Du verkar vilja ha en mer vuxen relation, inget ont i det, eller hur? Han var inte där än.
Man kan förlora sin älskade, sin kärlek, på så många olika sätt. Just nu tror jag du känner att du förlorat din älskade. För mig har det hjälpt att tänka på det som hände som en olycka. Inget som jag kunde göra ngt åt. Visst, i stunden kunde man ha handlat annorlunda, men i ett lite större perspektiv så var relationen slut. Nu blev slutet så här.
Det där med att hålla i träning. Försök att inte tänka så stort. Visst är det bra att komma iväg på sin vanliga träning, men jag var absolut inte i skick att klara det. Jag fick vackert nöja mig med att gå. Det får igång dina lyckohormoner ändå, och du behöver all hjälp du kan få nu. Faktiskt så första gången jag släpade mig tillbaka till Friskis, på ett baspass långt under min vanliga nivå, så kommer det fram en man i 65-70- årsåldern efter passet och frågar om jag är ok… jag såg visst lite matt och svag ut… Samma med måltider. Ät något på de tider du brukar äta. Om det så bara är tre tuggor. Det är inte att du gör saker på det sätt du brukar som är viktigt, utan bara själva stommen i vanor och rutiner.
Om du läser hur du själv, mycket klarsynt, beskriver er relation, om och om igen som om det inte var du själv som hade skrivit det där… utan kanske din syrra eller bästa kompis, då kommer du förr eller senare att se att de känslor du genomlever nu kanske inte huvudsakligen består i att relationen var så himla bra och att det är därför du ångrar dig så mycket. Utan att du just nu istället är i den fas där man/“alla” emotionellt och känslomässigt (inte förnuftsmässigt) idealiserar både det som var och partnern som sådan, ändå upp till stjärnorna och tillbaka. På samma gång som man/“alla” rent emotionellt “glömmer”, eller iaf kraftigt förminskar, det som var och hur det faktiskt var. Helt normala reaktioner som kommer att klinga av med tiden
Tiden kommer att ta dig upp, var så säker. Det finns nog egentligen inga short cut’s i sådana här situationer. Som sagt, kräv inte mer av dig själv än att göra, orka, vilja etc. det som du absolut måste. Vila ut hos dina föräldrar och låt dem pyssla om dig ett tag, det här varar inte för evigt även om det känns så just nu
Hade ni löst det för gott? Eller bara skjutit samma problem framför er en liten tid? Vad är det du skulle betrakta som en rimlig lösning till det problem som gjorde att du fick impulsen att bryta upp? Tycker han att den lösningen är rimlig? Hade han varit beredd att satsa sin del för att genomföra lösningen så att ni båda kunde bli nöjda i relationen?
Många frågor som du inte alls behöver svara på, men som kan vara bra att fundera på.
Och finns det en lösning kring detta som ni kan enas om? Du behöver mer egentid med honom. Är han med på det tåget? Kommer han säga “Självklart älskling, jag tycker också att vi behöver mer tid tillsammans”?
Han hör inte av sig till dig, du straffar honom genom att vara kall tillbaka, han blir ännu mindre benägen att höra av sig…
Det finns inget sätt för dig att rädda den här relationen utan hans mycket tydliga och aktiva medverkan. Det kommer inte hjälpa om ni får prata ut. Det här handlar ju inte om ett litet missförstånd som man löser med ett samtal.
Ni drar åt väldigt olika håll, prioriterar tiden olika och tycks ha en hel del brister i kommunikationen.
Jag säger inte att ni inte kan hitta tillbaka. Men uppbrottet handlar inte om att du lackade ur tillfälligt över en bagatell. Av det du har beskrivit nappade han väldigt fort på ditt impulsiva förslag att göra slut. Det är därför du måste sluta anklaga dig själv för hur du agerade just där och då. Försök istället ta reda på hur mån HAN är om att prioritera dig och relationen och att försöka bygga upp den igen från grunden.
Ett bra sätt är att avvakta och kolla om han tar något eget initiativ. Det är ett väldigt tydligt mått på hans engagemang. Då menar jag inte bara ett sms med “Tjena, läget” utan jag menar initiativ som handlar om att han vill att ni reder ut era problem.
Det låter mer som du älskar relationen i sig än honom. Kanske hans utseende. Han verkar inte vara lika angelägen om att vårda relationen som du utan verkar vilja leva sitt eget liv och ha dig vid sidan om när det passar honom. Du är s a s inte huvudsaken i hans liv. Det finns inget du kan göra åt det annat än att konstatera att du ville ha en relation med honom mer än vad han ville ha med dig. Du kan inte göra något för att förändra det. Det enda du kan göra är att förändra det du kan, acceptera det du inte kan förändra och inse skillnaden. Du kan inte ändra på någon annan, bara acceptera deras val och gå vidare.
Som gamle Spock uttryckte saken: “You may find that having is not as fun as wanting”. Får du som du vill kan du senare komma att ångra det och önskat att det inte hade blivit ni. Är inte han med på eller ens vilja komma med på tåget är det dags att låta livet föra er åt olika håll.
Hur hade det sett ut om du inte gjorde slut?
Skulle det i så fall ha varit på hans villkor?
Var inte hans ovilja att ses ett tecken på osäkerhet om han verkligen ville vara med dig?
Det man verkligen vill och känner för, det väljer man att prioritera när det finns praktisk möjlighet.
Du ville ses mer vilket han inte var beredd att ställa upp på.
Det var det klokaste du kunde göra för att se om han kände för dig som du kände för honom.
Vad hade hänt om ni hade fortsatt tillsammans, du ställde upp på de gränser han satte och sedan hade han träffat någon annan som han kände mer för och lämnade dig? Då skulle du stå där med dina försakelser, med att slagit knut på dig själv för att upptäcka att det inte var tillräckligt för honom.
Han ville inte det du ville. Det är lätt bli förälskad/ kär i känslan av att vara förälskad/ kär, att få bekräftelse, att ha en speciell gemenskap men är det inte ömsesidigt utan en hela tiden får stå tillbaka för/ anpassa sig till den andra är det en osund och kvävande relation.
Ni var inte rätt för varandra. Han har valt att gå vidare. Högst troligt hade han gjort det hur som förr eller senare. Hade han verkligen älskat dig hade han prioriterat er, känt saknad och längtan efter dig. Nu verkar det snarare vara som att han känner lättnad.
Hade han verkligen älskat dig hade ni hittat tillbaks till varandra. Nu fick du se att er relation var byggd på lösan sand som hade eroderats och raserats av tidens flöde om ni hade fortsatt tillsammans.
Mycket är det han som har anpassat sig efter mig… Tyvärr… O det är han som kommit till mig varje gång… o det är jag som har velat ses mer men jag ställde inte upp o komma till honom… Jag har aldrig känt mig kvävd av honom men det har känts som att jag har kvävt honom vilket jag aldrig har velat göra… Så han har anpassat sig mer efter mig, eller han har liksom haft en större acceptans till saker än mig… Jag känner själv att han har gett mer än vad jag har gjort… o nu snöade jag in mig på ett liiiitet problem. Jag är väldigt envis o bestämd o har väldigt svårt o ändra på saker som andra vill… Jag har känt att han är för perfekt för mig… jag har för mycket brister vfr ska han vilja vara med mig… På något sätt tror jag att jag triggades av att han skulle säga ’’men då gör vi slut då’’, det var det som fick min envisa sida att vika sig… Har väl haft väldigt svårt att ta kritik…
Jag tänkte då egentligen inte på mig själv när vi gjorde slut… Utan endast på att hans liv skulle bli så mycket lättare… Jag vet att om jag inte hade åkt till honom den dagen så hade vi nog fortfarande varit tillsammans… o jag hade sakta sakta börjat släppa min envishet eftersom jag verkligen velat vara med honom. Det finns så mycket saker jag ångrar… Jag hade förstått om han hade lämnat mig… Det är som att jag försökt skjuta bort honom för att han ska komma närmre, få någon typ av relation men han har alltid varit kall o jag har då kommit springandes, men denna gången sköt jag bort honom helt… Hade önskat att jag öppnat upp för en diskussion istället för o bara säga att vi borde göra slut… Sen borde jag ha tänkt igenom det och skrivit upp anledningar till varför…
Jag kan inte sluta grotta ner mig i mitt misstag o det har gjort att jag har tappat fotfästet helt o släppt allt…
Han har fått anpassa sig efter dig när ni har setts?
Men det är du som har velat ses mer än vad han har velat?
Ingen är perfekt. Alla har vi våra fel och brister. Det gäller att träffa den som älskar trots - eller på grund av - sina brister, som accepterar en som man är.
Det första du måste göra är att älska dig själv. Du måste inse att du är värd att älskas för din egen skull. Det är först när du älskar dig själv som du kan älska andra.
Fortsätt jobba med det du vill förändra hos dig själv men gör det för din egen, inte för någon annans skull.
Du följde din magkänsla och den var nog riktig. Släpp nu och gå vidare.
Fast det har han ju… NI har lämnat varandra. Och det verkar som att du har kommit till insikt om att du inte heller varit så lätt att leva med. Bra, då har du lite att fundera på till nästa relation. Vad vill du ha ut av relationen? Hur bör du behandla din partner? Att ge och ta, men till vilken gräns? Respekt för varandras olikheter, men också att stödja varandra. Kommunikation verkar också vara ett område där ni har hamnat i en del missförstånd.
Ju snabbare du kan ta till dig att er relation är över, utan att varken sätta honom på en piedestal eller betrakta honom som en skitstövel, desto snabbare kan du börja må bättre. Er relation är över. Det enda du kan göra med er relation nu, det är att lära av den, lära av det goda och det dåliga. Men er relation är över ändå.
Ja han har alltid accepterat mig som jag är… men han har känt att jag vill ändra på honom ibland… Vilket jag egentligen inte velat. Utan det är ju honom jag har velat vara med… Men jag har haft svårt att kunna kontrollera mina känslor o bara låta det rinna av om jag blivit irriterad ex… Jag kände att jag inte förtjänade honom…
Du skriver i det första inlägg:
“Jag hade gått o varit irriterad på honom en tid och det kändes som att han inte riktigt brydde sig om mig. (I efterhand har jag insett att det kanske har haft mer o göra med min egen självkänsla) Hur som helst så hade vi inte setts så mycket eller hörts så mycket på telefon den senaste tiden så min magkänsla sa att han ville göra slut. Jag tycker alltid att mycket tid ifrån varandra har gjort så att känslorna svajat lite, därför hade jag ändå flera gånger sagt till honom att det inte riktigt kändes bra.”
Du var irriterad, det kändes som att han inte brydde sig om dig, ni sågs för lite och var osäker på dina och hans känslor.
Är det månne så att du förväntat dig en annan reaktion när du föreslog att ni skulle göra slut?
Kommer att tänka på Manny och Diego i “Ice age 3” när Ellie säger åt Manny att fråga Diego hur det är fatt. Manny avfärdar Ellie med att grabbar inte talar om känslor, en dunk i ryggen eller på axeln är all terapi grabbar behöver. När han sedan väl frågar Diego blir Manny tagen på sängen när Diego lättar sitt hjärta och talar om hur han känner. Vart det en oväntad reaktion från ditt x som du inte hade väntat? Trodde du han skulle svarat något annat?
Ja jag har varit medveten om det under relationen också att jag varit komplicerad… Har lätt skiftat mellan kall o varm, styrts mycket av mina känslor men har kunnat styra det ibland o ibland inte… Har väl haft ett väldigt stort bekräftelsebehov vilket är varför jag ofta har velat vara ensam med honom…
Så fint! Att kunna känna tacksamhet är så viktigt, och det behöver inte betyda att man tackar den andre, att en ger och den andre ska vara tacksam. Utan bara att man är tacksam för vad livet hittills faktiskt gett, trots alla sorger och annat.
Jag tror att det är jättebra att skriva såna här brev men snarare skicka dem till sig själv. Eller till oss hör i forumet.
Det känns verkligen som att du har gjort en jätteförflyttning mentalt på bara några dagar!
Tack! Det är det att det tog väldigt lång tid för mig att inse att det var fel beslut för jag flydde hem till mina föräldrar istället för att fortsätta med mina tidigare rutiner… Jag tror att jag då hade känt tidigare att det var fel beslut… Jag kunde inte alls känna mig in i hur han måste ha känt eller hur han måste ha mått under tiden… Det var som att jag blev en annan person när jag flydde hela tiden o träffade honom efteråt… Det kändes som att han hade gjort slut med mig och inte jag med honom… Jag befann mig i någon form av chocktillstånd tills dess att han sa att vi skulle gå skilda vägar, det var inte förrän då som jag insåg vad det var som faktiskt hade hänt… Vilket var 2 månader efter vi gjort slut… Allting har bara varit ett kaos… Jag vill inget hellre än att gå tillbaka till så det var förut…
På gott och ont så fortsätter tiden framåt. Men man kan öva sig i att vara tacksam för den tid man fick tillsammans, att man lärt av den andre osv. Och bära med sig det i livet. Men backa och gå tillbaka, nej. ”Förut” är så flyktigt. Vilken dag är det som man vill ha tillbaka? För alla dagar var ju inte bra, du var irriterad på honom, du längtade, du kände dig kanske åsidosatt. Allt det där vill du nog inte ha tillbaka… Framtiden har med sig nya glädjeämnen och sorger som du kommer att kunna ta emot och njuta av eller hantera bättre, utifrån alla insikter du fått genom livet.
Jag skickade det till honom… ångrar mig nu men gjort är gjort… Känner mig verkligen desperat men det är jag ju också🤔 Känns så lustigt att man i relationen diskuterat om hur andra betett sig efter de gjort slut o så gör jag exakt likadant… Men man kan ju inte bara låta sin kärlek gå…
