Jag har varit på forumet nu ett tag och läser i många trådar att ena eller bägge parterna har någon form av neuropsykiatrisk diagnos.
Flera rekommenderar då partnern utan diagnos att lämna eftersom det inte kommer gå få till en fungerande relation med en funkisperson.
I vissa fall får de även höra att det var dumt att skaffa barn med personen eller att de absolut inte ska göra det.
Som mamma till ett barn med ADHD blir jag oerhört sorgsen när jag läser det. Ska mitt barn gå genom livet ensam?
Jag säger inte att bara för att man har en diagnos ska man få frikort eller inte behöva ta ansvar men jag menar att om samhället räknar ut en i förskott har man ingen chans och ärligt talat - det kallas kränkande särbehandling om det skulle handla om ett jobb eller utbildning.
Och jag förstår givetvis att det är en annan sak med en relation jämfört med ett jobb men jag vill sätta det i relation till något och att alla funderar över konsekvenserna och implikationerna av det man säger.
Sen är vi som människor så att om nån tror på en klarar man mer och tvärtom. Det har visats i många skolor att om de sk omöjliga eleverna får både tillfälle, förväntningar och krav klarar många sig bättre jämfört med om de döms ut direkt.
En diagnos ADHD är ingen sjukdom - det är en beskrivning av att man har en viss personlighetstyp med vissa drag som inte passar in i vårt samhälle. De dragen finns hos oss alla i högre eller lägre grad. När man har dem i högre grad passerar man över gränsen där det blir svårare att förhålla sig till samhället och andra människor men det går med stöd utifrån och eget hårt arbete klara sig riktigt bra.
Ju mer vi lär oss om det desto mer kommer arbetsplatser och samhälle att anpassas även till funkispersoner - precis som för hörselskadade, blinda eller rörelsehindrade.
Ju lättare det blir i övriga livet desto mer energi kommer en funkisperson att ha över för familjelivet och ju mer vi lär oss desto lättare kommer vi att kunna hantera en vardag med funkis.
Jag blir ärligt ledsen när kommentarer liknande de jag beskrev ovan kommer, de dömer ut människor och även deras barn. Jag kan förstå vad man menar i vissa trådar där det är tydligt att partnern troligen har en diagnos men vägrar ta tag i sina problem eller vägrar acceptera barnets diagnos - där tycker även jag att man måste dra en gräns men då handlar det ju inte om alla som har ADHD utan om just den specifika individen.
Snälla, dra inte alla människor med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning över en kam. Jag vill inte se en framtid där mitt barn är ofrivilligt ensam för att hen har en diagnos och inte för att hen är jobbig att leva med.
Åh vad jag håller med dig här! En diagnos säger INGENTING om vad du är kapabel till, hur funktionellt ditt liv är eller inte är. Det är så otroligt mycket mer som påverkar. Miljö, bakgrund, självinsikt, stöd, verktyg osv. Några av mina bästa vänner har ADHD och ADD och lever fungerande familjeliv med barn, jobb osv. Deras väg har varit lite svårare, men att de idag skulle vara svårare att leva med är inte sant.
Att ta ansvar handlar ju om att ta den hjälp man behöver och den ser olika ut för alla. Medicin, samtal, öppenhet, självhjälp eller whatever works. Men någon med problembeteenden, som inte vill jobba med dessa, eller ta hjälp, är svårt att leva med. Och för det behöver man ingen diagnos. Och vi vill inte ha ett samhälle där alla dras över en kant, det är verkligen en trångsynthet vi kan förpassa.
Att kategorisera en människa oavsett om det handlar om utseende, en funktionsvariation eller psykiska hälsa måste vara en av de sämre sidor vi människor har. Men det är också ett (tror jag) bekvämt sätt för att inte själv behöva djupdyka i sig och utvärdera sina egna förbättringsområden.
Sedan tror jag att oavsett relation så är det mest avgörande kommunikation. Alla längre relationer har bättre och sämre perioder. Det är utmanande att dela livet med någon.
Jag tror de flesta relationerna brister pga kommunikationen. Det beror inte på att man har barn eller en partner med diagnos eller psykisk ohälsa, utan det bottnar i samma orsaker som för de flesta andra. Däremot blir det en enkel förklaring. För visst kan det vara svårt att kommunicera med någon som inte mår bra eller av olika anledningar har ett annat tankemönster men det är det uppenbarligen med oss som inte har det heller.
En av mina bästa vänner har ADHD. Han är helt fantastisk för han utmanar mitt sätt att tänka och jag mår alltid så bra i hans sällskap. Han tänker utanför ”boxen” och ger mig insikter jag inte får av andra i min närhet. Varför skulle man inte kunna hitta en styrka i en relation av det?
Du blir inte dum, elak eller otrogen för att du har ADHD. Visst blir några situationer mer utmanande men det blir det om man är blyg också eller om man tycker det är jobbigt att prata inför andra.
Ditt barn kommer med all sannolikhet inte att vara ofrivilligt ensam enbart beroende på det faktum att han har en diagnos, dvs om diagnosen inte gör hen jobbig att leva med.
Människor med ADHD är många gånger otroligt charmiga och även sociala personer, om än möjligen lite mer på sina villkor än för de utan diagnos.
Så det finns sannolikt lika goda initiala möjligheter för ditt barn likaväl som för någon annans barn utan diagnos att inleda relationer med andra. Något som iof “kräver” ett visst mått av social interaktionsförmåga, alldeles oavsett om individen har eller inte har någon diagnos.
.
[EDIT] Ska bli mycket intressant att följa denna tråd för här bör det finnas erfarenheter. Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning/variation inkl ASD är idag representerat överallt i samhället från förskola, grundskola, gymnasieskola och universitet till arbetslivet i stort. På det här forumet enbart, så är det lätt att få intryck att här finns det nog en betydande andel som levt med effekterna av både diagnos och utebliven diagnos det privata livet/relationen/familjen. Så alla sorters erfarenheter bör finnas här
Jag tror att vi alla har egenheter, med eller utan diagnos. I många fall kan de med konstaterad diagnos faktiskt ha en bättre självinsikt än vi andra.
Och ärligt så tror jag inte alltid att det är diagnosen som gör att folk beter sig konstigt eller separerar. Om man kan prata om sina egenheter o ev problem så borde det vara hanterligt. Den medvetenheten kan förhoppningsvis hjälpa en.
Dessutom just här på forumet nämns ofta diagnoser eller begrepp som kanske inte alltid finns styrkta (t ex narcissist men även ADHD) för att många här är sårade eller man vill hitta EN ORSAK, något tangibelt, varför någon beter sig som en idiot, man är ledsen, arg, besviken.
Jag tror absolut att man kan ha/få ett bra liv, dessutom med vettiga föräldrar, eller åtminstone en (kommer inte ihåg just nu hur det är för dig om x:et är urflippat eller inte).
Absolut och alla våra barn har sannolikt någon personlig issue som kanske kan innebära vissa svårigheter, eller kanske leda till ett begränsat urval eller annat när det kommer till parrelationer och familjebildning.
Utvecklingen inom neuropsykiatrin går kontinuerligt framåt och så otroligt många fler individer erbjuds idag så otroligt mycket mer stöd och behandlingsinsatser mycket fortare än för bara några få årtionden sedan.
Man ska inte glömma att de människor som ofta beskrivs och många gånger med all rätt uppfattas som gravt dysfunktionella på det här forumet inte är några barn och ungdomar. Utan det är sedan länge vuxna, som förvisso möjligen/troligen har fått med sig helt andra och sämre förutsättningar att kunna hantera sin egen funktionsnedsättning på ett sådant sätt som är funktionellt och inte bara fullkomligt utarmande, även för den andra vuxna partnern i en familjekonstellation. I ett läge där familjen med flera barn innebär så oändligt mycket mer påfrestningar än det som är fallet när det gäller att hantera sin egen ADL som singelperson, eller även som en av två vuxna i en parrelation utan barn.
Ja, precis. Oavsett diagnos eller inte är det vår självinsikt och vår vilja till samarbete och kommunikation som spelar roll för hur våra relationer fungerar.
Jag tänkte mer på de trådar där det är konstaterat en diagnos @Noomi för jag tror ärligt talat inte att det finns lika många narcissister i verkligheten som det låter som här på forumet
Jag håller med dig @Lisa0987 om att personer med någon typ av bokstavsdiagnos eller annan funktionsnedsättning ofta har en annan självinsikt än oss andra vanliga dödliga eftersom de har måst lära sig att hantera livet i förhållande till sin variation. Vi andra plaskar mer ofta mållöst och utan riktning tills vi råkar hamna i en kris av något slag. Och mitt ex är absolut inte utflippat - vi har ett gott samarbete kring barnen. Däremot undrar vi bägge vilken av oss (om inte bägge) som barnet ärvt sin variation av…
Det finns det definitivt inte, inte psykopater/sociopater/antisocial personlighetsstörning heller… den där Thomas Eriksson har fått många av oss att inbilla oss att halva vårt eget kvarter överallt och alltid består av antingen psykopater eller narcissister och så är det självklart INTE.
Men jag har numera ruttnat på att dra upp det faktumet i alla trådar om narcissister/psykopater här, utan låter det oftast bara bero
Det finns olika grader av ADHD och AST. Jag har stor erfarenhet av människor med AST, och några av dem jag känner kommer aldrig att ha en fungerande kärleksrelation. Å andra sidan vill de inte ha det heller.
Om jag söker en man som är trygg, lojal, pålitlig, kärleksfull, gillar lugna hemmakvällar, då kanske någon med AST passar mig. Men om jag vill ha en social kul kille som älskar att ordna fester och som ogillar rutiner och vardag, då kan någon med ADHD fungera.
Det vi ser här på forumet är de som söker något helt annat än vad de fått. Som inte orkar med de jobbigare sidorna hos en med ADHD eller AST. Som egentligen bara vill ha en “vanlig” person utan några särskilda egenheter. Då blir rådet till dem ofta att ta steget och skiljas, för den med funktionsnedsättning kan inte bara ändra personlighet.
Men jag är övertygad om att det finns någon för de flesta med ADHD och även för dem med högfungerande AST.
Thomas Eriksson - är det han med färgerna? Totalt mumbojumbo och med påhittad titel också. Skrämmande att han åker runt och föreläser så mycket som han gör!
Finns ingen forskning som stöder hans egenpåhittade teorier och många har redan debunkat honom och hans böcker och teorier men ändå kan han fortsätta föreläsa.
Jo, tyvärr funkar vi människor så men det skrämmande är ju att stora företag (t o m vissa statliga myndigheter) har tagit in honom och använt det i sina arbetslag… Idioti!
Tack att fler ser igenom detta Hur regioner och även polismyndigheten bokat föreläsningar med denne man är skrämmande. Har kollega som tror stenhårt på det han skriver. Inget jag säger går fram tyvärr. Då anser hon att jag säger så för att jag är minsann kanske röd…och att jag då skulle skämmas för det. Läste halva boken men fixade inte mer. Klarade inte av rappakaljan. Och han kallar sig beteendevetare utan minsta utbildning inom området (synd att det inte är skyddad titel).
Om det vore så enkelt så vore ju livet toppen egentligen. Då skulle inte vi behöva vara på forum och diskutera människors handlingar ”Äh, han är blå vet du, du blir det så bara”
Problemet är ju att när man läser lite mer i hans sk teorier så inser man att man är ju faktiskt inte bara en färg… (Nähä! Duh! ) utan mest röd, en skvätt blå och i vissa situationer även lite gul…
Fungerar som spådomar och astrologi - generaliseringar och allmänt hållna råd som vem som helst kan känna igen sig i.
Suck.
Exakt, även jag köpte en av hans första böcker på pocketrea på ICA Maxi, klarade en bit men sen ångrade jag bittert att jag därigenom uppenbart blev ytterligare en av alla idioter som smorde kråset på den gamen.
(kommer inte ihåg just nu hur det är för dig om x:et är urflippat eller inte).
Idioti!
Hur regioner och även polismyndigheten bokat föreläsningar med denne man är skrämmande. Har kollega som tror stenhårt på det han skriver. Inget jag säger går fram tyvärr. Då anser hon att jag säger så för att jag är minsann kanske röd…och att jag då skulle skämmas för det. Läste halva boken men fixade inte mer. Klarade inte av rappakaljan. Och han kallar sig beteendevetare utan minsta utbildning inom området (synd att det inte är skyddad titel).