Livet har satt mig på en prövning, en mardröm jag kämpar för att vakna ur. Varje dag är som en berg- och dalbana av känslor som drar mig åt olika håll. Men mitt i denna virvel av känslor försöker jag finna styrkan att vandra bort från det förflutna.
För ett halvår sedan kastade min partner en vägspärr i vår 20-åriga relation och äktenskap. “Sverige är inte platsen för mig längre. Jag mår inte bra och jag vill inte längre vara en del av detta äktenskap,” var hans ord. Med dessa enkla meningar skakades hela min värld och våra barns framtid ställdes på spel.
Han valde att stänga dörren till vårt gemensamma liv och lämna landet för att återvända till sin sjuka mamma, lämnande våra barn bakom sig. Beslutet var hans, men konsekvenserna föll på oss alla. Jag stod ensam med alla frågor och oron, men även med möjligheten att forma våra barns framtid.
Det finns alltid fler sidor av historien, och jag inser att hans berättelse kanske låter annorlunda. Vänner har sagt att detta är för mitt eget bästa, att han aldrig gav mig det jag förtjänade och behövde. Trots detta har jag burit bördan stolt, kämpat och gett utan att räkna kostnaderna.
Min ärlighet gentemot våra barn har alltid varit min kompass. Trots den smärtsamma separationen, har jag valt att hålla kommunikationen öppen med dem. Min äldsta är snart 13 och den yngsta 11, och vi navigerar tillsammans genom dessa prövningar. Vi fokuserar på att må bra en dag i taget, vi engagerar oss i aktiviteter, framför allt fotboll, som ger oss glädje och distraktion från smärtan.
Barnens förhållande till sin pappa är komplext. De känner besvikelse, sorg och svek, riktade enbart mot honom. Men mitt hjärta gläds åt deras ändå positiva steg mot välmående. De ler och leker som vanligt, och det ger mig hopp.
Kommunikationen med min ex-partner är begränsad till det absolut nödvändiga när det gäller barnen, Jag finner ingen styrka att kommunicera med honom. Ansvaret vilar tungt på mina axlar, medan han är arbetslös och saknar inkomst. Ekonomiskt är det tufft, precis som för många andra i liknande situationer.
Skilsmässa är en tanke som svävar i luften, men den ekonomiska börda den skulle innebära känns övermäktig. Jag har alltid varit familjens motor, arbetat hårt medan han har studerat och jobbat deltid. Nu är jag helt utmattad och dränerad.
Jag kämpar med mina känslor, hoppet om att han ska ångra sig och att vi kan återförenas lever fortfarande. Samtidigt är det en inre kamp, en strävan efter självständighet och att skapa en stabil grund för mig och mina barn.
Hur går jag vidare? Det är en fråga som ständigt gnager. Ska jag involvera honom mer för barnens skull, eller ska jag skydda dem från ytterligare smärta? Jag vet att mina barn förtjänar mer än löften om telefonkontakt och sporadiska besök. De förtjänar stabilitet och kärlek, och det är min främsta strävan. Men jag är inte bara sviken som partner och kvinna utan även som mamma.
Min resa är en kamp, en steg-för-steg-vandring mot en mer hoppfull framtid. Jag andas djupt och tar en dag i taget, fokuserar på det som ger glädje och styrka dag för dag.
Hur gör ni? Hur går ni vidare i livet? Hur har det varit för era barn?
Bör jag tvinga barnen till att ha kontakt med honom?
