@Mia_78
Hinner inte skriva så mkt just nu, när jag läste dina inlägg ville jag mest skicka med att det faktiskt blir bättre. Vi skildes för 2,5 år sedan, tre barn där yngsta var 6 år då.
Tanken på att vara utan barnen var helt outhärdlig. När de åkte till sin pappa första veckan kändes som att falla ner i en avgrund. Jag kände inte alls att det var någon glädje i egentid etc som andra pratade om när man inte har barnen. Men konstigt nog. Jag har faktiskt till del vant mig. Bytena är fortfarande jobbiga. Men jag har inte ångest längre när de åker. Det var så många här som skrev att det blir bättre och att man vänjer sig. De hade faktiskt rätt.
Vi har vv men ses i veckorna ibland när den förälder som inte har barnen hjälper till med aktiviteter och vissa läxor. Det har lindrat för oss alla tror jag ( men förstår att det inte passar alla)
Så, mitt i kaoset just nu -försök vila i att det kommer att bli lättare! Kanske kan du t.o.m. uppskatta veckorna du är utan barn längre fram. Jag har märkt att jag kan tycka att det är lite skönt ibland. Det trodde jag ALDRIG för två år sedan.
Kram till dig!
Om alla inblandade är nöjda med nuvarande upplägg så behöver ni ju inte ändra något. De flesta rekommenderar troligen vv för en sexåring men man måste inte göra som ”alla andra”.
Ja det finns en ny man i mitt liv. Jag får uppleva något som jag aldrig tidigare upplevt i min nya relation vilket jag är så tacksam för
Men en ny relation är absolut ingenting du ska fundera på nu. Är det något jag verkligen har insett i min process så är det hur viktigt det är att du blir hel igen och gör jobbet med dig själv först för att en ny relation ska bli bra. Det är så lätt att man skapar lycka och välmående igenom andra och jag tror att det är just det som gör att relationer går fel då i det långa loppet, särskilt efter en livskris.
Men då ses det ju endast ur föräldraperspektivet, om vi skulle vara överens om teorin att korta intervaller och “leva kappsäck” är en mindre bra lösning ur barnperspektivet. Men där går ju våra tankar isär.
Mycket av det jag menar när jag säger “leva kappsäck” är att barnet inte hinner landa ordentligt mellan bytena, till slut kommer barnet att sluta packa upp sina saker som släpas mellan hemmen, eftersom det ändå imorgon ska åka igen… Det slutar med att gossedjuren och alla kära saker ligger redo packade i ryggsäcken som hänger på sänggaveln.
Det blir mycket lätt att i det läget få känslan att man inte riktigt har nån fast punkt alls, eller att känslan av den fasta punkten istället flyttas till t.ex förskolan som blir det enda konstanta i tillvaron. Istället för att man tillåts landa ordentligt och på ett mycket tydligt sätt få känslan att man har 2 hem som man flyttar emellan. Förstår du alls hur jag tänker?
Är också nyseparerad och vi kör en annan variant . Mina är 4,8 år. Vi har valt att bo växelvis i huset och i en lägenhet. Så barnen bor kvar hemma för att slippa packa upp och flytta runt. Vi har varannan vecka med med en övernattning mitt i veckan för att det inte ska gå för många nätter . Sen ses vi och umgås alla 4 på söndagar och äter middag ihop. Tänker att man måste se vad som passar ens egna barn bäst, och mina utrycker att dom vill ses ofta och längtar så mycket annars. Upplever att dom känns lugna och trygga så här. Överlämning sker hemma i lugn och ro. Nu i förkylningstider har det redan varit mycket vabb och då har vi fortsatt med att ta varannan gång vabb. Så även om det är hans vecka har jag kommit och varit med barnet och tvärtom såklart.
Kan bara hålla med. Känslan av att hela tiden behöva packa sina saker inför en ny vecka måste vara väldigt jobbigt. Jag vet att min dotter på 11 ibland nästan får panik när hon glömt något viktigt. Bara att tänka sig själv, hur det skulle vara att bo varannan vecka på olika ställen - jag skulle hata det - känna att jag levde i kappsäck.
Bara att inse att oavsett vilken variant man väljer så är det ur ett föräldraperspektiv - ur barnets perspektiv är det ju som att välja mellan pest eller kolera. För mig med iofs.
Man får göra så gott man kan för barnen och stötta dem i deras tillvaro, hoppas att det går snabbt tills de börjar stå på egna ben.
Vi körde 3 dagars i över ett halvår. Mest för att barnen tyckte det var så ofantligt lång tid när de skulle skiljas i en hel vecka! Då var minsta 6 år.
Just som många skriver så är alla barn olika för vad de tycker är bäst, varannan vecka eller inte.
Då jag kör skolbuss (har samma 60 tal elever för jämnan i flera år) så har faktiskt de som är skilsmässobarn börjat prata desto mer hur det är hemma. Och då tänker jag på en som går i ettan tom som tycker det är alldeles för länge med hela veckor. Samtidigt som en annan tycker det fungerar bra.
Någon tycker det är jobbigt att flytta öht och vill bara bo hos mamma, (går i högstadiet) men vågar inte säga något till pappa för då skulle han nog bli ledsen. Mest är det för pappa bor på “fel” plats gentemot kompisar och skolan. Och för att inte vilja hålla på att flytta. Pappa får komma när han vill. Och de hade varannan vecka.
En annan familj köpte faktiskt ett hus med två lägenheter i, så pappan bor på övervåningen och mamman nere, och barnen har sina egna rum.
Så försök få det som fungerar för ERA BARN bäst! Det kan tom vara så att en 8 åring i början tycker en vecka är alldeles för lång tid. Eller, om det går att man träffas hos den andra föräldern varje onsdagskväll och spelar spel tillsammans, då barnet inte behöver flytta just för en natt men träffa båda sina föräldrar ändå!
Hoppas det löser sig!
Nej, inte när det gäller småbarn iaf.
Jag tänker ju att det som ett barn (särskilt ett litet barn) helst vill är att ha full tillgång till sitt hem och sina föräldrar hela tiden. Nu går det ju ofta inte, inte ens för dem som bor ihop. Men om föräldrarna inte kan bo ihop så får man ju fundera på vad som är det näst bästa från barnets perspektiv, och då tänker jag att det skulle vara att föräldrarna bor så pass nära att de skilda hemmen står öppna för barnet och att barnet har lika god tillgång till bägge föräldrarna närhelst han eller hon vill som innan skilsmässan. Så att det inte ens blir meningsfullt att prata om intervall eftersom barnen har tillgång till föräldrarna på i stort sett samma sätt som när man bodde ihop.
Det är ett mycket krävande upplägg för föräldrarna, de flesta klarar inte det och det är väl okej, vi är ju bara människor. Men om man då inte klarar det, då är ju det som kommer närmast därefter bäst kan jag tycka, så korta intervall att barnet inte hinner sakna den andra föräldern så mycket, eller att man ses i den andras vecka några gånger, så att barnet upplever att de har en god tillgång på båda föräldrarna hela tiden. Jag kan inte se att det skulle göra skillnad att bara ha en “fast punkt” i en vecka istället för några dagar, ser man det så, att man förlorar sin fasta punkt varje gång man flyttas, så låter det ju faktiskt helt vedervärdigt oavsett intervall.
Att barn skulle ha ett behov av att komma till ro i form av att slippa sin ena förälder en vecka har jag svårt att se, så vida inte situationen är väldigt uppslitande och traumatisk, då kanske det inte finns några bra alternativ utan bara mer och mindre dåliga och i så fall kanske det är bäst. Däremot är det ju lätt att se många situationer där föräldern gärna vill ha ro från den andra föräldern och slippa träffa denne under sin vecka…
Men för äldre barn som är mer självständiga och lever mer av sitt liv med kompisar och fritidsintressen, så är förmodligen inte saknaden efter andra föräldern större än att omaket av att behöva flytta väger upp så att de hellre väljer längre intervall (eller så småningom att bo hos den ena mestadels). Jag gissar att de flesta barn går över till att önska vv hellre än tätare byten någonstans i lågstadieåldern.
Ett småbarn ska förstås inte själv behöva packa eller packa upp sin väska utan gosedjuret ska såklart ligga och vänta i sängen vid läggdags oavsett vilket av sina hem barnet är i.
Det här tycker jag låter som en suverän lösning, hoppas att jag kan få min sambo att gå med på något liknande om det blir så att vi går isär. Jag tänker dock i så fall att vi skulle behålla huset där barnen skulle bo, men att vi skulle ha varsin liten lägenhet till oss själva snarare än att dela en. Hur skulle ert upplägg funka om någon av er träffar någon ny, kan ni ta med den nya till den gemensamma lägenheten?
Tack!
Skönt att läsa vad du skriver. Försöker säga till mig själv att det kommer bli lättare med tiden… men känns ju som om det bara kommer bli värre på ett sätt … (att det blir längre mellan bytena på sikt kanske… ) men på ett sätt lättare för att man vänjer sig…
Kommer nog alltid tycka själva bytena är jobbiga känns det som… tycker även barnen att själva bytena är värst?
Hej!
Skönt för barnen med en sån lösning!
Slippa släpa alla saker…
jag funderar nästan på om vi ska köpa dubbelt av ”allt” så som kläder mm så det liksom finns ”samma” i båda husen… lite jobbigt om typ favorittröjan råkar vara hos pappa när man står där stressad på morgonen och ska iväg… 
( min dotter är aningens jobbig med kläder 
)
kram
Tack för svar!
Ja du har rätt… så svårt innan man riktigt kommit igång att veta vad som passar bäst bara… man önskar liksom att det fanns ett facit…
Men jag får försöka vara lyhörd i framtiden…
Skönt att höra att du hittat kärlek igen 
️
Hoppas på att jag någon gång i framtiden kan finna den igen också och då med en man som är mer lik mig!
Håller med om pest eller kolera 
Hur man än vänder och vrider på allt så finns det ju ingen bra lösning… man får väl bara göra så gott man kan för dom stackars barna… 
kommer testa 2-2-3 ett tag så får vi se… därefter är min ”plan” 2-5-2-5 och därefter vv
men planen kan ju komma att ändras under resans gång. Hur man än gör så känns allt så himla fel bara
Det ända som känns bra just nu är att vi hittat boende nära varandra så det underlättar med kompisar, fsk och om man glömt ngt grej så är det bara några min promenad att ta en kvällspromenad och lämna det som råkade bli glömt el så… hon kommer snart nästan själv kunna gå/cykla emellan…alltid någon tröst iaf …
Ja vi är nöjda än så länge, men om kan träffar ngn ny så känns det kanske lite fel att ta med den nya till lägenheten, så att skaffa två små lägenheter ett varsitt krypin kanske blir aktuellt då, tänker att vi får känna efter hur det känns när man hamnar i den situationen. 
Ja exakt, tycker det är nog krångligt med kläder, att man inte har koll på vad som följt med hem från dagis och fritids under den veckan man inte haft barnen. Så dubbla uppsättningar kan nog vara bra. Vi har dubbla uppsättningar av saker till oss själva istället . För man glömmer alltid nånting när man packar mellan hemmen.
Jag hade som barn skilda föräldrar och kan ju bara dela med mig av hur jag tänker kring hur det var att flytta runt. Jag minns det som oerhört påfrestande med alla flyttar, bodde lång tid varannan vecka. Att alltid packa, packa upp, packa, packa upp… ingen ände på det. Efter flera år började jag bo två veckor i taget. Det var något jag själv bad om eftersom jag var helt slutkörd av allt packande och flyttande. En sak som jag funderat på i efterhand är att jag nog hade mått bra av att ha två veckor i taget långt tidigare, men eftersom ingen vuxen pratade om alternativ till varannan vecka slog det mig aldrig att det fanns. Senare valde jag att bo hos bara en förälder. Kändes såklart jättehemskt mot den andra, men jag orkade inte flytta runt mer. För att orka med livet i övrigt utan stress hade det nog varit bäst att bo hos en som start, men då hade jag även mist den självklara relationen till en förälder…
Nu när jag tänker på det så här i efterhand hade utopin varit att mina föräldrar bosatt sig väldigt nära varandra, typ närmsta kvarteren och att jag bott heltid hos en av dem förutom ca varannan helg och att den helgen verkligen varit till för att hänga med den andra föräldern. Plus att den jag inte bott hos haft sitt hem öppet för en och aktivt engagerat sig för att man skulle komma och hänga där efter skolan ibland och vissa kvällar och att man hade haft ett eget rum där också.
Finns det andra som har egna erfarenheter av att bo med separerade föräldrar? Hur tänker ni kring det hela?
Tack för att du skrev Nelly! ️
Förstår verkligen att det varit jobbigt för dig att ”flytta runt” hela tiden. Vill verkligen inte att min dotter ska behöva vara med om detta alls! Men nu är ju läget som det är och jag kämpar med att försöka acceptera det… vilket inte är lätt för mig.
Jag är själv uppväxt i en kärnfamilj. Mitt x däremot har haft en dålig uppväxt och med skilda föräldrar. Han minns också hur jobbigt det var när föräldrarna ” slet” i honom…
Så vi kommer verkligen vara lyhörda på vad vår dotter vill. Precis som du skriver så tror jag också att det är bra om föräldrarna bor nära varandra. Så som det är nu så har vi turen att göra det. (Så länge inte han väljer att flytta iväg så hoppas jag att det kommer förbli så och var min dotter i framtiden än väljer att bo så är det nära den hon inte bor hos om det blir så och hennes kompisarna bor nära var hon än är)
Men just nu växlar hon hus rätt ofta och än så länge verkar hon inte ha några problem med det. Hon verkar faktiskt må riktigt bra nu tom, vilket känns som en lättnad! nu är det ju vi som packar åt henne också, kommer verkligen göra allt för att hon ska slippa packa)
kommer du ihåg hur gammal du var när dina föräldrar skildes? Hur gammal är du nu?
Kram
Vad fint att ni bor nära varandra, säkert jättebra för er dotter. Jag var 12 när mina föräldrar skiljdes, är 36 nu. Började bo två veckor i taget när jag var ca 15 och flyttade till en förälder när jag var 17.