Okej, så blir lite knäpp här. Mitt ex och jag kom överens om vilka veckor vi skulle ha barnen utan större problem när vi separerade. Vi båda hade önskemål och det råkade passa fint.
Sen träffade vi båda nya ungefär samtidigt. För min del har vi samma veckor och också varannan. För mitt ex och hans nya, så har hon ett yngre barn och hennes ex har barnet varannan helg och så byter de var 2-3:e dag.
Jag och min nya träffas inte särskilt ofta när vi har barnen, har hittat på något med dem nångång ibland så de ska lära känna varandra och oss då. Mitt ex har haft sin nya hemma hos sig sen i höstas mer eller mindre, hon är alltid där när barnen åker dit och ibland även hennes barn.
Till saken nu då, mitt ex började prata om deras problem vid nyår, att de knappt har barnledigt och då inte har mycket egentid för varandra. Han undrade om jag kunde byta någon helg ibland för att hjälpa, jag svarade att vi kan se över det. Kändes konstigt att han bad mig fixa egentid åt dem, men ja…
Nu några månader senare så vill han byta veckor. Argumenten har hittills varit dessa:
Du och din nya har haft samma veckor i ett halvår, nu önskar vi ha de fördelarna ett tag så det blir rättvist.
Jag har inte energi till barnen eftersom vi aldrig är barnlediga. Eftersom det är dina barn också, så tänkte jag att du vill hjälpa mig.
Om inte din nya kan byta veckor också, så får ju du och jag kompromissa för att se hur vi löser detta.
Det var ju bara en slump att ni fick samma veckor, våra barnveckor är inte skrivna i sten utan kan ändras, så vi behöver prata om det.
Jag vill bara ha samma förutsättningar för att ta hand om våra barn som du har.
…bland annat. Det skiftar mellan att handla om att lösa deras egentid, till att det handlar om att de vill kunna göra saker med alla barn på helgen och sen att det ska bli bättre “för de flesta” om vi gör så här. Att jag mer eller mindre är ego för att jag sitter med alla fördelar när det kommer till veckorna.
Det jag sa från start var att jag kan höra med min nya hur det ser ut med veckobyte för hans del, kan han ändra så är det okej med mig också. Men tänker annars inte ändra veckor för mitt ex:s skull, när det inte handlar om barnens bästa. Hans svar där är att “min energibrist drabbar ju barnen, så det handlar visst om dem”.
Kort och gott, några tankar/perspektiv som kan hjälpa mig här? För jag blir galen, sms:en bara fortsätter.
Det tycker jag inte du behöver gå med på. Ja, det är såklart inte skrivet i sten med veckorna, det kan ändras om bägge är överens, vilket ni ju av förklarliga skäl inte verkar vara. Indirekt så handlar det ju om att hon i praktiken bor där och hennes situation med hennes barn, snarare än om ditt ex situation ens, så att du ska offra dig och din relation för att curla hans och framförallt den situation han förskaffat sig själv genom sin relation är inte rimligt. Mycket mer rimligt, om han behöver barnfri tid för återhämtning, är väl att be henne åka hem till sitt lite oftare.
Sen tycker jag absolut man kan vara schysst och bjuda till några dagar här och var, eller kanske förskjuta veckorna lite så att det är exempelvis tisdag-tisdag eller något i den stilen som kanske skulle ge lite mer jämnt fördelade tider för er. Men att du helt enkelt ska sabba ett för dig 100% välfungerande upplägg till ett som jag förstår det rakt motsatt inte alls fungerande upplägg har jag svårt att se varför du skulle gå med på faktiskt. Det finns snäll och schysst och sen finns det dörrmatta.
Jag tänker så här… om du nu sedan nyår när detta “problem” uppstod har tänkt igenom saken noga, kollat upp det du behöver för att veta om ett byte passar dig och efter det kommit fram till att det INTE passar dig, utan tvärtom krånglar till ditt liv då måste du tydliggöra det och ju fortare desto bättre.
När du nu känner dig säker på hur DU vill ha det, då meddelar du det i klartext utan omskrivningar som riskerar att saker kan (miss)tolkas på olika sätt… typ “-Nej, jag kommer INTE att byta veckor!”
Vaga formuleringar och otydliga besked leder såklart till att strömmen av orsaker, anledningar, förslag osv. aldrig kommer att minska… så vill du färdigställa frågan, då måste du göra klart vad som gäller en gång för alla
Finns öht ingen anledning för dig att börja grubbla, överväga och föreslå hur han ska lösa sitt “problem”. Du sköter ditt och han sköter sitt, inklusive sin egen kvarvarande energimängd gällande sina egna barn. Räcker den inte till för barnen då är det ju rimligt att han reducerar i andra änden så att han har energi kvar till det som bör vara hans prio ett, dvs hans egna biologiska barn och det borde ingen behöva upplysa honom om, iaf inte om han är normalbegåvad
Det är så mina tankar har gått också, han har valt den sitsen själv. Fattar att det säkert känns surt för honom att min nya och jag har samma veckor och upplägg, men det är inte min skyldighet att hjälpa honom lösa sitsen han hamnat i.
Håller med där också, jag bjuder till och har gjort det även innan när de skulle iväg en helg. Nu på påsklovet har jag barnen en vecka extra också. Han i sin tur har tagit fler tdl-besök för barnen och annat som skjutsande, så det är väl ett samarbete jag tycker är okej så. Det här kändes däremot som fem nivåer högre än skäligt.
Precis så, vi har varannan vecka och hennes barn är där alla dagar förutom två på hans barnfria vecka. De hade frågat hennes ex om att byta upplägg, men tydligen är han “helt omöjlig” kring det hela enligt mitt ex. Det har också varit ett argument han kört med, att de har försökt få till det men inte lyckats, så därför är det min tur att… jag vet inte, försöka lösa hans sits?
Blir ju gråhårig av att försöka se någon logik i hans resonemang.
Hans prioriteringar är en helt annan historia Något jag inte förstår kort sagt och osäker på om barnen kommer före hans nya. När vi var gifta hade han mottot “om jag är glad - blir andra omkring mig glada” fast väldigt hårddraget så.
Men tack, du har rätt där, jag behöver bli ännu tydligare och slutgiltig med det hela. Mitt försök till samarbete var att höra med min nya, men det verkar bara ha öppnat upp för exet att vi ska kompromissa på annat vis om det inte går.
Troligen handlar det väl om att han och hans nya vill ha tid ihop för annat än “vila” i strikt mening utan att behöva bekymra sig om barn som springer in…
Så är det väl i alla parrelationer med hemmavarande barn, knappast någon (vettig) människa/förälder förväntar sig väl en barnfri sexvecka två ggr i månaden
Tror behovet av att “vila” då var mindre än nu. Som sagt, det handlar nog mer om deras egentid. Han skrev något om att “vara mer som familj” och då ha barnen samtidigt, att detta skulle lösa väldigt mycket för honom osv. Är ju just det, för honom.
En av anledningarna till skilsmässa var att han sällan var hemma, hade diverse extrajobb och träningar, så det var mycket jag som tog barnen på vardagarna. Nu har han valt bort allt sånt, men ändå räcker inte energin till. Går inte ihop för mig.
Vi hade sällan barnvakt, så den egentiden fanns inte.
Tack för svaren, jag ville mest få lite mer klarhet i om det är något logiskt jag missar här. Han är expert på att trigga varenda liten nerv för min del och ibland är det svårt att veta vad som är vad när man bemöter honom.
I januari var han tydlig med att det handlade om att få egentid med henne, då lät det också “vet att ni har samma vecka och inte vill byta, ber bara om att byta helg nångång”. Nu däremot drar han in allt han kommer på kring det och anser att jag är skyldig att kompromissa kring detta.
Precis så jag gjorde. Jag kollade upp möjligheten för min nya att byta vecka, det gick inte. Gjorde den tjänsten för exet, just för samarbete och god ton. Vilket jag sa till honom, att jag ser vad jag kan göra.
Problemet är att han inte ser det som en “tjänst”, för honom är det steg 1 i “hur ska VI lösa detta?”, alltså som att det är min skyldighet att samarbeta med honom kring detta.
Strunta nu bara i detta och meddela ditt beslut klart och extremt tydligt (vilket inte innebär illvilligt, men det fattar ju varenda normalfungerande människa) och låt honom rodda sina egna problem med för lite sextid helt utan din inblandning.
Trassla inte in dig ännu mer i hans sk. “problem”, utan överlämna direkt allt fixande och lösande till honom utan att det involverar dig… och släpp det helt sedan.
Och börja för guds skull inte krångla till det och trassla in dig ännu mer med några kansken hit och dit, då blir du aldrig av med pushandet för att han ska få som han vill…
Du ska såklart inte göra något som inte känns bra för dig och du har ju försökt vara tillmötesgående.
En sak dock – om det varit ombytta roller hur hade du tänkt då? Dvs om ditt ex hade haft dina förutsättningar med barnfri vecka och du hans. Hade du då frågat och önskat byta för rättvisa?
Tänker att det kan komma en tid när det är ombytta behov av något slag. Men det förutsätter såklart att du med stor säkerhet får samma utrymme tillbaka.
Följ magkänslan, den brukar ha rätt i vad som är bäst för en själv
Hade det varit ombytt, så hade jag frågat honom, precis som han gjorde. Skillnaden är att jag hade inte sett det som hans skyldighet att lösa det åt mig. Att jag träffat en man och startat en relation, där vi inte har samma veckor, hade varit mitt beslut. Inte mitt ex:s. Hade säkert känt frustration över hur “fint” han hade det, men fortfarande inte krävt att han ändrar för min skull.
Som det sett ut senaste året, så är det att ta t.ex. barnens tdl-tid det enda jag bett honom om när jag haft svårt att komma loss. Han har hittills bett om 3 olika byten av helger samt att jag nu tar barnen på påsk+lov för han ska bort. Så ser man till det kontot av tjänster, så ligger han redan på minus. Jag hjälper honom när jag har möjlighet och det känns okej, men det gör det inte här. Hans argument håller ingenstans och det handlar inte om barnens bästa.
Så igår skrev jag att jag försökt lösa det på min sida, men jag kan inte hjälpa och tänker inte byta veckor. Kort sagt så slutade det med att jag blockat hans nummer ett tag, jag orkar inte med strömmen av sms. Barnen är hos mig, så jag avblockar när de åker till honom.
Ett av sms:en:
Nej, besluten om veckor handlar i högsta grad om barnen. Och det påverkar barnens vardag. Förstår inte hur du kan blunda för det.
Vårt behov kommer kvarstå och fortsätta vara ett bekymmer för mig och våra barn tills vi hittar en lösning. Det är bara så verkligheten ser ut.
Att byta veckor fram och tillbaks är ingen optimal lösning men det skulle hjälpa över en period.
Du kan inte bara blunda för verkligheten och bulldosra på som du gör nu.
Du är inte sån det vet jag och du vet att jag inte hade agerat så om rollerna var vända.
Jag hade skrivit nej, han skrev att vi visst måste kompromissa och sen gett förslag att vi byter var 3:e månad. Jag skrev nej igen, då kom detta. Att han skulle göra detsamma för mig är skrattretande, då han alltid satt sig själv före det jag önskar. Men som sagt, jag hade inte pressat på om han sagt nej, eftersom det hade varit mitt problem att veckorna inte stämmer med min nya.
Något jag inte förstår kort sagt och osäker på om barnen kommer före hans nya. När vi var gifta hade han mottot “om jag är glad - blir andra omkring mig glada” fast väldigt hårddraget så.
