Å jag som trodde ni diskuterade politiska färger först .
Läste psykologi i våras och har nog glömt det mesta intressant men svårt. Erikssons teori har jag inte hört om.
Det jag snappade upp mycket är att alla människor vill ha svar på ett “varför”, som varför något hände och oftast nöjer sig människan med ett svar även om det inte är sant. Svaret är viktigare än sanningshalten.
Tex
varför har mitt barn adhd? För vaccination.
Varför är jag skild? För han hade adhd.
En diagnos tar ofta lång tid att göra. Personligen kan jag känna att jag skulle ha svårt med adhd i hyperaktiviteten då jag själv är lugn och vill ha få saker omkring mig. En Asperger hade nog passat bättre för mig. Men viktigast är att man visar varandra respekt och förståelse för det som man missuppfattar i en kommunikation.
Ja - det är just för att vi verkligen söker mönster och vill ha svar på varför som tokteorier och konspirationer kan växa och folk tro på dem. Det är inbyggt i vårt psyke och svårt att ta sig runt.
Respekt, medmänsklighet och empati - viktiga byggstenar för en relation och det krävs att det inte är ensidigt annars håller det inte.
Hmm - vissa med ADHD kan funka mycket bra eller hyfsat bra i vårt samhälle men många har också väldigt stora problem att hantera livet och samhället så det är svårt att generalisera tror jag.
ADHD är i grunden ett set av personlighetsdrag som gör det svårt att förstå vissa sociala koder, det är svårt att filtrera intryck, vissa är hyperaktiva, andra inåtvända - det är en bred grupp men det det handlar om är att när man har de här personlighetsdragen och de passerar en gräns kan man få diagnosen ADHD.
Det är ingen sjukdom. Man är inte trasig, Ja, det är ärftligt.
Alla personlighetsdrag ligger fördelade i en normalkurva och kommer man tillräckligt långt ut på skalan i nån ände kan man få problem - just de här dragen har vi sett att de ofta förekommer tillsammans, ger liknande problem och har vi då bekymmer av en viss storleksordning kallar vi det att man har ADHD. Det är alltså en beskrivande term för de svårigheter man har.
Klart att det diagnosticeras mer när man
Vet om att det finns
Det finna klara diagnoskriterier
Det finns en apparat runt detta samt anpassningar och lagar som man kan följa.
Det finns strategier för att hantera sina svårigheter och om det behövs även läkemedel för att underlätta vardagen.
De här människorna fanns förut också - men då fanns inte begreppet ADHD, de hade heller inga rättigheter. De stoppades undan nånstans, klarade inte skolan och fick lågkvalificerade jobb eller blev utstötta - visst är det väl ändå bättre idag?
Sen har jag väldigt svårt att förstå den här allmänna avogheten mot läkemedel i samhället? Läkemedel finns för det finns behov, det ska användas om det behövs, annars inte. Rätt använt är läkemedel inte farligt. Däremot kan det vara väldigt farligt att inte äta läkemedel som man behöver…
Jag kan förstå och hålla med till viss del dom som tycker att det gått lite för långt med att sätta diagnoser på allt. Samhället är lite trångsynt och alla som inte rättar in sig i ledet är det något fel på. MEN, att utreda för diagnoser är ofta det enda sättet att få adekvat hjälp, inte minst när det gäller barn och unga vuxna. Även i de fall läkemedel kan vara till hjälp krävs ju givetvis en utredning. Allt är inte så svart eller vitt som det lätt verkar när man ser det på sammhällsnivå.
Instämmer till 100% i din åsikt om läkemedel. Det ska självklart inte överanvändas. Men det ska användas när det behövs.
Mycket klokt och insiktsfull beskrivet av dig @mordillo, det där underliga glorifierandet om att diagnosen är styrkan och att det är samhället/omgivningen/miljön som är fel osv. är ju rena nyset.
Det är svårigheter och funktionsnedsättning i varierande grad och det blir inget annat för att man försöker kalla det “variation” eller liknande.
Men med all tillgänglig hjälp så blir livet faktiskt oftast väldigt fungerande på det stora hela
.
intressant men svårt. Erikssons teori har jag inte hört om.
