Exakt så var(är) mitt ex också. Enda skillnaden var att han inte var ego i sängen.
Vi var inte tillsammans lika länge som du och din ex-man, inga barn, inget hus, ingen gemensam ekonomi.
Jag nådde aldrig fram och han var(är) för trasig, han kommer från en mycket dysfunktionell familj och många trauman.
Jag tycker det är skönt att vara av med honom. Jag hade aldrig orkat eller kunnat ta honom igenom den normala mognadsprocessen som de flesta av oss går igenom under uppväxten.
En gång på en svamptripp så “såg” jag hur jag gick omkring med en liten pojke, höll honom i handen, en mycket söt mörk pojke, på pricken lik mitt ex. Detta var innan det var helt slut mellan oss.
Det var verkligen så. Han är en liten vanvårdad, osäker, otrygg, rädd pojke i en vuxen mans kropp. Omöjlig att ha en vuxenrelation med.
Hans föräldrar förstörde honom och hans bror fullständigt.
Vad jobbigt . Men håller med om att de är barn i en vuxen kropp. Det är så synd att de flesta inte själv kan se sin egen roll i dåliga relationer. Men om man har en otrygg undvikande anknytning, så flyr man känslor.
Och jag fattar inte hur man kan tro att ens partner vill ha sex om man inte har det bra och mysigt med respekt och omtanke i vardagen.
Jag förväntar mig att om man säger sig älska sin partner så är man ärlig och berättar om sina känslor och löser de problem som finns istället för att gå bakom ryggen och vara otrogen. Den ev ovilliga partnern känner sig säkerligen lika avvisad i vardagen dvs att man inte ses eller lyssnas på, drar hela lasset med hemmet, renoveringen eller vad det nu må vara osv. Det är inte det minsta attraktivt att bara vara intressant när partnern vill ligga om man t ex är helt utsliten eller känner sig ensam i vardagen.
En annan sak kring lust är väl det uppenbara: få människor är asexuella, men för att hålla kvar attraktion och lust i en relation så krävs arbete och intresse/respekt för den andra personen som människa.
Problemet ligger vanligtvis utanför sängen och orsaken är ofta just du, när din partner inte vill ligga och den negativa spiral som man ofta hamnar i.
Min fru kunde klaga på mig, tog min energi, gjorde ner mig bakom ryggen på mig inför släkt och vänner sedan ville hon att vi skulle mysa. Gissa hur sugen jag var? Noll och intet! Jag kände mig äcklad, nedbruten, tillintetgjord. För mig var det varken lockande, roligt eller ett behov att kela/ älska med någon som inte visade mig uppskattning, som inte visade att hon brydde sig om mig utan som bara klagade på mig.
Sättet som ens partner bemöter en i vardagen kan ta död på lusten - med den partnern - och då ska man inte tvingas eller pressas till att ställa upp för husfridens skull. Och har man mer lust än sin partner och drömmer om att vara med någon annan som man tror bättre skulle uppfylla ens behov och önskningar bör man ta sin Mats ur skolan och lämna för att ge ens partner en chans att gå vidare och inte vänta tills man hittar någon som gör att man vågar språnget för man inte vill vara ensam och så lämnar man partnern ensam. Då tycker jag att man ska vara karl för sin hatt och gå på en gång även om man inte har någon ny. Men det är vad farbror Rulle tycker, andra tycker inte.
Fast på forumet har det ändå funnits historier där partnern som inte vill ändå säger sig vara nöjd med livet, dvs för dem spelar det ingen roll att de inte har sex och de är inte villiga att jobba med problemet som gör att de saknar lust (eller ser inte att det finns ngt problem). Och samtidigt har de en förväntning på trogen partner.
Annat är det ju om personen uttrycker - jag saknar lust för jag är utarbetad, ensam, saknar stöd osv.
Bara för att klargöra så var mitt inlägg skrivet med ironi, pga av ovanstående inlägg fr Cherrypie om att inte förstå sin partners behov och att det på något sätt skulle rättfärdiga otrohet. Otrohet är inte ok, oavsett vilka skäl som anges. Man har alltid valet att ta upp problemet, kommunicera och prata om det, istället för att såra sin partner. Och partnern måste givetvis lyssna och visa samma lyhördhet som man själv vill bli bemött med.
Förakt hör väl överhuvudtaget inte hemma i en bra relation. Vet inte varför det togs upp….
Personligen tror inte jag att den med lägre lust alltid vet vad som ligger bakom och kan ange exakta skäl och inte förrän omständigheter förändras inser man var problemet låg.
Uppdatering - hade en bra vecka förra veckan / helgen och tog initiativ till middag och dejt osv för se om känslor kan komma tillbaka. Blev bra!
Visst kändes det som lite känslor i stunden.
Hur kan man bli säkert på dessa känslor är mer än bara tillfälligt …minnen/ barn osv triggar mycket av detta.
Brottas fortfarande av ambivalensen lämna för förhållande jag inte har känslor kvar mer än som vänner.
Vad hindrar en från lämna och hade vi inte haft barn hade jag lämnat för länge sedan.
Problemet kvarstår att jag känner båda känslor varje dag och funderar allvarligt på bara lämna och chansa.
Skräcken är det går 1år till och samma ambivalens kvarstår som tar så mycket energi.
Hur ska jag kunna ta ett beslut?
Enklaste är klart hoppa in i ett nytt förhållande om chans ges men vill inte det.
Broder.
Gör din partner en tjänst,
Lämna och ge henne en chans att hitta någon som vill vara med henne för hennes egen skull istället för att ha henne som en snuttefilt i väntan på något bättre.
Hon är helt uppenbarligen inte ditt förstahandsval utan någon du drar omkring med till dess du får tag på något bättre.
Är det sådan du vill vara? Är det sådan du är? Använder andra så länge du har behov av det och så länge det passar dig och sedan när de fyllt sin uppgift och du är beredd att gå vidare överger du dem bara? Är det ditt sanna jag? Är du inte bättre än så?
