Ja, visst är det onödigt! Och korkat!
Det är så lätt att se vad som är fel med det man har, men mycket svårare att fokusera på det som är bra. Särskilt när livet i sig är stressigt.
Jag känner ibland att vår kultur uppmuntrar oss att hela tiden snegla ut och leta eller tråna efter något bättre, i så hög grad att vi ibland misslyckas med att inse att vi faktiskt har det bra där vi är. Och det är sorgligt.
Jag tror inte loppet är kört för er, även om hon hetsade iväg och skaffade en ny lägenhet. Men jag tror att det är lätt att det blir en tävling i att såra varandra mest, och den tävlingen är dumt att delta i. I alla fall om man hoppas på att hitta tillbaka. Det är därför det är viktigt att försöka vara vettig. Och tydlig. Och det är nog också bra att vänja sig vid tanken på att bli ensam. Hoppas på det bästa men förbered dig på det värsta.
Jag kommer tyvärr inte ihåg namnet, men det finns en historia här på forumet, en medlem vars man lämnade pga psykiskt dåligt mående. Det är vad jag tänker här.
Jag tror att mycket handlar om att min fru som tidigare haft ett aktivt och rikt liv med vänner, träning, jobb och aktiviteter blivit isolerad i mammarollen och tappat de andra delarna.
Missförstå mig inte hon är den absolut bästa och finaste mamman till mina barn, men hon har förlorat mycket av de andra bitarna.
Jag har såklart också formats om av pappa rollen men har kunnat komma iväg 40 timmar i veckan och arbeta och träffa vuxna människor (jag trivs mycket bra med mitt jobb).
Det är såklart förklarligt att detta ställts på sin spets efter flera veckors gemensam semester där vi levt på varandra med barnen hängande på oss.
Håller med de andra och dig om att det är svårt att veta vad som är på gång. Låter helt sannolikt att det kan vara fråga om identitetskris från hennes sida och kanske en fantasi om att återgå till ”lättare tider” som singel.
Det kan ju ändra väldigt snabbt och fort då det blir mer konkret att bo själv och vara utan barnen. Kanske är hon snabbt tillbaka? Men också sant att du förstås inte kan bli och vänta hur länge som helst om det inte går så.
Kan ju vara bra att hålla i minnet att det inte behöver handla så mycket om dig. Och vore hon på riktigt klar med dig skulle hon inte ha behov av att du väntar. Själv har jag snarast uppmuntrat mitt ex att hitta någon annan i många år (inte heller så roligt för honom förstås).
Det är ingen rolig sits du har hamnat i. En hel del kan jag känna igen mig i. Känslan av att vara bortkastad, att man inte ens var värd ett ärligt försök. Det suger.
Är det möjligt att din frus tidigare hot om skilsmässa har varit hennes sätt att be dig om hjälp att hitta tillbaka till sig själv? Jag erinrar mig det inte så ädla tillvägagångssättet hos mig själv i mitt förra äktenskap. Jag tappade också bort min identitet bland småbarnsår och utbrändhet, och jag får nog medge att jag till viss del tog ut det över min man. Tankarna på separation blev en sorts nödrop, en desperat utväg.
Men innerst inne ville jag ju bara att han skulle hålla mig nära, trösta mig, se mig och försäkra att han skulle se till att allt blev bra igen. Jag ville nog att han skulle bortse från mina ord och istället fokusera på den panik jag försökte uttrycka. Därför kände jag - som din fru - dubbla budskap från hjärta och hjärna.
Att hon faktiskt gjorde slag i saken och försvann så fort kan vara en ren prestigegrej. När du i affekt gick med på att separera, blev hon kanske tvungen att genomföra det. För att stå vid sitt ord, liksom. Det behöver inte ens vara prestige gentemot dig, utan det kan lika gärna handla om att hon måste bevisa för sig själv att hon vet vad hon vill och står för det hon säger.
Men mellan raderna låter det inte alls som att hon vet det. Jag får mer känslan av frustration över tillvaron än ett verkligt behov av att bryta upp från dig.
Det betyder förstås inte att du ska ta skit eller låta henne avgöra om du får gå vidare. Bara att det egentligen kanske inte handlar om att du är bortkastad, utan om att hon ropar på hjälp.
Jag håller med @Trassel. Jag handlade precis som din fru. Jag har helt tappat bort mig själv och det jag hade. Nu sitter jag här och ångrar mig för att jag flyttade och gjorde slag i mina hot om seperation. Men det är kanske precis det ni behöver för att bygga er själva så att ni kan komma tillbaka starka. Småbarnsåren är tuffa och jag gick helt in i mammarollen, nästa så att pappa inte fick en chans. Att vara kall är nog bara hennes stolthet. Ni kanske skulle gå ut tillsamman och bars uppskatta varandra. Jag tycker inte du ska släppa taget och ge upp, men heller inte ta skit. Ja vad vill jag ha sagt med detta. Jag känner igen mig i din fru och det ända jag vill är att mitt ex ska hålla om mig och säga att nu helar vi oss själva tillsammans.
Tack för svaret. Ja frågan är vad som händer, och om hon känner sig låst nu när hennes föräldrar skaffat henne en ny lägenhet som hon (måste) flytta till.
Ja som sagt just nu är ju min vision såklart att jag vill lösa allt och leva med kvinnan jag älskar, men jag vet att jag är värd bättre än att hamna bortglömd i en låda.
@Bortkastad,
Du vet, människor agerar sällan rimligt under känslomässig press. Jag har hört om betydligt konstigare tilltag! Själv gick jag inte så långt som din fru, men jag drömde när det var som värst om att få ha en egen tillflyktsort, en övernattningslägenhet eller vad som helst, bara för att få komma undan. Fast det handlade inte om att jag ville bli av med min man. Tvärtom önskade jag mig förtvivlat mer närhet med honom. Det var omständigheterna jag ville fly ifrån, tror jag. De omständigheter som slog in kilar mellan oss i äktenskapet.
Du försöker tolka henne logiskt, från ett förnuftigt perspektiv. Men det finns kanske ingen logisk förklaring alls, utan bara känslor och instinkter? Då är vi nere på fight or flight, och detta låter som den ultimata flykten för hennes del. Poff, rakt ut genom dörren till en annan bostad på nolltid!
Jämför med någon som har lite skulder, och vägrar öppna posten med nya räkningar. Personen vet förstås att det logiska och rimliga vore att ta tag i problemet, ringa runt, få lite uppskov och fixa avbetalningsplaner, så kommer problemet snart att vara fixat. Den rationella lösningen är enkel.
Men likt förbaskat är det många som bara flyr. Slänger räkningarna. Förtränger alltihop och gör det därmed hundra gånger värre. Det är totalt ologiskt rent förnuftsmässigt, men om man kan se det som ett primitivt flyktbeteende från en ohanterlig situation är det faktiskt ganska förståeligt.
Om du ska kunna lösa situationen, tror jag att du måste börja med att försöka förstå vad hon flyr ifrån. Om du enbart ser hennes agerande som orimligt och destruktivt kommer du inte nå fram till henne.
Men det är ju jättesvårt eftersom de flesta inte känner sig själva så bra att de kan ange en prydlig formulering över sina rädslor och otillfredsställda behov. Det ligger vanligtvis närmare till hands att fly eller anklaga partnern eller kanske säga att man måste hitta sig själv.
Kanske hon känner skuldkänslor mot sin föräldrar som hjälpt henne (så hade jag känt) men i slutändan så skiter hon i det om hon ändrar sig. Det hade jag gjort😊 Däremot är närhet och bekräftelse viktigt och om man tappar närheten så är risken stor att bekräftelse kommer från ett annat håll. Detta är också en egen reflektion som jag har gentemot mitt ex som jag lämnade som jag nu är rädd ska glömma bort mig eftersom vi inte rör vid varandra. Varken kroppsligt eller mentalt. Så kommer det någon annan som bekräftar honom så är det kört. Om nu inte all kärlek är slut förstås. Då spelar det ingen roll hur mycket en av er älskar. Det är iallafall det som rör sig i mitt huvud.
Om ni inte rör varandra varken kroppsligt eller mentalt, vad har ni kvar? Som du skriver räcker det inte med att en vill/älskar den andre. Är det inte ömsesidigt finns det inget att bygga på.
Jag tror inte för en sekund att din fru är kär i någon annan, eller ens att det är vad hon önskar. Jag tror hon är helt dränerad efter dessa fyra år med fullt fokus på barn. Antingen i magen, eller vid bröstet eller runt fötterna.
Mitt råd (som förmodligen kan komma att avfärdas som ogenomförbart e.dyl men det räknar jag med) är att du omgående planerar in/kräver egen föräldraledighet med det minsta barnet och därmed tvingar ut henne asap i yrkesarbete. Oavsett om hon vantrivs på sitt jobb, eller inte.
Jag har full förståelse både för hennes frustration och desperation, men man kan inte äta kakan och ha den kvar. Hon kommer snabbt att inse att det kostar och att ett delat/jämställt föräldraskap innebär att hon måste släppa taget om barnen till dig, du måste plocka upp handsken och ta det fulla ansvaret och hon måste låta dig få göra det. Dessutom kommer din relation till dina barn att vinna stort.
Så mitt råd är alltså inte att du ska börja dejta och ha dig, utan att du ska vara helt föräldraledig med dina barn och låta din fru få stå för försörjningen. Räknar hon med att klara sig ekonomiskt i eget boende på föräldrapenning så gör säkert du det med. Men har du föräldrapenningen så kommer hon att vara tvungen att börja jobba om inte föräldrarna ska försörja henne medan hon sitter utan varken lön eller föräldrapenning i lägenheten. Många gånger är det snällaste man kan göra för någon annan att låta dem få ta de fulla konsekvenserna av sina egna ageranden
Jag har försökt (stärkt av era fina kommentarer) att prata med min fru om situationen (igen) och hon börjar bli riktigt irriterad på att jag fortsätter kämpa, och menar bara på att allt är mitt fel, jag borde ha varit mer hjälpsam med barnen (men samtidigt påpekar hon att jag är världens bästa pappa, när det passar mig).
Kanske har jag inte tagit tillräckligt stort ansvar alltid? Kanske borde jag efter jobbet skickat ut min fru att exempelvis träna och själv tagit barnen ensam? Kanske borde jag ha tagit hand om barnen helt själv på helger och semestern trots att vi är två föräldrar?
Jag som själv försörjt oss kanske helt enkelt inte har rätt till att själv vara trött, trots att jag själv tycker att jag gör det bäst jag kan utifrån de förutsättningar jag har.
Min fru säger nu att det enda som går att rädda är vår relation, flytta kommer hon att göra oavsett vad. (Antagligen på grund av skuldkänslor mot sina föräldrar, men det kommer hon aldrig att erkänna)
Hade velat skriva mer nu men nu vaknade min äldsta. Dags att rädda läget.
Jag skulle vilja påstå att hoppet, drömmen och alla bra minnen är det som håller en kvar. Oavsett beröring och kommunikation. Men i allt detta så när man bor tillsammans så finns alltid en chans till att prata och beröra. Men när man flyttat isär så finns inte den tillgängligheten längre. Det är då risken finns att man glömmer, när man inte längre blir påmind. Men som du beskrev så fanns det ändå känslor kvar för dig. Låt inte hon glömma hur du känner.
Den enda känsla jag hade kvar var avsky, leda och vrede. Visst, man kan leva på minnen om det som en gång varit, man kan leva på drömmen om vad man önskar att det skulle vara eller också ser man verkligheten och frågar sig om det är så man vill ha det. Jo då, mitt ex hade velat att vi skulle försöka mera men jag var helt slut. Finns det inget gemensamt finns det inget att bygga på. Hur lång tid ska det ta? Ett år? Tre? Resten av livet utan att det kommer tillbaka? Kanske att den ena parten nöjer sig med att dela fysiskt utrymme med en annan och drömma om ett samliv som varit/ man önskar men om det inte räcker för den andra? Om man inte når varandra, inte kan kommunicera, vill för olika, inte är kompatibla, hur länge ska man ävlas? Hålla ihop av plikt, ohejdad vana, för kärnfamiljen? Och om man själv mår dåligt? Inte orkar? Gråter sig till sömns? Vänder ryggen mot den andra och hänger sig åt drömmar om andra och ens partner tycker att det är bra som det är? Vi har det väl bra. Vi kan väl fortsätta. Nej, har man inget plan där man rör/ berör varandra är det inte mycket till samliv. Då vittrar det sönder. Jag har förstått att vissa tycks nöja sig med att ha det så, relationen, hur dålig den än är, är allt. Att den tär på bägge, lockar fram dåliga sidor hos varandra, bryter ner och fördärvar må så vara, huvudsaken är att inte vara ensam.
