Ja att säga dumma saker man inte menar är jag expert på. Men jag tänker så här. Jag är sårad då får man vara konstig och säga och göra irrationella saker. Allt kommer väl läka känner jag, då jag kommer bli den där glada goa killen igen.
Kruxet är @Rulle att jag inte märkte av det sura förens efter jag var skojfrisk. Det kändes i luften liksom… strax efter jag sa som jag sa att hon var tjurig. Så nu vet jag inte om jag ska strunta i att ge respons eller om jag ska motgå min 8-stegs lista om min högst onödiga kommentar? Grabben hörde inte ska sägas…
Jag pratade nyss med henne i telefon. Hon har ju en del synpunkter på mitt agerande och hur jag för mig i talet. Saker som jag inte överhuvud taget hör när jag säger dom. T.ex. “Men gubben, jag hämtar ju dig på tisdag för simskolan” eller “Det är ju bara en vecka”. Och med det menar hon att jag lägger negativa vibbar över hennes vecka. Det är bara en vecka… och det jag tror han hör är: “innan du får komma tillbaka till det som är bra och komma bort från det som är skit”. Eller “simskola på tisdag” blir “Så räddar jag dig åtminstone ett par timmar från henne”. Det är precis som att jag inte har förmågan att höra mig själv innan munnen börjar röra på sig.
Hur lär man sig att vara en människa undrar jag? Eller är det fler där ute som beter sig så här. Jag gör det inte som en medveten handling att smutskasta henne inför barnen. För mig låter det naturligt. Det är ju bara en vecka…
Hmmm intressant… jag vet att mina barns mamma har gjort samma mot mig och mitt ex. Hon var så grisig mot oss med barnen och de fick allt hos henne och vi hade regler.
Men barn är barn och de lär sig hur allt funkar tillslut.
Jag var bitter i början och blev arg över saker men kom på att jag är bara en känslig man. Inte kul att höra barnen kalla den andra mannen pappa.
Ditt ex synpunkter kan hon ta och köra upp nånstans för du är du!
Vi är alla människor och vi felar och sen gör vi saker rätt.
Du verkar vara världens underbaraste man så som alla andra män och kvinnor här…
sen har alla brister ALLA har brister.
1 gillning
Hej @Henke! Vad betyder egentligen ingen kontakt för dig? 
Det låter inte som att det är det du praktiserar.
1 gillning
Hej mina älskade forum-vänner. Det var sååå länge sedan jag skrev något här och jag vet väl egentligen inte varför. Det är så mycket som har hänt i mitt liv och jag vill tro att jag har material till hela säsong 4 och 5 till tv-seriesuccen “Bonusfamiljen”.
Just nu sitter jag och försöker hålla mina tankar i ordning och reda. Jag måste få skriva av mig känner jag. Men grabben kom idag och vi ska ha lördagsmys framför tv´n. Det kommer en uppdatering inom kort.
Under tiden kan ni som inte redan gjort det, läsa den här…
1 gillning
Spänd av förväntan Henke! Försöker läsa den rekommenderade litteraturen så länge.
Den där läste jag också när det begav sig och presenterade den full av iver för X - spelade ingen roll 
Men bra bok 
Har just börjat läsa den boken. Återstår att se vilka kunskapsluckor den kan fylla.
Behövde bara provlyssna för att börja gråta… tror jag väntar med den.
Som “kasserad nogrant utvald partner” blev det lite starkt hua borde haft den tidigare kanske.
Samma här… gick ut i skogen och as grät…
Finns ju inget stopp på tårarna så den skippar jag med.
@12.21
Väntar med intresse på hur ditt liv går vidare…
hur går allt? Jag har läst igenom hela din berättelse och det har blivit som att läsa en bok. Nu måste jag veta fortsättningen…
Jaha ja… Det kanske är dags att säga något till er där ute som undrar. Antalet av er kan vi lämna åt fantasin. Men jag famlar över en vild gissning på att det är fler än 2.
Nåväl. Jag sitter i skrivande stund, med fulladdat batteri i datorn, på slottsmuren i Kalmar. Jag kanske mer rättvist bara bör säga Kalmar slott. Solen skiner och ger mig en behaglig värme. Kanske kan få lite färg på köpet, en så kallad bonn´bränna. Vinden ligger på men jag tog skydd bakom en mur av råhuggen, staplad kalksten. Bakom mig har jag en majestätisk byggnad i orange/brun nyans - slottet! Varningsskyltar om fallrisk omger mig båda här och där. Framför mina barfota fötter i gräset på höjden står dom… uppradade mot vallgraven nedanför. kanonerna som skulle skydda oss mot dansken! Vi alla vet ju hur bra det gick. Och där borta till vänster bråkar måsarna om någon slängd brödsmula av ungdomarna som modigt badar i havet. De ser inte ut att njuta av temperaturen i vattnet, men absolut i tanken av havsbad. Sommaren har landat även för mig. Skolavslutningen var ju en katastrof i och med Covid-19. Det är knappt så jag vill ta ordet i min mun, för håll med - det börjar bli utnött. Mina barn fick ju inte den rediga avslutningen i kyrkan som det annars brukar vara. Det blev en dag i klassrummet med filmvisning och roliga lekar. Sen buss hem, som om skolan endast tog helgledigt.
Tiden går i en rasande fart och veckorna bockas kvickt av en efter en. Helt plötsligt är det söndag och “kontoret” ropar bedjande från köksbordet. Längtar efter mig och mitt ständiga knapprande på datorn. För det är ju så det är. Allt är så digitalt. Leverantörsfakturor, offerter, anbud, frågor, transaktioner och så vidare. Barnlämning sköts sedan en tid tillbaka på fredagar. Anledningen ser jag är att helgen blir helt fri till tid med just barnen. Söndag-lämning som vi hade förut var för oss ingen bra lösning. Ska man iväg någonstans så är jag tvungen att bryta söndagen för “att hinna i tid”.
Detta ovan skrev jag för ca 6-7 veckor sedan. Sedan stängde jag datorns lock och begav mig vidare och tänkte “men jag fortsätter när jag kommer hem”. Så blev det naturligtvis inte. Fastnade i en massa andra göromål som tog upp min tid.
Jag vet knappt var jag ska börja - eller egentligen fortsätta - på min historia? Mitt senaste inlägg av det kortare inslaget lade jag fram den 18 april. Det var exakt en månad och en dag efter det att jag träffade en ny kvinna. Mmm, ni läser rätt. En ny kvinna… En ny värld, en ny kropp att lära känna, nya rutiner och nya dofter. En hel del nya äventyr, funderingar, smaker, värderingar, blickar, åsikter, oändligt många sms och telefonsamtal. Första kyssen, första kramen, första gången att sova över, första gången av allt… igen. Jag har trillat in i en helt ny vardag efter våra 6 månader tillsammans. Vi har känt varandra någonstans kring 6-7 år. Det visade sig att även hon kom från ett brustet förhållande vilket jag aldrig någonsin kunnat gissa, att det skulle bli så för henne. Allt såg ju bra ut på håll. Lyckliga gatan. Skillnaden är att hon lämnade och jag blev lämnad. Men det är säkert som i många andra fall. På med masken och håll fasaden och humöret uppe. “Allt för barnen” - Visst? Det började med att vi på något sätt hittade en gemensam nämnare att prata om. Hon är så lättsam i sättet. Så förstående. Ett bra alternativ till en annars dyrare upplevelse om jag nu skulle gått till en terapeut. Så kändes det då, i början av november 2019 när hennes första sms kom. “Hej, hur mår du?”. Det gick ett par veckor innan hon ringde mig och ville prata av sig och nästa gång ringde jag henne och ville prata av mig. Jag blev smått överraskad. Händelsen var verkligen oväntad. Sen fortsatte det till det som är idag…
Vi pratar fortfarande mycket om just relationer, och jag utnämner mig själv till en autodidakt professor i relationskunskap snart. Jag har nog aldrig läst så mycket böcker - i något annat ämne än detta eller pratat och varit lyhörd med andra människors bekymmer - som nu. Många har hört av sig till mig och efter samtalet sagt: “Fan Henke, det stämmer ju precis det du sa”. Jaa, kanske det. Jag vet ju vilka minor jag själv har trampat på och klokare blir man ju med åren. Samtidigt som jag får höra lämnarens sida av historien, Jag kan känna igen mig i så många saker hon säger.
Vardagen flyter på hastigt som jag har hintat om här ovanför. Jag tycker inte att jag får någonting gjort alls. Jag vill bara vara med henne. Jag är så kär… En så skön känsla är svår att hitta någon annan stans. Hennes barn funkar jättebra med mig och jag har fäst mig stort vid dom. Min son gillar henne men har det lite jobbigt med hennes barn som är mindre. Mycket mindre än honom. Dottern är ju “stor” och hon har en annan tanke kring allt. Men skynda långsamt som det heter. Det är en känslomässig kamp i hur och vad jag ska göra eller tänka för att det ska bli bra för alla. Eller åtminstone så bra det går med det som är framlagt på bordet. Jag är som sagt kär, och känner att det här kan bli den Disney-sagan som jag drömt om. L har ju för övrigt stora bekymmer med att jag gick vidare så fort. Trots att det var som det var med hennes “nya liv”. Finns att läsa om här ovanför.
Med detta avslutar jag för denna gång. På återhörande. Kram på er därute
14 gillningar
Så roligt att du kom tillbaka o vi fick höra hur det gick! Jag vi är nog fler än 2 som vill veta😄
Så underbart för dig att du hittat en ny kärlek!
Jag önskar dig lycka till med livet o mycke kärlek!
Vad kul att höra att det gått bra för dig. Kul att du är nykär, det är ju just det man tror att man aldrig igen kommer att bli. Men det finns hopp. Jag kommer fortsätta titta in här då och då och se ifall du uppdaterat mer.
Ha det gott!