Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Ännu ett resultat av 40-årskris

Efter att ha blivit lämnad efter 14 år tillsammans måste jag nu plötsligt försöka acceptera separationen och övergå till att bilda ett välfungerande ”föräldrar-team” med mitt ex. Hur når man dit?!

Jag är fortfarande kvar i chockstadiet och så besviken och förbannad på exet. Men vi har barn ihop (i skolåldern) och ett hus som ska säljas. Så vi kan inte bara kapa all kontakt, utan måste få det att fungera på någon miniminivå i alla fall.

Jag är helt förkrossad över hans svek, medan han lever loppan och njuter av sin nyvunna frihet. Jag känner mig så barnslig men vill inte ge honom att vi nu lätt och smidigt ska övergå till en helt annat sorts trevlig och lättsam relation. Hans känslor är borta och han är ”klar” med mig, men jag har ju inte kommit dit ännu. Jag vill ju självklart barnens bästa, men klarar inte att vara i samma rum som exet. Försöker kommunicera så lite som möjligt, och då i första hand över sms. Talar givetvis aldrig illa om honom inför barnen. Men de märker ju att det är stelt när vi någon enstaka gång ändå träffas allihopa. Jag skäms verkligen över att jag inte kan hantera situationen mer moget och storsint, men klarar inte det just nu.

Jag behöver verkligen tips, råd och pepp! Hur ska jag tänka och agera kring detta? Vad är en rimlig målsättning?

4 gillningar

En rimlig målsättning är att du enbart pratar barn och husförsäljning med honom, på ett korrekt sätt.

Fortsätt att kommunicera så lite som möjligt, och nappa inte heller på några fredstrevare från honom. Om han undrar hur du mår, byt ämne genast.

-Bara bra. När hämtar du barnen?

Kanske kommer han antyda något om att du är barnslig. Han kanske kommer säga något om att ni måste kunna umgås som vuxna, eller något i den stilen. Bästa svaret på det är… ingenting. Håll bara med - och byt ämne igen.

-Ja, självklart. Kom ihåg att Olle ska till tandläkaren på onsdag. Var det något annat?

Sätt stenhårda gränser kring kommunikationen. Det är nämligen inte han som ska definiera hur er framtida kontakt ska se ut. Om han har några förhoppningar om att det ska bli trevligt och lättsamt framöver behöver du ta ur honom det. Det kommer inte vara trevligt mellan er, det kommer vara spänt och jobbigt ett bra tag.

På sikt, mycket längre fram, blir det antagligen neutralt. Men du behöver inte fejka en avspänd stämning inför barnen tills dess. Du behöver bara avstå från attacker, påhopp och öppen kritik. Vilket du redan tycks göra.

Och ditt ex behöver genast inse att ett uppbrott inte betyder att man fortsätter kommunicera i samma tonfall som vanligt och att ingen får vara sårad eller upprörd.

14 gillningar

Tack snälla @Trassel för kloka ord och konkreta råd! Det betyder mycket. Vad väl du läste av situationen från det jag beskrev.

Ja det där med korrekt kommunikation låter som en vettig nivå just nu. Väldigt svårt men ändå en rimlig målsättning.

Exet är konflikträdd och tycker nog det är jobbigt nu, så just det där med fredstrevare har jag sett mycket av sedan vi flyttade isär. Bra som du skriver att bara byta samtalsämne. Inte visa alls vad jag känner.

Känner mig samtidigt lite dum där med, för om han var lika kort som jag är nu skulle jag ju bli ännu mer ledsen. Men där måste jag jobba på att försöka sluta bry mig om vad han gör/inte gör. Och lämna allt hopp om att han ska ångra sig. För jag vet ju innerst inne att det inte kommer att hända.

Längtar tills känslorna svalnat och jag kan känna mig mer neutral. Hoppas nå dit en dag. Tack för stöd!

1 gillning

@Cillen känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Också besviken och förbannad. Och exet tänkte nog att vi skulle ha en trevlig ton mot varann, och till och med kunna fira en och annan högtid ihop med barnen. Inte aktuellt för mig på många många år. Det är nu 1.5år sen han flyttade. Vi har minimal kontakt. Den vi har sker via mail. Funkar förvånansvärt bra, trots att barnen ännu är rätt små (11 och 9). Jag mådde mkt dåligt länge över att ha blivit ensamstående förälder, att inte ha exet som bollplank avseende barnen, men har nu landat i situationen och konstaterar att jag klarar mig utmärkt utan honom. Jag har hittat nya rutiner mm med barnen. Och behöver väldigt sällan ha med exet att göra. Saknar fortfarande familjen nåt oerhört, och även exet och det vi hade innan han blev som förbytt
.
@Trassel har många bra konkreta råd. Håll kontakten kort och endast om barnen. Jag har trillat dig några gånger och visat min ilska mot exet i mail, om det går att undvika så är det det bästa.

1 gillning

Jag har sett för mycket vilda fantasier hos de som bryter upp att inget ska behöva förändras till det sämre.

De tycks tro att de bara ska slippa det som är trist slentrian, och kunna behålla det som är bra. Typ det trevliga kamratskapet. De tycks tro att den sönderslagna relationen enkelt ska formas om efter deras önskemål och behov.

Det är så naivt att man baxnar. Men vanligare än man tror. Och när det inte blir så - då vill de gärna beskylla den övergivna partnern för att vara barnslig.

Jag förstår att du tycker det är jobbigt att vara kort i tonen mot honom. Men det är en fullständigt rimlig reaktion att vara det. Det vore orimligt att förvänta sig att du ska vara varm och inkännande och hänsynsfull.

Du måste distansera dig för att kunna läka. Och han får lära sig leva med konsekvenserna av sitt val.

Ta hand om dig! :hugs:

3 gillningar

@Besviken Så tråkigt att du har liknande erfarenheter. Vad tufft att bli själv med barnen också. Men vad fint att höra att du känner att du klarar dig så bra själv nu. Det är verkligen starkt av dig att ha nått dit! Jag ser fram emot att en dag känna så.

Vad skönt att det fungerar med så sparsam kontakt för er. Ja, jag ska verkligen försöka hålla mig saklig och kort, och försöka undvika att slänga ur mig elakheter.

Jag förstår inte hur de kan tro att det bara ska bli en smidig övergång från det ena till det andra, med gemensamma högtider. När de sårat den andra så. Känns otroligt naivt. Mitt ex hade samma förhoppning.

Jag saknar också att vara en familj, det vi hade och den han var fram till för ungefär ett år sen. Det är en så tung sorg. Hoppas sorgen och saknaden avtar i styrka.

Tack så mycket för ditt svar! Det känns skönt att få höra från andra som tagit sig igenom en separation med barn.

1 gillning

@Trassel Precis så är det!

Helt absurt att tro att det går att slänga bort kakan men ändå behålla russinen. Som att det bara var att programmera om sig när förutsättningarna helt ändras. Tyvärr har ju mitt ex lite av en sådan egenskap själv; när han väl ställt in sig på något så finns inget annat. Och då är han ganska bra på att stänga av ev. negativa känslor. Jag saknar helt den knappen tyvärr. Hade ju varit väldigt bekvämt.

Än så länge har han legat lågt. Jag tror dels att han är lite rädd för mina ev. reaktioner och dels att han känner viss skuld. Men när han tröttnat på att känna skuld så kan det nog mycket väl komma anklagelser. Hade inte tänkt den tanken innan, men bra att vara lite förberedd på att det kan komma!

Stort tack för ditt stöd! Du har helt rätt, jag ska försöka släppa tankarna på sådana ”borden”. Och så hoppas jag att det räcker med distans för att läka.

Kram!

@Cillen - Det är verkligen inte lätt i början, och jag tycker du verkar göra så gott du kan för att inte barnen ska hamna i kläm. Det är bra nog!

Mina barn var små, dagisbarn och nyfödd, vid min första skilsmässa, då jag mådde som du. Jag bestämde mig för att sätta dem i första rummet och bet ihop kring mina känslor. Det var bra för dem då, men var väldigt jobbigt för mig. Om jag kunde ge mitt dåvarande jag ett råd från mig själv nu, snart 18 år senare, så vore det att vara lite snällare mot mig själv, gråta mer, sörja mer och ta mer hjälp av andra vuxna än vad jag gjorde. Men, konsekvenserna blev ändå att barnen har mått väldigt bra trots skilsmässan och att jag numera sedan lång tid har ett väl fungerande samarbete med min ex. Vi firar t ex alltid jul ihop och går alltid tillsammans på barnens uppspel, med mera.

Vid min andra skilsmässa fanns det ett nytt spädbarn, men då pratade jag ärligare med mina äldre barn om hur jag mådde, och det var en lättnad. Så kanske kan du prata lite med dina barn i skolåldern? Barn förstår ändå alltid mer än man tror. Om du t ex säger att du vill anstränga dig för att allt ska bli bra men att du är ledsen och behöver vänja dig vid skilsmässan, och därför inte vill träffa deras pappa så mycket nu i början, så kommer de säkert att förstå det. Och visst måste det bli lite stelt när man väl ses, det är oundvikligt.

Det kommer att bli bättre! Ta så mycket hjälp du kan av vänner och kanske av en terapeut. Och säg till ditt ex att du behöver få ha en kortfattad och saklig kommunikation under lång tid framåt, att det är ditt sätt att hantera den nödvändiga kontakten. Ha inte dåligt samvete. Du är ju faktiskt det största offret just nu, och det är starkt nog att du försöker vara konstruktiv.

Numera är mina barn så stora att de självmant ”pratar illa” om sina pappor ibland, de ser ju med egna ögon sådant jag förut var tvungen att ta och hantera. Det är skönt. Och samtidigt vet jag förstås att de älskar båda sina föräldrar, med våra fel och brister.

Jag har också blivit lämnad av en annan man senare, som inte var någons pappa. Sånt händer ju tyvärr, man får aldrig garantier i relationer. Då var jag också periodvis väldigt under isen och ledsen, och kände mig ungefär som du gör nu. Jag berättade det för barnen, men i grunden blir man ju som vuxen ensam med sina vuxna känslor av besvikelse och sorg. Så man behöver stöd för sig själv, så att man orkar vara en så bra förälder som möjligt.

Med tiden kommer du att få tillbaka det du satsar nu, i form av barn som växer upp och som får en mer realistisk och sammansatt bild av relationer och vuxenliv än vad de kanske fått i en långvarig kärnfamilj. Och det kommer inte alltid att vara så smärtsamt som det är nu. Du kommer att se på ditt ex med nya ögon, när känslorna för honom klingar av. Och då kommer det att vara skönt med en fungerande föräldrarelation, som din tråd heter.

Jag hörde på Rafiopsykologen en gång där han sammanfattade en kvinna som levde väldigt mycket styrd av sin man och sina känslor, som att ”jag tror du vill kunna gå ut på byn med huvudet högt”. Det tycker jag var en fin bild av hur man vill bete sig värdigt och därigenom vinna självförtroende. Samtidigt måste man tillåta sig att vara svag. Man får försöka pendla mellan de olika lägena med olika personer. Det är jobbigt, men det är också utvecklande och berikande.

Heja dig! Skriv mer här, för här är vi så många som vet hur jobbigt det är. Styrkekramar

2 gillningar

Tack @Honungspaj för dina fina och uppmuntrande ord! Ja det är fortfarande helt fruktansvärt. Varje dag är en kamp.

Tack för att du delar med dig så fint och ärligt av dina erfarenheter. Det låter som att du haft det tufft. Fantastiskt att du och pappan till de äldsta har en så bra relation idag. Det vore ju underbart om jag också kunde nå dit så småningom. Men som det är nu så får jag nog vara snäll mot mig skälv och acceptera att jag inte är där ännu.

Jag fick ganska raka frågor från sonen häromdagen, angående varför vi ska separera. Jag har försökt svara diplomatiskt och lite vagt tidigare, men svarade nu så neutralt, enkelt och uppriktigt jag kunde. Ja det är svårt att veta vad som är bra för barnen att veta. Men jag tror också de känner av en hel del. Och då blir det ju konstigt för dem om deras känsla och upplevelse inte stämmer med den information de får från oss vuxna.

Ja, jag måste nog vara mer tydlig med vad jag förväntar mig av vår fortsatta kommunikation. Men det är så svårt och jobbigt att ta det avståndet från honom. Det är ju liksom det sista lilla jag har kvar av honom. Samtidigt så vet jag att jag inte alls mår bra av kontakt med honom förrän jag förhoppningsvis en dag kan känna att han inte betyder något för mig längre.

Jag har stöd runtomkring men känner mig ändå så otroligt ensam. Men det klingar väl av det med.

Tack snälla för dina råd och erfarenheter! Stor kram​:purple_heart::purple_heart::purple_heart:

Jag är så arg och ledsen på pappan. Det känns nästan omöjligt att vi nu efter separationen ska kunna enas om vilka regler och rutiner som ska gälla för barnen. Jag förstår att det är ok att det inte är precis samma som gäller hos mamma resp. pappa. Men vissa saker önskar jag ju att vi båda hade tyckt vara självklara. Och den där jävla människan ska jag tvingas förhålla mig till i många år framöver. Fyfan.

3 gillningar

Ungefär precis så där föreställer jag mig att mitt ex sitter hemma o resonerar.

Av ren nyfikenhet, vad är det för typ av “saker” som drar igång denna känsla i dig?
Snackar vi att tillåta rökning o tatueringar? Eller är det kostvanor? Läggtider?

Givetvis måste var o en av er få utöva sitt föräldraskap på sina egna villkor, sätta reglerna i sitt eget hem. Det skriver du ju också.

@VemGavHenneMakten Well, en sak som för mig är självklar är att man inte lovar barnen saker som den andra föräldern ska infria…

Det ser nog de allra flesta som en ren självklarhet. Sånt beteende är ju bara att sätta ner foten o ryta till om en gång för alla direkt.

Jag inbillade mig att det mer rörde sig om att ni hade lite olika regler för barnen, så läste jag ditt inlägg.

Ja eller hur. Känns så respektlöst. Jag satt ned foten ordentligt. Han har lovat att inte göra om det.

Men jo, det är ju annat som också skaver. Som faktiskt läggtider. Att barnen kommer för sent i säng och sen är helt slut nästa dag. Där har vi tidigare varit helt överens om ungefärliga tider. Men det gäller tydligen inte alls längre. Vilket går ut över barnen. Även om det kan låta harmlöst. Tatueringar och rökning kan mycket väl bli ett senare problem :cold_sweat:

Man måste komma till ro med faktumet att man inte har nån kontroll över situationen när barnen är hos sina andra förälder. Det är bara att acceptera läget.
Ju fortare o bättre du lyckas med detta konststycke desto bättre för dig. Annars kommer det bara kosta dig energi och gå ut över ditt eget välmående. Var glad om barnen är glada o mår bra.
Ta det inte som kritik, det är bara ett välment tips.

2 gillningar

Tack! Du har rätt. Tycker bara att jag får ta mycket av de ”tråkiga” oundvikliga bitarna medan han mest roar sig och kör lattjo lajban under sina veckor.

Men jag ska ta till mig av dina ord. Inser att det ligger mycket i det du säger. Vill ju inte fasta i gräl kring detta också. Tungt nog ändå. Därav min besvikelse idag.

Eftersom jag själv står inför samma problematik så blir jag intresserad.

Vad är det för “tråkiga oundvikliga” bitar du syftar på? Hur kommer det sig att du “får ta” dessa?

Haha, kör du också lattjo lajban eller? :wink:

Antar att allt måste vara övertydligt för att slippa oklarheter. Iallafall för oss.

Tråkgrejor: typ borsta håret, luskamma, läxor, städa barnens rum, byta lakan, leta efter barnens försvunna kläder och saker, etc. Landar ofta på mig för att han inte kommer ihåg och jag inte alltid orkar påminna/tjata.

Haha, kör du också lattjo lajban eller? :wink:

Antar att allt måste vara övertydligt för att slippa oklarheter. Iallafall för oss.

Tråkgrejor: typ borsta håret, luskamma, läxor, städa barnens rum, byta lakan, leta efter barnens försvunna kläder och saker, etc. Landar ofta på mig för att han inte kommer ihåg och jag inte alltid orkar påminna/tjata.

Nja, inte riktigt. Lång o tråkig historia.

Men vänta nu? När du börjar lista upp “saker” så får jag intrycket att ni alla fortfarande bor under samma tak? För du kan väl inte mena att du åker hem till exet o städar barnens rum där, byter sängkläder o letar efter saknade leksaker?