Jag känner att jag faktiskt inte kan förlåta min man för hans otrohet, för han vill ha förlåtelse men den kommer inte komma. Varför ska jag det? Den här människan har ju faktiskt gjort ett aktivt val att bedra mig och på det sättet skadat mig svårt. Så förbannat egoistiskt beteende av vuxna människor. Nä han får stå sitt kast och söka tröst hos kvinnan som han hoppade i säng med. Jag har fullt upp med att överleva dagen och vill helst inte se kräket mer.
Tänker att ni som försöker lappa ihop när ni blivit bedragna är modiga och storsinta, jag verkar inte ha de egenskaperna.
4 gillningar
Älska, glömma och förlåta… det lovade jag för 30 år sedan. Gjorde det en gång. Men inte nu andra gången…
Jag är en som lämnat. Jag tänkte att jag ville att vi skulle prova att vara särbos först. Jag ville det för att jag upplevde att jag fick ta hand om allt och ville att han skulle inse att han hade det bra och att vi hade skev uppdelning.
Han gick aldrig med på detta.
Till slut blev det separation i alla fall, fanns fler orsaker än denna. Jag vet att jag tänkte “ska livet inte vara mer än så här?” Jag längtade efter någon som matchade mig bättre, gillade de sidor hos mig som min sambo ogillade. Han ville fortsätta, bad på sina bara knän trots att han ofta var arg på mig.
Idag, 5 år senare, har vi båda nya och är båda gladare och lyckligare.
Ville bara ge andra sidan av en 40-årskris hur en lämnare kan tänka.
3 gillningar
Vi har nu landat i att vi ska hitta en 2-3 ROK för honom i ett närliggande område. På så sätt får vi distans, barnen kan ändå vara där om och när de vill, vi kan fortsätta tat träffas någon gång i veckan, laga mat tillsammans och även helger OM det känns bra för båda. Vi måste hitta glädjen i att umgås med varandra igen, annars kommer detta aldrig ha någon chans och vi kommer bara glida ifrån varandra mer och mer. Jag tror dett aär ett lagom steg att ta för att vi båda ska hinna känna efter, förhoppningsvis sakna varandra osv. Sen kan det landa i att vi hittar tillbaka, eller så landar det i att vi trivs isär eller vill splitta helt på oss och då får vi ta frågor som att köpa ut honom ur huset eller skaffa större lägenhet. Känner mig på något sätt ändå lättad över att vi nu har någon form av beslut att ta på och förhålla oss till. I den bästa av världar inser vi snabbt att vi vill ha tillbaka varandra men jag ställer inte längre in mig på det. Jag hittar hellre mig själv och blir lycklig på annat håll än att ha kvar honom för att han har dåligt samvete. Ska vi hitta tillbaka så ska det kännas till 100%.
Vi väntar med att berätta för barnen tills vi själva van oss mer vid denna tanke och när vi faktiskt har en lägenhet så vi vet vad det gäller. Tills dess hoppas vi på att kunna leva ärligt och fokusera på familjen och barnen. detta är förstaprio för oss båda.
1 gillning
Skulle kunna vara exakt mitt liv det handlar om. Ålder, tanke innan bomben å allt stämmer så bra.
Jag verkar tyvärr också ha svårt med de förlåtande egenskaperna.
Men terapeuten sa att man inte behöver förlåta.
1 gillning
@Ime1 vännen.
Du förtjänar svar från någon som försökt, och har utfallet av det försöket, komma förbi otrohet.
För att erkänna hångel, efter viss press, är inte ärligt och öppet.
Att bli påkommen är troligtvis resultatet av att han blivit sloppy.
Här ligger en hund begraven, eller snarare ligger din man och jobbarkompisen lite nu och då.
Att bo i en trea är bara kanonläget att testa den relationen medan du går och hoppas på annat.
Ovetande om deras förehavanden. Tyvärr.
Han vill dra sitt och ditt plåster långsamt.
Har han varit där och fikat dagtid vid flera tillfällen får du acceptera att du ska förlåta ett förhållande som pågått rätt länge och varit sexuellt. Som gör att han nu tvekar på er, eftersom han inte gjorde slut, vad han än sagt, och de har allt efter börjat snacka mer och mer om en framtid ihop.
Det är in den kontexten du nu befinner dig.
Allt du laddar laddar du efter att ha fått klart för dig att han inte är lika comittad som du.
Nationalekonomin, har en saying för detta:
Don´t throw good money after bad money.
I ditt fall:
Slösa inte din kärlek på någon som är kär i en annan
Analysera och hantera situationen efter hur den är och inte på det sätt du skulle vilja att den var.
Du, eran relation är i fritt fall, lösningen är att landa väl eller lära sig flyga.
5 gillningar
Många tvärsäkra ord här. Lite märkligt tycker jag.
Ingen av oss vet vad som ligger bakom.
Jag hade själv initialt dragit öronen åt mig om min partner föreslagit övernattningslägenhet, men om jag vore intresserad av att fortsätta relationen hade jag ändå tyckt det var en bra idé.
Om han har bakomliggande orsaker till att vilja bo i en lägenhet vet vi inte, men jag tror det är helt fel väg att på något sätt tvinga honom att bo kvar.
Ni låter som att ni kan resonera med varandra öppet och ärligt och då är hälften vunnet.
Om det går “åt pipan” så är det bättre så här, med en viss limbo i förhållandet än att harva kvar med bitterhet och misstankar.
Om ni beslutar er för att det inte funkar, har ni tagit det beslutet gemensamt under ordnade former, och med en känsla av kontroll.
Jag tror det mesta av bitterheten hos den som är lämnad kommer från plösligheten, i att få mattan undanryckt, utan chans att påverka.
Ni verkar ha kommit längre än de flesta av oss som finns på den här sidan, där det oftast gått åt skogen på ett drastiskt sätt.
Och våld… Tänk om det var en man som skrev hur han lappat till sin fru. Inte ok någonstans och inget en man ska behöva ta, bara för att han är en man. Tyvärr fungerar samhället så, men hade mannen gjort det hade det nog renderar en polisanmälan eller att han blivit utkastad direkt.
Ett alternativ de flesta tycks missa är att man faktiskt kan äta kakan och ha den kvar.
Jag vet flera par som tillsammans lever i swingersvärlden och tycker det är perfekt.
Så länge man gör det tillsammans, så kan det vara ett alternativ, om man vill leva tillsammans, men ändå kunna ha lite spännande pirr.
2 gillningar
@EnsamStark, vi skriver ju alla mer eller mindre av egen anledning här inne.
TS karl har haft en fling, TS känner sig inte nöjd alls med det, de har (trodde TS) kommit närmare varandra men nu har maken ändrat sig till att vilja vara själv.
TS hoppas på en fortsättning men vet inte eg vad som har gått fel?
Du menar att det nog inte finns något bakom, att TS ska vara glad att inte våld förekommer men det vore kanske himla bra idé med lite swingersliv?
Bravo, riktigt insiktsfullt, vältajmat.
Imponerade!
2 gillningar
Båda måste vilja äta samma kaka då 
dvs att båda har lika villkor och att båda VILL ha lika villkor. Dvs att båda ska kunna ”swinga” utan svartsjuka och att båda vill ha den typen av relation och leva som swingars. Inte självklart.
Jag tror inte det är helt ovanligt att den som är otrogen söker bekräftelse och har dålig självkänsla och faktiskt kan vara en ganska svartsjuk typ som inte tycker att det är ok att partnern skulle dejta/swinga med andra.
Det var en ovanligt konfrontativ stil. Lite otrevlig kan jag tom tycka.
Nu uttrycker TS själv att det ger dem en chans att hitta tillbaka, och också en chans att välja bort.
Du vet ju inte heller vad som hänt, trots dina tvärsäkra ord.
Det är ju ett val var och en får göra inför sig själv. Att tro det värsta, eller att - när kunskap saknas - ha öppna ögon för situationen, och att öppna upp för möjligheten att det hennes man säger faktiskt kan stämma.
Alternativet är ju det motsatta, att tro det värsta, och avbryta relationen.
Jag får inte intrycket att TS önskar det.
Våldsreferensen gällde inte henne, kanske du missade det. Och tvärtom mot vad du tycks insinuera så tycker jag INTE det är ok med våld, så varför skulle TS vara glad för att slippa det?
Sen förstår jag att det för dig finns ramar för T.ex. sexualitet, men du inser säkert själv att dessa ramar inte gäller alla. Om de genom att öppna upp vissa delar kan hitta gemensam lycka, så behöver det inte vara fel. Det är fel att överföra sina egna värderingar på andra enligt min mening.
Jag väljer att ta till mig dina fina avslutande ord som beröm och tackar för det
1 gillning
Vilket förstås är en förutsättning.
Jag tror detsamma, att det kan finnas bekräftelsebehov och dålig självkänsla i många fall.
I vilket fal är det en resa man gör tillsammans. Eller väljer att inte göra.
TS fortsättning. Nu är lägenheten fixad och barnen vet om att vi ska separera. Vi är inte längre ett par och kommer inte leva som särbos utan separera. Han har skapat rökridåer lite i taget för att inte ge det som en chock, vilket inte gjort det lättare för mig eftersom det hela tiden blir värre och värre. Försöker allt jag kan att för barnens skull behålla familjekänslan och göra roliga saker tillsammans. 1/11 får han tillgång, tanken är inte att han ska flytta från en dag till en annan utan ta det succesivt och samtidigt renovera lägenhetn så han får “en trygg plats som känns som ett riktigt hem” Just nu är han provocerande positiv till framtiden, vill hela tiden prata om lägenheten , möbler hur vi ska lägga upp ekonomi osv. Allt går så otroligt fort. För 2 veckor sen var “planen” övernattningslägenhet för att landa, ta hand om sig själv men absolut inte göra slut, 1 vecka senare hade vi landat i att lägenheten behöver vara större och att han förmodligen flyttar dit, men fortfarande som särbos. För 1 v sen…på vår 22-årsdag fortsätter jag att kofrontera då han fortfarande inte verkar tllfreds trots att han fått som han ville-då kröp det fram att han nog inte ser oss som ett par när han flyttat utan att det är separation som gäller. Hans positivitet och ständiga planering provocerar och sårar, jag har ju knappt landat i att han inte vill ha mig längre. Tror på nåt sät att det är hans sätt att skydda sig själv och inte känna efter vad han faktiskt ger sig in i och har dragit igång. Inte att han ska fatta att han lämnar mig utan mer med barnen osv. ATt han väljer bort deras vardag och ska bli den roliga “iblandpappan” Jag vet nu att han fortfarande har starka känslor för arbetskollegan och han längtar efter att få prata med henne igen och reda ut sina känslor. Han säger att han inte ens vet om de är besvarade men att han på deras blickar på jobbet tror att det finns något. Hon är 12 år yngre än honom, har småbarn och inte alls det liv han målar upp han vill ha. Men han kan inte bortse från sina känslor…Han är fortfarande omtänksam och tröstar mig när jag mår dpligt och peppar o peppar. Men är inte öppen för pepp än. Allt handlar bara om HONOM och hur HAN ska ha det när han flyttat. Känner inte ens igen honom längre. Allt är så sjukt. Övertygad om att jag kommer bli lycklig igen och att det kommer bli bra för mig men vill bara spola fram tiden ett år. Vet inte om jag kommer kunna ta att de blir ett par, Han säger att 100% fokus för honom nu är att vi ska vara sams och att det ska bli bra för barnen, inte fokus på henna. men sen kan han inte veta vad som händer i framtiden-det kan ju givetvis inte jag heller veta men det är fördjävligt att veta att han förmodligen målar upp drömscenarion kring henne nu när allt det praktiska löst sig. ALlt går upp o ner. Varannan dag är jag stark varannan dag gråter jag. Vill inte visa honom mina tårar-vill inte ge honom det-försöker vara stark inför barnen. Vi har luddat in till dem att vi ör helt överrens om det här, att vi glidit isär och bara är osm kompisar-o de har hittills förstått och stöttat. Kommer leva på med den lögnen inför dem för att förskona och inte skapa oro för dem. Nu är dte som att han levt sig in i den lögnen att det här är ett gemensamt beslut. Allt för att skydda sig själv. Suck.
En lärdom från att ha hängt här på forumet är att när det är bråttom iväg, finns det alltid någon som väntar i kulisserna. Nu vet du ju till och med vem det är. Såklart är det inte över mellan dem. Även om “förhållandet” mycket väl kan vara satt på paus över sommaren, när du upplevde närhet med din man. Han ville säkert försöka hitta tillbaka! Det är ju enklare att inte skiljas, det tycker ju till och med de som sviker…
Han är på väg in i den rosa bubblan nu. Där finns det inte plats för vare sig dig eller era barn, det är därför han utan problem ger sig av utan minsta samvetskval för att han väljer bort deras vardag. Det finns bara plats för honom och hans fling. (Det finns inte plats för hennes barn därinne heller)
Bubblan spricker när verkligheten kommer ifatt. Stor risk för att han kommer krypande då.
Sluta skydda honom inför barnen, låt honom ta ansvar för att det är han som lämnar. Ljug absolut inte för barnen (det är inte samma sak som att du måste berätta varenda skitig detalj för dem eller vräka ur dig alla dina känslor), förmodligen delar ni känslan av att han överger er… 
6 gillningar
Helt rätt i det du säger. Men jag väljer verkligen att dra det på detta vis genom barnen. Tror oxå bubblan kommer spricka inom kort och har en känsla av att verkligheten kommer komma ifatt honom. INGEN ANING om hur jag kommer reagera om den dagen kommer, om jag överhuvudtaget vill ha honom tillbaka då. Men blir så fallet vill jag inte att barnen ska behöva leta tecken och vara oroliga att han lämnar igen. Nej, jag kommer köra på detta. Blir det något seriöst mellan dem inom kort lär sanningen komma fram. Men just nu väljer jag att ludda in barnen i detta då de nu har accepterat att vuxna människor kan komma ifrån varandra o mer kännas som kompisar. Min 15-åriga son sa_ O herregud va skönt det är att det inte är en av er som lämnar utan att ni är överrens om detta. Hade inte klarat av att veta att en av er var olyckligt kär.
3 gillningar
Du känner dina barn bäst och vet vad som blir bra för dem!
Mitt X ljög ju hur mycket som helst, även för barnen, det genomskådade till och med de så det fanns inget att välja på än att ge en barnvänlig version av sanningen.
3 gillningar
Min blivande exman ljög ju också hur mycket som helst och jag känner att själva otroheten, att han har varit attraherad eller tom förälskad i en annan kvinna och dessutom valt att agera på det, skrivit vackra ord och snuskiga ord, skickat och tagit emot vidriga bilder, träffats i smyg och ja inte vet jag eller vill veta exakt vad de har gjort, är en sak och det skulle jag kunna förlåta om han uppriktigt kom och sa att han inte visste vad han gjorde, var helt förhäxad av förälskelse men nu kommit fram till att han älskar mig och att det är mer värt och att han vill ha tillbaka mig. Men, jag skulle ha mycket svårare att förlåta ljugandet, för mig och för andra i hans närhet, och dessutom lögner om mig för att få hans agerande att se bättre ut. Den biten skulle han behöva be om ursäkt för och visa flera gånger om att han förstått hur illa det var och hur sårad jag blev. Han skulle behöva gottgöra det på fler än ett sätt. Men nu är jag ju inte i den positionen för Kräket har ju inte andats om att han vill ha mig.
Men jag undrar hur ser du på själva ljugandet mot dig och barnen?
1 gillning
Ljugandet, eller att undanhålla vad han känner har tagit hårt o är det han behöver bevisa mest om det någon gång skulle va så att vi börjar hitta tillbaka. Precis som du säger skulle jag förmodligen fundera en extra gång om ha verkligen erkände sitt misstag, blev förälskad o inte kunde se klart. Dock så har de ju pausat nu men det är uppenbart att de kommer ses när han flyttat så ”de får reda ut deras känslor”
Mitt hopp nu är att han blir BRÄND av henne, att hon inte alls har lika starka känslor för honom utan mest sett det som en flirt. Kvinnan är 32 år, 3 barn varav 2 små. Hon lär inte va ute efter ett av o på förhållande utan vill ju förmodligen ha en man som tar hand om henne o hennes barn i slutändan. Svårt att se honom genom seriöst i det då jag vet hur bekväm han är och hur mycket han längtar efter att våra barn blir mer självständiga osv.
3 gillningar
Jag tror tyvärr som du…man måste försöka vara klarsynt fast man är så sårad…visst är det för att få fri tillgång till att dejta den andra kvinnan…“pröva henne”. De flesta män jag vet som gjort så vill ju lämna…
Jag har läst lite i din tråd. Kan inte låta bli att tänka att det snart är din exman som står där utan varken fru, trygghet eller ny ung kvinna och flirt. Hon är ju mycket yngre, har dessutom tre(!!) småbarn (gissar att de då är under 8 eller något). Det finns ingen chans i världen att han tänkt igenom detta på något sätt. Vad ska han tillföra i hennes liv? Han har väl inte tänkt börja om med småbarnslivet? Om inte, så har de två säkert kul med varandra max någon månad sen inser de att det inte var så mycket mer. Hjälp vad han kommer se dum ut sen. Han kommer nog krypa tillbaka om ett par månader, stå på dig då.