@Cillen - Det är verkligen inte lätt i början, och jag tycker du verkar göra så gott du kan för att inte barnen ska hamna i kläm. Det är bra nog!
Mina barn var små, dagisbarn och nyfödd, vid min första skilsmässa, då jag mådde som du. Jag bestämde mig för att sätta dem i första rummet och bet ihop kring mina känslor. Det var bra för dem då, men var väldigt jobbigt för mig. Om jag kunde ge mitt dåvarande jag ett råd från mig själv nu, snart 18 år senare, så vore det att vara lite snällare mot mig själv, gråta mer, sörja mer och ta mer hjälp av andra vuxna än vad jag gjorde. Men, konsekvenserna blev ändå att barnen har mått väldigt bra trots skilsmässan och att jag numera sedan lång tid har ett väl fungerande samarbete med min ex. Vi firar t ex alltid jul ihop och går alltid tillsammans på barnens uppspel, med mera.
Vid min andra skilsmässa fanns det ett nytt spädbarn, men då pratade jag ärligare med mina äldre barn om hur jag mådde, och det var en lättnad. Så kanske kan du prata lite med dina barn i skolåldern? Barn förstår ändå alltid mer än man tror. Om du t ex säger att du vill anstränga dig för att allt ska bli bra men att du är ledsen och behöver vänja dig vid skilsmässan, och därför inte vill träffa deras pappa så mycket nu i början, så kommer de säkert att förstå det. Och visst måste det bli lite stelt när man väl ses, det är oundvikligt.
Det kommer att bli bättre! Ta så mycket hjälp du kan av vänner och kanske av en terapeut. Och säg till ditt ex att du behöver få ha en kortfattad och saklig kommunikation under lång tid framåt, att det är ditt sätt att hantera den nödvändiga kontakten. Ha inte dåligt samvete. Du är ju faktiskt det största offret just nu, och det är starkt nog att du försöker vara konstruktiv.
Numera är mina barn så stora att de självmant ”pratar illa” om sina pappor ibland, de ser ju med egna ögon sådant jag förut var tvungen att ta och hantera. Det är skönt. Och samtidigt vet jag förstås att de älskar båda sina föräldrar, med våra fel och brister.
Jag har också blivit lämnad av en annan man senare, som inte var någons pappa. Sånt händer ju tyvärr, man får aldrig garantier i relationer. Då var jag också periodvis väldigt under isen och ledsen, och kände mig ungefär som du gör nu. Jag berättade det för barnen, men i grunden blir man ju som vuxen ensam med sina vuxna känslor av besvikelse och sorg. Så man behöver stöd för sig själv, så att man orkar vara en så bra förälder som möjligt.
Med tiden kommer du att få tillbaka det du satsar nu, i form av barn som växer upp och som får en mer realistisk och sammansatt bild av relationer och vuxenliv än vad de kanske fått i en långvarig kärnfamilj. Och det kommer inte alltid att vara så smärtsamt som det är nu. Du kommer att se på ditt ex med nya ögon, när känslorna för honom klingar av. Och då kommer det att vara skönt med en fungerande föräldrarelation, som din tråd heter.
Jag hörde på Rafiopsykologen en gång där han sammanfattade en kvinna som levde väldigt mycket styrd av sin man och sina känslor, som att ”jag tror du vill kunna gå ut på byn med huvudet högt”. Det tycker jag var en fin bild av hur man vill bete sig värdigt och därigenom vinna självförtroende. Samtidigt måste man tillåta sig att vara svag. Man får försöka pendla mellan de olika lägena med olika personer. Det är jobbigt, men det är också utvecklande och berikande.
Heja dig! Skriv mer här, för här är vi så många som vet hur jobbigt det är. Styrkekramar