Allt har gått för fort

Tack för svaret. Ja frågan är vad som händer, och om hon känner sig låst nu när hennes föräldrar skaffat henne en ny lägenhet som hon (måste) flytta till.

Fast man kan inte agera så, det är totalt orimligt och destruktivt.

Men jo, min analys är precis så, så uppenbarligen förstår jag mig ändå på situationen, men inte på hur jag nu kan lösa den?

Ja som sagt just nu är ju min vision såklart att jag vill lösa allt och leva med kvinnan jag älskar, men jag vet att jag är värd bättre än att hamna bortglömd i en låda.

1 gillning

Jaha OK. Det har inte funnits tid eller möjligheter och du vet att ingen annan kan ha varit där.

Om det ändå vore så, vilket såklart är omöjligt, hur skulle hon agerat nu tror du?
Köpa bostadsrätt på fyra dagar är ganska drastiskt.

Historien går inte ihop men felet kan såklart ligga i att du inte hjälpt till med disken tillräckligt mycket samtidigt som du försörjer familjen.

@Bortkastad,
Du vet, människor agerar sällan rimligt under känslomässig press. Jag har hört om betydligt konstigare tilltag! Själv gick jag inte så långt som din fru, men jag drömde när det var som värst om att få ha en egen tillflyktsort, en övernattningslägenhet eller vad som helst, bara för att få komma undan. Fast det handlade inte om att jag ville bli av med min man. Tvärtom önskade jag mig förtvivlat mer närhet med honom. Det var omständigheterna jag ville fly ifrån, tror jag. De omständigheter som slog in kilar mellan oss i äktenskapet.

Du försöker tolka henne logiskt, från ett förnuftigt perspektiv. Men det finns kanske ingen logisk förklaring alls, utan bara känslor och instinkter? Då är vi nere på fight or flight, och detta låter som den ultimata flykten för hennes del. Poff, rakt ut genom dörren till en annan bostad på nolltid!

Jämför med någon som har lite skulder, och vägrar öppna posten med nya räkningar. Personen vet förstås att det logiska och rimliga vore att ta tag i problemet, ringa runt, få lite uppskov och fixa avbetalningsplaner, så kommer problemet snart att vara fixat. Den rationella lösningen är enkel.

Men likt förbaskat är det många som bara flyr. Slänger räkningarna. Förtränger alltihop och gör det därmed hundra gånger värre. Det är totalt ologiskt rent förnuftsmässigt, men om man kan se det som ett primitivt flyktbeteende från en ohanterlig situation är det faktiskt ganska förståeligt.

Om du ska kunna lösa situationen, tror jag att du måste börja med att försöka förstå vad hon flyr ifrån. Om du enbart ser hennes agerande som orimligt och destruktivt kommer du inte nå fram till henne.

Men det är ju jättesvårt eftersom de flesta inte känner sig själva så bra att de kan ange en prydlig formulering över sina rädslor och otillfredsställda behov. Det ligger vanligtvis närmare till hands att fly eller anklaga partnern eller kanske säga att man måste hitta sig själv.

1 gillning

Kanske hon känner skuldkänslor mot sin föräldrar som hjälpt henne (så hade jag känt) men i slutändan så skiter hon i det om hon ändrar sig. Det hade jag gjort😊 Däremot är närhet och bekräftelse viktigt och om man tappar närheten så är risken stor att bekräftelse kommer från ett annat håll. Detta är också en egen reflektion som jag har gentemot mitt ex som jag lämnade som jag nu är rädd ska glömma bort mig eftersom vi inte rör vid varandra. Varken kroppsligt eller mentalt. Så kommer det någon annan som bekräftar honom så är det kört. Om nu inte all kärlek är slut förstås. Då spelar det ingen roll hur mycket en av er älskar. Det är iallafall det som rör sig i mitt huvud.

1 gillning

Om ni inte rör varandra varken kroppsligt eller mentalt, vad har ni kvar? Som du skriver räcker det inte med att en vill/älskar den andre. Är det inte ömsesidigt finns det inget att bygga på.

1 gillning

Jag tror inte för en sekund att din fru är kär i någon annan, eller ens att det är vad hon önskar. Jag tror hon är helt dränerad efter dessa fyra år med fullt fokus på barn. Antingen i magen, eller vid bröstet eller runt fötterna.

Mitt råd (som förmodligen kan komma att avfärdas som ogenomförbart e.dyl men det räknar jag med) är att du omgående planerar in/kräver egen föräldraledighet med det minsta barnet och därmed tvingar ut henne asap i yrkesarbete. Oavsett om hon vantrivs på sitt jobb, eller inte.

Jag har full förståelse både för hennes frustration och desperation, men man kan inte äta kakan och ha den kvar. Hon kommer snabbt att inse att det kostar och att ett delat/jämställt föräldraskap innebär att hon måste släppa taget om barnen till dig, du måste plocka upp handsken och ta det fulla ansvaret och hon måste låta dig få göra det. Dessutom kommer din relation till dina barn att vinna stort.

Så mitt råd är alltså inte att du ska börja dejta och ha dig, utan att du ska vara helt föräldraledig med dina barn och låta din fru få stå för försörjningen. Räknar hon med att klara sig ekonomiskt i eget boende på föräldrapenning så gör säkert du det med. Men har du föräldrapenningen så kommer hon att vara tvungen att börja jobba om inte föräldrarna ska försörja henne medan hon sitter utan varken lön eller föräldrapenning i lägenheten. Många gånger är det snällaste man kan göra för någon annan att låta dem få ta de fulla konsekvenserna av sina egna ageranden :+1:t2:

6 gillningar

Jag har försökt (stärkt av era fina kommentarer) att prata med min fru om situationen (igen) och hon börjar bli riktigt irriterad på att jag fortsätter kämpa, och menar bara på att allt är mitt fel, jag borde ha varit mer hjälpsam med barnen (men samtidigt påpekar hon att jag är världens bästa pappa, när det passar mig).

Kanske har jag inte tagit tillräckligt stort ansvar alltid? Kanske borde jag efter jobbet skickat ut min fru att exempelvis träna och själv tagit barnen ensam? Kanske borde jag ha tagit hand om barnen helt själv på helger och semestern trots att vi är två föräldrar?

Jag som själv försörjt oss kanske helt enkelt inte har rätt till att själv vara trött, trots att jag själv tycker att jag gör det bäst jag kan utifrån de förutsättningar jag har.

Min fru säger nu att det enda som går att rädda är vår relation, flytta kommer hon att göra oavsett vad. (Antagligen på grund av skuldkänslor mot sina föräldrar, men det kommer hon aldrig att erkänna)

Hade velat skriva mer nu men nu vaknade min äldsta. Dags att rädda läget.

1 gillning

Jag skulle vilja påstå att hoppet, drömmen och alla bra minnen är det som håller en kvar. Oavsett beröring och kommunikation. Men i allt detta så när man bor tillsammans så finns alltid en chans till att prata och beröra. Men när man flyttat isär så finns inte den tillgängligheten längre. Det är då risken finns att man glömmer, när man inte längre blir påmind. Men som du beskrev så fanns det ändå känslor kvar för dig. Låt inte hon glömma hur du känner.

1 gillning

Den enda känsla jag hade kvar var avsky, leda och vrede. Visst, man kan leva på minnen om det som en gång varit, man kan leva på drömmen om vad man önskar att det skulle vara eller också ser man verkligheten och frågar sig om det är så man vill ha det. Jo då, mitt ex hade velat att vi skulle försöka mera men jag var helt slut. Finns det inget gemensamt finns det inget att bygga på. Hur lång tid ska det ta? Ett år? Tre? Resten av livet utan att det kommer tillbaka? Kanske att den ena parten nöjer sig med att dela fysiskt utrymme med en annan och drömma om ett samliv som varit/ man önskar men om det inte räcker för den andra? Om man inte når varandra, inte kan kommunicera, vill för olika, inte är kompatibla, hur länge ska man ävlas? Hålla ihop av plikt, ohejdad vana, för kärnfamiljen? Och om man själv mår dåligt? Inte orkar? Gråter sig till sömns? Vänder ryggen mot den andra och hänger sig åt drömmar om andra och ens partner tycker att det är bra som det är? Vi har det väl bra. Vi kan väl fortsätta. Nej, har man inget plan där man rör/ berör varandra är det inte mycket till samliv. Då vittrar det sönder. Jag har förstått att vissa tycks nöja sig med att ha det så, relationen, hur dålig den än är, är allt. Att den tär på bägge, lockar fram dåliga sidor hos varandra, bryter ner och fördärvar må så vara, huvudsaken är att inte vara ensam.

1 gillning

När någon part mår dåligt av förhållandet så är det viktigt att den parten säger stop och sätter gränser. I värsta fall lämnar det som är dåligt. I ditt fall gjorde du rätt dom lämnade om du mår bättre av det och så fort man börjar känna avsky mot sin partner så är det försent att finna respekten till den man en gång lämnade. Jag var själv den som lämnade trots att jag inte ville för att mitt ex beskrev det som du. Vi har inget gemensamt, du har kört mig i botten och inget är roligt längre. Om inte jag lämnat så kanske vi hade levt ihop fortfarande. Men vem vill egentligen leva med skulden att skada någon annan.

1 gillning

Du har alldeles säkert tagit ett stort ansvar och du har såklart samma rätt att vara trött, men nu är det dags att du både tillåter (alternativt tvingar) din fru att själv ta sitt fulla ansvar för det som hon har satt igång. Ni ”måste” (måste ni ju inte rent formellt, men det finns troligen inget mer effektivt i det läge du är nu, i synnerhet som hon inte direkt verkar längta efter att gå tbx till sitt jobb heller) byta roller, först då kan hon ta in vad hon säger sig ”vilja ha”. Först efter ett tid av växlade roller så börjar ni tala samma språk. Hon kommer att inse hur det är att vara i din situation och ni kommer att få mkt bättre förståelse gör varandras perspektiv. Har du varit helt föräldraledig själv med något av dina barn, förutom de där första pappadagarna?

Om ditt ansvarstagande har varit ”tillräckligt”?
Nej, uppenbarligen inte i din frus ögon och därför bör du asap. vända på steken och ta ut full föräldraledighet så fort det bara någonsin går. Ord och diskussioner/förklaringar etc. är troligen helt kontraproduktiva och meningslösa i nuläget. Så tänk på talesättet; ”om du vill ha samma resultat som förut så fortsätt att göra på samma sätt, om du däremot vill ha ett annat resultat så gör tvärtom!

1 gillning

Ja jag var FL själv med vår stora tjej i nästan fyra månader och det var väldigt fint :slight_smile: sen började hon förskolan och lite senare blev vi gravida igen.

Allt nu är ju svart på vitt att flytta isär kommer vi att göra, för nu är min fru mer eller mindre tvingad till detta då hennes föräldrar köpt henne en lägenhet.

Hade det inte gått så snabbt så hade det kanske gått att rädda smidigare, men nu är så inte fallet.

Det jag tror min fru hoppas på är att ett särboskap kan rädda relationen, men frågan är om det inte blir för destruktivt för oss med separation, skilsmässa och påtvingad bodelning (så att jag får kontroll över min egen bostadssituation också).

Ja tror att vi gör oss själva både en tjänst och en björntjänst. Och jag hoppas innerligt att vi tar oss igenom detta. För just nu känns läget så oerhört låst.

Se på din frus handlingar och inte på hennes hopplöst självmotsägande dubbla budskap. Ni flyttar isär för att hon vill leva som singel. Det är att separera, inte att rädda en relation genom särboskap. Separera betyder att avsluta er relation, också kallat skiljas. Du borde nog kräva mer konsekvens från din snart ex-fru. Låt henne inte manipulera dig som hon gör. Hon vill behålla dig som reservalternativ på obestämd tid, samtidigt som hon utforskar singellivet. Det finns ingen anledning för dig att acceptera detta.

1 gillning

Jag förstår såklart detta.

Men det är också min skyldighet som hennes bästa vän och äkta man att lyssna på hennes känslor.

Rent logiskt så är jag vuxen nog att förstå konsekvenserna av vad som är på väg att ske. Och det är såklart jobbigt men hur mycket jag än försöker så finns det nog inget jag kan göra åt saken.

Det känns uppgivet med andra ord, hon ”packade” istället för att vända på alla möjliga stenar för att hitta en lösning. Men hänvisar till allt tidigare tjafs och hot om separation som att ”hon faktiskt har försökt”.

Vi börjar onekligen närma oss det definitiva slutat på kapitlet om oss, det som skulle ha blivit en hel bok. Men boken om barnen kommer att fortsätta och där finns vi båda med.

Livet kommer såklart bli bra ändå, men just nu är det tungt. Man kan inte tvinga någon att kämpa när de har gett upp.

Hej @Bortkastad
Jag lider med dig. Det här mellanläget som du står i just nu är fruktansvärt tärande. Det är inte lätt att hantera när man står där, lämnad fast ändå inte lämnad. Eller? Ovissheten är grym.

Du rannsakar dig själv en hel del, förstår jag efter att ha läst den här tråden. Jag skulle vilja ge dig ett råd (som är lättare sagt än gjort): gör inte det! Inte nu. Det ska ni göra tillsammans, om hon vill det.

Du har fått många goda råd och jag säger inte att de är fel. Som någon skrev tidigare, vad flyr hon ifrån och varför? Du är värd ett svar på det.
Jag menar att du inte borde vika dig tredubbel för att hon till att börja med skulle flytta tillbaka. Ni är inte där ännu. Vad hände och hur kommer vi vidare härifrån är första frågan, inte om du har tagit ut tillräckligt mycket föräldraledighet.

2 gillningar

Ja enligt henne är det som sagt gällande barnen och hushållssysslorna där hon känner att hon fått ta så mycket ansvar att hon snart går in i väggen. Och hon har enligt henne tjafsat och tjatat så mycket om det att vår treåring vid något tillfälle hållit för öronen och skrikit på henne ”snälla sluta tjata hela tiden mamma”. Hon vill inte att barnen ska reagera så.

Det är den enda förklaringen jag har fått, och förmodligen kommer att få.

Kan man bli klok på det? Hon känner att allt blir bättre om vi bor isär, antagligen (och nu spekulerar jag) tänker hon att hon slipper irritera sig på vad jag gör och inte gör, samt att barnen inte reagerar och ber henne sluta tjata.

Är det skäl nog att lägga ner en tio års relation med två barn inblandade? Inte enligt mig, men enligt henne.

Jag tror som sagt att hon känner sig jävligt låst och tvingad nu när hennes föräldrar steppat in med massa cash till lägenhet.

Men hon är för stolt och långsint för att någonsin erkänna det.