Allt har gått för fort

Allmänna diskussioner
1

Hej, jag hittade nyss hit till forumet och kände att det var vore skönt att få skriva av mig och att det möjligen kan ge mig mer insikt kring vad som händer.

Jag är en småbarnspappa till två döttrar (3år & en 10 månaders bebis).

Småbarnsåren har såklart varit tuffa för mig och min fru och vi har nu hamnat i en situation som jag inte vet om vi tar oss ur.

Min fru har de senaste åren varit sjukskriven (pga tuff graviditet), mammaledig, sjukskriven (igen pga tuff graviditet) och sedan mammaledig igen. Jag har jobbat och försörjt familjen. Detta innebär att vi levt på en inkomst i snart fyra år, och när vår yngsta börjar på förskola i januari så skulle vi äntligen få en efterlängtad boost rent ekonomiskt.

Vi har haft många dispyter sedan livet introducerade barnen, då min fru mer eller mindre tappat hela sin identitet utöver mammarollen (hon har inte velat jobba då hon vantrivts på sitt jobb) så har den enda hon kunnat projicera missnöjet med sin situation på varit, jo precis, mig.

Detta innebär att hon konstant haft synpunkter på mitt föräldraskap, på min delaktighet i hushållsarbete etc, och även när det inte funnits något att klaga på så har hon erkänt att hon ändå kommer på sig själv med att gå runt och leta efter fel att bli irriterad på.

Under flera av dessa tjafs har hon diskuterat separation, och dessa har tidigare slutat med att vi pratat och försökt hitta kompromisser för att lösa allt till det bättre.

Men nu i söndags så hamnade vi återigen i en diskussion, min fru förklarade att hennes hjärta säger att hon vill leva hela sitt liv med mig, men att hennes hjärna säger att vi borde separera och bo isär.

Jag sa i affekt att om hon så gärna vill separera så får vi väl göra det, sagt och gjort fyra dagar senare har hon nu redan köpt en ny bostadsrätt (med ekonomisk hjälp från sina föräldrar) och kommer nu att flytta i oktober.

Hela mitt liv har kastats omkull.

Hon vill nu leva ensam utan mig, men vill fortfarande vara ”bästa vänner” och vill verkligen inte att jag ska ”träffa andra” då hennes ”riktiga vilja och förhoppning” är att vi i framtiden ska ”hitta tillbaka till varandra”.

Jag har haft barnen själv en hel del sedan beslutet togs och känner mig som en gladare och roligare pappa när jag inte känner mig ”övervakad” av någon som letar efter fel jag eventuellt skulle kunna begå.

Vi båda är ledsna en del, men min fru är också iskall i nästa stund och pratar konstant om vilka ägodelar hon vill ha med sig till den nya bostaden samt hur hon ska fixa med det nya köket osv (herregud det har bara gått fem dagar).

Jag känner mig bortkastad, blåst, lurad och förvirrad. Hela mitt liv har kraschat på bara några dagar, och jag går runt och håller en fasad uppe inför barnen för att sedan växelvis bryta ihop när de väl somnat.

Vi har (på mitt initiativ) nu bokat en familjerådgivning för att få extern hjälp att prata om vad det är som faktiskt händer, och jag har även satt hårt mot hårt och pratat med en familjerättsadvokat kring hur man skiljer sig och hur man får till en snabb och smidig bodelning (medans vi fortfarande är vänner).

Hon har dock inte velat skriva på skilsmässoansökan ännu, utan bröt själv ihop när jag fyllde in blanketten.

Hon säger att hon älskar mig.
Hon säger att jag är hennes bästa vän.
Hon säger att hennes dröm fortfarande är en framtid med mig.
Hon säger att hon behöver leva själv och utifrån att vara singel (men jag får absolut inte gå vidare eller träffa någon).
Hon vill att vi exklusivt ska hålla det fysiska samlivet mellan oss, men när jag gjorde ett närmande häromkvällen så frös hon till is och menade att ”det känns fel, vi ska ju inte vara tillsammans.
Hon säger också att hon inte vill ge mig några förhoppningar.

Jag känner inte att hon gett problemlösning en ärlig chans.
Jag känner inte att hon kan stå för vad hon egentligen vill.
Jag känner mig förvirrad över alla dubbla budskap.

Och framförallt är jag så innerligt jävla ledsen och trasig.

Är det någon som kan förklara för mig vad som händer?

2

Det låter verkligen jobbigt! Jag är ledsen för din skull. Någon förklaring har jag inte tyvärr. Men jag tänker så här: Vad händer om du provar att sätta en gräns för henne och fokusera på dig själv och barnen? Hon har tagit ett drastiskt steg med bostaden. Vad händer om du lugnt säger att du nu betraktar er som på väg att vara separerade, och att du gärna har en bra relation till henne som era barns mamma, men inget mer? Satsa sedan fullt ut på att skapa en lugn och mysig tillvaro för dig själv och barnen. Släpp henne. Med en 10-månadersbebis blir det svårt för er båda att dejta. Men du kan säga till henne att du inte ser någon logik i att du ska finnas kvar för henne. Om du orkar och vill dejta, så kommer du att göra det. Stäng helt enkelt dörren och våga lita på att ni kan hitta tillbaka senare om det är meningen. Låt henne inte ha dig som trygghet och säkerhet när hon väljer bort dig. Hur känns det för sig om du tänker så?

5 gillningar
3

Jag har faktiskt sagt detta men får bara till svar att ”det verkligen inte är” vad hon vill.

Rent logiskt så måste jag ju välja att gå den vägen, även om det är min fru som jag vill leva med.

Jag är verkligen inte intresserad av att träffa någon ny, men jag känner också inte att jag förtjänar att hamna i en låda där man senare kan plocka fram mig om gräset nu inte var grönare på andra sidan.

Det som gör mig så förvirrad är att hon säger att hon fortfarande ”älskar mig och är kär i mig”, men för mig som faktiskt känner så, så hade aldrig att ge upp varit ett alternativ.

Det vore så mycket lättare om jag kunde få ge upp rakt av, få höra att hon inte vill ha mig, så att jag kan sörja och gå vidare.

Men just nu är det bara dubbla budskap.

2 gillningar
4

Håller med @Honungspaj. I ett sånt här läge måste man sätta gränser runt sig själv. Du kan inte bestämma hur hon ska höra och tänka, men du bestämmer över dig. Alltså- om du vill träffa någon ny gör du det. Om du inte vill gör du det inte. Men beslutet är bara ditt. Man kan inte ge sig av och sedan fortsätta diktera villkoren.

Jag tänkte mycket så under den första jobbiga tiden då jag upplevde att min man hade blivit…typ galen. Då fokuserade jag Bara på att sätta gränser runt mig själv. Jag kunde inte påverka vad han gjorde, men jag kunde bestämma vad jag kunde gå med på. Sen var jag OERHÖRT tydlig med de gränserna. Utan att hamna i diskussion. Typ:
”Jag vill inte att du träffar någon annan.”
”Det bestämmer inte du.”

1 gillning
5

Tyvärr tror jag du måste tänka att hon ljuger, antingen gör dig eller för sig själv. Du har helt rätt i tanken att man inte gör det hon gör om man älskar någon på ett vuxet och ärligt sätt, Hon är kanske kär i någon annan, även om inget har hänt. Jag är verkligen ledsen för din skull. Det är en chock och en sorg. Kan du ta hjälp, tex genom terapi? Prata med någon som inte är så fladdrig som hon verkar vara. Om hon älskar dig på riktigt så kommer hon tillbaka. Men stäng dörren och skydda dig själv. Ta hand om dig!

1 gillning
6

Tack för ditt svar.

Givetvis är hon inte bekväm med tanken att jag skulle träffa någon annan, om hon ångrar sig och vill ha tillbaka mig.

Mitt problem är att jag inte gett upp tanken på att vi borde kunna lösa detta, men det känns också olustigt att hon gått fram så fort och köpt bostad efter mindre än en vecka.

1 gillning
7

Ja precis. Men du behöver ju inte träffa någon annan om du inte vill. Det viktiga är att det är ditt beslut att fatta. Du har ett värde för att du är du, och det gäller att hålla blicken stadig på det värdet. För det är lätt att tappa bort i en sån kris du befinner dig i.

1 gillning
8

Tror inte att jag har ett behov av terapi, jag har lätt för att prata om känslor och känner att jag är rationell i mitt sätt att tänka.

Tror heller inte att hon är kär i någon annan.

Min teori är att hon var väldigt oförberedd på att jag skulle tröttna på hoten om separation och helt enkelt sägs ”ok, lets do it”.

Jag tror att det gjorde ont för henne, och bostadslösningen var nog ett sätt för henne att trycka på mina knappar också.

1 gillning
9

Du har rätt i vad du säger.

Det känns dock som om man måste vara en duktig idiot och gå med på nästan vad som helst tills att en bodelning är klar.

:bowing_man:t2:‍♂️

10

Men det måste man inte!
Det finns såklart ingen anledning att söka konflikter i onödan, men det är bra om man kan försöka vara sann mot sig själv och inte bli överkörd. Var vettig. Men ”stand your ground” eller försvara din person eller vad man ska säga…

1 gillning
11

Ja, som sagt att stå på mig och att argumentera för min sak och mins rättigheter är ingen konstighet.

Det är mer jobbigt att plötsligt bli lämnad av den man levt tio år med, den man litat mest på i hela världen, den man har barn med, som man haft för avsikt att bli gammal tillsammans med, över något som man själv anser att ”men det där löser sig”.

Jag känner bara att det är så sjukt onödigt att kasta bort allt det, och det gör det ju såklart förvirrande när hon fortfarande säger att hon älskar mig och att hennes förhoppning är att vi ska hitta tillbaka till varandra.

Visst att bo ensam är ju såklart ett bra sätt att verkligen hinna reflektera, men också början på ett helt nytt kapitel.

12

Ja, visst är det onödigt! Och korkat!
Det är så lätt att se vad som är fel med det man har, men mycket svårare att fokusera på det som är bra. Särskilt när livet i sig är stressigt.

Jag känner ibland att vår kultur uppmuntrar oss att hela tiden snegla ut och leta eller tråna efter något bättre, i så hög grad att vi ibland misslyckas med att inse att vi faktiskt har det bra där vi är. Och det är sorgligt.

Jag tror inte loppet är kört för er, även om hon hetsade iväg och skaffade en ny lägenhet. Men jag tror att det är lätt att det blir en tävling i att såra varandra mest, och den tävlingen är dumt att delta i. I alla fall om man hoppas på att hitta tillbaka. Det är därför det är viktigt att försöka vara vettig. Och tydlig. Och det är nog också bra att vänja sig vid tanken på att bli ensam. Hoppas på det bästa men förbered dig på det värsta.

1 gillning
13

Tack Malvina.

Ja att tävla i att såra varandra är såklart oerhört onödigt.

14

Jag kommer tyvärr inte ihåg namnet, men det finns en historia här på forumet, en medlem vars man lämnade pga psykiskt dåligt mående. Det är vad jag tänker här.

1 gillning
15

Jag tror att mycket handlar om att min fru som tidigare haft ett aktivt och rikt liv med vänner, träning, jobb och aktiviteter blivit isolerad i mammarollen och tappat de andra delarna.

Missförstå mig inte hon är den absolut bästa och finaste mamman till mina barn, men hon har förlorat mycket av de andra bitarna.

Jag har såklart också formats om av pappa rollen men har kunnat komma iväg 40 timmar i veckan och arbeta och träffa vuxna människor (jag trivs mycket bra med mitt jobb).

Det är såklart förklarligt att detta ställts på sin spets efter flera veckors gemensam semester där vi levt på varandra med barnen hängande på oss.

16

Håller med de andra och dig om att det är svårt att veta vad som är på gång. Låter helt sannolikt att det kan vara fråga om identitetskris från hennes sida och kanske en fantasi om att återgå till ”lättare tider” som singel.
Det kan ju ändra väldigt snabbt och fort då det blir mer konkret att bo själv och vara utan barnen. Kanske är hon snabbt tillbaka? Men också sant att du förstås inte kan bli och vänta hur länge som helst om det inte går så.
Kan ju vara bra att hålla i minnet att det inte behöver handla så mycket om dig. Och vore hon på riktigt klar med dig skulle hon inte ha behov av att du väntar. Själv har jag snarast uppmuntrat mitt ex att hitta någon annan i många år (inte heller så roligt för honom förstås).

1 gillning
17

Det är ingen rolig sits du har hamnat i. En hel del kan jag känna igen mig i. Känslan av att vara bortkastad, att man inte ens var värd ett ärligt försök. Det suger.

Är det möjligt att din frus tidigare hot om skilsmässa har varit hennes sätt att be dig om hjälp att hitta tillbaka till sig själv? Jag erinrar mig det inte så ädla tillvägagångssättet hos mig själv i mitt förra äktenskap. Jag tappade också bort min identitet bland småbarnsår och utbrändhet, och jag får nog medge att jag till viss del tog ut det över min man. Tankarna på separation blev en sorts nödrop, en desperat utväg.

Men innerst inne ville jag ju bara att han skulle hålla mig nära, trösta mig, se mig och försäkra att han skulle se till att allt blev bra igen. Jag ville nog att han skulle bortse från mina ord och istället fokusera på den panik jag försökte uttrycka. Därför kände jag - som din fru - dubbla budskap från hjärta och hjärna.

Att hon faktiskt gjorde slag i saken och försvann så fort kan vara en ren prestigegrej. När du i affekt gick med på att separera, blev hon kanske tvungen att genomföra det. För att stå vid sitt ord, liksom. Det behöver inte ens vara prestige gentemot dig, utan det kan lika gärna handla om att hon måste bevisa för sig själv att hon vet vad hon vill och står för det hon säger.

Men mellan raderna låter det inte alls som att hon vet det. Jag får mer känslan av frustration över tillvaron än ett verkligt behov av att bryta upp från dig.

Det betyder förstås inte att du ska ta skit eller låta henne avgöra om du får gå vidare. Bara att det egentligen kanske inte handlar om att du är bortkastad, utan om att hon ropar på hjälp.

3 gillningar
18

Jag håller med @Trassel. Jag handlade precis som din fru. Jag har helt tappat bort mig själv och det jag hade. Nu sitter jag här och ångrar mig för att jag flyttade och gjorde slag i mina hot om seperation. Men det är kanske precis det ni behöver för att bygga er själva så att ni kan komma tillbaka starka. Småbarnsåren är tuffa och jag gick helt in i mammarollen, nästa så att pappa inte fick en chans. Att vara kall är nog bara hennes stolthet. Ni kanske skulle gå ut tillsamman och bars uppskatta varandra. Jag tycker inte du ska släppa taget och ge upp, men heller inte ta skit. Ja vad vill jag ha sagt med detta. Jag känner igen mig i din fru och det ända jag vill är att mitt ex ska hålla om mig och säga att nu helar vi oss själva tillsammans.

3 gillningar
19

Börja med att fastställa det biologiska faderskapet om du inte redan gjort det.

Här är ett exempel på en tjänst och hon behöver inte veta om det innan du vill.
Länk: PappaTest

(Finns fler on-line tester om du Googlar).

Det är något med din historia som inte stämmer!

20

Men herregud skärp dig människa. Klart jag är far till mina barn.

2 gillningar