Skriver här mitt i natten mellan tid/ ons. Kan inte sova.
Har varit på gott humör från måndag eftermiddag och hela tisdag. Hade så mkt energi. Tidigare idag möte jag upp en vän på lite mat ute. Har ju stängt in mig i flera veckor nu pga rädd att stöta på ex ute. Men nu kände jag för att träffa lite folk.
Vi sätter oss på en uteservering. Vem tror ni inte cyklar förbi? Japp, mitt ex! Han cyklade förbi mig två gånger. Tittar och tittar. Blev såå darrig. Jag låtsas inte se honom. Kunde inte hålla fokus på något annat efter det. Men försökte dölja för väninnan. Lika bra tänkte jag.
Vä hemma brast det. Tårar och tårar.
Vill vakna upp ur mardrömmen. Känns som en dröm, alltihop. Tusen tankar som snurrar…
“shit vad jag fortfarande är såååå tokig i denna man. Fortfarande!! Varför blir jag alltid så berörd av att se honom?? Samtidigt som jag grät och skrek massa förtvivlade ord rakt ut så fanns det i bakhuvudet om att “sluta nu tjejen, han står kvar vid sin ståndpunkt och den väger tungt som din ståndpunkt.”. “Även om du tycker att det är en banal sak är det inte för honom” … " Acceptera det…” “.Jag måste sluta vara naiv att tro att han kommer ändra sin ståndpunkt”…
" Lika mycket som inte jag kommer ändra min ståndpunkt trots att min kärlek för honom är STORT". Jag är ändå, trots händelsen idag rätt STOLT över mig själv. Eftersom jag inte lät känslorna ta över och lät bli att skicka iväg ett sms. Vilket jag annars brukar göra när vi inte haft kontakt på ett tag.
Hörrni, jag klarar mig. Det gör inget. En hemsk natt och säkert i följ av en hemsk dag (onsdag) då sömnen är rubbad. Men hellre en hemsk/jobbig dag än att vara på ruta ett genom att ta kontakt igen. Jag vet att jag kommer komma ur helvetet. Jag vet att jag är mot rätt riktning.
Visst känns det precis som om livet vill jävlas extra med en när man är nere på botten? Lite, “här har du lite till din jävel”…
kommer ihåg hur det var min första ( eller om det var andra) helg då vi precis separerat. Mitt hjärta skrek av smärta och man kände sig och såg ut som ett hålögt skal. Min äldsta son kom hem till mig och mina föräldrar var hemma hos mig. Han ville att vi skulle gå ut en sväng och ta en öl på O´learys och snacka lite.
Jag ville absolut inte träffa några människor som jag kände. Mitt X hade sagt att hon skulle sova hemma hos sin syster och hennes man den helgen.
När vi kommer ned! Vem är de första vi ser? Hennes jävla syster + man! Dom hade skaffat barnvakt sa dom… Kul att sitta där och försöka vara trevlig när man bara ville skrika till dom att man bara hatade hennes jävla syster som ju skulle vara med dom!!
Jag har det tufft men du måste har haft det riktigt tufft då ni har ju barn ihop och sorgprocessen tar dubbelt lång tid eftersom du måste träffa ditt x pga barn tillsammans antar jag.
Ja, det är sjukt hur en person han få en att tappa balansen helt i livet.
Detta är helt sanslös!
Vem tror ni dyker upp på gatan, utanför mitt köksfönster? Mitt ex.
Mitt kök är precis i närheten av en gågata.
Var i köket och skulle röja undan disk, tittar ut genom köksfönster och “hoppsan” där går ju mitt ex. Vi får ögonkontakt…Tror jag. Han börjar små jogga eftersom jag tror att han såg att jag såg honom.
Men hur sjukt är inte detta? Jag förstår inte? Vad håller han på med? Han har väl aldrig tidigare haft ärenden i närheten av mig. Och hur sjukt är inte det att jag ser han, genom mitt köksfönster, dessutom!!
Vad är det som pågår egentligen? Är det av en slump eller vad betyder detta? Blir knäpp snart!
Hej
Jag tycker du är en kämpe och har kommit långt, trots att du är mitt uppe I det, jag är precis I början då vi inte hunnit flytta isär än,
Vi är lika du och jag då våra öden är väldigt lika på många plan, <B
Du kommer fixa detta lixom jag men det känns hopplöst,
Du har börjat lägga ditt själspussel jag har précis kastat ut alla min bitar ur asken.
vi kommer klara detta!
Ja vi är rätt lika på många plan, vilket jag också tänkte på. Dock skillnad är att din vill vara med dig i framtid och inte stängt dörren helt. Han mår dåligt och egentligen skriker efter hjälp, låter i alla fall så i mina öron. Han står inte ut med sig själv då han ser att han inte kan ge dig 100% av sig själv därav gör slut med dig. Mitt ex däremot valde att lämna eftersom han aldrig fick känslor för fler barn. Så han kom fram till ett beslut som inte spelar nån roll vad än jag gör så har han liksom gjort sitt val, det har ju egentligen inte din gjort, eller?
Tack snälla du. Hoppas jag klarar av att inte gå tillbaka. Kämpar på och forumet här hjälper mig mkt att inte falla dit igen. Hoppas detsamma för dig.
Oj vad det har kliat i fingrar och jag vill stalka ex. Saknaden är enooormt.
Känner dock att stresssystemet inte är lika aktiv som första och andra veckorna. Är lugn men sover dåligt igen. Suck Känner mig fortfarande nedstämd men bearbetar inte lika mycket som de första veckorna.
Det är helg nu. Jag vill ut och ska ut. Men måste hitta nya uteställen. Orkar inte möta på ex i vimlet. Är såå skör. Måste avskärma mig och hitta nya ställen att utforska. Men frågan är var…
Jag dör så tungt, jobbigt det har varit idag. Känslorna är svåra att hantera. Dem går Upp/ner!
En kompis kommentar idag:
“Gud, lev livet! Sluta älta, gå ut och träffa folk. Ryck upp dig”…
Finns nog inget värre än såna kommentarer. Ville ge henne en käftsmäll där och då. Så trött på att behöva förklara mig hela tiden. Ingen förstår hur tufft det här är!!!
Kan inte folk fatta att människan hanterar en förlust på olika sätt?
Ja menar alla har vi olika sätt att hantera det trauma som ett svårt uppbrott innebär. Vissa försöker döva hjälplösheten genom att träffa folk och sysselsätta sig som överröstar den tysta mobilen. Fastän hjärtat brister. Precis så är R.
Medan andra gör precis tvärtom. De blir ett med soffan, vill inte träffa någon och stirrar istället på mobilen tills tystnaden från exet blir så öronbedövande att icke-ljudet skär som knivar genom hela ens existens. Precis så är JAG!
Trött också på folk som slänger ur sig så som" skit i R och stöter du på han ute så gå bara därifrån"… men hej och hå… så lätt och säga det när mitt hjärtat skriker efter längtan. Skulle vi mötas face2face är nog sannolikheten 100 att jg kommer klänga och gråta. Vet det.
Jag tänker att du kanske utöver R också sörjer det “ofödda barnet”. Det är en förlust i sig att inte kunna få det barn man önskat sig. På så sätt har du egentligen två förluster och två sorger att hantera. Så ta du dig igenom din sorg på ditt egna sätt och låt det ta den tid det tar.
@Stillstanding Tack för input. Jag känner inte att jag sörjer det “ofödda barnet”. Jag sörjer nog mest honom. Saknaden är enormt.
Gällande barn så går mina känslor upp och ner. Vissa dagar vill jag ha barn och andra dagar inte. Har nog aldrig varit barnkär. Men med ex kom barnlängtan. Känns som jag kanske tar en stor risk att släppa R om jag känner mig kluven pm det där med barn. Det är jobbigt! Lugnar inte den hemska känslan ner sig om ett tag då bör jag nog som du nämde @Noomi söka hjälp!
Just nu går jag inte fram i processen. Eller jo, tar inte kontakt alls men jag var sååååå nära på att slänga iväg ett sms idag skrev meddelandet och knappade in hans nr. Men skickade aldrig. Förnuftet tog över. Hur fan tänkte jag där och då?!!
" Den busiga, skämtsamma tjejen finns inte längre"… får jag höra idag av min mor.
Japp. Precis. Så är det. Även mina instagram bilder talar sitt tydliga språk. “En bild kan säga mer än tusen ord”… så sant! Kan inte minnas när jag senast var sådär djupt lycklig. Jo, innan jag träffade mitt ex Dvs ca 3 år sen. Under mina två år som singel mådde jag oförskämt bra. Men sen kom helvet! Det var absolut det sämsta förhållandet ever.
Kommer aldrig kunna blicka tillbaks med ett leende på läpparna. Kommer minnas förhållandet som ett sånt som man inte ska hamna i igen. Borde gått på magkänslan eftersom jag hade på känn från dag 1 att det här kommer bli en utmaning men tyvärr det är lätt att vara efterklok.
Att jag saknar R är nog mer att jag saknar tvåsamheten och inte R som person. En insikt som förmodligen har börjat planteras inom mig.
Dagsform: Är nedstämt nonstop och saknar totalt livsglädje och stängt in mig från omvärlden. Gråtit rätt mkt under de senaste dagarna. Går på autopilot- jobb,träning, irriterade på folk, tårar, sova. Jobb,träning, irriterat på folk, tårar, sova… om och om igen och så ex i huvudet 24/7.
Drar iväg på två veckors resa om några dagar. Längtar att få komma bort från Sverige. Vet att jag kommer må bättre av att få byta miljö och göra annat än det vanliga.
Det spelar ingen roll var jag är så finns du i mina tankar R. Jag trodde jag skulle vara vara starkt igår men helsike så mycket ångest jag hade på festen. Så många lyckliga par och så mång gemensamma vänner som var på festen som inte visste att det var slut mellan oss som frågade efter dig. Det var många som tyckte det var synd att det tog sluta för vi såg så lyckliga ihop. Så tungt att hålla masken för tårarna trängde igenom till slut i min ensamhet, på toa. På festen.
Jag undrar om du tänker på mig lika mkt som jag?
Som en sån dag. Så nära dig… Bara 5 minuters promenad avstånd men ändå så långt bort .
Totalt tom idag. Så fruktansvärt nedstämd. Gråtit och gråtit. Skit också för dessa helgdagar där man är helt ensam. Ingen som kan träffas. Alla är upptagna med sitt. Inte nog med det är alla butiker stängda. Går inte att göra något alls för att ändra fokus. Känner mig så instängt i mina känslor. Och ensamheten äter upp mig just nu.
Saknaden är enooormt.
Känner mig fortfarande nedstämd men bearbetar inte lika mycket som de första veckorna.
well 
