Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

40-årskris?

Min man och jag har varit ett par i 22 år. °Ett lyckligt förhållande med mycket gemensamma intressen, 2 barn (10 o 15 år) stadig inkomst, mycket vänner, bra sexliv-ja i min värld ett lyckligt liv.
Min man har i perioder kommit ner i svarta hål med ångest och viss depression, fått samtalsterapi och ändå tagit sig upp igen. Är normalt en glad och social man men kommer som sagt emellanåt in i detta. Jag har stöttat och stöttat och accepterat och stöttat.
I våras blev han långtidssjukskriven av en fysisk anledning och blev därför hemma i nästan 6 månader. Under den här tiden började han få kontakt med en kvinnlig kollega på jobbet-till mig sa han att han var där och fikade vid ett tillfälle…
I somras upptäckte jag honom när han raderade meddelande från telefonen och konfronterade honom,. Det visade sig att de hörts väldigt ofta per telefon och han hade varit där och fikat vid ett flertal tillfällen, han kände att de kunde prata och förstå varandra. Det kom också fram att de hånglat ett par av dessa ggr.
Givetvis blev jag ledsen och han lovade att avsluta kontakten samma kväll. Sommaren har resulterat i sena kvällar med superbra prat, massa sex, närhet och fina ord till varandra, och jag har känt att jag kunnat förlåta honom men ändå märkt att något inte stämmer. Nu börjar det krypa fram mer och mer att han inte har de känslor för mig som han borde, och att han egentligen har känt så här i flera år. Jag kan också se att allt inte varit rosenrött sista åren men gömt mig bakom att det är barnår, vi får vår tid sen osv, Han säger att han VILL lösa det här och att allt ska bli som vanligt- men HUR?. Hans katastroftankar tar honom mer och mer till hur det skulle vara för honom att bo ensam, en tanke som skrämmer honom men som jag ändå ser att han verkar som en skön utväg. Men faan jag är rädd att han gör något förhastat. Har läst mycket om män i 40-årsskris och att det är just de här tankarna som kommer. Jag är såå villig att ta ett nytt tag om vårt förhållande, ge varandra mer egentid, göra roliga saker tillsammans och prata mkt. Men just nu känns det mest som att vi går runt i cirklar. Hans fling gjorde att han blev medveten om att det fanns känslor som han glömt bort. En pusselbit som fattas. Han vill att vi ska hitta det igen men jag känner att det har blivit en ond cirkel och jag är så sårad att han nu påstår att han inte känt de rätta känslorna på flera år och att det kanske är det som gjort att han mått dåligt. Jag har gett mitt liv åt denna man, prioriterat honom och barnen framför allt, o nu känns det bara svart. Jag var så trygg i att vår relation är den som ska hålla o nu känns det som att det bara brakar. Vi har landat i att vi ska försöka skaffa en övernattningslgh till att börja med, Där han kan få sitt space, försöka hitta sig själv och få distans. Jag vill tro att baravi får fram lägenheten så kommer han inse sitt misstag och vilja komma tillbaka. Han kallar det att vi inte gör slut utan att vi försöker. Men jag vill tycka att det borde finnas fler steg i att försöka innan man skaffar en lgh-att detta egentligen bara är ett milt sätt för honom att se om han klarar att bo själv för att senare ta det definitiva steget till skilsmässa. Jag hoppas på det bästa men förbereder mig på det värsta. För frågan är om han kommer tillbaka., vill jag det då?? Nu när detta är beslutat har vi gått från att vara ett fysiskt par som pratar om det mesta till att gå runt som två främlingar. Allt känns konstlat och märkligt- Jag försöker ge honom space, o han försöker trösta mig för att jag inte ska vara ledsen. Inget han ör känns därför äkta, som att hålla mig i handen i soffan, ge mig en kram när han kommer hem osv-allt detta blir ju för min skull och inte för att han behöver det. Är så van vid att han är “beroende” av mig så detta känns så annorlunda och konstigt. O om vi nu ska hitta tillbaka till varandra så kommer det ju aldrig gå sålänge vi är obekväma med varandra. HUR FAN SKA JAG KUNNA KONKURERA MED DEN DÄR JÄVLA PIRRKÄNSLAN??? Känns som dött lopp om det är den han är ute efter. Går snart under av denna ovisshet. Vill bara hitta den där lägenheten nu så han kan få sin jävla egentid och vi kan se vart det leder.- Vill börja leva, vara glad igen. Vad beslutet än blir. Men han verkar ändå så osäker. Gaaaa jag går åt av detta =(=(=(=(=(=(=(

Ville mest skriva av mig och se om fler känner igen syndromet i sina 40-åringar =)=) Kram på er

1 gillning

Välkommen hit, till ett forum där ingen vill vara men många söker sig till.

Min man har haft, vad vi summerar, en ålderskris. Vi har varit ett par i 20 år och har 2 barn (10 och 13). För ett par år sedan började min man att vantrivas på sitt jobb, han blev headvuntad till ett nytt, det visade sig inte vara en dans på rosor. I samma veva knivhögg hans bästa vän honom i ryggen och sa upp bekantskapen utan att vi förstod varför. Med i bagaget hade han att hans andra bästa vän hade gått bort väldogt tragiskt och han hade inte bearbetat den sorgen. Vi lägger till min kroniska sjukdom som han inte kunde hantera. Sedan kom känslorna “är detta allt” tätt följda av en depression då han förlorade lusten att leva.
Någonstans på vägen hade vi börjat springs i ett hamsterhjul a la familjen AB. Vi tog varandra för r givet o h fokuserade på ungarna som skulle köras halva länet runt.

Mitt i den här sörjan (där jag inte ens har tagit med allt) fick han kontakt med en fd kollega. Han ville ha vänskap hon ville ha en älskare och började jaga honom. Så ja, han var otrogen. Jag hade haft ganska lång tid på mig (min magkänsla sa mig att han var otrogen och jag hade listat ut med vem också) att bestämma mig för om jag kunde förlåta något och vad osv. Hade han haft samlag med henne så hade han åkt ut. Hade han sagt att han äslakde henne hade han åkt ut. Ja, jag hade vissa punkter som jag hade bestämt mig för skulle gälla.

Jag fick mina misstankar men jag trodde inte på min magkänsla så det tog 1,5 år innan jag konfronterade honom. Det var då jag hade hittat mina vattentäta bevis. Och när jag konfronterade honom så gjorde jag det rejält. Någonstans under tiden vi pragadd så smällde jag till honom med en rejäl örfil. Det var då jag bestämde mig för att jag aldrig någonsin igen skulle ha några som helst filter. Jag skulle aldrig mer anpassa mig efter någon annan. Jag började gå ifrån honom (vi var utomhus) så han fick bestämma sig där och då för om jag skulle gå eller om det var värt att kämpa. Han valde det sistnämnda.

Detta var i januari. Sedan dess har vi kämpat för oss. Han har vänt ut och in på sig själv för att isa mig vad han vill, hur han ändrat sig för att rädda oss och för att bli en bättre människa.

Det har aldrig varit tal om att han skulle flytta och få “space”. Jag sa ifrån på skarpen att antingen gör vi det tillsammans under gemensamt tak eller inte alls. Jag tror inte på att man kan läka ett trasigt förhållande om man inte lever ihop.

Min man har valt att vara öppen om vad han har gjort med apan (mitt namn på den vidriga kvinnan). Jag har fått läsa chattar, mail och sms dem emellan som fanns att hitta. Min man skickade ett sms till henne att han hade berättat allt för mig, att han älskade mig och aldrig ville ha någon som helst kontakt med apan. Svaret kom inom loppet av fem min där hon beshrade att hon aldrig skulle ta kontakt med honom igen. Två dagar senare hade hon bytt nummer.

Efter det började vi att kommunicera. Inte prata som vi har gjort utan verkligen kommunicera. Han började prata om de känslor han haft (och delvis hade) som han inte kunnat förmedla. Började sätta ord på varför det varit så. Han tog sitt ansvar. Han tröstade mig.

Vi går nu i terapi, tillsammans och var för sig, och jobbar på att gå vidare tillsammans. Hans ålderskris finns med oss för den håller han fortfarande på att bearbeta och lära sig om och av. Det är en process som kommer att ta tid.

Jag vet inte om det var ett sådant svar du ville ha. Men jag kan inte ge dig råd hur du ska göra. Det finns ingen manual för hur man ska hantera partners som sviker och har ålderskriser. Det jag tror på är att du måste stå stadigt och ta hand om dig själv. Leta upp någon att prata med. Ni kanske kan gå till någon tillsammans?

1 gillning

Välkommen hit! Ta stöd härifrån. Använd oss som bollplank.
Mycket av det du skriver passar in på mig/mitt x.
Jag tror att även mitt x har 40års ålderskris.
Har ni varit på familjeterapi? Kunde det vara något? Otrohet är inget man bara kommer sig runt i en handvändning. Även jag hade velat göra allt för att vi skulle komma vidare tillsammans, men han hade bestämt sig att det var för sent.
Inte heller jag kunde tävla med pirrkänslan. Men jag tänker i mina ljusa stunder, få se om hon kan tävla med tryggheten i vardagslivet, samspelet och känslan av att vara en familj, sedan när deras pirr lagt sig. Är jag kvar och väntar då? Nix, tror jag inte.

Får du den hjälp du behöver just nu? Psykolog? Jurist? Etc?

1 gillning

Min x hade en liknande 40 års kris. Han hade en ny , bodde 2 år borta och kom sedan hem igen. Nu har han då 50 års kris , igen en ny och lämnade mig för 8 månader sedan.
Tror du han tänker ta upp kontakten med kvinnan sedan då han vill ” leva ensam” ? Är ledsen att säga, men tror det lite är det han siktar på. Man vill tro på vad de säger men om du läser lite här i trådarna så ljuga det en hel del. Sanningen kommer fram men det känns för jävligt då den kommer efter flera månader av toklögner…
Men välkommen till världens bästa forum. Här finns underbara människor i samma sits. Olika, men ändå lika…

1 gillning

Sorgligt.
Det finns inga ok förklaringar, vadå ålderskris, är det roligare för dig då? Jag menar, visst sjutton är man trött på sin partner ibland och livet man har tillsammans, det var så här det blev, men man gör val varje dag. Det är ju bara ni som kan ändra relationen och ert liv. Det är ju ingen naturlag hur utvecklingen av förhållandet blir. Det ligger i vårt ansvar att styra det dit man vill.

Är man öppen för hångel, div former av sex med någon annan än sin partner så går tilliten förlorad. Vi placerar gränsen för det acceptabla där det passar oss för att rättfärdiga just vårt val för att stanna eller lämna. Det var ju bara… inte… och bara en gång eller si eller så. Och vanligt är förmildrande omskrivningar av saker som var betydligt mer/värre. Man vill ha sanningen men ofta skrivs sanningen om, åtminstone om partnern vill rädda kvar dig. Du kan aldrig få veta exakt vad som han/hon kände i svekets stund, det kommer inte att stå i något mess/mail. Det var ju i alla fall inte du som var i fokus och nej inte trodde väl partnern att detta skulle komma fram eller bli en så stor grej och de menade ju inte att… tänkte inte… men nog fasen vet de mycket väl att de gör något fel för annars smusslar man inte så det händer liksom inte bara. Tillfällen skapas, lögner uppfinns, det är val, man är inte passivt offer, jag skulle säga att man är ganska stark för att börja spela dubbelspel, det är dessutom så elakt och det vet man.

Du vill hitta tillbaka, eller? Känn efter, fundera.
Att reparera och väcka känslor till liv är först ett beslut, både ditt och partnerns. Motivationen kan inte vara att man inte vill vara ifrån barnen varannan vecka. Han måste först välja dig och du honom.
Sedan börjar väl jobbet. Jag tror det är bra att ta professionell hjälp. Men jag tror också man måste välja närhet, om man vill det, inte flykt. Om båda vill hitta tillbaks, då kan inte en av er flytta ut. Eller jo, om du som blivit sviken känner att du behöver tid till eftertanke osv då kan jag förstå det. Separera för att kanske hitta tillbaks. Men att den som svikit inte direkt kan välja dig, men säger det i ord men inte i handling utan funderar på eget boende osv, då väljer han inte dig. Eller?

Fasen, du har rätt att tveka osv, men inte din man. Han har klantat till det, det har kommit fram och fortfarande inte vet vad han vill… jadu, vad ska man säga?
Jag tror ni behöver gå o prata med någon.

3 gillningar

Läste ditt inlägg igen, får känslan av att din man vill ha kakan och äta den. Ska han få ha en övernattningslägenhet där han kan göra exakt vad han vill, komma o gå som det passar honom, bjuda in vem han vill, leva ungkarlsliv och där sitter du med hus och barn och ansvar? Du drar på ett sätt vinstlotten med närheten till barnen, men han kan plocka russinen, vara med er när han känner för det men sedan leva ganska bekymmersfritt och utan ansvar i sin lilla lya… Jag tror han vill testa marknadsvärdet och vingarna och sedan beroende på utfall så vänder han hem och ”väljer” er eller så var det roligare med ungkarlslivet och ev nya förälskelsen/r.

7 gillningar

Jag känner att jag faktiskt inte kan förlåta min man för hans otrohet, för han vill ha förlåtelse men den kommer inte komma. Varför ska jag det? Den här människan har ju faktiskt gjort ett aktivt val att bedra mig och på det sättet skadat mig svårt. Så förbannat egoistiskt beteende av vuxna människor. Nä han får stå sitt kast och söka tröst hos kvinnan som han hoppade i säng med. Jag har fullt upp med att överleva dagen och vill helst inte se kräket mer.
Tänker att ni som försöker lappa ihop när ni blivit bedragna är modiga och storsinta, jag verkar inte ha de egenskaperna.

4 gillningar

Älska, glömma och förlåta… det lovade jag för 30 år sedan. Gjorde det en gång. Men inte nu andra gången…

Jag är en som lämnat. Jag tänkte att jag ville att vi skulle prova att vara särbos först. Jag ville det för att jag upplevde att jag fick ta hand om allt och ville att han skulle inse att han hade det bra och att vi hade skev uppdelning.
Han gick aldrig med på detta.
Till slut blev det separation i alla fall, fanns fler orsaker än denna. Jag vet att jag tänkte “ska livet inte vara mer än så här?” Jag längtade efter någon som matchade mig bättre, gillade de sidor hos mig som min sambo ogillade. Han ville fortsätta, bad på sina bara knän trots att han ofta var arg på mig.

Idag, 5 år senare, har vi båda nya och är båda gladare och lyckligare.
Ville bara ge andra sidan av en 40-årskris hur en lämnare kan tänka.

2 gillningar

Vi har nu landat i att vi ska hitta en 2-3 ROK för honom i ett närliggande område. På så sätt får vi distans, barnen kan ändå vara där om och när de vill, vi kan fortsätta tat träffas någon gång i veckan, laga mat tillsammans och även helger OM det känns bra för båda. Vi måste hitta glädjen i att umgås med varandra igen, annars kommer detta aldrig ha någon chans och vi kommer bara glida ifrån varandra mer och mer. Jag tror dett aär ett lagom steg att ta för att vi båda ska hinna känna efter, förhoppningsvis sakna varandra osv. Sen kan det landa i att vi hittar tillbaka, eller så landar det i att vi trivs isär eller vill splitta helt på oss och då får vi ta frågor som att köpa ut honom ur huset eller skaffa större lägenhet. Känner mig på något sätt ändå lättad över att vi nu har någon form av beslut att ta på och förhålla oss till. I den bästa av världar inser vi snabbt att vi vill ha tillbaka varandra men jag ställer inte längre in mig på det. Jag hittar hellre mig själv och blir lycklig på annat håll än att ha kvar honom för att han har dåligt samvete. Ska vi hitta tillbaka så ska det kännas till 100%.
Vi väntar med att berätta för barnen tills vi själva van oss mer vid denna tanke och när vi faktiskt har en lägenhet så vi vet vad det gäller. Tills dess hoppas vi på att kunna leva ärligt och fokusera på familjen och barnen. detta är förstaprio för oss båda.

1 gillning

Skulle kunna vara exakt mitt liv det handlar om. Ålder, tanke innan bomben å allt stämmer så bra.

Jag verkar tyvärr också ha svårt med de förlåtande egenskaperna.
Men terapeuten sa att man inte behöver förlåta.

1 gillning

@Emi1 vännen.
Du förtjänar svar från någon som försökt, och har utfallet av det försöket, komma förbi otrohet.

För att erkänna hångel, efter viss press, är inte ärligt och öppet.
Att bli påkommen är troligtvis resultatet av att han blivit sloppy.

Här ligger en hund begraven, eller snarare ligger din man och jobbarkompisen lite nu och då.

Att bo i en trea är bara kanonläget att testa den relationen medan du går och hoppas på annat.
Ovetande om deras förehavanden. Tyvärr.

Han vill dra sitt och ditt plåster långsamt.

Har han varit där och fikat dagtid vid flera tillfällen får du acceptera att du ska förlåta ett förhållande som pågått rätt länge och varit sexuellt. Som gör att han nu tvekar på er, eftersom han inte gjorde slut, vad han än sagt, och de har allt efter börjat snacka mer och mer om en framtid ihop.

Det är in den kontexten du nu befinner dig.
Allt du laddar laddar du efter att ha fått klart för dig att han inte är lika comittad som du.

Nationalekonomin, har en saying för detta:
Don´t throw good money after bad money.

I ditt fall:
Slösa inte din kärlek på någon som är kär i en annan

Analysera och hantera situationen efter hur den är och inte på det sätt du skulle vilja att den var.

Du, eran relation är i fritt fall, lösningen är att landa väl eller lära sig flyga.

4 gillningar

Många tvärsäkra ord här. Lite märkligt tycker jag.
Ingen av oss vet vad som ligger bakom.
Jag hade själv initialt dragit öronen åt mig om min partner föreslagit övernattningslägenhet, men om jag vore intresserad av att fortsätta relationen hade jag ändå tyckt det var en bra idé.
Om han har bakomliggande orsaker till att vilja bo i en lägenhet vet vi inte, men jag tror det är helt fel väg att på något sätt tvinga honom att bo kvar.
Ni låter som att ni kan resonera med varandra öppet och ärligt och då är hälften vunnet.
Om det går “åt pipan” så är det bättre så här, med en viss limbo i förhållandet än att harva kvar med bitterhet och misstankar.
Om ni beslutar er för att det inte funkar, har ni tagit det beslutet gemensamt under ordnade former, och med en känsla av kontroll.

Jag tror det mesta av bitterheten hos den som är lämnad kommer från plösligheten, i att få mattan undanryckt, utan chans att påverka.

Ni verkar ha kommit längre än de flesta av oss som finns på den här sidan, där det oftast gått åt skogen på ett drastiskt sätt.

Och våld… Tänk om det var en man som skrev hur han lappat till sin fru. Inte ok någonstans och inget en man ska behöva ta, bara för att han är en man. Tyvärr fungerar samhället så, men hade mannen gjort det hade det nog renderar en polisanmälan eller att han blivit utkastad direkt.

Ett alternativ de flesta tycks missa är att man faktiskt kan äta kakan och ha den kvar.
Jag vet flera par som tillsammans lever i swingersvärlden och tycker det är perfekt.
Så länge man gör det tillsammans, så kan det vara ett alternativ, om man vill leva tillsammans, men ändå kunna ha lite spännande pirr.

1 gillning

@EnsamStark, vi skriver ju alla mer eller mindre av egen anledning här inne.

TS karl har haft en fling, TS känner sig inte nöjd alls med det, de har (trodde TS) kommit närmare varandra men nu har maken ändrat sig till att vilja vara själv.
TS hoppas på en fortsättning men vet inte eg vad som har gått fel?

Du menar att det nog inte finns något bakom, att TS ska vara glad att inte våld förekommer men det vore kanske himla bra idé med lite swingersliv?

Bravo, riktigt insiktsfullt, vältajmat.
Imponerade!

2 gillningar

Båda måste vilja äta samma kaka då :slight_smile: dvs att båda har lika villkor och att båda VILL ha lika villkor. Dvs att båda ska kunna ”swinga” utan svartsjuka och att båda vill ha den typen av relation och leva som swingars. Inte självklart.
Jag tror inte det är helt ovanligt att den som är otrogen söker bekräftelse och har dålig självkänsla och faktiskt kan vara en ganska svartsjuk typ som inte tycker att det är ok att partnern skulle dejta/swinga med andra.

Det var en ovanligt konfrontativ stil. Lite otrevlig kan jag tom tycka.
Nu uttrycker TS själv att det ger dem en chans att hitta tillbaka, och också en chans att välja bort.
Du vet ju inte heller vad som hänt, trots dina tvärsäkra ord.
Det är ju ett val var och en får göra inför sig själv. Att tro det värsta, eller att - när kunskap saknas - ha öppna ögon för situationen, och att öppna upp för möjligheten att det hennes man säger faktiskt kan stämma.
Alternativet är ju det motsatta, att tro det värsta, och avbryta relationen.
Jag får inte intrycket att TS önskar det.

Våldsreferensen gällde inte henne, kanske du missade det. Och tvärtom mot vad du tycks insinuera så tycker jag INTE det är ok med våld, så varför skulle TS vara glad för att slippa det?

Sen förstår jag att det för dig finns ramar för T.ex. sexualitet, men du inser säkert själv att dessa ramar inte gäller alla. Om de genom att öppna upp vissa delar kan hitta gemensam lycka, så behöver det inte vara fel. Det är fel att överföra sina egna värderingar på andra enligt min mening.

Jag väljer att ta till mig dina fina avslutande ord som beröm och tackar för det :slight_smile:

1 gillning

Vilket förstås är en förutsättning.
Jag tror detsamma, att det kan finnas bekräftelsebehov och dålig självkänsla i många fall.
I vilket fal är det en resa man gör tillsammans. Eller väljer att inte göra.

TS fortsättning. Nu är lägenheten fixad och barnen vet om att vi ska separera. Vi är inte längre ett par och kommer inte leva som särbos utan separera. Han har skapat rökridåer lite i taget för att inte ge det som en chock, vilket inte gjort det lättare för mig eftersom det hela tiden blir värre och värre. Försöker allt jag kan att för barnens skull behålla familjekänslan och göra roliga saker tillsammans. 1/11 får han tillgång, tanken är inte att han ska flytta från en dag till en annan utan ta det succesivt och samtidigt renovera lägenhetn så han får “en trygg plats som känns som ett riktigt hem” Just nu är han provocerande positiv till framtiden, vill hela tiden prata om lägenheten , möbler hur vi ska lägga upp ekonomi osv. Allt går så otroligt fort. För 2 veckor sen var “planen” övernattningslägenhet för att landa, ta hand om sig själv men absolut inte göra slut, 1 vecka senare hade vi landat i att lägenheten behöver vara större och att han förmodligen flyttar dit, men fortfarande som särbos. För 1 v sen…på vår 22-årsdag fortsätter jag att kofrontera då han fortfarande inte verkar tllfreds trots att han fått som han ville-då kröp det fram att han nog inte ser oss som ett par när han flyttat utan att det är separation som gäller. Hans positivitet och ständiga planering provocerar och sårar, jag har ju knappt landat i att han inte vill ha mig längre. Tror på nåt sät att det är hans sätt att skydda sig själv och inte känna efter vad han faktiskt ger sig in i och har dragit igång. Inte att han ska fatta att han lämnar mig utan mer med barnen osv. ATt han väljer bort deras vardag och ska bli den roliga “iblandpappan” Jag vet nu att han fortfarande har starka känslor för arbetskollegan och han längtar efter att få prata med henne igen och reda ut sina känslor. Han säger att han inte ens vet om de är besvarade men att han på deras blickar på jobbet tror att det finns något. Hon är 12 år yngre än honom, har småbarn och inte alls det liv han målar upp han vill ha. Men han kan inte bortse från sina känslor…Han är fortfarande omtänksam och tröstar mig när jag mår dpligt och peppar o peppar. Men är inte öppen för pepp än. Allt handlar bara om HONOM och hur HAN ska ha det när han flyttat. Känner inte ens igen honom längre. Allt är så sjukt. Övertygad om att jag kommer bli lycklig igen och att det kommer bli bra för mig men vill bara spola fram tiden ett år. Vet inte om jag kommer kunna ta att de blir ett par, Han säger att 100% fokus för honom nu är att vi ska vara sams och att det ska bli bra för barnen, inte fokus på henna. men sen kan han inte veta vad som händer i framtiden-det kan ju givetvis inte jag heller veta men det är fördjävligt att veta att han förmodligen målar upp drömscenarion kring henne nu när allt det praktiska löst sig. ALlt går upp o ner. Varannan dag är jag stark varannan dag gråter jag. Vill inte visa honom mina tårar-vill inte ge honom det-försöker vara stark inför barnen. Vi har luddat in till dem att vi ör helt överrens om det här, att vi glidit isär och bara är osm kompisar-o de har hittills förstått och stöttat. Kommer leva på med den lögnen inför dem för att förskona och inte skapa oro för dem. Nu är dte som att han levt sig in i den lögnen att det här är ett gemensamt beslut. Allt för att skydda sig själv. Suck.

En lärdom från att ha hängt här på forumet är att när det är bråttom iväg, finns det alltid någon som väntar i kulisserna. Nu vet du ju till och med vem det är. Såklart är det inte över mellan dem. Även om “förhållandet” mycket väl kan vara satt på paus över sommaren, när du upplevde närhet med din man. Han ville säkert försöka hitta tillbaka! Det är ju enklare att inte skiljas, det tycker ju till och med de som sviker…

Han är på väg in i den rosa bubblan nu. Där finns det inte plats för vare sig dig eller era barn, det är därför han utan problem ger sig av utan minsta samvetskval för att han väljer bort deras vardag. Det finns bara plats för honom och hans fling. (Det finns inte plats för hennes barn därinne heller)
Bubblan spricker när verkligheten kommer ifatt. Stor risk för att han kommer krypande då.

Sluta skydda honom inför barnen, låt honom ta ansvar för att det är han som lämnar. Ljug absolut inte för barnen (det är inte samma sak som att du måste berätta varenda skitig detalj för dem eller vräka ur dig alla dina känslor), förmodligen delar ni känslan av att han överger er… :yellow_heart:

3 gillningar