Intressant att du blir så intensiv med att ringa och söka upp honom strax efter allt du skrivit här och alla svar du fått.
Förstår det väldigt bra oxå: Det började väga för mycket åt det ena hållet (han är dålig, lämna!) så att du måste balansera upp det med det andra hållet (innerst inne är han bra, de andra vet ju inget om det, det är bara jag som vet hur bra han egentligen är, vi måste hålla ihop, i vått och torrt!).
Jag var likadan - men här blir din dubbelhet så väldigt tydlig, svart på vitt. När allting inte ÄR svart och vitt.
Det är den där pendeln som slår av och an i ditt huvud nu mellan de extrema motpolerna, så du blir irrationell och snurrig och så du säger en sak när den slår åt ena hållet och gör en annan sak när den slår åt andra hållet.
Pendeln måste väl lugna ner sig eller nåt. Och du måste få större förståelse för hur du själv fungerar. Allt börjar med insikt…
Jag vet lite saker som finns men ångesten tar över totalt. Kan tänka mig att det är så här att vara beroende av droger.
Jag har dock lugnat mig lite nu och inte ringt honom mer. Min son kommer snart och när han är här så är allt mycket lättare. Har inte så mycket ångest då och kan hantera allt bättre.
Så tråkigt att vi ska mötas här men de steg du tar nu är dom viktigaste i ditt liv. Det är nu du har chansen att bli fri. Jag har varit där du är. Jag har varit den personen som inte förstår varför man ringer 30 gånger och bönar och ber fastän man vet att det är fel. Fastän man vet att det inte är det man vill. Jag kände mig tvingad. Jag kan inte beskriva det på annat sätt. Ångesten satte sina klor i mig och det enda sättet att döva den var att försöka göra allt bättre igen. Fixa relationen. Det hjälpte naturligtvis inte och när jag stod där efteråt kände jag mig ännu mera skamsen. Ännu mera i hans grepp. Jag började bryta ångestmönstret efter samtal med en psykolog. Det viktigaste var att göra något annat precis då. Än hur jobbigt det var. Det kunde räcka att jag städade undan om det var stökigt, gick och hämtade ett glas vatten. Vad som helst. Tillslut kunde jag göra ”större” saker. Gå ut och gå. Träna. Lyssna på en bok. Från början var det jobbigt nog att bryta ångesten med att hämta vatten men successivt blev det bättre. Vi alla finns här för dig. Kämpa, du är värd något bättre
Jag har fått jättemånga bra tips här och har lyssnat på poddar och läst på om traumabindning, destruktiva relationer och mycket mer.
Lyckas hålla mig sysselsatt en del men har en sån sjuk ångest som jag vet att bara han kan lindra. Fast bara kortsiktigt och på fel sätt.
Som sagt ångesten är så läskig och tar över hela min kropp. Jag bara måste se honom och prata med honom. Och när han då avvisar mig mår jag ju ännu sämre. Kan inte äta eller sova. Är helt slut.
Men nu ska jag snart gå ut med vovven och sen kommer min son. Så då blir det mycket bättre. Hoppas också på hjälp imorgon från psykologen.
Det är precis så det var för mig också. Att ångesten tog över hela kroppen och jag kunde inte göra någonting. Jag blev paralyserad. Jag vill tipsa om något som fungerade för mig. Ta ett bad om du har badkar. Ta en dusch annars. Vatten lugnar. Det låter konstigt men det är något metaforiskt med att ångesten rinner av med vattnet. Skriv här när du har ångest. Försök att göra något litet som bryter ångesten. Med tiden kommer du kunna göra mer och mer. Jag tror på dig
Kanske du skulle behöva ett ”rebound”, lite osmakligt tips jag vet, men för att markera för dig själv att det finns en fysisk lucka mellan er en gång för alla. Sånt kan hjälpa ibland.
Jag var med om ett destruktivt förhållande av den typen du beskriver, det varade i ett halvår.
Känner igen mekanismerna i det, så väl beskrivet av de andra i tråden, särskilt @christina.
Ta bort hans nummer ur din telefonlista och blockera det också. Det är jätteviktigt med nollkontakt i detta läge.
Älskade vän. Du är inte ensam.
Ett tips från det här forumet som jag nappade på var en app för tjejer för att träffa vänner. Gofriendly.se.
Tänker just på din ensamhet. Det skulle vara bra för dig att se efter nya friska relationer.
Jag kan sååå relatera till det du beskriver i destruktiviteten både i ditt förhållande och mot dig själv. Var i ett förhållande med en man i 20 år där jag var säker på att döden var den enda utvägen.
Ta dig bort från denna ofriska människa och ta dig ur ensamheten. Precis som så många andra skriver… Vi finns här!
Du har troligtvis inte fel… Jag tycker att det är så beklagligt när trådar som dessa kommer, för det syns så tydligt hur fast i perspektivet personen i fråga oftast är, även om ts ska ha en eloge för att ha försökt öppna sina ögon genom att välja att dela med sig av det som är gjort… Jag har en vän som lever precis i ett sånt här förhållande, och det som slår mig är hur hon gång på gång väljer att inte agera på allt hon får höra, trots att hon sakligt och moget kan bekräfta att hennes situation inte är sund. Men har man aldrig upplevt hur en sund relation kan kännas så söker man trygghet i dramat och det mönstret kan man som utomstående i princip inte påverka.
I snitt tar det ofta flera försök innan en person lyckas lämna en destruktiv relation, så varje försök är ändå ett steg på vägen
Så det är inte försent än!
Absolut och som jag minns tråden så tror jag ingen har antytt att det skulle vara för sent. Tvärtom så är det med all sannolikhet fortfarande för tidigt. Tyvärr, tyvärr… isolerat för TS egen skull.
För mtp. historiken och inte minst åldersskillnaden, samt det faktum att den tio år yngre (37 vill jag minnas) mannen inte har några barn ännu, så finns det knappt ens en mikroskopisk chans att detta ska hålla över tid.
Har TS tur så lyckas hon bryta sig lös innan hon till sist ändå blir dumpad för gott och vid det laget är totalt nedbruten själv Något som hon iof i skrift säger sig vara fullt beredd på (men helt uppenbart emotionellt så lååååångt ifrån som tänkas kan) men hon förmår sig ändå inte att vara den som lämnar.
Men plötsligt så händer det ju, sägs det… kanske och förhoppningsvis
Vi får hålla tummarna för att kontakten med psykologen initierades iaf, för DET är den absolut första förutsättning för att miraklet ska ske, det tror iaf jag
Vore fint att få höra om du fått hjälp @Jeha och om du har det fint med din son. Oavsett vad du valt att göra tycker jag du är modig som vågar öppna dig och dela med dig av processen här. Hoppas det gett sig lite välbehövligt perspektiv och att du vågar ta steg i en ny riktning där du har chans att förbättra ditt mående. Kram.
Hej. Jag är tillbaka. Jag skäms så fruktansvärt mycket. Alla fina svar jag fick av er! Jag lyckades inte stå emot.
Jag har försökt att ändra på honom under hösten men det har bara blivit värre. Jag mår bara sämre och sämre. Han har dessutom börjat ljuga mer och mer och smusslar med mobilen. Och hänger med sina nya roliga kollegor mer…
I fredags sa han att han var hemma fast jag hörde att han inte var det. Han var ute med kollegorna. Då kände jag att jag måste lämna honom nu innan jag vet med 100% att han hittat någon annan.
Jag berättade för honom jag är klar med honom nu och jag undrade varför han ljuger. Då sa han att han inte ljuger utan bara undanhåller information!!! Så jag blev riktigt superarg och då slog han mig hårt i huvudet och drog mig i håret. Han spottade mig i ansiktet 2 gånger. Sen anklagar han mig för att jag är psykiskt sjuk för att reagerade så starkt på hans lögner. Så jag gjorde ju egentligen slut men det kunde han inte ta så därför vände han hela situationen till sin egen fördel.
Skulle jag bara ta hans lögner? Gör man det? Sväljer man lögn på lögn?
Så denna gången är det faktiskt slut på riktigt fast jag mår sämre än någonsin. Sjuk ångest, kan inte äta och sova.
Men en patologisk lögnare, misshandlare etc går ju inte att leva med. Så nu blir det avgiftning för mig.
