Alltså det där fattar jag inte. Alla vill ha sex. Hur var det i början?
Det känns lite som att du redan räknat ut henne. Alla kan förändra sig (om hon var annorlunda i början) om man är motiverad.
Om du ljuger då? Säger att du fått känslor för en annan? Eller helt enkelt säger att du vill skiljas för du kan inte leva utan närhet. Att du känner dig inte attraktiv, du känns som en inventarie. Att du vill känna dig levande. Helst ihop med henne. Att sova ihop. Beröring. Att det räcker inte som det är nu. Du behöver känna dig som en människa inte bara en pappa. Du vill komma hem och se att hon vill ha dig. Att hon saknat dig.
Och funkar det inte så flyttar du för att vara själv sen. Inte hoppa in direkt i nåt nytt eller den andra.
Alltså du är en riktigt liten fegis. Vågar inte berätta sanningen för din fru. Vågade inte stå upp och vara ärlig i terapi. Hur skulle terapin kunna göra nytta när du ljög?
Någonstans i tråden läste jag att du vill satsa på familjen. Men ingenstans kunde jag läsa att du tänker vara ärlig om vad du har gjort.
Du fattade ett beslut att vara otrogen och nu kan du inte stå för det beslutet.
Min man valde också den fega vägen. Tills otroheten hoppade upp och bet honom i röven när jag konfronterade honom. Det var det som krävdes för en totalomvändning. Det var det som krävdes också för att kunna rädda vårt äktenskap. Det har nu gått tre år sedan jag konfronterade honom. Vi har båda två arbetat hårt på att bygga upp vårt förhållande. Han har slitit som ett djur för att jag inte ska lämna. Han kan fortfarande känna ångest och skuldkänslor över vad han har gjort. Men lååångt ifrån så hemska som innan - både innan jag fick veta om otroheten och en tid efter. Det är något han kommer att få leva med. Men vi är två om att tackla alla negativa känslor - både hans och mina.
Vad har du gjort för att rädda ert äktenskap?
Inget. Du velar. Du är rädd. Har ångest.
Ta dig i kragen karl och ta ansvar!
Om du inte är ärlig kommer ert äktenskap att dö, frågan är bara när.
Det går att vända detta. Jag och min man har varit ihop i 30 år. Det var mycket stress i många år med tre barn, båda gjorde karriär, stort hus, pendling. Vi hade inte sex ofta. Det berodde dels på stress, men till största del för att min man inte betedde sig bra mot mig. Jag straffade honom genom att vägra sex, han blev mer otrevlig osv. Negativ ond spiral. För 3,5 år sedan upptäckte jag att han i fler år hade varit emotionellt otrogen i fler år med en yngre kollega. Han hade känslor för henne. Hon är mycket yngre och jättesnygg. Detta blev en väckarklocka för mig. Han hade inte känt sig bekräftad och vi började jobba på förhållandet och vår närhet. Det visade sig att han har otrygg undvikande anknytning och jag lite ambivalent, han hade ingen kontakt med sina känslor och stängde av så fort något var jobbigt. Han tog aldrig upp något när han inte var nöjd då han också var konflikträdd. Nu tränar han på att lära sig vad han känner och vågar ta fram det. Han släpper inte konflikter nu och vi har MYCKET bättre och mer sex än någonsin 3 ggr per vecka istället för 1 g varannan månad.
Jag önskar att han hade pratat med mig för många år sen. Typ; jag känner att vi inte har någon närhet, jag vill att vi ska ha mer sex. Jag känner att jag blir attraherad och nyfiken på andra tjejer. Hur kan vi lösa detta? Det hade varit jobbigt men ärligt.
. Om man tar upp saker så visar det på en vilja att lösa problemet och att man fortfarande har känslor.
Jag är verkligen ingen anhängare av otrohet, men jag fattar ärligt talat inte heller hur de människor är funtade som år ut och år in avvisar sin partners närmanden samtidigt som de kräver och förväntar sig absolut trohet (celibat) från denne med den självklarhet som det finns luft att andas. Jag undrar verkligen hur sådana människor uppfattar sina egna känslor gentemot sin äkta hälft, menar de på allvar att det är äkta, empatisk kärlek? Visst är det fegt och allt att inte berätta om att man gjort snedsteg, men vi är inte mer än människor. Trots det tycker jag nog också att ärlighet varar längst och att det i slutändan nästan alltid är bättre att man berättar. Men trohet förlorar sin mening i längden om det reduceras till en påtvingad plikt, när den tvåsamhet och närhet den är tänkt att värna om har gått förlorad. Just i ditt, TS fall känns det för mig som att du, trots otroheten, har varit mer engagerad i din frus känslor och ert äktenskaps framtid än hon, som tycks bara räkna med att du ska finnas där som en möbel oavsett hur likgiltig hon är för ditt behov av känslomässig värme och intimitet.
Även sex kan reduceras till en påtvingad plikt. Ska den som inte har lust tvinga sig till sex?
Och nej, otrohet är ALDRIG okej.
Det brukar vara ett långt steg från att man börjar bli missnöjd med sin relation till att man hoppar i säng med någon annan. Alltså finns det gott om utrymme att arbeta på relationen om man vill
Jag har aldrig påstått att någon ska tvingas till sex. Min frågeställning är varför någon är kvar i en parrelation om man aldrig har lust till sin partner. Och vad som är OKEJ och vad som är mänskligt, är inte alltid nödvändigtvis samma sak.
Det beror ytterst sällan på bara en part. (Avvisande). I mitt fall var min man direkt systematiskt elak. Han tryckte ner mig, höll inte löften, bekräftade aldrig mig. Kompisar som sett hans beteende var chockade. Han gick på AW och middagar i smyg och berättade inte om det. Jag gjorde också det och hade inte haft synpunkter på det. Jag kände att vårt förhållande var fel och drog iväg oss til tvä terapeuter. Han sade ingenting utan att allt var bra. Sen träffade han den andra tjejen i smyg. Vårt förhållande hängde till 100% på mig. Han föreslog inga aktiviteter middagar fika eller något. Jag försökte prata och sade att jag behöver känna mig älskad för att kunna ligga med honom. Men han gjorde inga förändringar. Ett känslomässigt avvisande är lika illa som ett sexuellt avvisande
Han har förbättrat sitt sätt jättemycket. Vi har pratat massor nu sista halvåret. (Läs ibland skrikbråkat hela nätter). Jag märkte att hans lust minskat och jag ville verkligen gå till botten med vårt förhållande en gång för alla. Jag har fått så mycket lögner genom åren.
Vi har kommit fram till att han är otrygg undvikande. Han har aldrig fått visa känslor och har lärt sig att stänga av så fort något inte känns bra. Det har lett till att han har knutit näven i fickan så fort vi tyckt olika och så har det kommit ut i form av elaka kommentarer och nedsättande attityd. Han har blivit ett offer, då han inte bearbetat och diskuterat konflikter. Han har varit en kappvändare som inte står för sina åsikter utan hållit med alla om allt. Jag har i alla år efterlyst att han ska komma med sina åsikter. Han har vid konflikter inte lyssnat på vad jag sagt utan sagt emot och kommit med motbevis. Jag ville ju vara att han skulle lyssna. Jag har inte ens kommit med anklagelser utan bara velat prata om något i jag perspektiv. Men har har direkt gått i försvar och nekat.
Han har även varit superego i sängen vilket inte varit så kul. När jag påpekat det (som själv tidigare haft världens bästa sexliv) har han sagt ”jag trodde att du tyckte att det var lite skönt”. Nu i efterhand har vi pratat om det och han tror att det berodde på att han stängde av. Det fick inte finnas några konflikter. Han gjorde aldrig några fel.
Därför har jag inte känt för att ha sex. Jag har varit jätteledsen och känt mig oälskad.
Nu lär han sig att säga sina åsikter och analysera vad han känner. Jag berömmer honom när han säger om han inte håller med mig. Han har börjat visa mycket mer ömhet och kärlek och föreslår aktiviteter (vilka är mina kärleksspråk). Han flyr inte undan konflikter utan ger sig inte förrän vi löst det. Han har börjat gå i terapi. Jag har börjar ge honom mycket mer bekräftelse och kramar vilket är hans kärleksspråk.
Exakt så var(är) mitt ex också. Enda skillnaden var att han inte var ego i sängen.
Vi var inte tillsammans lika länge som du och din ex-man, inga barn, inget hus, ingen gemensam ekonomi.
Jag nådde aldrig fram och han var(är) för trasig, han kommer från en mycket dysfunktionell familj och många trauman.
Jag tycker det är skönt att vara av med honom. Jag hade aldrig orkat eller kunnat ta honom igenom den normala mognadsprocessen som de flesta av oss går igenom under uppväxten.
En gång på en svamptripp så “såg” jag hur jag gick omkring med en liten pojke, höll honom i handen, en mycket söt mörk pojke, på pricken lik mitt ex. Detta var innan det var helt slut mellan oss.
Det var verkligen så. Han är en liten vanvårdad, osäker, otrygg, rädd pojke i en vuxen mans kropp. Omöjlig att ha en vuxenrelation med.
Hans föräldrar förstörde honom och hans bror fullständigt.
Vad jobbigt . Men håller med om att de är barn i en vuxen kropp. Det är så synd att de flesta inte själv kan se sin egen roll i dåliga relationer. Men om man har en otrygg undvikande anknytning, så flyr man känslor.
Och jag fattar inte hur man kan tro att ens partner vill ha sex om man inte har det bra och mysigt med respekt och omtanke i vardagen.
Jag förväntar mig att om man säger sig älska sin partner så är man ärlig och berättar om sina känslor och löser de problem som finns istället för att gå bakom ryggen och vara otrogen. Den ev ovilliga partnern känner sig säkerligen lika avvisad i vardagen dvs att man inte ses eller lyssnas på, drar hela lasset med hemmet, renoveringen eller vad det nu må vara osv. Det är inte det minsta attraktivt att bara vara intressant när partnern vill ligga om man t ex är helt utsliten eller känner sig ensam i vardagen.
En annan sak kring lust är väl det uppenbara: få människor är asexuella, men för att hålla kvar attraktion och lust i en relation så krävs arbete och intresse/respekt för den andra personen som människa.
Problemet ligger vanligtvis utanför sängen och orsaken är ofta just du, när din partner inte vill ligga och den negativa spiral som man ofta hamnar i.
Min fru kunde klaga på mig, tog min energi, gjorde ner mig bakom ryggen på mig inför släkt och vänner sedan ville hon att vi skulle mysa. Gissa hur sugen jag var? Noll och intet! Jag kände mig äcklad, nedbruten, tillintetgjord. För mig var det varken lockande, roligt eller ett behov att kela/ älska med någon som inte visade mig uppskattning, som inte visade att hon brydde sig om mig utan som bara klagade på mig.
Sättet som ens partner bemöter en i vardagen kan ta död på lusten - med den partnern - och då ska man inte tvingas eller pressas till att ställa upp för husfridens skull. Och har man mer lust än sin partner och drömmer om att vara med någon annan som man tror bättre skulle uppfylla ens behov och önskningar bör man ta sin Mats ur skolan och lämna för att ge ens partner en chans att gå vidare och inte vänta tills man hittar någon som gör att man vågar språnget för man inte vill vara ensam och så lämnar man partnern ensam. Då tycker jag att man ska vara karl för sin hatt och gå på en gång även om man inte har någon ny. Men det är vad farbror Rulle tycker, andra tycker inte.
Fast på forumet har det ändå funnits historier där partnern som inte vill ändå säger sig vara nöjd med livet, dvs för dem spelar det ingen roll att de inte har sex och de är inte villiga att jobba med problemet som gör att de saknar lust (eller ser inte att det finns ngt problem). Och samtidigt har de en förväntning på trogen partner.
Annat är det ju om personen uttrycker - jag saknar lust för jag är utarbetad, ensam, saknar stöd osv.
Bara för att klargöra så var mitt inlägg skrivet med ironi, pga av ovanstående inlägg fr Cherrypie om att inte förstå sin partners behov och att det på något sätt skulle rättfärdiga otrohet. Otrohet är inte ok, oavsett vilka skäl som anges. Man har alltid valet att ta upp problemet, kommunicera och prata om det, istället för att såra sin partner. Och partnern måste givetvis lyssna och visa samma lyhördhet som man själv vill bli bemött med.
Förakt hör väl överhuvudtaget inte hemma i en bra relation. Vet inte varför det togs upp….
Personligen tror inte jag att den med lägre lust alltid vet vad som ligger bakom och kan ange exakta skäl och inte förrän omständigheter förändras inser man var problemet låg.
