Om du gått och funderat på att skiljas i 12 år - hur tror du det påverkat ert förhållande?
Har du förklarat TYDLIGT att det är inte okej att sova med barnen? Att sova naken ihop med sin partner är oerhört viktigt (behöver inte innebära sex varje kväll).
Har ni pratat om era kärleksspråk? Vet ni vad era är? Frågar med tanke på att du verkar känna att det är bara du som ger, hon kanske tycker likadant?
Vet du skillnaden på att vara förälskad och att älska nån?
Vet du att man kan hitta tillbaka till hur man hade det i början? Men att det krävs mycket jobb av bägge. Skulle du vara beredd på att fokusera på det istället för att drömma om en kortsiktig passion?
Vad exakt gav den andra kvinnan dig som du desperat saknade?
Har du TYDLIGT förklarat att hålla på och klaga förstör kärleken. Googla love busters.
Sen kanske hon har hemskt humör. En hel del har det medans man är fertil. Fruktansvärt jobbigt faktiskt att vara kvinna med alla hormonsvängningar. Men det blir bättre med åren.
Slutord: man ska inte offra sig själv. Men tankar föder känslor och vips så är man förälskad och har tappat sina känslor för sin fru. Och vips med lite jobb är dom tillbaka. Du fick en massa bekräftelse av den andra, har du funderat på om din fru går omkring hemma och vill ha din bekräftelse? Och det kanske är så att du har gett henne det du har behövt och det når inte fram. Kanske du skulle fundera lite över det och varför ni inte underhållit känslorna som fanns där.
Är det egentligen inte schysstast avsluta äktenskapet pga det jag gjort?
Försöker vänja mig vid tanken / känslan bo själv.
Sedan läser man alla som separerat för lätt , skulle försökt mer. Men också lika många som är väldigt tillfreds med separation.
Känns extremt egoistisk vara kvar i en relation för jag är hellre i den (ok vänner , kärnfamilj , resor) än ensam livet ut.
Men så är kanske livet för många … och vara nöjda med familj och det man presterat…
Pricken över iet.
Ja på i princip alla dina punkter😊.
Har ju knappt sovit ihop på 7-8år så klart känslorna avtagit. Jag har uppvaktat med allt men la ner det för något år sedan och extremt trött på ta initiativ.
Andra - mycket djupare samtal, samma intressen, uppvaktade henne mycket, bättre på kyssas, extremt mycket mer fysisk, visade åtrå kärlek fysiskt / verbalt…
Yes, tydliggjort i många år att allt klagande gör mig deprimerad… destruktivt deluxe
Var på gång lämna för älskarinnan och sa det till min fru men rann ut i sanden …
Ja hade säkert varit otrogen igen men enbart för fysiska. Fast nu är läget annat.
Hon var mycket mer än älskarinna … var väldigt förälskad, och tänker på henne varje timme fortfarande.
Jag mår extremt dåligt såklart av detta.
Råkade bli förälskad och letade bekräftelse.
Den andra ville verkligen ha ett liv med mig och vi hade det magiskt och är tacksam för upplevt det i livet. Men jag var inte redo lämna då.
Därför kommer jag avsluta efter ge familjen sista chans om det inte blir bättre.
Jag tycker att det är schysstast att ge din fru en chans just på grund av det du gjort.
Sen du har uppvaktat? Vet du vad hon behöver? Trycker man på rätt knapp så får man en drömfru. Så lär dig om kärleksspråk.
Du måste nog vara övertydlig. Att du behöver riktig åtrå. Känna dig attraktiv. Närhet. Ögon som möts. Och vad det nu är mer.
Däremot den andra. Allvarligt så måste du inse att du var förälskad och då är allt magiskt. Och det går att stänga av förälskelsen om du inte håller på och göder den.
Ofta så behövs det för vissa en riktig käftsmäll som en otrohet är för att vakna upp. Och i och med att du redan funderar på att lämna så skulle nog jag berätta om jag var du. Säga att du var desperat i behov av närhet men att du avslutat det för det är med henne du vill uppleva den passionen.
Det där med love busters. Du kanske har såna också? Här är en bra sida så du har läsning hela natten:
Tack , läst en del på love busters och blir en del till😊.
Min skräck och hela tiden tvekan är att känslan - hon kommer inte förändra sig så borde lämna inom någon månad nu när jag ändå satt igång det.
Vissa människor är mer naturligt fysiska och är genetiskt. En psykolog sa 80% genetiskt.
Och till att berätta - frun har redan sagt om jag haft affär åker jag ut och kommer aldrig förlåta.
Bokstavligen skulle hon bli väldigt arg - Elda upp min kläder, berätta för barnen någon version osv tills sedan bli ledsen så klart.
Så inget alternativ…
Undrar hur många som läser alla forum, plöjt ner pengar till privata psykologer, äter ångestdämpande osv mer än jag …
Skulle egentligen bara vilja känna mig bekräftad och åtrådd av min fru men tror det är omöjligt men sista försöket nu …
Ni som varit med om samma att knappt vetat man fungerat sexuellt efter knappt haft sex. Sedan bara haft toppen i sitt liv vid 45… självkänslan ökade enormt.
Min fru är komplex och inte sexuell i sig utan krävs mycket uppvaktning från min sida men som sagt har jag tappat känslorna utan ngt fysiskt förhållande knappt på många år.
Men vill se om de går väcka …
Alltså det där fattar jag inte. Alla vill ha sex. Hur var det i början?
Det känns lite som att du redan räknat ut henne. Alla kan förändra sig (om hon var annorlunda i början) om man är motiverad.
Om du ljuger då? Säger att du fått känslor för en annan? Eller helt enkelt säger att du vill skiljas för du kan inte leva utan närhet. Att du känner dig inte attraktiv, du känns som en inventarie. Att du vill känna dig levande. Helst ihop med henne. Att sova ihop. Beröring. Att det räcker inte som det är nu. Du behöver känna dig som en människa inte bara en pappa. Du vill komma hem och se att hon vill ha dig. Att hon saknat dig.
Och funkar det inte så flyttar du för att vara själv sen. Inte hoppa in direkt i nåt nytt eller den andra.
Alltså du är en riktigt liten fegis. Vågar inte berätta sanningen för din fru. Vågade inte stå upp och vara ärlig i terapi. Hur skulle terapin kunna göra nytta när du ljög?
Någonstans i tråden läste jag att du vill satsa på familjen. Men ingenstans kunde jag läsa att du tänker vara ärlig om vad du har gjort.
Du fattade ett beslut att vara otrogen och nu kan du inte stå för det beslutet.
Min man valde också den fega vägen. Tills otroheten hoppade upp och bet honom i röven när jag konfronterade honom. Det var det som krävdes för en totalomvändning. Det var det som krävdes också för att kunna rädda vårt äktenskap. Det har nu gått tre år sedan jag konfronterade honom. Vi har båda två arbetat hårt på att bygga upp vårt förhållande. Han har slitit som ett djur för att jag inte ska lämna. Han kan fortfarande känna ångest och skuldkänslor över vad han har gjort. Men lååångt ifrån så hemska som innan - både innan jag fick veta om otroheten och en tid efter. Det är något han kommer att få leva med. Men vi är två om att tackla alla negativa känslor - både hans och mina.
Vad har du gjort för att rädda ert äktenskap?
Inget. Du velar. Du är rädd. Har ångest.
Ta dig i kragen karl och ta ansvar!
Om du inte är ärlig kommer ert äktenskap att dö, frågan är bara när.
Det går att vända detta. Jag och min man har varit ihop i 30 år. Det var mycket stress i många år med tre barn, båda gjorde karriär, stort hus, pendling. Vi hade inte sex ofta. Det berodde dels på stress, men till största del för att min man inte betedde sig bra mot mig. Jag straffade honom genom att vägra sex, han blev mer otrevlig osv. Negativ ond spiral. För 3,5 år sedan upptäckte jag att han i fler år hade varit emotionellt otrogen i fler år med en yngre kollega. Han hade känslor för henne. Hon är mycket yngre och jättesnygg. Detta blev en väckarklocka för mig. Han hade inte känt sig bekräftad och vi började jobba på förhållandet och vår närhet. Det visade sig att han har otrygg undvikande anknytning och jag lite ambivalent, han hade ingen kontakt med sina känslor och stängde av så fort något var jobbigt. Han tog aldrig upp något när han inte var nöjd då han också var konflikträdd. Nu tränar han på att lära sig vad han känner och vågar ta fram det. Han släpper inte konflikter nu och vi har MYCKET bättre och mer sex än någonsin 3 ggr per vecka istället för 1 g varannan månad.
Jag önskar att han hade pratat med mig för många år sen. Typ; jag känner att vi inte har någon närhet, jag vill att vi ska ha mer sex. Jag känner att jag blir attraherad och nyfiken på andra tjejer. Hur kan vi lösa detta? Det hade varit jobbigt men ärligt.
. Om man tar upp saker så visar det på en vilja att lösa problemet och att man fortfarande har känslor.
Jag är verkligen ingen anhängare av otrohet, men jag fattar ärligt talat inte heller hur de människor är funtade som år ut och år in avvisar sin partners närmanden samtidigt som de kräver och förväntar sig absolut trohet (celibat) från denne med den självklarhet som det finns luft att andas. Jag undrar verkligen hur sådana människor uppfattar sina egna känslor gentemot sin äkta hälft, menar de på allvar att det är äkta, empatisk kärlek? Visst är det fegt och allt att inte berätta om att man gjort snedsteg, men vi är inte mer än människor. Trots det tycker jag nog också att ärlighet varar längst och att det i slutändan nästan alltid är bättre att man berättar. Men trohet förlorar sin mening i längden om det reduceras till en påtvingad plikt, när den tvåsamhet och närhet den är tänkt att värna om har gått förlorad. Just i ditt, TS fall känns det för mig som att du, trots otroheten, har varit mer engagerad i din frus känslor och ert äktenskaps framtid än hon, som tycks bara räkna med att du ska finnas där som en möbel oavsett hur likgiltig hon är för ditt behov av känslomässig värme och intimitet.
Även sex kan reduceras till en påtvingad plikt. Ska den som inte har lust tvinga sig till sex?
Och nej, otrohet är ALDRIG okej.
Det brukar vara ett långt steg från att man börjar bli missnöjd med sin relation till att man hoppar i säng med någon annan. Alltså finns det gott om utrymme att arbeta på relationen om man vill
Jag har aldrig påstått att någon ska tvingas till sex. Min frågeställning är varför någon är kvar i en parrelation om man aldrig har lust till sin partner. Och vad som är OKEJ och vad som är mänskligt, är inte alltid nödvändigtvis samma sak.
Det beror ytterst sällan på bara en part. (Avvisande). I mitt fall var min man direkt systematiskt elak. Han tryckte ner mig, höll inte löften, bekräftade aldrig mig. Kompisar som sett hans beteende var chockade. Han gick på AW och middagar i smyg och berättade inte om det. Jag gjorde också det och hade inte haft synpunkter på det. Jag kände att vårt förhållande var fel och drog iväg oss til tvä terapeuter. Han sade ingenting utan att allt var bra. Sen träffade han den andra tjejen i smyg. Vårt förhållande hängde till 100% på mig. Han föreslog inga aktiviteter middagar fika eller något. Jag försökte prata och sade att jag behöver känna mig älskad för att kunna ligga med honom. Men han gjorde inga förändringar. Ett känslomässigt avvisande är lika illa som ett sexuellt avvisande
Han har förbättrat sitt sätt jättemycket. Vi har pratat massor nu sista halvåret. (Läs ibland skrikbråkat hela nätter). Jag märkte att hans lust minskat och jag ville verkligen gå till botten med vårt förhållande en gång för alla. Jag har fått så mycket lögner genom åren.
Vi har kommit fram till att han är otrygg undvikande. Han har aldrig fått visa känslor och har lärt sig att stänga av så fort något inte känns bra. Det har lett till att han har knutit näven i fickan så fort vi tyckt olika och så har det kommit ut i form av elaka kommentarer och nedsättande attityd. Han har blivit ett offer, då han inte bearbetat och diskuterat konflikter. Han har varit en kappvändare som inte står för sina åsikter utan hållit med alla om allt. Jag har i alla år efterlyst att han ska komma med sina åsikter. Han har vid konflikter inte lyssnat på vad jag sagt utan sagt emot och kommit med motbevis. Jag ville ju vara att han skulle lyssna. Jag har inte ens kommit med anklagelser utan bara velat prata om något i jag perspektiv. Men har har direkt gått i försvar och nekat.
Han har även varit superego i sängen vilket inte varit så kul. När jag påpekat det (som själv tidigare haft världens bästa sexliv) har han sagt ”jag trodde att du tyckte att det var lite skönt”. Nu i efterhand har vi pratat om det och han tror att det berodde på att han stängde av. Det fick inte finnas några konflikter. Han gjorde aldrig några fel.
Därför har jag inte känt för att ha sex. Jag har varit jätteledsen och känt mig oälskad.
Nu lär han sig att säga sina åsikter och analysera vad han känner. Jag berömmer honom när han säger om han inte håller med mig. Han har börjat visa mycket mer ömhet och kärlek och föreslår aktiviteter (vilka är mina kärleksspråk). Han flyr inte undan konflikter utan ger sig inte förrän vi löst det. Han har börjat gå i terapi. Jag har börjar ge honom mycket mer bekräftelse och kramar vilket är hans kärleksspråk.