Nix ingen respons endast svar på de frågor jag ställde…
Jag har hamnat i en depression o ser verkligen inte ljuset… Har en obehaglig känsla i kroppen varje dag som jag bara vill ska ta slut. Jag kan inte tänka klart…
En sak.
Det är inte p g a vad du gjorde som det tog slut.
Du följde din magkänsla.
Du kände att det var något som inte var som det skulle mellan er.
Hade det inte blivit nu hade det blivit senare, kanske efter att ni hunnit skaffa barn.
Ni blev ihop när ni var väldigt unga.
Det är få första förhållanden som håller.
Gör en markering för dig själv att det är över, ta ett slags avsked av det som varit, sörj och bearbeta men älta inte. Inse att han var inte med på tåget längre. Ni hade glidit ifrån varandra.
Släpp taget.
4 gillningar
Ja det är verkligen lättare sagt än gjort… ångrar all form av kontakt jag tagit efteråt…
Du behöver inte ångra någonting du gjort.
Jag har väl gjort samma misstag många gånger. Hur skulle du säga om jag hade frågat dig samma sak? Att jag har skickat massa meddelanden som jag inte fick svar på? Att jag bjöd hem någon även om hon redan bestämt sig? Du skulle nog mer se att jag gjorde mig själv illa genom dessa handlingar än att göra någon annan illa i det.
Och så får du tänka om dig själv. Att tillåta dig göra misstag ibland. Det är livet.
Det enda jag önskar jag hade gjort annorlunda nu efter 20 års tid, när jag var ung, var inte att jag skickade och visade kärlek för någon som inte besvarade den. Det jag skulle ha gjort annorlunda nu är att jag hade värdens bästa kompis som var en tjej. Vi hängde ihop från jag gick i 8:an till hon slutade gymnasiet. 4 års tid och jag sa aldrig att jag tyckte om henne. Och den enda anledningen var att hon var 5 månader äldre än mig och gick i klassen över.
Min bror tog ett exempel en gång som han hört. Att varje vecka man har haft ett förhållande, tar det en dag att komma tillbaka till verkligheten, då sorgen minskas undan för undan. Jag var tsm/gift i ca 14 år, enligt hans beräkningar så skulle det ta 2 år att komma över. För mig har det tagit 5 år, och nu kan jag som först träffa henne som vän, inte som älskande.
Så, någon gång kommer även du ut som en starkare tjej än du var tidigare. Mer erfarenhet och mycket mer förnuftigare. Låt dig själv sörja nu! och sen gå vidare där du kommer träffa någon som verkligen vill samma sak. Och då börja om från noll igen. Du kan aldrig gå tillbaka till samma kille, för då kommer du ha samma problem igen, men om det kommer visa sig att det är ni två så kommer det börja som noll igen mellan er efter sorgen och limbodansen är över. Eller en ny som kommer se ditt hjärta.
4 gillningar
Vilka fina ord! Jag har börjat gå tillbaka till mina rutiner lite smått o i de stunderna mår jag bättre men känner ännu mer av att han saknas… Jag är verkligen inte den personen som i normalt tillstånd skickar kärleksförklaringar men i den krisen jag befinner mig så vill hjärtat bara skrika o då skickade jag det… Tycker det är lite skämmigt att vi bor i samma lilla håla… om man skulle stöta på varandra så har jag blottat exakt allt… Vissa dagar känns det som att jo men vi kan nog fortsätta vara vänner… men det vet jag inte går eftersom jag innerst inne vill dela livet med honom… Känns bara som att jag har förstört allt för en eventuell återförening genom att inte kunna hålla mina känslor i styr…
Ångrar att jag har varit så himla på om hur jag känner… skulle varit lite kylig mot honom… För jag känner verkligen att jag har bränt alla broar med denna kille…
Vill man vara taktisk är det ofta smart att vara lite kylig. Det gör ofta att exet blir en smula desperat.
Nollkontakt får ofta den effekten. Men man ska minnas att det bara är en kortvarig effekt. Om man inte har identifierat och löst sina problem kommer en eventuell återförening bara sluta med ett nytt ännu smärtsammare uppbrott.
För mig har nollkontakten varit en tid när jag har tagit reda på vem jag är utan partner. Och först nu efter ett år skulle jag kunna tänka mig att börja bygga upp en ny relation med mitt ex - ifall han också hade arbetat med sig själv under tiden.
Men det har han inte. Han saknar mig, och jag saknar honom, men han står och stampar på samma fläck fortfarande. Vi kan alltså inte börja om igen.
Nollkontakten har gett effekten att han ringer mig rätt ofta. Det är ju enda sättet för honom att få prata med mig. För jag ringer inte honom.
Men nollkontakt kan bara ställa saker lite på sin spets. Den kan inte få folk att byta personlighet eller börja fatta bättre beslut.
3 gillningar
Nollkontakt blir det från o med nu.
Det börjar äntligen kännas liiite lättare… har levt i en bubbla o släppt allt i 4 månader men ska nu försöka ta mig tillbaks till mina rutiner, börja fixa mig på morgonen osv. Har varit som en zombie dessa månader som har varit o är väl haft det fortfarande. Känns lite som att vakna ur en koma… Nu ska jag börja ta tag i mig själv känner jag! Var o tränade igår igen o då kände jag mig som mig själv igen o då kan jag nästan skratta åt mig själv o det där långa sms:et jag skrev, för så är inte jag som person egentligen… o samtidigt bli arg för hur mycket jag bara har släppt allt o verkligen grottat ner mig i känslor o tankar. Man lät sig av allt o vet definitivt hur man ska hantera om en sån här kris dyker upp senare i livet.
2 gillningar
Det som känns jobbigt är bara det att jag nog förstört alla mina chanser med honom… skjutit bort honom helt genom att vara så öppen o ärlig…
Nja, om det räckte med så lite för att skjuta bort honom så hade det ändå inte hållit i längden.
Möjligtvis om du klamrar dig fast i veckor och månader. Då är risken överhängande att han lägger benen på ryggen för gott och drar en lättnadens suck över att han kom undan.
Ägna dig åt dig själv nu. Så fort du tänker på honom - byt spår i hjärnan. Gör något annat. Gå en promenad, ring en kompis, lyssna på en stärkande relationspodd, skriv inlägg här på forumet, stick iväg till gymmet…
Upprepa dagligen så länge som behövs. Det är receptet på att bli fri.
1 gillning
Det var ju 4 månader sen det tog slut, o vi har väl haft kontakt vid 4-5 tillfällen… där jag sagt att jag vill vara med honom… o skickade ju honom det där långa meddelandet som jag nu ångrar🙈 Han vet att jag ångrar det… han vet att det för mig var ett misstag att inte fortsätta kämpa för oss… Inte lätt ibland… haha. Önskar han inte hade fått veta så mycket egentligen… Men känner just nu ändå ro i att det inte blir vi
Det räcker inte med att en kämpar.
Du kände att något var fel.
Han ville inte lika mycket som du.
Det kan vara jobbigt att göra slut för man vill inte göra den andra ledsen. Istället försöker man bete sig på ett sådant sätt attden andra ledsnar. Man kan t o m försöka ta upp det på ett fint sättmen den andra vill inte höra, inte förstå.
Du uppfattade signalerna, bad att få det i klartext och du fick det. Han var färdig med er. Han hade glidit ifrån dig. För hans del var det redan på väg att ta slut.
1 gillning
Ja o nu när jag börjar må bättre igen så känner jag mig okej med att det inte blir vi… O nu känner jag inte alls som jag gjorde i mitt meddelande till honom… men Saknar honom fortfarande. Skäms lite över mig själv då vi bor i samma lilla håla o kommer stöta på varandra. Känner mig så patetisk… o så liten i hans ögon…
Om du hädanefter undviker honom allt du kan, törs jag lova att han mycket snart kommer undra varför du inte längre jagar honom.
Och om du står fast vid det och inte faller för några “tester” (kontaktförsök) från hans håll, då har han snart glömt de senaste händelserna. Han kommer börja fundera allt mer på om du har tappat intresset på riktigt.
Och då har du en helt annan position i hans ögon. Han kommer snarare minnas dig som att du släppte taget, vände och gick när han inte kunde ge dig det du behövde.
1 gillning
@kroon93
De flesta av oss har ringt, messat eller skickat något mail ett par gånger mer än vad vi egentligen velat göra. Och mot bättre vetande. Men gjort är gjort och det går bara att göra annorlunda framöver. Så får man försöka låta bli att gräma ihjäl sig.
Jag försöker ändå tänka som så att det är inget fel i att tala om hur en känner det. Även om det ibland känns som om en vänt ut och in på sig och blottat sig och t o m förnedrat sig.
Njut nu av att känna dig starkare och var istället glad att DU gjorde det du kunde. Men lämna det där också nu.
Tack för dina peppande ord! Från o med nu behöver jag inte honom längre och det känns som en befrielse, jag tappade bort mig själv ett tag men har nu landat i att jag inte vill ha någon som inte vill ha mig lika mycket tbx👊🏽 4 månader av rent kaos, där jag temporärt flyttat in hos mina föräldrar o bara pausat mitt liv men nu flyttar jag ’’hem’’ igen o börjar leva igen
2 gillningar
Ja nu är jag redo att ta tag i mig själv igen o så småningom öppna mina ögon för andra… känns som en befrielse
Det känns ungefär som att ha vaknat upp i en koma för att jag bytte vardag helt i 4 månader… o nu ska försöka återgå lite mer till hur jag hade… Känns som ett stort hål i huvudet… o känner mig som en mycket sämre människa… känns aldrig som jag kommer hitta tillbaka till mig själv… Känns nästan som att jag föddes igår… Kan titta på mina vänner o undra hur jag lärde känna de egentligen… om det är depressionen eller om det är för att jag vände mitt liv helt upp o ner o inte riktigt kunde anpassa mig vet jag inte… Är det någon som känner igen sig?
Nu har jag slutat fly… vet att man inte ska ta så stora beslut när man är under kris… Jag sålde min lägenhet, o flydde till mina föräldrar… Är nu tbx i min lägenhet som jag har kvar till slutet på september… Ångrar som tusan att jag sålde den.