12:21

Jaa… det är den tiden jag fick med henne. 12 år och 21 dagar. Inte för att jag räknar så noga. Den senaste årsdagen den 7 september har jag inte ens kvar ett minne av. Vet inte vad jag gjorde eller vad ja sa. 3 bilder ur telefonen skvallrar om att känslorna var helt lössläppta och i trasor. Jag var visst ute och gick med hunden kl 6 på morgonen. 1 av bilderna kom från L i form av ett sms. En bild på den mest vackra kvinna ni kan föreställa er med ett par ögon som kan förtrolla en värld. En bild som jag nu tänker är lite av en ”här har du din jävel, kolla vad du aldrig mer kan krama, kyssa, hålla handen, dela livet med, se djupt i ögonen och drömma dig bort en stund, skratta med, trösta eller bli tröstad, få lägga huvudet på hennes rumpa och somna till någon chickflick på tvn”. Du är så otroligt vacker L och jag kommer sörja ditt beslut tills min ande flyger vidare. Jag kan varenda födelsemärke, prick och bristning på din kropp men för mig är du den mest underbara person i min värld. Livet är dock inte alls något jag längtar efter längre. Allt var så bra. Det kändes rätt. Den inre cirkeln dit vi och våra barn endast hade tillträde. Vi löser det, det är vi mot världen. Den trygga miljön där inget ont kunde komma åt oss. Jag vet inte hur mycket jag har gråtit, ältat, grubblat, ringt vänner och familj om råd i ren desperation. Men inget funkar. Jag har även vid 2 tillfällen ringt en relationscoach för stöd. Inte heller det hjälper just nu, även om samtalen varit givande. Inget är längre liksom något jag vill. Sover knappt, äter inget, vill inte jobba, vill inte laga mat, vill inte fakturera eller ta hand om leveratörsfakturor eller bokföring. Allt är placerat i en brant jävla uppgiven uppförsbacke. Precis efter orden hon lämnade längst ner; ”jag är färdig med dig”. Jag minns tillbaka till den dagen jag släppte plan B och satsade allt på oss. Jag var helt säker efter frieriet när du sa ja att frasen faktiskt stämmer ”until death do us part”. Men så fel jag hade.

Jag är helt i förstånd med att kvinnor och män är olika. Vi ser samma sak på olika sätt, fine. Lite som två sidor av myntet… men jag vet inte om jag har varit dålig på att lyssna och höra varningarna eller om L har varit dålig på att berätta? Jag kommer heller aldrig få veta det. Jag vill bara backa tiden och fråga. Vi har haft ett par samtalstillfällen där det har pratats om att försöka igen, tänka om, känna efter och satsa men har med tiden snabbt trillat tillbaka till separation. Jag har flera gånger bedyrat min kärlek för henne på olika sätt och sagt att jag kommer hoppas tills jag dör, att L kan gräva runt i sina känslor och kanske hitta tillbaka. I morgon börjar 4e veckan för mig i mitt temporära boende. 2 veckor innan jag flyttade hände något som gav mig åtminstone en liten gnutta hopp. Jag hade glömt datorn hemma och jag brukar oftast ”stöka av kontoret lite snabbt” när jag kommer hem. Ta det värsta liksom. Den här dagen när jag lyfter på locket till datorn ligger det en grön post-it lapp över knapparna. På den står det ”jag hoppas jag också” och ett litet hjärta. Det var en underbar känsla att få läsa dom orden. Jag blev varm i kroppen. Jag trodde verkligen på dom orden. Idag när det är barnbytardag (varannan vecka-lösning) sa hon till mig: ”jag måste säga det så du kan sluta hoppas och gå vidare, det här var rätt beslut. Jag gjorde rätt. Jag kommer börja träffa andra”.

Men för i… det har gått 3 jävla veckor! Är jag inte ens värdig någonting längre? Jag känner mig lite som smutsen på en dörrmatta, det man inte vill ha med sig in. Hon säger i alla fall att hon inte ”strulat runt” men detta får mig verkligen att undra. Hon menar också på att hon kämpat i ett år med detta och jag gissar på att hon redan har bearbetat uppbrytningen. Jag pratade med en kusin idag och hon blev bedragen efter 32 års äktenskap. Hon har först nu efter 4 år blivit sig själv men har fortfarande stor distans mot nya män. Alltså helt uppriktigt sagt så vette fan hur jag ska komma ur detta. Jag är helt förstörd. Jag kan inte tänka varken klart eller rationellt. Jag tänker bara på L och alla våra stunder tillsammans. Allt vi gjort… alla platser vi besökt… barnkläder och hästträningar… nappavvänjning och blöjbyten… luskamning och goda middagar tillsammans… gräsklippning och stranddagar. Den där blicken man får när man känner sig extra älskad. Den där handen som söker sig till min när vi går på stan till bion. Fan nu kommer tårarna igen. Jösses L om du bara visste hur mycket jag älskar dig. Men just nu är du en stor prutt!

Om det är något jag tar med mig ur detta så är det vikten av hur viktigt det är med ”kommunikation” och värdet av att göra saker tillsammans. Tilliten kommer inte gratis och tänk inte en sekund på att sluta vara nyfiken på din partner.

Yours truly, H.

13 gillningar

Åh styrkekram❤. Förstår hur du känner och din smärta. Kämpa på!

1 gillning

Styrkeklemmer til deg :hugs::hugs::hugs:

1 gillning

Tusen hjärtan till dig! Min fru har precis lämnat mig efter snart 19 år tillsammans och jag känner igen mig så mycket i det du skriver… Varenda kvadratcentimeter av hennes hud känner jag till och kommer aldrig mer få uppleva. Och jag trodde vi delade precis allt, att det var hon & jag. Och smärtan i att den som var så otroligt nära, som jag upplevde mig helt sammanflätad med, nu är redo att träffa en annan. Men jag tänker stå upp, och ta känslosmällarna, en efter en efter en efter en tills de inte längre biter.

3 gillningar

…och så gick det en dag till. Jag tror att jag överlevde skapligt även fast saknaden är oerhört svår att sätta ord på. Ligger i alla fall på sängen bredvid vår son. Jag kommer väl inte sova den här natten heller. Han har varit hos mig nästan varje dag i 3 veckor. Han ville inte bo hos mamma just nu. Barnen är nog inte helt vilseledda i en sån här röra. Undrar om han tänker; ”om syrran är hos mamma, då är jag hos pappa”? Det känns i alla fall bra att ha honom hos mig. Lyssnar på hans små andetag. Så liten och oskyldig. Vet inte än hur jobbigt och ansträngande det kan vara att va vuxen. Det är så himla fint och jag älskar honom massor massor massor. Förlåt för att det blev så här gubben… men det verkar vara så här det ska vara 2019. Att man ger upp. Fan om jag åtminstone kunde sluta gråta. Den andra knatten där hemma… eller borta… eller vad jag nu ska kalla det, för jag vet inte… frågade häromdagen: ”När ska du och mamma flytta ihop igen”? Va fan säger man i det läget, som en trasa står vi där och kramas och jag känner att rösten börjar darra å gråten ligger precis och väntar på startlinjen. Redo att börja.

Jag svängde förbi efter jobbet idag och hämtade ett par saker. L va ju hemma naturligtvis. Hon låg där på sängen. Vår säng som vi har skrattat i, gråtit i, spelat kort i, löst korsord i, lyssnat på ring så spelar vi och längtat efter vår slutsiffra, vart sjuka i men framför allt älskat i. Alla fantastiska ögonblick av villkorslös kärlek, närhet och två-sammet. Jag hade en sån god lust att bara krypa ner hos henne igen som vi gjort 1000-tals gånger förr. Och om jag bara kunde få lägga näsan i hennes hår och dofta på henne… bara en liten gång till. Om jag kunde få stryka tummen över hennes födelsemärke på skuldran som ser ut som Spanien, eller kanske dra lite i örat som hon älskar och höra hennes mysljud hon gör belåtet. Eller pilla i håret, timtals. Då kanske allt blir bra igen. Jag somnade alltid så gott bredvid henne och hade svårt att somna när hon var borta med jobbet. Jag älskade att dofta henne i nacken och säga: ”god natt älskling” samtidigt som jag famnar om henne. Ibland kunde jag även smyga in handen under täcket och lägga den på hennes höft. Bara för att känna att hon var där. Det kändes så bra i hennes närhet. Hon var där, bara för mig men nu är allt borta.

Det enda som finns kvar är våra barn och min oändliga kärlek för dig Lena. Puss och god natt min hummer, för humrar håller ihop…

4 gillningar

Ingen rolig sits du har hamnat i!

När jag läser din text tänker jag att “somliga blir då aldrig nöjda!” men det är förstås lite orättvist mot din fru eftersom jag inte vet vad som rör sig i hennes huvud. Men du verkar bry dig så mycket om henne och familjen. Och ändå vill hon träffa andra. Vad mer kan hon få av någon annan? tänker jag. Vet hon vad hon riskerar att mista?

Men så kan det bli ibland. Vi människor gör ju inte alltid det som på ytan är mest rationellt. Det finns så många faktorer som styr vårt agerande. Det är meningslöst att döma för hårt.

Mitt enda råd till dig är att vara vaksam på dina egna gränser i det här läget. Hon vill träffa andra. Fine. Du varken kan eller ska stoppa henne från det. Men du ska akta dig för att finnas som en trygg hamn när det passar henne. Du verkar ha så starka känslor att jag gissar du lätt kan trilla dit om hon bara ger dig lite smulor. Och något säger mig att hon kan komma att vela lite fram och tillbaka. Att hon kan ha svårt att bestämma sig när det väl gäller. Jag får intrycket att det är hon som äger alla initiativ i den här historien och att du väntar maktlöst på hennes nästa drag. Eller?

Lite hårt uttryckt så tycker jag att hon ska få stå sitt kast. Hon måste få känna vad det innebär att faktiskt förlora dig. Stå t ex inte och ta emot henne villkorslöst i rena lyckan om hon kommer efter en tid och vill börja om. Ställ motkrav. Jag vet inte vilka. Några som passar dig och din personlighet. Du har massor att ge, det märks i din text. Nöj dig inte med mindre tillbaka.

Tänker på dig!

2 gillningar

Hej Trassel.

Jag har läst din text 8 gånger och ju fler gånger jag läser den, desto mer känns det som att du känner mig. Jag vet ju naturligtvis inte vad du har för erfarenheter av livet, men det känns som “du vet vad du pratar om”. Rådet om att hon ska få stå sitt kast har jag hört från flera håll och det är så det måste bli. Det tankesättet förstår jag när jag läser eller hör det. Men sen kommer reptilhjärnan och klickar in och letar efter små brödsmulor… Jag känner mig liksom som en hungrig fisk i Östersjön. Gör allt för att jag ska överleva nuet. Trillar det ner en smula så hugger jag snabbt och direkt utan att tänka på konsekvensen. Smulan kan vara förgiftad, men den kan även ha möjlighet att så ett frö som till slut blir en fantastisk och livsglad planta. Jag kanske är en hopplös romantiker. Jag kanske har formats lite för mycket efter mormor och morfar som alltid höll ihop, ända till slutet och nu ligger dom i samma grav.

Tack, i alla fall, för ditt fina svar. Det värmer… Men jag blir samtidigt ganska sorgsen när jag läser andra forumtrådar. Att jag är inte på långa vägar är ensam om detta. Alla människor där ute som går genom samma elände som jag. Vissa lite mildare och andra ett rent helvete. Jag och L kan åtminstone prata med varandra utan ilska.

Nåväl… Jag önskar er alla en fin dag till trots… Kram på er.

H.

2 gillningar

Sååå jobbigt! Jag har inte ens kommit iväg till jobbet än. Klockan är redan 10. Sitter vid köksbordet och hade tänkt ordna lite praktiska saker. Eon, försäkring, vatten och avlopp. Allt sånt där står i mitt namn. Hon kommer ju bo kvar och allt måste ju stå skrivet på henne. Men för varje samtal jag tar, så får jag även en mindre anledning att höra av mig till henne. Distansen mellan oss blir mer och mer påtaglig. Jag försvinner längre och längre bort från tryggheten som en gång var. Jag vet att jag måste, det gör jag. Känner mig så löjlig när jag skriver till mig själv i ett forum, typ. Men det känns ändå skönt på något sätt att skriva av mig till ett gäng främlingar på internet. Tårarna faller en efter en. Sugs in i det ådriga furubordet och blir för evigt ett minne av min sorg i allt detta. Dom går inte att torka bort… Snurrar med ringen mellan tummen och pekfingret. Läser inskriptionen, gång på gång. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska kunna gå vidare…

3 gillningar

Pust, ta minutt for minutt, så et kvarter, en time, en dag. Dagene blir til uker, måneder, år. Og jo, du klarer dette. Og nei, du er ikke tåpelig fordi du sitter her og skriver. Da er vi svært mange tåpelige i så fall, hjertelig velkommen :crazy_face:

Styrkeklemmer til deg :hugs::hugs:

1 gillning

Här finns en massa sargade, starka, stöttande, kloka och roliga människor! Jag tror att alla vettiga människor på internet hamnar just här.
För mig fyller forumet flera funktioner: dagbok, snuttefilt, mentor och terapeut.
Fortsätt skriva av dig, det behöver du! Om ett tag kommer det att kännas lite, lite bättre som Atrax säger och du kommer klara detta också.

3 gillningar

Jag lider med dig, trots att jag sitter så långt ner i min egen sörja. Hon hade verkligen tillgång till hela mitt liv. Det fanns ingenting jag ville dölja för henne förutom en sak… Jag hade hennes ring i bilen i 4 månader innan jag friade till henne. Och jag minns att jag var livrädd att hon skulle hitta den innan. Varje gång hon frågade om något i bilen var jag blixtsnabb på att svara: “Nej men du gumman, jag hämtar det. Jag löser det”. Alla koder till telefon, bank, dator osv. Var det något hon inte hade tillgång till så löste vi det med en fullmakt. Jag gav henne verkligen allt. Hela mitt liv var öppet för henne.

1 gillning

Jag tror inte att hon aktivt vill träffa andra utan att det snarare är en effekt av att vi inte är vi längre.

Det känns lite så…

Igår kväll när jag och min son satt i soffan och läste läxan hade vi en superhärlig far/son stund. Kändes jättebra att jag ändå kan vara stark inför honom och inte bryta ihop. Vi pratar inte så mycket om hans mamma och mig, för jag vet inte än hur jag ska hantera det riktigt. Det har som sagt bara gått 3 veckor. Men i alla fall så kom det ett litet ögonblick av hjärtkross. Han tog min hand och frågade lite dystert: “Pappa, är det ok med dig om jag stannar hos mamma i morgon”? Men herre gud älskade barn. Den lilla gossen… Så empatisk och ödmjuk han är det lilla livet. Jag svarade “men självklart får du det älskling”. Han igen: “men är det ok då”? Jag tror att han på något sätt märker hur ledsen pappa är, trots allt.

2 gillningar

Han merker det. Han forstår mer enn han gir uttrykk for. Vær et menneske med ham, og mennesker har følelser. han skal ikke blandes inn i voksnes problemer, men du kan fint fortelle ham at du har det vanskelig nå. Du er et menneske, tross alt, og viser ham at dessverre så er sorg og vonde følelse en del av livet. Han vil selv møte det, sannsynligvis. Vi kan ikke skåne barna for alt som er vondt.

1 gillning

@Henke, du skriver här.

Du kommer att klara det.

Just nu är det akut krisläge, du gör upp med dina minnen av framtiden.
Det som, ALLT det som, du nu verkligen börjar förstå ALDRIG kommer hända.

Vi måste alla genom den fasen.

Sen blir vi arga, sen börjar vi värdera och framförallt omvärdera det vi trott var sant.

Skapar en ny bild av verkligheten och med den kartan ser vi både framåt och bakåt.
Den ritar vi om och om igen tills den stämmer någotsånär med den verklighet vi vill se och förhålla oss till.

Att hon är såå mycket längre fram i det avseendet än dig är helt uppenbart.
Inte så roligt men så är det.

Tyvärr!

1 gillning

@Enannan Så är det! Det här forumet är lite som Elvis gamla låt Heartbreak Hotel: Though it’s always crowded you still can find some room.

Det ryms alltid ännu en till med krossat hjärta i den oönskade men dock trivsamma gemenskapen. :hugs:

4 gillningar

God kväll alla er där ute som likt mig sitter och funderar över livet. Idag var en riktig skitdag. Kom inte iväg till jobbet före kl 12. Tur man “är egen” så man inte får varning från chefen för ogiltig frånvaro… Otur man är egen för det blir krångligt med sjukskrivning… Jag satt hela morgonen i köket och glodde rakt in i min datorskärm. Det enda som jag vet är konkret just nu, även fast det är ett dött föremål. Häckade här på forumet och har nog läst ett par timmar av elände och misär. Jag tycker så synd om er alla som har blivit berövade på kärleken. Det känns så jobbigt. Dels mina egna känslor och även alla ni som skriver. Jag lider med er, trots att jag mår som jag gör. Jag har nog gråtit så mycket idag så mina ögon visar en själ fylld med stor olust.

Jag kan lämna mina varmaste rekommendationer att inte öppna bilder-appen! Jag har för närvarande 16331 bilder i det där molnet. 95% av bilderna är förevigade av min tidsresa med L. Allt vi gjort tillsammans. Våra barns uppväxt. Första stegen, första orden, dagisbilder, skolavslutningar, första gången hos frisören. Bilder på vårat drömhus som nästan hann bli klart. Alla hennes idéer om trädgård och inredning. Alla mina, om växthus och snickerier. Bilder på mig med någon fånig grimas. Bilder på barn och kalas… Bilder på… L. L som i min äLskling. L som i hennes namn. Jag kan inte begripa hur det är möjligt att kära ner sig så i en annan person. Än mindre att känna så, efter så lång tid.

Annars försöker jag få dagarna att gå med små medel. Den rensas en hel del av gammalt groll. Grejer, prylar, saker och gamla kläder. Papper, kvitton och allt möjligt. Allt för att hålla mig sysselsatt så jag inte fastnar i negativa vanor och deppar ihop fullständigt. Jag vet inte vad mer jag kan hitta på. Barnen är hos L och det blir så tomt utan dom.

Förra året åkte jag och grabben på en veckolång resa till mina gamla hemtrakter i Härnösand för att hälsa på gammelmormor och släkt. Min älskade mormor som gick ur tiden i maj, i år. L och dottern stannade hemma vid tillfället. Så de blev lite grabbtid. Han ville fiska och jag ville visa. Han såg fram emot resan och längtade efter sin första fisketur. Det är en lätt resa på 90 mil. Vi stannade till i Stockholm på vägen upp och tältade hos en vän. Vi åkte runt i Ångermanland. Högakusten-bron, Skuleberget, Häggdånger, vårdkasen och Murberget. Jag visade honom var jag badade när jag var liten - som han är nu. Var jag gjorde barkbåtar å slängde ner i Ångermanälven. Det var en superhärlig resa. På väg hem tältade vi åter hos min vän i Stockholm. Han hade då en StarWars klocka på armen. Säkert någon billig kina-klocka som han fått vid sin födelsedag, men för honom är den viktig. När vi la oss i tältet tog han av den och la den i en ficka på sidan av tältväggen. Morgonen efter packade vi ihop och stuvade in i bilen. Tält, sovsäckar, tandborstar å allt. Vinkade adjö och åkte hem. Klockan glömdes bort, i tältet, i ett och 1/2 år… Igår kväll sa han: “Du pappa, var är min klocka”? Ja visst fan tänkte jag. Han är lite gulligt vimsig ibland. Precis som jag kan vara. Han kan lätt glömma bort vilken veckodag det är, men just det kom han ihåg. Tältet har nu flyttat med mig till min nya bostad. I morse plockade jag upp tältet ur förvaringspåsen och letade efter klockan och hittade den! Tog den till vår lokala urmakare och bytte batteri. Den klockan fick han ikväll. Först lämnade jag hans “Dundis” (nallen). Sen kupade jag händerna med klockan gömd inuti. Precis så där som kan göra om man hittat en skatt och vill visa. Han undrade vad jag hade i handen. Jag öppnade händerna långsamt och där låg den. Hans lycka i det ögonblicket var innerligt glädjefylld. “Min klocka!” utbrast han.

Det jag tror jag vill säga med den historien är att det krävs så lite för att göra en 9-årig pojke så glad och glömma bort att mamma och pappa inte längre bor tillsammans. För det måste vara jättejobbigt för barn att bara få träffa sin mamma/pappa varannan vecka som det säkert kommer bli.

God natt på er. H

9 gillningar

Hej på er där ute i eländet. Det här kan bli långt?

Det var länge sedan jag skrev, och jag vet väl egentligen inte vad som redan har sagts, vilka råd jag har fått, vem jag pratat med, vem som har lyssnat på mig. Men det är nog många. Dels ni som läser och dels mina vänner som får höra min ständiga klagan. Men över lag så känns det någonstans som att de flesta är förstående och stöttar. Vissa råd är mer åt det kämpande hållet medans något enstaka lyder “Nä men ladda ner Tinder så glömmer du henne sen”.

Livet börjar klarna något för mig. Sorgen kommer jag ganska säkert ta med mig tills jag dör. Jag blir påmind varje gång jag pratar med barnen. Dom är ju frukten av våran kärlek vi en gång hade. Hur som helst så sitter jag nu på en parkeringsplats (mmm, jag också) och väntar på att banken ska öppna. Jag har en tid kl 10 för att skriva på dom sista antal papper som är nödvändiga för att lånen ska flyttas över på henne. Det blir liksom det sista…

Under mina 5,5 vecka som “singel” har jag ändå funderat mycket på varför det blev så här. Jag klandrar mig själv väldigt mycket även fast 50% ligger hos min forna partner. Det finns ju 2 sidor av myntet som det sägs. För lite drygt 3 månader sedan (så lång väntetid är det) ordnade jag en tid hos en parterapeut (PT) och det var det 5e försöket med PT. L ville inte gå dom 4 första gångerna jag föreslog det. Det kan man ju bara spekulera i varför hon inte ville… Men jag kommer strax tillbaka om mina funderingar kring det. Hur som helst så bestämde jag mig för att jag ska gå i alla fall. Mitt första besök hos PT. Jag var nog inte så nervös för det utan mer om L skulle komma eller inte. Den här tiden har varit noterad i “vår kökskalender” allt sedan jag fick den. Så L har haft lång tid att planera in besöket om hon verkligen ville. Nå väl, jag skickade en liten påminnelse via sms och skrev: “Jag hoppas vi ses hos pt i eftermiddag”. Svaret jag fick var: “Jag kan inte i eftermiddag, jag har ju kidsen”! (9 och 13) på riktigt? Det är inga bäbisar… Det här tycker jag visar hur viktigt det är med att säga vad man tycker/vill och inte vad man tror att den andra mår bäst av att höra! Besöket drog i alla fall ut på tiden med 40 minuter och han jag satt hos var fantastik. Efter 1 timme å 40 minuter så sa han: “Men du Henke, det låter som att du inte riktigt har fått ett avslut. Mina rekommendationer är att du försöker få med dig L så att du förhoppningsvis efter det samtalet kan gå vidare”. Han reserverade sen 3 olika dagar att välja på för att möjligheten ska finnas för L att komma om hon nu verkligen vill eller inte? Jag snackade med L om detta och hon har fortfarande liten om inte ingen förståelse för att jag vill ha ett avslut. Hon kan inte tänka sig att ta en timme av sitt liv för detta. Det pratas om utebliven lön och soppakostnad, vilket jag för övrigt har erbjudit mig att stå för. Är det slut så är det fick jag höra.

Det märkliga är som jag ser det… att den som lämnar en relation är klar i sin egen bearbetning (så klart) men den som blir lämnad får ingen förståelse från sin gamla partner om varken sorg eller tid för sörjande. Det ska liksom bara vara så. Det är ju slut! Jag kan fortfarande få sms med frågan: “Är du okej”? Nä men va fan tror du! Ja jag har skitkul just nu…

Hur som helst så kommer den en liten tvist på detta. Jag har hela tiden fått höra att hon inte träffat någon annan. Hon har verkligen bedyrat sin oskuld. Ock det måste jag väl ändå tro på? Men den senaste tiden tillsammans har saker inte varit som dom brukar. T.ex så har hennes telefon inte legat med skärmen uppåt som alltid annars. När det ringt så har hon gått iväg för att prata. Då tänkte jag inte så mycket på det, men nu är det solklart varför hon gjorde så.

I måndags lämnade jag barn vid skolbussen och grabben ville så gärna ha sin nalle “hemma” när han kom hem. Och eftersom det är L´s vecka så fixade jag det. Jag vet ju var hon gömmer nyckeln. Så jag låste upp och la hans nalle i hallen med diverse andra saker typ byxor, kallingar å lite så… I huset som var till hälften mitt fram till kl 10 idag. Senare under dagen ringde hon och frågade: “Har du varit inne hos mig”? och jag förklarade mig men lade även till att det var dumt och att jag fortsättningsvis säger till innan. Senare i samtalet så berättar hon, att hon träffat en annan! Och det hände för 4 veckor sedan… Vi bor ute i skogen! Var fan träffar man en karl ute i skogen? Och dessutom 1 vecka efter jag har flyttat ut. Min del av sängen har ju fan inte ens svalnat. Det var samtal nummer 1. Här någonstans börjar jag fatta varför hon har varit så pigg på att åka på “konferens” för jobbet. Som jag ser det så lär dom ha träffats på dessa konferenser och kanske fattat tycke för varandra. Inte nödvändigtvis legat men kanske dejtat och allt vad det innebär.

Senare på kvällen åkte jag förbi för att hämta mitt sista. Hon var lite tystare än vanligt. Bjöd liksom inte in för samtal eller så utan satt där och väntade på att jag skulle bli klar. Det enda hon egentligen fick ur sig var frågan om julen. Jaa, för 5 veckor sedan levde jag i tron om att vi skulle fira den som vanligt hos min svärfar. Diskussionen fortsatte om huruvida det är lämpligt eftersom vi inte är vi längre. Men jag tänker inte förlora kontakten med honom hur illa du än tycker det är sa jag. Han är ju ändå barnens morfar. Han kommer nog bjuda in dig vid jul, sa hon. Nåväl. Jag sa hej då till barnen och talade om för dom var och en hur mycket jag älskar dom. Åkte hem och ringde till svärfar under resan hem. Han vet ju att vi inte bor ihop längre men egentligen inte varför, och undrar stort om hon verkligen fattar vad hon går miste om… Det är ett sidospår vi kan ta en annan gång. Men i alla fall så snackade vi säker 2 timmar om det ena och det andra och jag uppdaterade honom lite om hur jag ser på saken. Och mycket riktigt så kom julpratet upp till slut.

Han säger då så här… Vi utgår från att du kommer hit på julafton. För det är barnens högtid och inte så mycket dom vuxnas. Tycker L inte att det är en bra idé kan hon åka någon annan stans. (Hans ord, inte mina). Det känns lite som han har tagit mitt parti i detta?!

Nåväl, vi fortsätter… (igen)

Jag är nu hemma i min lilla vrå och telefonen ringer en andra gång. Det är L. Den här gången låter hon lite mer ängslig på rösten. Hon säger då att hennes nya kille reagerat starkt på att jag varit inne hos henne och menar på hemfridsbrott och att han minsann sak ringa upp mig, vilket faktisk leder till skratt för mig och jag välkomnar detta genast. Jag utbrister: “Jäklar, har jag fått en egen stalker, häftigt”! Hon säger att han även har snokat reda på allt i min facebook-profil som tydligen var offentlig?! Och att han visst hade ett “hett temperament” som hon inte kände till. Nää säger du, känner du han inte efter 4 veckor? Herre gud alltså. Vid det här tillfället är det dags för mig att ringa en vän och prata av mig… Det börjar bara bli för mycket. Det hinner gå 2 timmar till och telefonen ringer strax för tredje gången. Ah, L igen. Undrar vad hon vill nu då?

Den här gången ringer hon från toaletten. Jag hör hur hon låser dörren bakom sig medan vi pratar. Barnen är ju hemma och hon vill inte att dom ska höra. Hon faller snabbt ut i tårar och beklagar sig och säger att det kommer att gå åt helvete! Ja det lär det med stor sannolikhet göra men det hade det inte gjort om du inte hade lämnat mig din lilla prutt! Det kan du fan ha om jag får säga så. Håll i er vänner… Nu kommer det som gör att mitt liv har blivit lite lättare. Jag tror ni vet var jag är på väg. Vi kan säga så här, för en vecka sedan frågade hon mig när hon hade mens senast!

Hurra! Hon är med barn… Min omedelbara reaktion är som så här: Om du väljer att fullfölja den graviditeten kan jag garantera dig att ett faderskapstest kommer att utföras. Till saken hör att vi hade sex senast för 6,5 vecka sedan och hon berättade att hon haft sex med den nya. Fast dom har ju skyddat sig… Mmm hmm… Säger du det. Jag sa så här. Hur stor sannolikhet tror du det är om ni haft skyddat sex för 4 veckor sedan och vi oskyddat sex för 6,5 vecka sedan att du kan veta vem fadern är? Eller har du träffat ett psyko som kör med punkterade kondomer? Eller, talar du ens någon sanning i detta?

Allt är så helt stört uppskruvat så jag vet inte längre vad jag ska säga… Idag var hon på ultraljud för att kolla foster å så. Och dom säger då på mottagningen, enligt L, att fostret är max 4,5 vecka. Jag är ingen läkare men hur exakta är dom ultraljuden? Jag är lite kluven till hur jag känner om det nu visar sig att det är min knodd…

Puh… jag måste ta en paus innan jag trillar av stolen jag sitter på… vi hörs snart igen.

Yours truly
/H.

Men fy… Hur går det för dig? Vilken j-la skit rent ut sagt… ta hand om dig :cherry_blossom:

1 gillning

Mjaa… Sammanfattningsvis vill jag summera det så här.

  1. L vill lämna mig för att tilliten inte finns kvar. Tror inte hennes känslor helt är borta. Men litar man inte på någon så är det så, men hoppingivande diskussioner ger Henke lust att kämpa ändå. Det kanske går att rädda.

  2. Henke flyttar dock ut och hamnar i sorg, L tar över det kraftigt överbelånade huset.

  3. Det går ett par veckor och hon börjar undra över livet.

  4. Henke, som egen företagare, ser möjligheten att börja jobba mer för att stilla sitt sinne och få loss kapital inför sitt eventuellt nya liv. Han sänker även sina levnadsomkostnader med 70%.

  5. Det visar sig att tilliten var lite dragen åt andra hållet. Hon hade ju en annan lagspelare samtidigt på andra sidan. Det är här det gamla uttrycket “kasta inte sten i glashus kommer in” eller som L sa: “Tillit”.

  6. Det visar sig att lagspelare #2 verkar ha lite hett temperament vilket får L att tvivla på sitt beslut.

  7. Henke börjar känna sig lite bättre allt medans han skriver låtar på kvällarna i sann Winnerbäck-anda utav glatta livet. Låtar i moll är inte så pjåkiga trots allt.

  8. L börjar deppa ihop och har starka funderingar över den ekonomiska missär hon snart hamnar i. Kommer lagspelare #2 stanna kvar med bonusbarn, tokbelånat hus, hästar på gården och trasslig ekonomi. Mycket tveksamt… Alla som har 1 häst vet vad det kostar. Lägg då till 4 hästar så har du en dundersuccé och programtid i Lyxfällan på TV3.

  9. L blir dessutom med bebis i magen. Fader = än så länge okänd. Hon börjar frukta att lönen efter 9 månader samma dag sänks med 20%. Efter en längre tid hamnar den på “lägsta nivå”.

  10. Empaten Henke kan stoltsera med huvudet högt hållet för han kan lägga sig med mycket gott samvete. För han vet att han har satsat allt i denna relation. Han har ställt upp för L i ALLA lägen. Han har aldrig sett åt en annans kvinnas håll under deras tid tillsammans. Han har försökt höja henne till skyarna med både jobb och karriär. Sett till att barnen får den fantastiska uppväxt och intressebejakande vardag han sååå gärna vill ge dom. Så till den grad att hans gamla svärföräldrar börjar tvivla på sin dotter.

  11. Henke räknar dagar tills dess att L hör av sig och ångar sig… Men Henke har då säkert gått vidare med sitt liv. Kvar är kanske en trasig spillra av hennes forna jag. Ingen lagspelare #1 och säkert inte lagspelare #2 heller…

Det sägs ibland att man ska vara mycket försiktig med vad man önskar sig. Jag tycker att dom orden passar bra in här. Jag är inte på något sätt bitter även fast min text kanske framstår som så. Jag är nog snarare besviken utan helvete, när jag ändå - som jag ser det - har lagt ner så mycket kärlek i denna annars helt underbara lilla varelse. Det finns verkligen ingen som L. Jag sitter efter 12 år och tycker att hon för mig fortfarande är den mest vackra böna jag sett. Hennes otroliga ögon kan få Mount Everest att minska i höjd med 2000 meter. Trots allt så älskar jag den lilla bajshögen, men att gå tillbaka känns helt ovidkommande i nuläget.

L… Jag älskar dig, men nu är det nog kört…

5 gillningar