själv, men under inga omständigheter bör du stanna i en relation på dessa villkor. Det är orätt mot alla inblandade, inte minst din dotter.

3 gillningar

Hon utsätter dig för psykisk misshandel enligt min uppfattning efter att ha läst vad du skrivit. Jag tycker du ska lämna omgående. Ta tillbaka ditt liv.

Se till att dottern får det bra hos er båda och aldrig hamnar i kläm. Tala aldrig illa om din eventuellt blivande exfru inför er dotter.

Lycka till

2 gillningar

Det låter som ingen av er mår bra i denna relation, och framför allt inte du. Ni har även försökt parterapi vid ett flertal tillfällen. Som du skriver vet du nog vad du behöver göra, men vet ju att det är svårt. Det som hjälpte mig var att tänka att vi som föräldrar är förebilder för våra barn, och är det här bilden jag vill att mina barn ska få av hur ett äktenskap är. På den frågan var svaret nej.

Tycker att du har fått bra råd kring att vårda relationen till dottern och försök att hålla kontakten med mamman saklig. Som du beskriver hennes beteende (t ex när hon dricker, att hon kallar dig äcklig etc) kommer ni nog inte kunna hålla en separation vänskaplig, men se till att du tar hand om ditt eget beteeende och fall inte för frestelsen att bemöta på liknande sätt tillbaka. Försök att hålla fokus på vad som är bäst för er dotter.

1 gillning

Det kan komma att bli en jobbig resa att göra för dig så jag håller med #Restenavlivet att jobba på relationen med dotter så att du inte tappar henne på grund av att din fru tycker att du är äcklig och projicerar detta på dottern
Hon kommer kanske att göra allt för att få dig att framstå som icke duglig att ta hand dottern pga att du är “snuskig”.

3 gillningar

Oj, vilket gensvar! Det trodde jag inte, särskilt inte så snabbt.
Skulle vilja svara er en och en, men det skulle ta hela eftermiddagen…

Först och främst - tack för stödet! Det värmer otroligt mycket.
Egentligen bekräftar det mesta av det ni skriver bara vad jag redan vet, men det är ändå otroligt skönt att få bekräftat att det inte är jag som är ute och cyklar. För det är lätt att bli lite vilsen i sig själv under sådana här omständigheter.

Den största orsaken till att jag fortfarande är kvar är nog just det. Jag tror risken är stor att det skulle bli en väldigt smutsig skilsmässa och i nuläget har vår dotter (åtminstone så vitt jag vet) ingen aning om hur läget är. Min fru är noga med att inte bete sig så här framför henne (även om hon ibland kan prata till mig med en ganska otrevlig ton). Och dottern älskar verkligen vår familj och vårat hus. Ritar ofta bilder på oss alla tre och hundarna med hjärtan etc…å andra sidan kommer ju hon att bli större och förstå mer och mer och då blir det svårare att dölja. Dessutom ser jag risken att det eskalerar ännu mer så att hon till slut börjar förstå pga det…

3 gillningar

Det där med porren behöver du inte förklara eller försvara. Du har inte gjort något fel. Periodvis kollar jag mycket på porr och gjorde så även under fast förhållande. Det får man förvänta sig. Och det gör nog alla, förutom din fru tydligen - hon reagerade helt överdrivet.

3 gillningar

Ja, psykisk misshandel är vad det är. Man ska kalla en spade för en spade.

2 gillningar

Läs igenom vad du själv har skrivit och låtsas att det är någon annan som beskriver sin parrelation. Vad skulle du ge för råd till denna person? Beskriver dina inlägg en normal relation?
Jag tycker att du rakt av ska tala om för henne att den här relationen som vi har är inte sund, man behandlar inte sin partner, sin livskamrat på det viset som du behandlat mig. Varför gör du så? Vad vill du uppnå med det?

4 gillningar

Ja och nej skulle jag säga. Jag visste att hon hade starka åsikter kring pornografi och var väldigt emot det. Så det beror väl på vad man menar med att inte göra något fel. Jag har ju trots allt kollat på det i vetskap om att min fru tycker det är ett stort no-no. Dessutom kan jag själv tycka det är problematiskt då det är en smutsig bransch som i många fall utnyttjar personer i beroendeställning. Amatörklipp etc är dock en annan femma - två vuxna personer som väljer att dela sitt samliv ser jag inga som helst etiska betänkligheter kring.

Men ja - att reagera så starkt är inte rimligt. I synnerhet inte iom att det är så vanligt och under de här omständigheterna.

1 gillning

Egentligen vet jag det och har vetat länge. Även vänner till mig har sagt det. Men det är skönt att få det bekräftat av utomstående som inte är part i målet så att säga.

1 gillning

Ni har alla helt rätt och nej, det är inte en sund relation. Jag har idag beslutat att avvakta till helgen för att se hur den utvecklar sig. Beter hon sig som hon brukar kommer jag att ta ett allvarligt samtal med henne dagen efter. Annars avvaktar jag tills nästa gång det händer och tar det då istället. Vill ha en konkret orsak att ta upp det liksom, mest för att det skall kännas lättare att motivera samtalet för mig själv.

Sedan får vi se hur det går…misstänker dock starkt att det innebär att jag kommer att vara “singel” inom kort.

1 gillning