Men har inte han ens försökt få tillbaka dig eller ångrat sig?
Precis som du skriver, så tycker mitt ex att han gav allt för oss och också skyllde på en massa småsaker. I min värld önskade jag bara en sak, ett gemensamt kärleksbarn.
Min känsla av att känna ilska och svek handlar mycket om, som du känner, att jag verkligen bokstavligt tog tag i mina “issus” som jag aldrig i tidigare förhållande ville förändra men med R var jag redo att jobba på mig själv som ett bevis på hur starkt min kärlek var för honom. Men att få dörren i ansikte och kalla det för " känslan kom aldrig för barn"" efter allt jag har gjort för oss så tycker heller inte det är tillräcklig djup kärlek! Det sjukaste är att jag skulle kunna ta det här uppbrottet mkt lättare om han bara kunde säga " tycker om dig men inte inte tillräckligt nog för att kunna ge dig barn"… helt okej för mig då! Men att påstå sig det djup kärleken är så korkat uttryckt av honom tycker han.
Men skönt att det finns fler än jag som resonerar likadant kring vad kärlek är.
Känner mig så nere idag. Är inne på dag 9 utan “ingen kontakt alls”. Men jag mår sämre och sämre bara. Känner mig så ensam och vill bara lyfta på luren och be han komma tillbaka…
Tänker på sist jag och ex sågs där jag sa att vi inte kan träffas såhär utan mål då jag faktiskt hade börjat må bättre och såg framsteg i processen. Sa även att det kan vara även bra för honom i processen… Mitt ex respons " Jag förstår dig, men saken är att jag lyckas inte göra framsteg, snarare känner jag att jag går bakåt i processen". …
Dessa ord går om och om runt i reprise i mitt huvud. Och mycket funderingar kring om jag hr gjort fel som släppte och gav upp. Mycket tankar om jag verkligen ska skippa det där med barn och gå tillbaka då jag älskar ju denna man. Gud vad jag är splittrad. Vill inte känna så. Vill inte ha någon annan än R.
Om han (som lämnade dig) verkligen skulle vilja träffa dig igen, då skulle han tveklöst höra han av sig… och hör han inte av sig, då vill han faktiskt inte.
L@Noomi jag vet. Kommer inte kontakta x igen. Även om det rycker i fingrarna och är kluven så finns förnuftet där, djupt djupt någonstans… Hjärtat vill men hjärnan säger ABSOLUT NEJ!
Jag vet att det är svårt att förändra en vana och förändringsprocess är svårt o inte lätt. Har läst nånstans att förändra en vana tar ca 21 dagar. Jag har bestämt mig att bli av med x vana och är
beslutsamt och vill gå vidare nu. Jag vet att den nya vanan är ett liv utan x och det är en god vana. Även mina dippar kommer ingen kontakta tas. Never more!
Har satt små mål för mig själv: " noll kontakt på 21 dagar" är första målet. Klara jag det då kommer det bli lättare att släppa (hoppas jag…)
Känner så mycke ilska och hat idag. Gråtit till och från. Idiot jävel!!! Ångrat så djupt att jag ens gav dig en chans från början. Borde avslutat oss för länge sen då förhållandet var dömd att misslyckas från dag 1. Att jag va så naiv och trodde på oss är helt åt skogen.
Att jag gick med på att satsa efter all jävla tjat från dig är något jag ångrar djupt! kommer alltid minnas oss som katastrof!! Men trots det kan inte gå vidare och är mer kär i dig än någonsingt. Jävla fästing!!!
Sådana där hopplösa (eller eg dysfunktionella o/e destruktiva) relationer där det är mycket upp och ner, fram och tbx, närhet och distans, löften och svek, hopp och förtvivlan etc. tenderar ofta att ge väldigt mycket starkare emotionella bindningar/låsningar än sunda, balanserade och funktionella relationer gör.
Det fenomenet kallas för traumatisk bindning och du kan googla på det så ser du att just de här motsägelsefulla beskrivningarna är ganska typiska. Läs på så kanske du kan känna igen dig. Minns att detta inte alls enbart handlar om fysiska misshandel/vålds-relationer (även om de ofta nämns som exempel) utan kan lika gärna handla om relationer med en påfallande obalans av något annat slag som för med sig olika sorters försvarsmekanismer, hopp och överlag en inte sund relation och balans mellan parterna i relationen. Allt detta leder ofta till att kärlekskänslan upplevs som så mycket större och starkare. Men allt det är mer av ett psykologiskt fenomen, än det är bevis för att “kärleken” är så speciell eller stor
@Noomi Jag har läst om fenomenet förut och känner mycket väl igen mig. Hela det förhållandet var osunt och rätt mycket som var i obalans. Visst vi hade en bra vardag ihop. Men det fanns mycket som jag behöve anpassa mig efter och “uppoffra”. Men jag tänkte väl att det är inte alltid lätt att älska och att ibland måste man utmana sig själv. Tex hans barn, hans psyk exfru, hans djupa tro, hans vänner, hans familj som jag aldrig kände samhörighet med. Utöver det fanns det “inte ok beteende” hos mig som han ogillade SKARPT (hans ord!) där mer eller mindre var det ett krav från hans håll att jag skulle ändra för att han skulle kunna leva med mig. Jag försökte och försökte. Och tyckte att det är väl helt naturligt att man behöver förändra vissa saker hos sig själv om ens partner inte gillar det. Men nu i efterhand ser jag klarhet att det var juu så mycket som jag behövde förhålla mig till och ändra på för att bli så kallad älskad. Men hos honom fanns det konkret inte mycket jag ville ändra på. Det enda som växte inom mig var längtan efter ett gemensamt kärleksbarn. Men det fick jag inte. Han tackade och drog. Så ja, det var ett mer eller mindre ett destruktiv förhållande. Det var ett slags misshandel förhållande! Det var så i obalans… Och så kallar han det för äkta, djup kärlek. Det finns noll logik i det!!
När jag saknar honom så saknar jag nog vardagen ihop. Thats it! Jag inser mer och mer hur fel han var för mig och det är verkligen så jag har det som du nämner. Jag hoppas att ändå den här saknaden går över mer och mer till ilska och hat (på allvaar!) Vill inte sakna. Vill endas känna ilska och hat även om det låter hemskt så kan jag inte låta bli att känna så.
Ps. Älskar att skriv av mig här. Allt blir så konkret när jag får ner det i text.
Haft en frutansvärd natt. Kunde inte sova. Låg och vred på mig fram till 03. Vaknade 07. Somnade först strax innan midnatt men vaknade upp av en panik. Tror jag drömde om R. För när jag vaknade hade jag panik och hjärtklappningar och började gråta, då slog mig för en sek att “åh shit, det är på allvar slut…” "aldrig mer VI "… Ja, då var det kört med somnen. Slockande till slut som sagt runt 03. Sjuuukt. Jag mådde ju toppenbra igår kväll. Suck, tror att jag fortfarand är i reaktionsfas och inte i bearbetningsfas som jag trodde jag befann mig i. Det finns mycket känslor som ångest, rastlöset, sorg, förtvivlan, ilska, ökad irrabilitet och sömnproblem. Kan ni förstå att jag har mått så i nästa ett år nu? Galet! Hur mycket kan en människa orka egenltigen? Känner mig så utmattat, utbränd. Vill komma vidare i min sorgprocess snart… Vill kunna lägga tankar på annat än mitt ex som finns där 24/7. Blir ju helt slut av det.
Vaknade glad för 3 timmar sen men nu är jag nedstämd och saknar R. Nu är jag svag igen…
Tankar som snurrar. Mycket flashback. Ofrivilliga tankar och gamla minnen som poppar upp. Svårt att trycka bort.
Saknad är han. ÄLSKAR DIG! Men det finns inte VI längre. Måste sluta försköna honom. Fan också
Försökter upprepa i huvudet
…. VIll han ha mig så vet han var jag finns. Jag kommer INTE låta mig vara svag genom att springa tillbaka till någon som inte vill ha mig. Om jag gör detta kommer jag att skada mig själv på djupet, och detta innefattar även min självkänsla eftersom det ger R en stor makt över mig då, vilket gör att han har nyckeln till att förstöra min lycka i en handvändning. "
Upprepas, upprepas i huvudet. Får inte höra av mig ,får inte, får inte…
Nej. Slutade gå till henne föra året då vi inte kom vidare…
Jag mår dåligt och vet inte längre vad jag vill. Hatar att jag känner mig så beroende av R. Hatar att jag inte kan finna ro i hans beslut. Hatar att jag inte är mig själv längre. Hatar att jag inte går ut längre och isolerat mig själv. Rädd att stöta på honom etc…
Det är dessa känslor som du behöver hjälp att ta itu med. Inte med “R” och helst inte genom att fruktlöst tugga om samma saker fram och tbx i din ensamhet heller. Utan med en terapeut. Bästa investeringen och ffa. tusen ggr fortare att komma framåt, än att stå och stampa och traggla i sin ensamhet. Bara ett tips…
Bara min egen, men hon tar inte emot fler klienter. Men hör dig för, talar du lite om detta med människor så ska du se att det inte är så ovanligt som man kan tro att människor har egna erfarenheter. Om inte annat så kanske du åtminstone får höra vilka du ska undvika
Men det du behöver fundera på är vilken typ av terapeut du är i behov av. Av det lilla jag hört dig berätta så skulle jag direkt föreslå en psykodynamisk samtalsterapeut, men det är bara min känsla… en bra psykodynamisk terapeut är emellertid inte det lättaste att hitta inom den offentligfinansierade vården, där är det i princip alltid KBT med sina checklistor/träningsprogram för att det är mkt lättare att i den terapiformen maxa antalet gånger till det oftast lilla antal som respektive lansting har beviljat (inte sällan max 10 gånger). Det är inget för mig personligen, men för andra passar det ju utmärkt.
Aha okej. Jag får läsa om psykodynamisk samtalsterapeut då jag behöver få vektyg för att komma vidare då jag har totalt fastnat i min sorg och har en låsning.
Synd att man inte känner någon som känner bra samtalsterapeuter. Det är inte lätt att hitta bra direkt. Kräver oftas mkt tid och ork till det. Känner knappt för att leta pga all nedstämdhet. Men som sagt behöver oavsett hjälp. Tar nog tag i det efter min semeter som är om två veckor. Ska bli riktigt skönt med miljöombyte då jag bor mer eller mindre 5 min ifrån R. Så mkt minnen och rädd att stöta på honom.
Pratade med en klok vännina som fick mig att se klarhet… även om jag vet, är det alltid skönt att få höra det från andra.
" Jag vet känslan av att ha gett för mycket. Det är den som inte släpper så lätt. Men vet du, det var du som ville ge allt. Och du gjorde det för att R jagade dig så mycket. När han väl fångat dig och du började göra allt för att behålla förhållandet backade han. Han blev rädd för att han klarade inte av hela dig och alla dina drömmar. Du har så mkt att ge som är bra men tyvärr kan man inte tvinga på människor sin kärlek o drömmar "
Jag vet, jag vet… Så är det!
Ska se till att fånga dagen. Det är ju söndag och snart ny vecka. Det ska bli en bra vecka. Lovar. Slut på ältandet.
Ältade mindre än vanligt igår. Dock gick mest runt igår o kände inre stress och jag märkte att jag har börjat bita mig i insidan av kinderna. Gör det ofta omedvetet. Ofta kommer det när jag är orolig eller stressad…Nu har jag tuggat så mkt att jag har börjat blöda av all tuggandet… gaaash vilket problem asså
Måndag idag. Skönt med jobbvecka. Tänker på honom nonstop men skönt att få ändra fokus på annat i allafall då och då.
För mig var det värst de första 4 - 5 veckorna! Fy tusan vad jobbigt det var! Min X var oberörd! Uppe i sitt nya liv med och redan klar med separationen. Medan jag var helt knäckt och knappt höll ihop så åkte hon på SPA helger och reste till Rom.
Efter 5 veckor så accepterade jag äntligen läget! Hur det än är så är det liksom bara att gilla läget och med det började livet komma tillbaka igen! Det har gått fortare än jag någonsin hoppats på. Idag, bara 4 veckor senare skulle jag aldrig kunna tänka mig att ta henne tillbaka igen. Jag är glad att hon är borta ur mitt liv!
Jag sörjer inte henne. Jag sörjer att jag har förlorat den sk “kärnfamiljen” men återigen. Det är bara att gilla läget och försöka göra det bästa av det! Det släpper för dig också så fort du accepterar! Jag lovar!
Det blir bättre!
Oh wow! 4-5 veckor låter ju ändå hyfsat ok tycker jag. Rädslan hos mig är att inte komma fram i processen trots noll kontakt. Är ju som sagt inne på 15e dagen utan kontakt och jag gör väl framsteg, tror jag, dock i små, små steg.
Tycker det alldeles mest jobbigaste just nu är att vi bor typ 5 min ifrån varanda. Dessutom har vi mer eller mindre samma vardagsrutiner och är sååå såå rädd att stöta på honom.
Det där med att " gilla läget ", ååhh vad jag vill vill komma dit. Såå kul att du är där!
Jag inbillar mig själv nog att jag är där men nej då, en bit kvar om inte en lååååång väg kvar.
Och mycket funderingar kring om jag hr gjort fel som släppte och gav upp. Mycket tankar om jag verkligen ska skippa det där med barn och gå tillbaka då jag älskar ju denna man. Gud vad jag är splittrad. Vill inte känna så. Vill inte ha någon annan än R.
