@VemGavHenneMakten
Nej inte så. Vi har inte kunnat flytta isär ännu rent praktiskt. Så barnen bor kvar hemma, medan vi föräldrar har delat upp dagarna med barnen i huset. Vi föräldrar skiftar alltså. Inte alls optimalt. Men den minst dåliga lösningen just nu såvitt jag kan se.
Då förstår jag bättre.
Men allt det där som du drar upp är i mina ögon bara småsaker. Fullständigt onödigt att jaga upp sig över eller lägga energi på, den enda som förlorar på det är du själv.
Det går t.ex åt mycket mindre energi totalt att faktiskt byta sängkläderna o bara rycka på axlarna o gå vidare med livet. Än att gå omkring o vara bitter, förbannad o frustrerad över att “den andre faan inte gjorde det trots att jag gjorde det gången innan” i flera dagar.
Det enda som kommer av det är att du drar ner ditt eget mående o humör.
Släpp skiten, låt det bara passera, det är en övergångsperiod.
Snart sitter ni där, var o en ansvariga för sitt eget hushåll.
1 gillning
@VemGavHenneMakten Ja, så är det.
Hoppas verkligen det kommer funka bättre sen. Det som triggade mig mest var ju det där med att han lovar barnen saker jag ska göra utan att förankra med mig. Men det lär det väl förhoppningsvis vara slut med nu.
Tack för återkoppling!
Jag har bra kontakt med mina barns pappa, men likt förbaskat tycker jag att han dumpar alla tråkgrejor på mig.
Nu är det julklappsinköpen. Jag gillar visserligen julen som sådan, men att fixa julklappar till tonåringar är ingen riktig höjdare. Det är svårt att komma på bra saker.
Deras pappa låter helt enkelt bli. Han tar den lätta vägen och ger dem pengar, eller också kollar han med mig om jag möjligtvis har köpt lite för mycket och för dyrt, och så tar han över en del av grejerna.
På ett sätt har han ju all rätt i världen att inte anstränga sig att leta bra julklappar. Det finns inget tvång kring det, det inser jag ju. Men jag vet också att barnen skulle bli besvikna om de bara fick varsin peng från oss båda. De är fortfarande tillräckligt barnsliga för att vilja ha några paket. Vilket jag tycker är roligt, så jag vill ju bevara det! 
Men @VemGavHenneMakten har rätt, det kostar för mycket energi att reta upp sig på vad man tycker att expartnern borde göra självmant. Ibland ringer jag helt enkelt upp honom och säger åt honom att fixa något angående barnen som jag inte har hunnit eller orkat. Då brukar han göra det, och det räcker för mig, har jag bestämt mig för.
3 gillningar
Känner igen det där! Tycker det ändå inte är småsaker, för det blir inte så mycket tid över till annat umgänge. Vi hade när vi bodde ihop så att mitt ex gjorde annat hushållsarbete medan jag gjorde grejer åt/med barnet. Men i och med att han flyttat ut gör jag fortfarande allt kring barnet nästan plus hushållsarbete! Men sedan tror jag att beroende på hur besviken man är kring separationen så tar man det här på olika sätt… klart att är man besviken generellt blir sånt här droppen, känner man att skilsmässa var gemensamt beslut eller kanske ens eget beslut och att det inte ligger för mycket skit i bakgrunden, så kanske man har mer överseende.
Men jag tycker nog att du kan be ditt ex att göra mer! Jag har gjort så att jag valt ut några saker och sagt “han ska läsa läxa 15 min de här dagarna, hans naglar ska klippas varje fredag etc” så kan man iaf släppa några grejer, även om jag fortfarande gör 90 %. Man kan ju välja det man minst av allt vill göra, haha… tycker att det är helt okej om man själv gör mest
1 gillning
Precis så är det ju tyvärr i mitt fall…
Tack snälla för input @Neily! Ja, vi måste nog vara tydligare kring våra förväntningar på varandras ansvarsområden. Precis, kan ju låta lite fånigt att tjafsa om detaljer. Och jag kan ju inte hänga upp mig på allt, men om jag är mer konkret med mina önskemål så kan det nog bädda för färre konflikter. Han har säkert synpunkter och önskemål på andra områden. Kan nog lösa en hel del.
Vad jag önskar att jag slapp kommunicera med honom alls. Men det är bara att försöka bita ihop för barnens skull.
1 gillning
Ja tänk om man slapp kommunicera… bäst att lämna över hela ansvarsområden, så man slipper dela dem och fundera vem ska göra vad och när. Typ du gör hela matteläxan med barnet, jag tar svenskan.
Så längre det inte är några problem behöver man inte diskutera saken…
Tråkigt att det var så i ditt fall också. De har inte precis bäddat för gott samarbete 
men du, stå på dig, det är okej att be den andra föräldern att göra sin del av att ta hand om barnen…
1 gillning
Jaha. Nu, långt långt senare lyckades jag (med stöd av lite hårda fakta) tvinga fram ett erkännande om att exet är ihop med sin jävla sekreterare. Men det är förstås ”alldeles nytt”. Tjena. Efter 2 barn och 15 år, lögner och svek och nu fortsatta lögner. Trots konfrontationer vägrar han erkänna att hon spelat en roll även tidigare. Som av en händelse separerade de båda inom ett år från att de började jobba ihop. Jag hade dåliga vibbar från i princip dag 1. Och nu är de ihop. Tänk att jag har en så stark intuition att jag kunde se något som skulle ske 1.5 år in i framtiden! Borde börja spå andra och spela poker for a living…
5 gillningar
Efter liknande erfarenheter står jag numera upp för påståendet att det inte finns någon slump. Inga tillfälligheter. Allting är bara jäkligt välplanerade händelser. Och svikare som tycker att de är SÅ smarta och sköter det SÅ snyggt! 
3 gillningar
Ja fy fan! Tack @caro! Ibland får ju alla lögner en att tvivla på en själv. Märker att en del vänner också lite köper det han säger, ”Det KAN ju faktiskt vara så att det inte varit något tidigare.” så konstigt att jag aldrig varit svartsjuk eller fått dåliga vibbar innan, under våra 15 år… och att hans personlighetsförändring började kort efter att de börjat jobba ihop.
Och ändå, den enorma sorgen över en förlorad familj. Med tanke på hur han behandlade mig under det sista året och nu, så skulle jag aldrig kunna ta honom tillbaka. Men ändå, skulle vilja att han någonstans kunde sörja som jag. Att han skulle få känna samma förtvivlan och sorg, och gråta lika breda floder som jag gjort och gör fortfarande. Mår fysiskt illa. Precis som när han plötsligt gjorde slut. Vill bara att det här pissiga ska vara över! Orkar inte med mer sorg! Känns som jag är på botten igen.
5 gillningar
Är tillbaks i samma ångest som när han släppte bomben att han ville separera. Vaknar upp till en mardröm och får direkt den där ångestklumpen i magen. Mår så illa att det känns som att jag måste spy! Orkar inte med ännu en sån här period! Tyckte jag kommit långt i bearbetningen och börjat acceptera separationen. När mina tidigare misstankar om kollegan nu bekräftades är det som om jag måste ombearbeta hela separationen.
Att bli lämnad och bedragen efter att ha bildat familj har alltid varit det värsta tänkbara scenariot för mig. Frågade honom flera gånger. Han nekade. Så jag ville tro att det faktiskt inte var så i vårat fall. Ville tro honom. Och nu, ett halvår senare står jag här. I det värsta tänkbara. Fy fan. Hur står man ut?! Hur kommer man vidare?!
2 gillningar
Jag kan inte hjälpa dig för jag har precis hamnat där själv. Men nu när jag vet hur fruktansvärt jobbigt det känns så vill jag skicka en kram bara för att det inte kan skada.
1 gillning
@Average_Joe Ledsen att du också tvingas genomlida detta fruktansvärda. Tack för kramen, det värmer! Stor kram tillbaks.
Känner så med dig! Min historia liknar din: några månader efter att X flyttat ut så förstod jag att det funnits en annan person med redan innan skilsmässan. Kände mig så lurad, att jag gått igenom hela kriskurvan, nått nyorientering men sedan inse att allt var byggt på en falsk grund. Bara att börja om igen med chock, försöka förstå vad som hänt och nyorientera utifrån nya insikter… 
Det suger verkligen! För sent att vara arg, gapa och skrika åt X, för sent att ställa honom mot väggen, ställa frågor om konstiga situationer etc. Lurad på hela ilske-paketet, som ändå verkar ge en del som blir lämnade en slags kraft och energi.
Det suger att behöva ge sig in i alla de där faserna igen, men det kommer att gå bättre den här gången! Du har med dig insikter och erfarenheter från första varvet, även om de måste omprövas.
Ta hand om dig, tillåt att livet blev skit en gång, att det faktiskt är en andra våg i din pågående kris. Du kommer att ta dig igenom även denna gång!
2 gillningar
Tack snälla för ditt svar! 
Så otroligt skönt med någon som förstår! Har vänner som är insatta men bara ”du måste släppa honom, låt honom inte såra dig mer. Vad spelar det för roll när det började? Det KAN ju vara som han säger, att han upptäckte kollegan först efter separationen. Det kommer du aldrig få veta.”
Men jo, det spelar en jävla roll! Det blir ju en helt annan separation. Den separation jag äntligen börjat acceptera fanns ju inte. Så precis som du skriver måste jag nu börja om, bearbeta en annan, mycket värre version. Slutet blev precis så smutsigt som jag länge misstänkt, men han ljög då, och den ilskan kan jag inte uttrycka nu. Har aldrig varit svartsjuk innan, men det var för mycket konstigt runt just henne. Så jag frågade honom specifikt om den kollegan redan i september, men han blånekade till något överhuvudtaget. Dock helt utan tröst eller empati, och utan att övertyga mig. Dagen därpå gjorde han slut, för han behövde ”space att känna efter” vad han vill med oss. Dra åt helvete!
@Uppochner Hur har det gått för dig? Upplevde du att den här andra vågen gick lindrigare, och snabbare än den första?
Jag känner att jag verkligen inte orkar med mer skit. Nu börjar ju dessutom andra tankar mala: Har de varit i vårat hus? Vår säng? När har han tänkt introducera henne för barnen? Kommer han nu tycka att det är fritt fram att introducera henne för våra gemensamma vänner och släkt? Kommer de att bilda ny familj? Känner mig så ersatt! Kastad på tippen för en yngre och gladare brutta.
Ursäkta långt svar! Så mycket tankar och känslor som maler nu.
2 gillningar
Ok, här kommer ett ännu längre svar… Det hjälper också mig att få sätta ord på vad jag varit med om…
Den första vågen, då mådde jag riktigt dåligt. Mycket ångest, åt nästan inte alls, sov knappt. Så illa blev det inte vid den här andra vågen. Men jag behövde oerhört mycket tid för att tänka, processa igenom allt igen. Bodelningen - att han var så ointresserad av vissa prylar men väldigt gärna ville ha andra. Det var ju för att Hon var med som ett spöke i våra diskussioner, och att Han hela tiden hade ett annat halvt hem på lut. Klart att de synkade vad var och en skulle ta med…Kanske framför allt varför han ville att jag skulle bo kvar i villan och skyndsamt lösa ut honom… Alla små vardagslögner om var han var - att han åkte till sin mor och hälsade på några dagar, vilket bara hänt en gång tidigare i vårt liv. Att han sa att han mådde så dåligt. Mycket tid ägnades åt sådan bakåt-omtolkning. Men till sist blev jag liksom ”mätt”, jag vet inte allt och i stort så kan jag skita i det nu.
Ja, precis som du skrev: det blev ju en annan slags skilsmässa. Men jag tog ändå att det finns fördelar och nackdelar. För varför valde han en ny relation med en 19 år yngre kvinna? De svaren finns i första vågens bearbetning! Och hade jag vetat om henne då, så hade jag varit fokuserad på att jämföra henne och mig. Nu är det sant att han inlett en relation med en annan, men det är också sant att han hade en ålderskris, att han löser sin inre oro genom att skylla på yttre omständigheter, att han upprepar mönster från tidigare i livet osv. Tack vare första vågens bearbetning så jämför jag mig knappt med henne, och jag tror inte att det handlar om mig särskilt mycket. Jag kunde inte gjort så mycket annorlunda för att rädda vår relation.
Sen kommer det nya insikter lite då och då, saker jag trott på och som nu verkar sakna substans helt och hållet. Oärligheten. Känslan av att ha blivit ersatt, som en pusselbit, kommer lite då och då. Men dipparna blir kortare och kortare, och handlar om detta men också om helt andra delar.
Kommer du till träffen i Göteborg? Det vore kul att träffas!
2 gillningar
Tack för att du delar med dig. Betyder så mycket! Väldigt stora likheter! Men det låter som att du känner att du på det stora hela börjat återhämta dig även från den andra chocken?
Vad stark du är! Måste vara så skönt att ha kommit så långt!
Jag önskar så att jag kunde komma och träffa er alla fantastiska människor i Gbg! Men bor på fel kust och får nog tyvärr svårt att få till det 
Jo, men jag har nog hämtat mig ganska väl. Det är fortfarande jobbigt att de startar upp sitt liv nu, men det är så många andra delar som jag pusslat ihop på ett nytt sätt. Hans första fru, hur han lämnade henne. Jag har verkligen tagit ett steg tillbaka och kan betrakta hela hans liv lite från sidan. Min absolut största oro handlar om relationen till dottern, och dotterns liv generellt. Hon har köpt pappas berättelse, och han berättar mycket… Ur ett väldigt speciellt perspektiv förstås. Det gör fruktansvärt ont, men jag får bra stöd här i forumet (hon är 14 år, bara det räcker ju egentligen som förklaring.) och av nära och kära.
Synd med Göteborg, inte lätt att bo på ”fel” kust…
2 gillningar
Jag har varit med om precis samma som er båda @Uppochner @Cillen en magkänsla att nåt var fel, frågor till exet om just hon kollegan. Men nejdå, han hade absolut inte en affär vid sidan om. Några månader senare vill han separera. Jag försöker förstå vad som händer, och varför. Han vägrar prata, svarar bara ”jag vet inte”, ”jag vill nåt annat”. Ett halvår efter att han flyttat får jag reda på att hon separerat från sin man, och att de nu är ett par. Jag ringde exet, som till slut erkände att de träffades, men att de börjat träffas efter att båda separerat. Säkert…
Efter många dippar och lång bearbetning har jag nu lagt honom bakom mig. Har en väninna som varit helt fantastisk och haft sådant tålamod att bara lyssna på mig och inte komma mer hurtiga inspel som ”släpp honom”, ”han är inte värd dig” osv. NU har jag släppt honom, men det tog tid innan jag kom dit. Och det går inte att påskynda. Det tar tid innan hjärtat landar i vad hjärnan insett långt innan. Läkningen tar tid.
Så känner jag nu! Efter mycket terapi och reflektion. Detta handlar om honom, jag kunde inte gjort annorlunda. Han upprepar samma beteende som tidigare. Känner idag mest synd om honom. Han är bara ett tomt skal, med noll självinsikt. Och jag är övertygad om att det kommer att komma ikapp honom.
4 gillningar
Tack för att du också berättar @Besviken
Det är ju som copy paste, precis samma historia. Galet att du också frågade specifikt om den kollegan. Svårt att ta in att det är så vanligt. Känns ju helt orimligt att det inte skulle varit NÅGOT innan. Hade det varit någon helt ny, ja kanske, men med en kollega -not so much… Men kommer aldrig säkert få veta, och den ovissheten får man väl leva med. Men det är minst sagt svårsmält.
Det stör mig också att han kommer undan med det, att tex en av mina närmsta väninnor tror att hans version kan stämma. Hennes kille är visserligen en av exets bästa vänner så förstår att hon känner sig trängd, men ändå. Känner mig faktiskt lite sviken av henne med.
Ja det här med yttre omständigheter känner jag också igen. I hans fall var det väldigt mycket fokus på att vi är så olika, att jag är för si och för så. Noll självkritik, noll självinsikt. Också så elakt sätt att göra slut på.
Hur lång tid har det gått för dig @Besviken?
Jag hoppas så att du har rätt, jag vill verkligen se allt komma ikapp för våra ex.
Vill att mitt ex inom en snar framtid tar in att han förstört något som till största delen var väldigt, väldigt fint och att bristerna verkligen hade kunnat lagas innan allt slogs sönder. Saknar min familj!
1 gillning