Hej!
Ni som kör 2-2-3 med era barn, hur länge har ni gjort detta? Står inte ut med tanken att övergå till vv…
( Jag är nyseparerad sedan 4 mån tillbaka, min ögonsten är snart 6år )
1 gillning
Mina barn var 1,5 och 4,5 när vi separerade.
Vi körde lite mer än ett år med 2+2+3 och gick sedan över till vv.
Besluten hur man har barnen måste vara baserade på vad som under omständigheterna är bäst för barnen, inte en själv.
Det gör vidrigt ont att vara utan sina barn men det är så viktigt att tänka på deras mående och vara föränderlig utifrån deras behov.
Mina var små men jag märkte också att de efter en tid inte riktigt hann landa in med de snabba bytena.
Jag förstår verkligen alla jobbiga tankar, det är så svårt att vara utan sina barn 
️
1 gillning
Jag mitt uppe i min vårdnadstvist, har 2 barn som nu är under 3 resp 2år.
Familjerättens utredning rekommenderar i vårt fall ett växelvist boende med kortare intervaller, i det exempel de föreslog så var det en variant av 2-2-3.
Jag har satt mig in i detta rätt ordentligt nu senaste året tack vare min vårdnadstvist.
Jag kan säga direkt att du kommer få mycket svårt att få familjerätten att rekommendera korta bytesintervaller till ett så stort barn som 6år, de kommer inte se några som helst problem för barnet att bo veckovist.
Det finns ingen exact gräns utsatt, men av allt jag hört o läst så svävar det nått oskrivet runt 3, kanske 4år, när det gäller veckovist.
En stor tankejustering man måste utföra på sig själv när det gäller barnen när man separerar är att man måste träna sig själv att se situationen från barnens synvinkel. Av din formulering i ditt inlägg så är jag rätt övertygad att du har en hel del jobb kvar att göra på det området. Absolut inget illa menat dock.
Fruktansvärt… Jag förstår inte hur man överlever detta… Mitt hjärta är sååå krossat💔har gråtit i 4 mån nu över min dotter… och jag har sååå dåligt samvete gentemot henne… hon har ju inte valt detta… Känns som vi sårar henne så…
Det känns ju som om man förlorat sitt barn (fast det vet jag ju såklart att jag inte har)
Jag har haft henne hos mig det mesta sedan vi separerade pga hans jobb men nu börjar verkligheten… Vill inte ha ett schema för att få ha min dotter. (Ja jag vet nu låter jag egoistisk men jag vill inte! ) Hur får man stopp på dessa tårar? Känns ju som om jag lider av seperationsångest…
Fruktansvärt varje gång jag blir av med henne… ( även om det bara är för några dar)
Hur accepterar och vänjer man sig?! Känns ju omöjligt. Kommer aldrig känna mig hel igen!
Det värsta är ju att jag kommer sakna henne ibland men hon kommer ju alltid sakna någon av oss. Det skär så i hjärtat… Hur ska hon någonsin känna sig hel…
Hur gör ni när barnen bor vv träffar ni dom då ändå ngn kväll el sådär?
Kommer ju självklart göra allt för att min dotter ska må så bra som möjligt! Även om det innebär som jag tror det kommer bli på sikt vv…
och visst känns det lite lättare att lämna ifrån sig henne till honom när jag ser hur glad hon blir❤️
Vill ju såklart att hon ska ha bra relation med både mig och pappan och träffa oss lika mkt!
Det gör så himla ont bara…
Någon mer i min sits just nu?
Hej!
Jag har absolut inga planer på att blanda in någon familjerätt… Funderade mest på om det faktiskt finns barn som trivs med att bo 2-2-3… om det funkar… i längden…
fast gissar att det bara funkar ett tag… men känns iaf som en bra mjuk övergång för barnet och även för oss föräldrar…
1 gillning
Jag börjar med ett boktips, om du inte läst den så klicka i beställning redan ikväll…
Att skiljas med barn - Malin Bergström
Du resonerar ju i grunden rätt, det viktiga är att barnet inte förlorar någon av sina 2 föräldrar!
Nu sticker jag ut hakan lite och gör antagandet att du är den som tagit merparten av föräldraledigheten och haft “huvudansvaret” för barnet i relationen innan separationen?
Det här med 2-2-3 istället för veckovist tror jag tyvärr inte på något sätt är bättre för barnet, där tänker du istället bara på dig själv, fast jag tror inte ens du inser att så är fallet.
Det är skitsvårt att ta ett par kliv tillbaks o försöka se situationen utifrån, med barnets synvinkel. Att verkligen försöka sätta sig i barnets sits.
Jag har iaf lärt mig att det är betydligt svårare än vad man först tror.
Men har du o barnets andra förälder en hyfsat bra relation så är det nog bara att testa sig fram. Men hela tiden vara mycket observant på hur barnet mår, utan att för den delen läsa in alltför mycket i småsaker.
Det som är absolut största enskilt bidragande orsak till hur bra barnet mår i sin nya tillvaro är hur föräldrarna lyckas hantera föräldraskapet som separerade.
Det vore intressant att höra hur du motiverar varför varannanvecka skulle vara så överlägset kortare intervall för barnet? Jag föreställer mig ju att en vecka är lång tid för ett så litet barn och att det kommer att hinna börja sakna den andra föräldern för mycket under en längre tid.
Men kan absolut ha fel då jag egentligen inte är insatt, men de vore jätteintressant att höra varför du tycker så?
Tack för boktips! ( är dock kass på att läsa böcker😂 men har lyssnat lite på skilsmässopodden och googlat mkt)
jag och pappan har delat lika på föräldrarledigheten och tagit lika mycket ansvar…
Det är nog något vi kommer försöka fortsätta med. Jag gör verkligen allt för att försöka se honom genom hennes ögon. ( trots att jag känner mig lite sviken av honom)
Både han och jag är eniga om att försöka vara vänner och har lyckats hitta boende till honom nära mig för att det ska bli så bra som möjligt för vår dotter.
Vi planerar tom att fira jul ihop ( hur det nu ska gå till… jag hoppas jag känner mig lite starkare när julen väl är här…vill ju inte börja gråta och förstöra hela julen)
Trots att vi försöker göra allt rätt och vår dotter verkar ändå må rätt bra tack och lov ( är dock rädd att hon reagerar mer när det gått en tid och hon väl inser att det är såhär det kommer vara i framtiden…)
Ja jag antar att vi får testa oss fram…
Min sambos dotter hade växelvis med undantag för en kväll mitt i veckan som hon då var hos den andre föräldern. Hon tyckte innerligt illa om detta för hon tyckte växlingarna var jobbiga. Det var mamman som ville ha dem, hon processade tom om enkild vårdnad men fick avslag på det. När dottern var 9 gick mamman äntligen med på hennes önskemål om hela veckor.
1 gillning
Jag valde aldrig i allt som hände mej.
Han gjorde alla val rakt igenom. Min historia finns här. Efter alla svek fick jag visserligen tillslut driva igenom skilsmässan. Jag har som du varit så trasig och helt förstörd. Nu tror jag inte att du har haft en så sjaskig skilsmässa som jag hade baserat på vad du skriver. Mina beslut gällande mitt ex är starkt präglade av det.
Det har gått tre år för mig nu och jag tittar in här ibland men skriver sällan.
Så som de säger på flygplanen. Sätt på din egen syrgasmask först hjälp barnen och andra sen gäller på så många sätt i den kris du är i nu. Du måste jobba med ditt välmående för att ge ditt barn en stark mamma och fokusera på att göra saker som är bra för dig.
Men! Vad det gäller just barnens mående…där måste du rannsaka dig själv hela tiden vad som är deras behov och känslor och inte dina egna.
Supersvårt och jag kämpar ofta med detta fortfarande men det är så viktigt!
Men för att svara på din fråga - nej jag har inte haft något umgänge med barnens pappa. Jag har velat ha så lite med honom att göra för att kunna kravla mig upp själv så barnens värld hos mig och hos honom separerad. Byten via skola, huvudsakligen skriftlig kommunikation, umgås aldrig.
Men varje historia är olika.
Forskningen säger att barn till skilda föräldrar som har lika tillgång till båda sina föräldrar mår bäst…detta påminner jag mig om ofta vid de tillfällen när mina känslor tagit över.
Det finns många här som har mycket klokt att säga. Så skriv, be om råd…bearbeta. Tårarna tar kanske inte slut, dom kommer och går men du kommer att hitta sätt att hantera det och kommer att komma vidare du också. Jag lovar! Kram
1 gillning
Jag anser att veckovist ger ett naturligt flyt i barnets tillvaro, när man tänker på vardagsliv och ledighet på helgen. Kortare intervaller med byten flera gånger i veckan blir lätt som att leva i kappsäck för barnet.
Det ger också föräldrarna bättre förutsättningar att skapa sina egna levnadsrutiner med barnet, o barnet lär sig att “så här gör vi hos mamma” o “så här gör vi hos pappa”. Det ger på grund av detta en helt annan stabilitet för barnet än att byta hem, förälder o rutiner var 2-3 dag… Det är iaf min bestämda uppfattning.
Kortare intervaller bör i min mening ses som ett “nödvändigt ont” när barnen är riktigt riktigt små.
Se där, då gjorde jag ett felaktigt antagande.
De tankar du beskriver är annars mycket vanligt hos den förälder som tagit mer ansvar o spenderat mer tid med barnet i förhållandet.
1 gillning
Men är det verkligen barnets “naturliga flyt” och inte snarare den vuxnas? Som vuxen kan jag ju köpa att det är lättare att organisera tillvaron i veckor. Men för en sexåring är ju fortfarande en vecka en nästan ogreppbar tidsrymd, min femåring förstår iaf inte vad en vecka är egentligen och att säga att “du får träffa pappa om en vecka” betyder väl “du kanske får träffa pappa någon gång i en fjärran framtid” för henne skulle jag gissa.
Sen är jag ju med på att lite äldre barn uppfattar flyttarna som jobbiga, rent praktiskt. Men för ett sådant litet barn är det väl liksom de vuxna som sköter kappsäcken? Att flytta växelvis blir väl ett liv i kappsäck i vilket fall tyvärr.
Men självklart ska du göra som du känner är bäst för dina barn och för dig. Jag tycker dock inte dina argument är så övertygande som någon sorts universell sanning så att det alltid är föräldern som tänker på sig själv för att man vill ha korta intervall. Jag tycker snarare att det verkar vara varannan vecka som är den smidiga lösning för föräldern när det gäller småbarn.
1 gillning
Just detta med en kväll i veckan där barnet umgås med “den andra” föräldern är ju något som verkar falla många i smaken.
I boken jag länkade till i tidigare inlägg kallas det “booster dag”, alltså att barnet får träffa den saknade föräldern o “tanka” på lite så det klarar sig tills det är veckobyte
Personligen är jag dock övertygad att detta där endast är sett ur ett föräldraperspektiv. Men jag kan ha fel.
1 gillning
Jag köper dina tanke, givetvis går det mycket enkelt att vända hela resonemanget och anse att det blir enklare för föräldrarna att organisera sina liv om de har barnen veckovist, och att det därför endast är att föredra ur ett föräldraperspektiv.
Men för att ytterligare krångla till ekvationen så kan man även se det som att om föräldrarna genom ett veckovist boende ges bättre förutsättningar att få sitt liv och föräldraskap att fungera bättre, så är det även till barnens fördel.
Så jag håller ändå fast vid mitt tidigare resonemang.
Jag är heller inte alls övertygad att en vecka är en " ogreppbar tidsrymd" för en 3-4åring.
Fast med det argumentet är väl även 2+2+3 bättre om föräldern tycker att den får sitt liv och föräldraskap att fungera bättre så?
Det finns troligtvis mängder med forskning att tillgå om barns tidsbegrepp. Nu är det ju en sexåring det gäller och för en sexåring är det kanske möjligt att förstå en vecka, men jag skulle allt bli bra överraskad om en tre-fyraåring kan det. Sen är det ju en massa så små barn inte egentligen kan förstå eller förhålla sig till och livet måste ju gå vidare ändå, de minsta fattar ju inte “mamma hämtar dig vid tre” när man lämnar på förskolan heller. Men det känns ju som att ångesten av avskedet borde minska om barnet kan förstå och förhålla sig tidsrymden det dröjer tills man ses igen.
Tänker också på den där forskningen väldigt mycket…
tänker att jag måste bara se till så att vi är sams och ” vänner” inför henne hur jobbigt det än är just nu så tror jag och hoppas på att det kommer bli lättare med tiden för min del iaf… jag behöver verkligen tid för att smälta allt…
Ja du har såklart rätt mår man inte bra så är man ju såklart ingen bra/stark mamma som man önskar vara…
Jag har haft fruktansvärt svårt att träffa folk nu sedan separationen… har fått kämpa med att vara på jobbet, gå in på Ica, träffa grannar, vänner mm men jag vet att jag snart måste göra något som får mig att må bättre är sååå trött på att vara ledsen…
Vill ta tillbaka mitt liv åka shoppa ( behöver ju endel saker efter man flyttat isär men inte orkat ta tag i det ännu)
klippa håret
gå på restaurang (som singel och spana 
)
mm mm
men så fort min dotter inte är hos mig så tappar jag allt och blir liksom lite handlingsförlamad…
men börjar vilja iaf… även om man är vansinnigt trött och tom på energi…
2-2-3
vv
el annat alt…
verkar råda lite olika meningar om detta…
tack för era synpunkter iaf
är nog olika fr barn till barn och ”familj” till ”familj”
vad som funkar bäst kanske… ?
Jag lär väl märka vad som funkar bäst för min dotter och oss… oavsett så känns det fruktansvärt att inte vara en kärnfamilj längre💔
En nyfiken fråga…
efter 3 år har du gått vidare och träffat någon ny? el är det helt kört närmsta åren?
Vad jobbigt du verkar ha haft det 
Kram
Förlåt du behöver absolut inte svara om du inte vill. 
Glöm att jag frågade. menade inte att ” snoka” känner bara så mkt sorg så att träffa ngn känns så långt bort… och man är ju inte ung längre direkt 