Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

"Älskar dig djup". Men lämnad. Får inte ihop logiken

Håller på att gå under.

Var ska jag börja. Ska verkligen hålla mig kort.

Träffade en underbar kille för ca 3 år sen. Vi kan kalla honom för R.
R hade två barn sen tidigare relation. Innan jag träffade R hade jag alltid sagt att jag aldrig vill träffa någon med barn. Och i min fantasi var min “drömprins” utan barn. Men så kom R och jag insåg at jag aldrig kan planera eller bestämma vem jag blir förälskad i. Dock kan jag nämna att under hela vårt förhållande var det väldigt tufft att vara kring hans barn och känslan för de kom aldrig, men att R betydde mer än allt som fanns i min fantasi var ett val jag gjorde till slut och valde honom och försöka jobba med mig själv och hitta rätt förhållningsätt för hans barn. För R var mannen i mitt liv.

Tiden gick och efter 1 år tillsammans så slänger han ur sig “jag älskar dig djup och har aldrig älskat någon så mycket som dig. Men jag vill inte ha fler barn”. Hela min värld rasade. Förstodd inget då R var tydligt i början av vårt förhållade att han ville ha fler barn, vilket jag såg som en bra sak. Förhållandet tar slut.

Sen utbrottet har jag haft så svårt att gå vidare och är än idag väldigt sårad, förrvirad och väldigt väldigt besviken på honom. Dagligen går jag runt och tänker tankar som hur han kunde påstå sig älska mig djupt men lämna för en sån vacker sak, som barn…Jag får inte ihop logiken. Då jag tycker att djup kärlek ibland handlar det om val och inte en känsla. Eller har jag fel? Jag skulle acceptera det mer om han hade sagt, "Jag tycker om dig men ser inte en framtid pga barn "… Men att kalla det för kärlek dessutom djup kärlek som han aldrig har känt förr, det är krossande.

Mina känslor för R är fortfarande efter ett år starka och ser inte någon annan än han. Men samtidigt känner jag ilska och näst in till hat.Jag vet inte hur jag ska ta mig ur allt det här då han har sagt tydligt att det finns inget annat val för honom. Men har så delade känslor för honom. Hjälp mig snälla ni kloka läsare.

För mig är det logiskt. Han älskar dig djupt, det har inget med barn att göra. När man skaffar barn tar man på sig ansvar och också oro för en livstid. Det ska man helst ha funderat på innan man skaffar barn. Det är inte så att man ger sin älskade ett barn som en present som bevis för ens kärlek. Om kärleken någon gång tar slut, så är det det bästa för barnet om föräldrarna förstått innebörden av det här med att vara förälder hela livet.

Själv står jag nu i stort sett ensam med ansvar och oro för mina numer myndiga barn, men då ett lider av psykisk ohälsa och har en funktionsnedsättning är det oerhört tungt. När vi skaffade barn nummer två ville hans pappa egentligen inte det, men gav med sig efter lite tjat från mig. Nu står jag här ensam med vetskapen att barn nummer två gjordes då pappan var otrogen första gången och att jag inte var klok nog att se signalerna och fundera på vad ett till barn egentligen innebar för vårt föräldraskap och parförhållande. Jag körde bara mitt eget race och tänkte att det löser sig när väl barnet kommit. Jag kan idag förlåta mig för det, för jag förstod väldigt lite om relationer och att lyssna på även det som inte sades. Idag har jag lärt mig en bitter läxa, men det är alldeles för sent.

Jag skulle rekommendera er att som par gå och prata. Hans vilja att inte skaffa barn får dig att tvivla på hans kärlek och vad står egentligen din barnlängtan för? Du har haft svårt att ta till dig dina bonusbarn, vad beror det på? Kan han dragit förhastade slutsatser av det eller är det så att han faktiskt inte klarar att bli pappa till ett barn till?

Ser nu att jag missat att ert förhållande tagit slut. Kanske finns det ändå en chans att hitta tillbaka?

1 gillning

Tack för svar.

Det här med R är en lång historia och det finns mycket annat som enligt mig ligger i grunden för hans beslut att inte vilja ha fler barn.

Jag kan väl säga såhär, han har haft en tufft skilsmässa där han känt ett stort svek från ex och dessutom knappt får träffar sina barn (varannan helg endas). Under vår tid tillsammans såg jag dagligen hur mycket han led av det. Jag vet att det bottnar egentligen i rädsla för att bli lämnad igen, dessutom med barn igen. Men när jag påstår detta att jag tror att det bottnar i rädslor då kallar han det för “dem känslorna för fler barn kommer aldrig”… Men vadå känslor?? Handlar inte kärlek om val ibland och inte känslor? Jag tycker bara att han är ett ego men vet inte som sagt hur jag ska ta mig ur allt detta. Då han tar gärna emot all typ av kontakt han får från mig och ger jag ett finger så tar han gärna hela handen. Han har också efter utbrottet sagt att han kommer nog aldrig kunna gå vidare och kommer aldrig radera mina bilder då han älskar mig djupt. Får bara inte ihop logiken.

Jag är väldigt bra på att “terapeuta mig själv” och förstodd att känslorna som jag kände för hans barn handlade om min uppväxt med min bonusmamma, vilket var svårt och jag såg hur tufft hon hade det med mig. Jag ville inte ha det så i framtiden. Jag lovade mig själv som liten att aldrig gå in i ett förhållande med någon som har barn. Men så kom ju R i mitt liv och han såg hur tufft det var för mig att ta in hans barn men han “tjatade” och ville att vi skulle jobba oss framåt tillsammans. Ge oss en chans. Jag gjorde det. Jag gjorde ett aktiv val.

Vi har gått till en psykolog, där psykologen bekräftade att det bottnar sig i rädslor och ett tag kunde jag se ljuset då mitt ex började själv förstå att det är nog rädslor och inte ett beslut. Vi slutar att gå hos psykologen ett tag och då kom det där som jag inte ville höra “Det må vara rädslor men jag klarar inte av att bli pappa igen och känslan kommer inte”…

Jag vill hitta tillbaka men tror tyvärr att han har gjort sitt val. Samtidigt går det max 4-5 dagar så hör han av sig till mig om oviktiga saker. sist han smsade då skrev jag att jag tolkar hans sms fel och tror att han vill ha tillbaka mig. Han responderar att han vill vara med mig men känslan för barn kommer inte. Jag svarar då att han måste förstå att jag är ledsen och behöver få en paus ifrån honom helt då han faktiskt bär det största ansvaret här eftersom det är hans beslut att lämna. Han lovar att inte höra av sig mer. Thats it! inte hört något på flera dagar. Jag mår fruktansvärt dåligt och känner att det är emot allt vad jag egentligen vill.

Det är inte så att jag älskar barn och har aldrig direkt varit barnkär. Men jag vill ha barn med honom och inte barn med vem som helst. Jag kände dessutom aldrig mig hel med honom och hans barn. Kände mig rätt så utanför. Ville också ha en liten familj tillsammans.

@Solros Kanske låter jag hård nu, men det är inte min mening. Vill mer väcka tankar hos dig som kan ta dig/er vidare.

Jag tror att du bör sluta “terapeuta dig själv” och sluta tolka R. Jag tror det skulle vara bra för dig att gå själv till en terapeut och reda i varför du så gärna vill ha barn med R, men inte barn för att de är barn. Barn är varken till för att fylla ens egna behov eller för att bekräfta kärlek från en partner. Om jag får våga mig på en gissning så tror jag inte att det du pratar om handlar om en biologisk längtan efter barn (vilket vore väldigt naturligt), utan mer ett psykologiskt behov hos dig.Tror att om du på djupet förstår och kan bearbeta vad din längtan efter en egen liten familj står för så kommer kanske också R och du förstår varandra bättre och också kanske kan ta till dig hans barn och inte känna dig utanför.

1 gillning

Tack för input. Jag behöver all typ av input så tycker inte alls du är hård.

Har ju hamnat i en ond spiral där jag själv har svårt att ta mig ur. Min kärlek till denna man ENORMT och stundsvis tvekar om jag verkligen vill ha fler barn när nästan till 99% stämmer in allt mellan oss men 1% som inte stämmer in överväger, vilket också blir bidragande fakta till ett slut. Känns så fel bara. Men jag skulle ändå inte kunna gå tillbaka till R då jag tycker det förhållandet skulle då bli i obalans. Kärlek handlar trots allt enligt mig, om att "ge och ta ", vilket jag tycks inte finna hos R när han valde bort oss pga barn.

JO, jag träffade en terapeut. Då jag gjorde ett val att stanna trots känslorna för hans barn aldrig kom. Gick till en terapuet själv, både under tiden med R och även efter uppbrottet i syfte att ta reda på varför jag bar på så mycket negativa tankar om hans barn. Terapeuten bekräftar det jag själv såg, att det är min barndom som är grunden till varför jag känner så och jobbade aktiv med mig själv för att komma över de negativa känslorna genom att ta plats och närma mig hans barn med stöd av terapeuten. Men varför jag känner ett sånt svek från Rs sida är ju just pga av det, att jag tog tag i mina rädslor och gjorde ett aktivt val där jag visste att det skulle krävas en öppenhet och sårbarhet. Där jag var medveten om att det krävdes arbete att gå bortom rädsla då jag aldrig tidigare haft det såhär upp/ner med någon…
Men att han väljer den enkla vägen och lämnar sedan påstå sig att det är att älska. Det får jag inte ihop. Förstår du hur jag menar? Han har inte ansträngs sig alls tycker jag. Han tog den enkla vägen helt enkel. Men men, jag kanske har svårt att se klarhet just nu för jag bär på sorg och förtvivel och hoppas på att kunna nån dag se ändå klarhet i detta. Tid nog…

Jo det handlar mycket väl om en biologisk läntan. Min längtan efter barn förstärktes särskild när jag såg hur fin han var mot sina barn.

Hej igen, @Solros. Jag funderar på hur du tänker kring om R “blir mindre egoistisk” och “ger dig” det gemensamma barn du önskar trots det han känner, och sedan säger att “känslorna för ert gemensamma barn inte kommer”, precis som du känt inför hans barn. För det är lite där jag hamnar när jag ser det du skriver. Att R har barn och vet vad han i så fall ger sig in på och är rädd för att inte kunna knyta an och ge barnet kärlek, kanske pga de sår han tidigare fått enligt det du beskriver. För det kan mycket väl bli så, att han inte kan ta till sig ert gemensamma barn och samma bekymmer uppstår för honom och ert gemensamma barn som du känt kring dig och hans barn…

Jag tror att den som redan har flera barn kan känna att, nej, jag orkar inte med fler barn. Det är tråkigt men samtidigt ärligt och uppriktigt att släppa den andra fri då man inte kan ge det den andra personen behöver. Att själv ha barn och samtidigt neka de andra som saknar egna barn möjligheten att få bli förälder men ändå fortsätta hålla relationen (och hoppet) vid liv är illa. I synnerhet som åren så fort passerar och kvinnan till slut försuttit sin chans alltmedan hoppet om ändrad inställning hos partnern hållits vid liv… för att kanske sedan ångra sig djupt och bli bitter på hur livet utvecklat sig.

Att på alla sätt och vis försöka argumentera, övertyga, övertala och tom. tjata fram en ändrad ståndpunkt hos den som verkligen inte vill bli förälder igen tror jag inte på. Inte om man inte är beredd att få leva ensam med barnet så småningom. Det finns exempel på trådar här på forumet som beskriver hur illa det kan gå när en part till slut lyckas manipulera och skuldbelägga den som inte vill till att ge med sig. Sådant slutar sällan bra på något enda sätt, för någon.

Så har du inga egna barn och verkligen vill få så försök se det som att denne man gjorde dig en stor tjänst som släppte dig, hur smärtsamt det än är för er båda.

1 gillning

@Noomi Jag skulle aldrig tjata eller lura R till ett barn. Jag har aldrig tjatat om ett gemensamt barn, däremot försökt få honom att se möjlgheterna och inte hinder.

Du skriver “inte orkar med flera barn-…:” Men handlar då inte djup kärlek ibland om att ta risker trots inte orken finns? Jag " orkar" heller inte med hans barn men valde att se möjliheterna istället för hinder.

Jag vet inte, kanske är jag helt naiv och jag tror på allvar att kärlek kan övervinna allt…
Kommer nog aldrig tyvärr acceptera hans sätt att se kärleken på dock försöker hitta acceptans i att det är som det är, och sluta försöka finna svar men oj det är så svårt att inte falla i känslor som ilska och svek. Framför allt när R hör av sig till mig om skit saker. Hoppas verkligen att jag en dag kan se utbrottet som en stor tjänst och inte ett svek.

1 gillning

Jag skulle självklart bli mycket glad :grinning:

Vi har pratat om just det där om jag skulle råka bli gravid hur skulle han göra då. Han respons var då "jag skulle självklart bli glad och vet att ett barn ångrar man sig aldrig… " :roll_eyes:

Det låter som en märklig reaktion, när han samtidigt lämnar dig för att han inte vill ha barn med dig. Tror du han befarar att du skulle “råka bli gravid” och att det kan vara en anledning till att han brutit upp trots att han säger sig älska dig?

Ja, om du tror allt löser sig bara han går med på en graviditet så förstår jag att du upplever allt som ett svek och har svårt att se logiken. Jag ser det nog det mer som en risk för barnet och en varningssignal när en blivande pappa säger att han inte får känslor för ett kommande barn. Anknytningen är a och o för att barnet ska ha kvar sin pappa hela livet.

2 gillningar

Det låter ju inte så där alldeles optimalt att skaffa barn tillsammans på de premisser som du beskriver om jag ska vara ärlig. Han vill inte ha ett gemensamt barn med dig och du känner egentligen att du inte heller orkar med hans redan existerande barn… så risken är väl ganska överhängande att ytterligare påfrestningar inte alls kittar samman, utan snarare slår in kilen än djupare.

@Noomi
Tycker också att det en märklig reaktion och samtidigt väljer att lämna.
Nej jag tror inte att han var rädd för att jag skulle bli gravid. Han lämnade för att känslan för barn aldrig kom men älskade mig smärtsamt mycket (hans ord).

Det är också väldigt jobbigt eftersom han bor ca 5 minuter i från mig. Det hela gör ju det såååå svårt att gå vidare. Jag har stängt in mig och gör för tillfället inget annat än jobb, träning och hem…på reprise. Är rädd att stöta på honom ute. Har isolerat mig helt.

Vi separerade och skilde oss tack vare att helt plötsligt kom på att han inte ville ha barn. Skitsnack, han är livrädd bara ju närmre allvaret vi kom insåg jag att jag inte längre har ngt att hämta. Kände mig grundlurad och slösande bara tid på ngn som aldrig kommer våga ta steget om de inte är i ngt psykotisk förelskelsefas. Synd att han gick så långt som äktenskap och sabba många år av mitt liv i onödan kan jag tycka. Han släppte aldrig riktigt och tog aldrig steget till skilsmässa men drev mig till stupet så till slut gav jag upp. Man kan inte fightas med deras rädslor, det är för omfattande och betungande och inte heller vår uppgift. Slösa inte tid. Du kan inte ändra han, han måste komma dit själv om han ngnsin gör det.

Precis så tror jag det är för mitt ex också. En fråga, hade han barn sen tidigare ?

Jag har bestämt mig att gå vidare.

1 gillning

Nej det hade han inte, men kunde inte ta steget. Han hade en mkt svår barndom själv därav valet.

Vad trist att det slutade så :frowning:

Hans rädsla ( samm för mitt ex) styrde hans val helt enkelt! Synd att de själva inte kunde utmana rädslan och bestämma sig för stt våga-trots allt. Att väga för kärlekens skull!

Nä, känner som sagt mkt ilska och besvikelse! Fyyy :frowning: :sob:

Har du hoppet kvar eller är det helt slut mellan er?

Vill bara skriva av mig… Det hjälper mig i sorgprocessen…

Det var precis en vecka sen jag bad R snällt att sluta höra av sig till mig. Skrev att jag vill ha noll kontakt. Har givitvis inte hört av sig heller…Det smärtar att inte få höra något i från honom :frowning:

Grät mig till sömns i natt. Det gör så ont, ont, ont. Mer ont att han bara bor 5 minuter ifrån mig men samtidigt känns sååå lååångt ifrån mig… Det är ingen fara med mig. Jag vet att det blir bättre för varje dag.

Jag läste ett inlägg igår om att våga släppa taget om det som är fel. Det fanns tänkevärda stycken. Hon som skrev texten hade rätt. Där hon berättar när man träffar en person är det bra om man ställer sig själv frågan “gillar jag detta?” Inte analysera varför personen gör si eller däremot vara helt ärlig och fråga dig själv " är det här vad jag längtar efter och mår bra av?" … Då tänker jag på x. Varje gång jag är på väg att träffa honom behöver jag ställa mig själv frågan om det är vad jag längtar efter och mår bra av. För svaret blir ju NEJ. För om så inte är fallet behöver jag sluta träffa honom. Jag måste sluta nöja mig. Sluta tvivla på min längtan. Sluta ge upp hoppet om vad som är möjligt. Sluta låta rädslan styra min val. Min bild av vad som är möjligt måste korrigeras. Jag får inte välja mellan att nöja mig och att vara ensam för alltid. Det är inte så. Det finns mer oavsett om jag vet om det eller inte. Jag råkar bara basera min bild av vad som är möjligt på mina tidigare erfaranheter. jo, ja det är mänsligt men jag måste förstå att mer exiserar i världen än det som jag personligen råar a varit med om hittils.

Nej Gud nej, hoppet e släckt. Känner mig grundlurad och vill inte leva med en man som så enkwlt kan vända sig om stänga dörren och gå vidare. Som varken värderar eller förstår innebörden av äktenskap. Jag har insett att d är för dtora psykiska hinder o barriärer som han tillät förstöra de fina vi hade. Han var varken redo eller mogen för ett äktenskap så det är brutet och förstört, dva om rädslor e starkare än kärleken är inte kärleken tillräckligt stark. Jag gav allt för oss, i sin värld gav han allt för oss och skyllde på en massa småsaker, i min värld gjorde han inte ett skit för att vi skulle bli utan motarbetade min kärlek. Så nej, jag vill aldrig mer ha med honom o göra trots min kärlek till han, min respekt har försvunnit och han har förstört allt och han förmår inte bygga upp d så nej. Vi är över för alltid.