Tack för svaren, jag ville mest få lite mer klarhet i om det är något logiskt jag missar här. Han är expert på att trigga varenda liten nerv för min del och ibland är det svårt att veta vad som är vad när man bemöter honom.
I januari var han tydlig med att det handlade om att få egentid med henne, då lät det också “vet att ni har samma vecka och inte vill byta, ber bara om att byta helg nångång”. Nu däremot drar han in allt han kommer på kring det och anser att jag är skyldig att kompromissa kring detta.
Precis så jag gjorde. Jag kollade upp möjligheten för min nya att byta vecka, det gick inte. Gjorde den tjänsten för exet, just för samarbete och god ton. Vilket jag sa till honom, att jag ser vad jag kan göra.
Problemet är att han inte ser det som en “tjänst”, för honom är det steg 1 i “hur ska VI lösa detta?”, alltså som att det är min skyldighet att samarbeta med honom kring detta.
Strunta nu bara i detta och meddela ditt beslut klart och extremt tydligt (vilket inte innebär illvilligt, men det fattar ju varenda normalfungerande människa) och låt honom rodda sina egna problem med för lite sextid helt utan din inblandning.
Trassla inte in dig ännu mer i hans sk. “problem”, utan överlämna direkt allt fixande och lösande till honom utan att det involverar dig… och släpp det helt sedan.
Och börja för guds skull inte krångla till det och trassla in dig ännu mer med några kansken hit och dit, då blir du aldrig av med pushandet för att han ska få som han vill…
Du ska såklart inte göra något som inte känns bra för dig och du har ju försökt vara tillmötesgående.
En sak dock – om det varit ombytta roller hur hade du tänkt då? Dvs om ditt ex hade haft dina förutsättningar med barnfri vecka och du hans. Hade du då frågat och önskat byta för rättvisa?
Tänker att det kan komma en tid när det är ombytta behov av något slag. Men det förutsätter såklart att du med stor säkerhet får samma utrymme tillbaka.
Följ magkänslan, den brukar ha rätt i vad som är bäst för en själv
Hade det varit ombytt, så hade jag frågat honom, precis som han gjorde. Skillnaden är att jag hade inte sett det som hans skyldighet att lösa det åt mig. Att jag träffat en man och startat en relation, där vi inte har samma veckor, hade varit mitt beslut. Inte mitt ex:s. Hade säkert känt frustration över hur “fint” han hade det, men fortfarande inte krävt att han ändrar för min skull.
Som det sett ut senaste året, så är det att ta t.ex. barnens tdl-tid det enda jag bett honom om när jag haft svårt att komma loss. Han har hittills bett om 3 olika byten av helger samt att jag nu tar barnen på påsk+lov för han ska bort. Så ser man till det kontot av tjänster, så ligger han redan på minus. Jag hjälper honom när jag har möjlighet och det känns okej, men det gör det inte här. Hans argument håller ingenstans och det handlar inte om barnens bästa.
Så igår skrev jag att jag försökt lösa det på min sida, men jag kan inte hjälpa och tänker inte byta veckor. Kort sagt så slutade det med att jag blockat hans nummer ett tag, jag orkar inte med strömmen av sms. Barnen är hos mig, så jag avblockar när de åker till honom.
Ett av sms:en:
Nej, besluten om veckor handlar i högsta grad om barnen. Och det påverkar barnens vardag. Förstår inte hur du kan blunda för det.
Vårt behov kommer kvarstå och fortsätta vara ett bekymmer för mig och våra barn tills vi hittar en lösning. Det är bara så verkligheten ser ut.
Att byta veckor fram och tillbaks är ingen optimal lösning men det skulle hjälpa över en period.
Du kan inte bara blunda för verkligheten och bulldosra på som du gör nu.
Du är inte sån det vet jag och du vet att jag inte hade agerat så om rollerna var vända.
Jag hade skrivit nej, han skrev att vi visst måste kompromissa och sen gett förslag att vi byter var 3:e månad. Jag skrev nej igen, då kom detta. Att han skulle göra detsamma för mig är skrattretande, då han alltid satt sig själv före det jag önskar. Men som sagt, jag hade inte pressat på om han sagt nej, eftersom det hade varit mitt problem att veckorna inte stämmer med min nya.
Superbra gjort av dig, speciellt det sista att du blockat honom ett tag så du slipper stressen när han försöker pressa, skuldbelägga och övertala dig
För du kommer få tusen förslag på “lösningar” som gynnar honom och bara det faktum att han inte ger sig och inser att det där är hans problem att lösa utan dig, att du har gjort vad du kan och att alternativet att du skulle adoptera hans problem är ju absolut ingen lösning, utan bara en överflyttning av problemet till dig istället.
När han inte inser ens det, då är det ju uppenbart att han inte skulle gjort detsamma för dig… för isf hade han direkt visat dig den omsorgen redan i det här läget, respekterat DIN vilja och tackat dig för att du iaf har försökt och lagt ner direkt som du har meddelat ditt beslut
Okej, ja han låter ju helt orimlig. Klart att “lösningen” inte ligger hos dig utan hos honom, hans nya relation, det är ju där problemet finns. Helt rimligt att bara meddela att som du ser det så finns bekymret där och inte hos dig, och bör därför lösas där och inte hos dig, och att du inte uppskattar att han försöker förskjuta ansvaret för sina egna problem till dig, sen sluta svara på allt.
Min initiala tanke var att brukar vara bra att kompromissa, i den mån det går.
Men sen fortsatte jag att läsa tråden och såg bland annat detta:
Så nej, det känns som om ni har haft en dynamik där du curlat honom och krattat för honom när det gäller barnen och hans liv.
Och den dynamiken sitter väl kvar i honom, och han verkar tro att ni fortfarande har det upplägget, dvs att du ska avlasta när familjeliv blir jobbigt och att du ska vika dig för hans önskemål.
Så i det här fallet tror jag att det är bra att du står på dig. Han kanske blir sur, men han måste någon gång förstå att han måste ansvara över sitt eget liv och sin egen logistik.
Håller med @Noomi helt och hållet. Jättebra att du blockat.
Det här handlar ju inte om barnen. Han har problem i sitt nya förhållande helt klart. Eller så såg han framför sig att allt skulle bli så bra för honom i framtiden. Ny tjej. Barnledig varannan vecka.
Du är hans mamma! Du ska fixa allt åt honom för det har du alltid gjort.
Han bad mig att hälsa tack till min nya för att -han- försökt, sen fortsatte hans förslag på “lösningar”
Nej precis, finns inte på kartan att han hade gjort det för mig och han hade då haft samma argument “inte mitt problem”. För det är det ju inte, precis som det inte är mitt här.
Får se om han märker av blockningen där. Det som gör mig stressad är dels hans press, men sen vad hans nästa steg i detta blir. För har svårt att se att han kommer ge sig.
Absolut, jag curlade, särskilt mot slutet. Handlade mycket om att vi bråkade konstant och jag hade (som nu) svårt att resonera med honom kring saker. Vi diskuterade aldrig, vi argumenterade. När jag försökte ge perspektiv, stängde han av med “orkar inte när du håller på” ungefär. Ska inte säga att jag var ett helgon nånstans, men just kommunikationen mellan oss fungerade inte. Och genom att låta honom fara iväg på diverse, blev det mindre bråk… eftersom han inte var hemma.
Är ju saker jag såg tydligare efter skilsmässan ska tilläggas
Jepp, barnledigheten kom upp redan i början efter separationen. Alltså att det var skönt med egentid och få göra saker på egen hand. Kan hålla med där delvis, efter att ha haft mycket ansvar där innan, till att helt ha 50% var skönt. När jag inte saknade ihjäl mig efter barnen då.
När han tog upp det här för en vecka sen, var det en bit av det hela som jag hängde upp mig på. Han pratade om hur tufft det var för dem att alltid ha barn hemma osv, sen att han var på väg in i väggen i höstas (därför han tog bort allt extrajobb). Men anledningen han sa var “det blev för mycket, jobb, träning, skilsmässan, nytt förhållande, är inte lätt i början…” Trodde ett nytt förhållande skulle ge energi, men kanske har fel
Jo, att han tror att jag ska fixa allt är ju något jag bidragit till innan, eftersom jag sällan sa ifrån då. Jag kompromissade i kvadrat.
Tack Jag borde ha gjort det tidigare. Man känner sig sådär eftersom vi ska samarbeta kring barnen, men just nu handlar alla hans sms om detta med veckobyte. Jag behöver en paus, för har redan sagt det jag velat där.
Jag läser och läser och läser det här om att han behöver “vila upp sig” och tänker att den mannen kan ju inte vara från denna planet!!
Vila upp sig från barnen en hel vecka?
Antingen har ni monster till barn som är igång 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan som några Energizer bunnys eller så fattar han inte hur det är att vara 100% ansvarig för barn!
vi har tre datanördar mellan 10-16 år. En har adhd och kan få sina utbrott, men väldigt sällan numer. På mina veckor är jag glad om jag ser dem en stund på kvällen Så nja, inga duracellkaniner där direkt…
Argumentet som återkom mest var detta kring “samma förutsättningar som ni”, där det ingick att få vara barnlediga, så man sen i sin tur är en bättre förälder på barnveckan. Det är därför det “handlar om barnen” och är “mitt” problem att hjälpa lösa.
Kommer du på planeten det handlar om, så får du gärna höra av dig.
Nä du, den planeten har jag ingen koll på.
Däremot tycker jag att det är rätt bra att få ur sig känslor och vad det nu kan vara så att man kan fokusera på en bra dialog med personen i fråga (eller så bra den kan bli)
Trodde ett nytt förhållande skulle ge energi, men kanske har fel 
Jag borde ha gjort det tidigare. Man känner sig sådär eftersom vi ska samarbeta kring barnen, men just nu handlar alla hans sms om detta med veckobyte. Jag behöver en paus, för har redan sagt det jag velat där.