Jaa… det är den tiden jag fick med henne. 12 år och 21 dagar. Inte för att jag räknar så noga. Den senaste årsdagen den 7 september har jag inte ens kvar ett minne av. Vet inte vad jag gjorde eller vad ja sa. 3 bilder ur telefonen skvallrar om att känslorna var helt lössläppta och i trasor. Jag var visst ute och gick med hunden kl 6 på morgonen. 1 av bilderna kom från L i form av ett sms. En bild på den mest vackra kvinna ni kan föreställa er med ett par ögon som kan förtrolla en värld. En bild som jag nu tänker är lite av en ”här har du din jävel, kolla vad du aldrig mer kan krama, kyssa, hålla handen, dela livet med, se djupt i ögonen och drömma dig bort en stund, skratta med, trösta eller bli tröstad, få lägga huvudet på hennes rumpa och somna till någon chickflick på tvn”. Du är så otroligt vacker L och jag kommer sörja ditt beslut tills min ande flyger vidare. Jag kan varenda födelsemärke, prick och bristning på din kropp men för mig är du den mest underbara person i min värld. Livet är dock inte alls något jag längtar efter längre. Allt var så bra. Det kändes rätt. Den inre cirkeln dit vi och våra barn endast hade tillträde. Vi löser det, det är vi mot världen. Den trygga miljön där inget ont kunde komma åt oss. Jag vet inte hur mycket jag har gråtit, ältat, grubblat, ringt vänner och familj om råd i ren desperation. Men inget funkar. Jag har även vid 2 tillfällen ringt en relationscoach för stöd. Inte heller det hjälper just nu, även om samtalen varit givande. Inget är längre liksom något jag vill. Sover knappt, äter inget, vill inte jobba, vill inte laga mat, vill inte fakturera eller ta hand om leveratörsfakturor eller bokföring. Allt är placerat i en brant jävla uppgiven uppförsbacke. Precis efter orden hon lämnade längst ner; ”jag är färdig med dig”. Jag minns tillbaka till den dagen jag släppte plan B och satsade allt på oss. Jag var helt säker efter frieriet när du sa ja att frasen faktiskt stämmer ”until death do us part”. Men så fel jag hade.
Jag är helt i förstånd med att kvinnor och män är olika. Vi ser samma sak på olika sätt, fine. Lite som två sidor av myntet… men jag vet inte om jag har varit dålig på att lyssna och höra varningarna eller om L har varit dålig på att berätta? Jag kommer heller aldrig få veta det. Jag vill bara backa tiden och fråga. Vi har haft ett par samtalstillfällen där det har pratats om att försöka igen, tänka om, känna efter och satsa men har med tiden snabbt trillat tillbaka till separation. Jag har flera gånger bedyrat min kärlek för henne på olika sätt och sagt att jag kommer hoppas tills jag dör, att L kan gräva runt i sina känslor och kanske hitta tillbaka. I morgon börjar 4e veckan för mig i mitt temporära boende. 2 veckor innan jag flyttade hände något som gav mig åtminstone en liten gnutta hopp. Jag hade glömt datorn hemma och jag brukar oftast ”stöka av kontoret lite snabbt” när jag kommer hem. Ta det värsta liksom. Den här dagen när jag lyfter på locket till datorn ligger det en grön post-it lapp över knapparna. På den står det ”jag hoppas jag också” och ett litet hjärta. Det var en underbar känsla att få läsa dom orden. Jag blev varm i kroppen. Jag trodde verkligen på dom orden. Idag när det är barnbytardag (varannan vecka-lösning) sa hon till mig: ”jag måste säga det så du kan sluta hoppas och gå vidare, det här var rätt beslut. Jag gjorde rätt. Jag kommer börja träffa andra”.
Men för i… det har gått 3 jävla veckor! Är jag inte ens värdig någonting längre? Jag känner mig lite som smutsen på en dörrmatta, det man inte vill ha med sig in. Hon säger i alla fall att hon inte ”strulat runt” men detta får mig verkligen att undra. Hon menar också på att hon kämpat i ett år med detta och jag gissar på att hon redan har bearbetat uppbrytningen. Jag pratade med en kusin idag och hon blev bedragen efter 32 års äktenskap. Hon har först nu efter 4 år blivit sig själv men har fortfarande stor distans mot nya män. Alltså helt uppriktigt sagt så vette fan hur jag ska komma ur detta. Jag är helt förstörd. Jag kan inte tänka varken klart eller rationellt. Jag tänker bara på L och alla våra stunder tillsammans. Allt vi gjort… alla platser vi besökt… barnkläder och hästträningar… nappavvänjning och blöjbyten… luskamning och goda middagar tillsammans… gräsklippning och stranddagar. Den där blicken man får när man känner sig extra älskad. Den där handen som söker sig till min när vi går på stan till bion. Fan nu kommer tårarna igen. Jösses L om du bara visste hur mycket jag älskar dig. Men just nu är du en stor prutt!
Om det är något jag tar med mig ur detta så är det vikten av hur viktigt det är med ”kommunikation” och värdet av att göra saker tillsammans. Tilliten kommer inte gratis och tänk inte en sekund på att sluta vara nyfiken på din partner.
Yours truly, H.