Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Ångrat att man gjort slut

Det som jag kommer dela nu är en riktig soppa… förstår inte ens själv hur det kunde bli så här

Jag o mitt ex var tillsammans i lite mer än 5 år. Vi träffades när vi var 15/16 o bodde inte tillsammans. Jag hade gått o varit irriterad på honom en tid och det kändes som att han inte riktigt brydde sig om mig. (I efterhand har jag insett att det kanske har haft mer o göra med min egen självkänsla) Hur som helst så hade vi inte setts så mycket eller hörts så mycket på telefon den senaste tiden så min magkänsla sa att han ville göra slut. Jag tycker alltid att mycket tid ifrån varandra har gjort så att känslorna svajat lite, därför hade jag ändå flera gånger sagt till honom att det inte riktigt kändes bra. Jag åkte till honom av ren impuls för var så irriterad o istället för att ta upp en diskussion så sa jag att vi kanske borde göra slut o han sa att det nog var bäst. Jag sa att vi kanske behöver tid o tänka på oss själva ett tag eftersom vi blev tillsammans så tidigt. Han sa då att det inte riktigt kändes likadant, o då blev jag chockad över att han sa det. Jag tror vi båda blev chockade av vad varandra sa men ingen vågade riktigt säga emot eller kanske säga vad man egentligen kände innerst inne. I efterhand har jag reflekterat över att det från min sida inte alls var genomtänkt utan jag var bara så irriterad o drogs mer av en impuls som fick mig att säga de orden. Men vi hade nog hamnarna i en ond cirkel även om känslorna fanns där.

Jag förstod nog inte riktigt innebörden av orden när jag sa de… Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle säga de orden utan att verkligen ha tänkt igenom och granskat vår relation noggrant…

Dagarna direkt efteråt mådde jag bra o det kändes skönt att slippa tänka på att han skulle höra av sig. Sen 3 dagar senare slog det mig o jag blev alldeles panikslagen över vad det är som skett. Ringer till honom o berättar att det känns som fel beslut för mig varav han tror att det var rätt. Efter det här har jag bara mått sämre o sämre…

En vecka senare hämtade han sina grejer hos mig o vi båda sa då att vi kanske bara behöver en paus o tid ifrån varandra. Men vi satte aldrig några regler egentligen, vilket vi borde ha gjort.

Jag frågade honom om att ses några gånger där vi pratade lite grann o jag berättade om mina insikter. Jag frågade honom efter två veckor att jag kände att antingen provar vi igen eller så går vi skilda vägar men han sa att han inte riktigt visste hur han kände. Vi sa att vi skulle fortsätta ses o jag tog initiativ vid 3 ggr och tänkte att om han fortfarande vill någonting med mig så får han också höra av sig… han tyckte inte att vi skulle gå vidare men han ville hitta tillbaka till sig själv först. Sen efter totalt 2 månader då hade han insett att han inte ville hitta tillbaka till varandra och ville inte fortsätta umgås för att inte ge mig några falska förhoppningar.

Innerst inne har jag känt att det är honom jag vill spendera resten av mitt liv med men någonstans blev jag kanske osäker på om det var mig han såg en framtid med och på något sätt ville sätta hans känslor o kärlek för mig på prov… Inser nu att det var mycket dumt gjort o han tror att det var jag som tvivlade, vet aldrig hur jag någonsin ska kunna förlåta mig själv. Jag har verkligen mått psykiskt dåligt av det här o tog kontakt med honom för två veckor sen för att berätta att jag fortfarande har känslor för honom. På grund av mitt psykiska mående så gick allt åt pipsvängen, det som jag hade tänkt skulle bli ett avslappnat samtal om både vad som händer i livet o berätta insikter om sig själv o relationen o framtiden blev mest som att jag bönade o bad o agerade klängigt mot honom så han tyckte jag var lite skum o inte alls mig själv. Nu har han både fått en sämre bild av mig och jag önskar vi inte hade setts den gången utan att ha tänkt igenom exakt allt.

Så här sitter jag nu, har supermycket ångest och kan inte sluta älta det som hänt och att jag förlorat honom… Jag sitter här som ett frågetecken o är alldeles vilsen o förstår inte någonting. Jag tänker på det här dygnet runt och kan inte börja ta tag i mig själv. Vaknar med panik varje morgon… Jag vill skriva ett sms till honom och återigen säga att det här var ett misstag från min sida och jag ber om ursäkt o allt jag älskar med honom, men vet inte om det skulle göra något gott. Blev rekommenderad av psykolog o skriva ett brev, jag gör det mest för min egen skull och inte för hans.

Några reflektioner?

Först så blir jag osäker på om du är 20 år eller född -93 som ditt nick indikerar. Men från det du skriver så skulle du isf vara drygt 20 år nu?

Min reflektion blir att du har lärt dig en hel del om dig själv på den här resan och att livet kommer att gå vidare, trots din “ångest” nu över att du (kanske men inte troligt) tog fel beslut och kanske på fel grunder.

Men… min tanke är samtidigt att det med all sannolikhet inte var så att du fick dina upplevelser om er inbördes relation helt från luften. Tiden kanske var på väg att rinna ut för er tonårsrelation och nästa steg började närma sig och det var ni kanske (troligen) inte riktigt beredda på någon av er.

Ge tiden en chans och så ska du se att detta kommer att värka ut, försök sluta grubbla på hur allting hade blivit om inte du tagit initiativ till att ni bröt upp. Min tanke är att det mkt troligt hade slutat på samma sätt om än kanske om ett tag. Om du försöker vända på dina grubblerier lite så försök tänka att det var DU som gjorde ett val istället för att bli lämnad. På sikt kommer du att inse att det har sina (stora) fördelar att sitta med valmöjligheten på hand, jmf med att bli ställd inför fullbordat faktum.

Förmodligen sammanfaller den här förändringen med många andra “förändringar” och inte minst förväntningar på vad ett vuxenliv ska komma att innebära. Troligen spär det på din känsla av oro, osäkerhet och “ångest” över att du nu alltmer ska stå på egna ben och att allt plötsligt blivit så mycket mer osäkert, okänt och därmed otryggt.

DEN här domedagskänslan kommer garanterat att ge med sig och du kommer att gå vidare och skapa ett vuxenliv, dessutom med både en och flera nyttiga livserfarenheter med dig i bagaget :muscle: :v: :revolving_hearts:

1 gillning

Först och främst måste du sluta upp med att jaga honom. Hur jobbigt det än känns.

Dels för att det inte gör att han ändrar sig, tvärtom. Snarare kommer han känna att han vill öka distansen ännu mer. Det är du ju själv inne på i ditt resonemang.

Och dels för att du inte vill ha en relation som bygger på att du har övertalat någon att vara tillsammans med dig. Du vill ha en kille som själv väljer att vara med dig.

Det är möjligt att du agerade överilat. Men samtidigt, om din kille var så lättövertalad att göra slut att han bara sa “okej” - då fanns det ändå en rätt stor osäkerhet hos honom redan. Om han verkligen hade varit engagerad i förhållandet hade han naturligtvis protesterat och velat rädda alltihop.

Därför kan du släppa tankarna på att du har förstört allting genom en enda tillfällig impuls. Det funkar inte så. En relation som är avsedd att hålla, skulle tåla det som hände.

Att du har ångest över att ha förlorat honom är helt naturligt. Det har ju uppstått ett stort vacuum i ditt känsloliv! Det är en väsentlig del som plötsligt fattas, och då får hjärnan panik och vill fixa det direkt. Vanligtvis genom att ta kontakt på olika sätt, och böna och be, för det är vad som känns logiskt i stunden. Trots att det förstör mer än det hjälper på sikt.

Du måste försöka acceptera förlusten och ångesten som följer. Det finns inget annat sätt, för att tjata honom tillbaka kommer inte fungera. Du måste börja sysselsätta dig. Helst fysiskt. Promenera eller spring dig trött. Och prata av dig. Mobilisera kompisarna, syskonen eller vilka du nu kan få stöd hos. Samt här på forumet. Här finns ett oändligt stöd! Du behöver andra att kontakta när din impuls är att kontakta honom.

Mitt hårda förslag är att du själv tar initiativ till nollkontakt. Det vill säga, du klipper all kontakt med honom. Mess, samtal, sociala medier - allt. Det går utmärkt eftersom ni inte bor ihop, och inte har några barn vad jag förstår. Om han hör av sig - skriv bara ett sms tillbaka att du inte vill prata med honom just nu, för du måste bearbeta det som hänt. Säg att du hoppas att han kan respektera det och att du kommer kontakta honom den dag som du eventuellt orkar det. Sen svarar du inte mer, oavsett vad han gör.

Då får du en chans att frigöra dig, bygga upp dig igen och faktiskt även att reparera förhållandet, om det är möjligt. Tro det eller ej, men du har större chans att få honom tillbaka senare om du släpper taget helt nu, än om du håller dig framme och berättar hur mycket du ångrar dig.

All styrka till dig. Det kommer du behöva. :muscle:

5 gillningar

Tack för ditt råd! Det känns bara som att allt blev så fel… först var det jag som gjorde slut med honom typ… och sen så sa vi att det istället var en paus… som sen blev till att han hade bestämt sig för att han ville gå vidare. Det känns bara som att jag inte gjorde tillräckligt i tiden där i mellan och det är det jag försöker kompensera med nu… Jag fungerar knappt som människa i dagsläget o har svårt o se hur jag ska fungera en tid framöver då jag är väldigt arg på mig själv… Har tappat verklighetsuppfattningen. Jag ringde till honom i söndags o frågade om han ville ses varav han sa kanske o därefter skrev ett sms ’’Det känns inte helt rätt att vi ska ses. Det blir bara jobbigare för dig och då känner jag mig dum.’’ Jag svarade bara om vi kunde prata om det varav han skrev att det inte fanns något att prata om. Det känns som att jag gång på gång tar mig tbx till ruta 1. Han fyller år om några dagar o funderar på om jag verkligen ska skriva grattis eller inte… vill ju det för att visa att jag fortfarande bryr mig om honom o annars känns det som att dörren bara stängs ännu mer…

Tycker att Trassel har skrivit bra och kommit med bra råd.

Du ska ska därför inte fortsätta försöka få kontakta med honom, däremot kan jag tänka mig att ett “Grattis-sms” är helt okej, men inget mer utöver själva gratulationen, så inga förklaringar, eller förslag om att ses osv.

Ju mer du jagar honom desto mer distans kommer han att vilja ta. Kan relatera till hur jag själv kände när mitt ex försökte få mig tillbaka och det var han som hade tagit beslutet om att avsluta. Jag kände mig bara mer och mer “off” desto mer han försökte. Det ger med andra ord tyvärr bara motsatt effekt.

Men skicka det då om du absolut känner att du måste, annars kommer du ju att grubbla på det oxå och låta det uppfylla dig.

Men gör det bara om du står ut med att antingen få noll respons, eller en väldig distanserad, kylig och kortfattad sådan :+1:

Samtidigt som jag vill vänta en månad och sen träffa honom och berätta det personligen ännu en gång och denna gång vara lite lugnare och inte prata så mycket om det som varit… men då förlängs också min läkningsprocess ännu mer. Jag har fortfarande hans glasögon hos mig så vet inte om jag ska vänta tills han hör av sig med de.

Är det någon mer som tycker jag ska skicka ett sista sms?:thinking:

Egentligen tycker jag inte att du ens inom dig ska tänka i termer om huruvida du har “förödmjukat” dig eller inte. Du har gjort och gör det du känner att du vill/behöver/måste i det här läget och det gör han med. Uttalad stolthet har sällan fört med sig supermycket gott i relationer.

Så jag tycker jag att du ska göra det du känner att du måste, vill och behöver och som du går och överväger och vänder och vrider på all din vakna tid.

GÖR DET NU och släpp det sedan. För uppriktigt, så tror jag inte att det kommer att spela någon direkt roll om du gör det nu, eller väntar en månad eller till dess han hör av sig som sina glasögon. Har han ändrat sig och vill vara med dig, då kommer han att vilja det både nu, nästa vecka eller om en månad. Men än mer troligt så skulle han själv agera, om han ville det. Nu gör han inte det, utan försöker istället glida undan så mycket kontakt som möjligt.

Så det du kommer att göra, och när, det kommer du att göra för dig själv och för att du behöver göra ett sista försök. Med andra ord så gör det då så fort som möjligt, så att du så fort som möjligt kan ta nästa steg själv :ok_hand: :muscle: :v:

Tack för dina kloka ord! Ångrar att jag inte gjort detta tidigare egentligen… för flera månader sen! För har skrivit i mina anteckningar redan efter en månad. Men väntade alltid på vad han ville istället för att uttrycka mina känslor. Men bättre sent än aldrig

1 gillning

Jag har aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv… och utifrån sett så kanske det inte är så stort… men det som har hänt o hur det hände stämmer inte överens med vad jag anser är rätt o fel att göra saker på och vill därför bara straffa mig själv genom att bara ligga i sängen för resten av livet… Mycket handlar ju om hur man är som person… och det här är något jag inte bara kan vifta bort utan jag ifrågasätter hela mig

Kan du hantera att först skriva ur hjärtat, med en massa förhoppningar, och sedan hantera att han ändå bara tiger? Eller att han avvisar dig bryskare än vad han har gjort hittills?

Om du trots allt ändå kommer känna dig bättre till mods, oavsett vilken respons du får eller inte får - ja då kan du skriva vad du vill.

Men om du kommer bli mer frustrerad och förtvivlad av en eventuell tystnad, eller av att t o m bli tydligt avvisad, då är det bättre att du inte delar med dig av mer känslor till honom hädanefter. Då kommer du må bättre av att själv ta kontrollen från och med nu istället för att lägga den i händerna på honom.

Vet du jag tror inte att någon här tror att detta inte är stort för dig. Alla har vi varit med om liknande händelser i vårt liv, de flesta av oss flera stycken vid det här laget.

Jag minns min första relation då jag var i din ålder, vi hade flyttat ihop när han kom på att han ville göra FN-tjänst i ett halvår. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig hur traumatiskt det skulle komma att kännas när han väl farit, att bli “lämnad” i ett helt halvår (detta var långt före mobilernas och internets födelse). Jag studerade på universitet vid den tiden och gjorde mina timmar där och låg i sängen och grät resterande tid som jag inte sov, vilket inte var jättemånga timmar per natt. Kunde inte äta och rasade mer än 10 kilo i vikt på nån månad och såg ut som :skull:

Vad vill jag säga med det… jo, kräv inte mer av dig själv än att ligga i sängen så länge du vill och kan för dina andra åtaganden som du inte kommer undan även om det känns som att man inte vill sticka ut näsan bland folk och låtsas vara okej. Fast att man känner sig helt under isen för något som andra “måste” uppfatta som peanuts. Till slut kommer du inte att vilja ligga kvar där längre och då har det värsta värkt ut… hur länge det tar är helt olika, beroende på hur man är som person.

Tillåt dig alltså att i nuet göra bara det (lilla kanske) som kan skänka lite distraktion och förströelse i stunden och skit i resten. Det kommer, säkrare än amen i kyrkan, en ny tid även för det som du skjuter framför dig i detta nu :muscle: :v: :revolving_hearts:

Nu en lite mer akademisk vinkel på eländet att vara människa.

Tyvärr har evolutionen gjort oss till “relations-junkies”. Så klart har det under årmiljonerna funnits människor som bara tackat för sig och pysslat vidare med blommorna utan att drabbas av ångest.

Såklart har sådana människor ett smärtfritt känsloliv, men sannolikheten att det leder till befruktning och familjebildning är mindre.

I den mån det även i framtiden uppstår mutationer eller filosofier där relationer inte spelar någon roll - så har de ju en dålig genetisk framtid om de inte med alla tillgängliga medel så snart som möjligt hamnar i en fruktbar relation igen.

Så ditt illamående beror som du tror på ditt eller era gemensamma beslut, men problemet är globalt och jag misstänker att även svanar och gräsänder inte är likgiltiga för relation.

Så det kan i alla fall vara trösterikt att allt fungerar som det ska och att du får stark ångest.

Här kommer man liksom till en vägkorsning. Om du inte följer din evolutionära ångest kommer sannolikheten för att du har tusen efterlevande i ditt släktträd att minska. Men det finns hopp.

När man insett att man är människa och delar dessa automatiska känslor med nästan alla, finns också lite handlingsutrymme.

Den ena frågan är - givet att jag mår så dåligt för att naturen bestyckat mig med denna överlevnadsmekanism - ska jag låta den styra mina tankar och förstöra ett halvår eller mer av mitt liv i vånda?

En variant är att ha de evolutionära känslorna lite för sig själv som en god vän på vägen. Man ska inte bråka med evolutionens automatik, men man kan äga den och föra respektfulla samtal med den.

Typ:
“Tack för att jag blir vansinnigt ledsen för att kärleken i mitt liv nu tycks för evigt skild från mig och att jag reagerar normalt, emellertid har jag även andra planer i mitt liv än att gå i evolutionens ledband.”

Som enskild individ behöver man egentligen inte alls bry sig om man lever vidare i generationer. Man kan ingå ett ofruksam relation med en person av samma kön eller viga sitt liv till någon intensivt intresse tex skriva böcker eller odla rosor. Kanske köra speedway eller hoppa fallskärm.

När evolutionens krafter väller över en är det såklart svårt att stråla med sitt eget svaga ljus. Ett litet tips medan, upprördheten av relation avtar, är att konstatera att vi som lever nu har överlevt en hel del ohyggligheter genom årmiljonerna och i alla moment har just våra förfäder lyckats hålla sig vid liv och skapa nästa generation.

Det är ett gott betyg till varifrån du kommer och något vi alla kan skriva in i våra CV. Vi är ena jäklar på att överleva och lösa problem, eller i alla fall var förfäderna det.

Det är mycket möjligt att den trädgren vi själva ansvarar för kommer att bli en torr gren. Under tiden vi väntar på resultatet kan man dock roa sig med saker man själv tycker är viktiga.

Så veckans tips är att kolla vad du förutom “evolution” tycker är viktigt i ditt liv. Något du roas väldigt mycket av eller kan göra alldeles själv i ett rum 1 ett par timmar utan att sakna någon. Men det kan även vara något annat socialt som ger underhållning och bra feedback.

Att sakna någon intensivt går i alla fall sakta över och flera nya fantastiska liv går att leva - det ena efter det andra med lite uppehåll emellan där man är nedslagen och den nya vägen inte uppstått.

Mitt i det som känns som en svår sjukdom för oss som individer så tackar evolutionen så mycket och tycker du ska fortsätta våndas.

Snällare än så är den inte. Evolutionen är säkert bra, men för den enskilda individen finns mycket utrymme att göra ofruktbara men roliga utvikningar.

Den andra tillgången är faktiskt ångesten självt. När man har problem av dignitet så ska det kännas. Att stänga av en viktig felsignal tex att “benet är brutet” eller “infektion i lillfingret” är ingen bra idé. Genom att notera att man mår dåligt så kan det baklänges gå att spåra vilket mål man har - något som inte är uppfyllt.

Problem går att skaffa sig på ett par sekunder. Tex om man säger att man vill bli “första människan på mars” så dyker det genast upp en del avvikelser eller smärtor. Tex jag har ju ingen “astronaututbildning” eller har cellskräck.

Så tricket att bli av med ångest snabbt är att sluta vilja eller önska det man inte kan få. Det andra är om man har kapacitet att ordna det man saknar så försvinner ju också problemet.

Envisas man med att ha målet kvar och inte kan/orkar/bryr sig fixa det man önskar, återstår att vara med avvikelsen och bara låta den finnas.

“Jag vill hemsk gärna ha en söt och gossig pojkvän, men just nu står ingen till mitt förfogande.” En sådan avvikelse gör ont, men man vet i alla fall att man orsakat den själv genom sitt dumma önskemål och sin oförmåga att fixa fram en pojkvän lite snabbt.

Har du några idéer vad som kan vara roligt nu?

:thinking:

2 gillningar

Jag är nog rätt ofta skeptisk till att skicka meddelanden eller känslomässiga samtal etc. efter ett uppbrott. Det kommer troligen inte påverka exets känslor ett beslut, men däremot är det stor chans att det påverkar hur man själv mår.
Det finns en utmärkt tråd här som heter något i stil med “sms vi inte ska skicka”, som många har använt som ett alternativt bollplank istället. Jag också.

För när man är mitt i den värsta skiten och när man mår som du gör (och som jag också har gjort efter uppbrott) så tycker jag att det som fungerar bäst för att ta sig vidare är att börja skrapa ihop en jag-känsla igen. Annars är det ju så lätt att man bara tänker på förlusten av ett “vi” eller förlusten av en annan. Men det enda som är viktigt just nu är tanken på “jag”, så att du inte förlorar dig själv heller.
Och just en av de saker som gör oss så sårbara i en relation eller efter ett uppbrott är att vi har valt att dela vårt liv och vårt innersta med en annan person, och då är vi inte längre ensamma härskare i våra liv. Och om man fortsätter att ge av sitt innersta till någon annan även efter ett uppbrott har man också fortfarande låtit den andra få styra över ens mående och tankar. I synnehet som det är fruktansvårt sårande att märka att den andra pesonen faktiskt inte längre bryr sig eller ens vill ha det förtroendet.

För mig är första steget att ta sig vidare att också börja samla ihop och hålla hårt i det som är jag och det som är mitt. Men han ska alltså inte längre få min omtanke, och han ska inte längre ha tillgång till alla mina tankar och känslor. Han vill ju ändå inte ha dem, så varför kasta pärlor till svin?
Prata istället med andra. Prata med vänner, familj, terapeut eller här på forumet. Men klipp det som har med honom att göra och lägg inte över kontrollen till honom något mer.

Du kommer att klara detta.

Vill verkligen träffa honom igen och prata… men det är snart 4 månader sen det tog slut så jag förstår om han är ’’less’’ på att dra upp gammalt… Han sa dessutom när han sa att han tyckte vi skulle gå vidare att man får lära sig av misstagen till nästa relation… Något jag inte vill acceptera men vet att jag måste…
Tre veckor efter det gjorde jag misstaget att skicka ett sms där jag vräkte ur mig att det var fel beslut för mig o att jag saknar o älskar honom o hoppades han skulle kunna förlåta mig. Sen när vi sågs blev allt bara pannkaka för kunde inte hålla mina känslor i styr så det blev överdrivet o överspelat…

Läs nu detta några gånger.

Sen funderar du över varför du ångrar att du har gjort slut med en man som så lätt inser att han mår bra utan dig. En sån man är det meningen att du ska göra slut med. Hur ska du annars kunna hitta den man som inte på några villkor vill leva sitt liv utan dig?

Känslorna måste du tampas med ändå. De följer ju inte den där logiken. Själv kämpar jag med att känna att det faktiskt kan vara rätt att lämna någon man älskar. Så var det i mitt fall. Jag har inte kommit över mitt ex helt trots att det har gått ett år. Jag förstår att vi inte kan fortsätta tillsammans, men jag känner det inte än. Inte fullt ut.

Men faktum kvarstår - det var väldigt enkelt för honom att lämna mig. En diskussion om att jag ville satsa på en gemensam vardag var allt som krävdes. “Det är omöjligt, du vet att jag inte kan flytta. Då är det lika bra att vi bryter upp” sa han.

Så blev det, och alla utomstående ser förstås att då fanns det ingen riktig grund att bygga en stabil relation. Om det hade gjort det, hade han sökt lösningar tillsammans med mig. Samma sak gäller för dig. Mannen i ditt liv lämnar dig inte så fort han får en chans. Han ser till att behålla dig.

Den insikten hjälper förstås inte ett dugg mot smärtan, ångesten och sorgen. Men för min del hjälpte det mig i alla fall att inse att jag inte hade kunnat göra annorlunda. Jag ångrar inte mitt ultimatum en sekund. Det fanns aldrig något val.

2 gillningar

Hej. Det är inget konstigt alls med att du på sätt och vis mår sämre nu än den allra första veckan. Det går faktiskt neråt en bit efter en kris, innan man börjar acceptera sitt nya läge och det vänder uppåt. Om du googlar kriskurva så ser du. Men, OBS! mitt namn här i forumet handlar just om den där resan i kriskurvans olika faser. Och det är inte så enkelt: först ner och sen upp. Utan det kan gå lite fram och tillbaka. Men för varje gång man hamnar i en sån där dal igen så kommer man upp lite snabbare, lite starkare.

Några saker du kan göra för att hjälpa dig själv är att hålla fast i vardagliga rutiner. Försök att agera vuxen fastän du bor hemma hos föräldrarna. Sköt måltider, bädda sängen på morgonen (även om du lägger dig igen vid lunch) tvätta din tvätt osv. Gör det till ett mission att klara av de där vardagliga sysslorna. Och rör på dig, t ex gå långa promenader. Det är också bra att ha nära och kära omkring sig, som känner dig, så se det inte som något negativt att du bor med föräldrarna ett tag. Jag är 45 och hängde hos mina föräldrar så gott som varje dag när det var som värst. Men de tvingade mig också att gå med dem på promenader, och sa till mig att åka hem och laga middag…

2 gillningar

Ja vi har haft lite sådana diskussioner där jag har känt att vi trampat på samma ställe ett tag och jag ville ju ha en vardag ihop vilket också var varför jag ville flytta ihop med honom. Vi kollade lägenheter ett tag men sen så ville han inte för jag hade funderingar o plugga i en annan stad, så jag flyttade ensam o han ’’bodde’’ hos mig 2 dagar i veckan… Han har flera ggr påpekat att men om du ingen kan acceptera att jag bor hemma så kanske vi inte ska vara tillsammans längre. Sen nu när jag bodde själv så såg han hur jag hade det ex stökigt, inte diskat osv o sa att jag måste städa om han ska vilja bo med mig… Började göra det ett tag men sen så föll man tbx. Jag är nog den som inte kan ställa ultimatum för känslorna är starkare… när han ställt ultimatum till mig så har jag alltid hittat sätt att till slut acceptera det för jag velat vara med honom. Men den här gången rann min bägare över att inte veta när eller om han någonsin kommer vilja bo med mig… Det kändes som att han inte var lycklig med mig, men jag borde ha frågat honom och låta det få vara hans beslut från början istället för att anta massa saker

I början skötte jag det ok med maten o träningen men då var det ovissheten när vi sa att det var paus, men sen när han sa att han ville gå vidare så gick det neråt väldigt fort. Och jag i panik började ringa till psykologer, läkare för o få sömntabletter o ångestdämpande…