Gift och sambo sedan 15 år, båda vuxna barn. Inga gemensamma barn. Jag började tänka att vi har det riktigt dåligt för kanske 10 år sedan. Har sedan dess tänkt att det jag får bita ihop lite. Det kan inte vara på topp jämnt. Han är en bra person (för det är han). Jag är krånglig med behov av att ha tid för mig själv, blir sluten om jag inte känner mig sedd och kan vara eldig och höja rösten när jag är arg, älskar djupa samtal. Han är alltid glad och på gång med saker, älskar att vara social och gå på fina restauranger.
Har en stämning mellan oss där vi är väldigt ytliga mot varandra, alltid respektfulla aldrig bråk men inte heller djupa samtal. Inget sex, knappt kroppskontakt. Jag känner mig så ensam. Jag är ganska säker på att jag skulle må bättre själv men jag är så tyngd av skuld. Han är supersnäll och han vill inget hellre än att vi ska fortsätta tillsammans.
Jag orkar inte pussas och kramas för jag känner mig falsk men samtidigt verkar han vara helt okej med vår charader. Han vet hur jag känner ungefär men har försökt att säga det på ett sätt som att det handlar om mig och mina känslor och inte fel på honom.
Vi går i parterapi för att hitta tillbaka till varandra men jag blir bara mer och mer säker på att jag inte kan ha det såhär och jag kan inte föreställa mig att jag ska få tillbaka kärlekskänslorna.
Vi hade det bra första åren men när jag tänker på den tiden är jag ganska säker på att jag var så förälskad att jag blundade för röda flaggorna som dök upp. Jag visste egentligen att vi är alldeles för olika. Vi är båda bra människor men vill ha helt olika vardag.
Det jag tycker är svårt nu är att hantera vardagen med att han är glad, positiv och trevlig och vill kramas och liknande och jag vill bara vara själv. Pustar ut när jag är själv hemma och blir spänd när vi ska tillbringa tid ihop. Sätter på mig ett falskt jag för att inte göra honom ledsen. Han vet att jag funderat på skilsmässa så han har inte fått någon blixt från klar himmel. Jag kan inte fatta att han vill ha det som vi har det.
Jag är blytyngd av skuld. Känns som att jag drar undan mattan under fötterna på honom.
För att vara tydlig så finns absolut ingen annan i bilden och vi har inga tydliga problem såsom misshandel, alkoholism eller nåt sånt som annars skulle göra det tydligare att jag borde lämna.
Känner någon igen sig, kanske varit med om samma sak? Hur gick det för er? Har ni några tips på vad jag ska göra? Ska jag kämpa på? Jag är inte deprimerad men ganska trött just nu framförallt av anspänningen av att det är en enorm elefant som delar hus med mig och maken.
Förstår verkligen hur du känner dig. Min erfarenhet är att jag inte velat splittra familj eller lämna för att exet haft depression, ångest osv. I slutändan blir det sämre för båda att stanna.
Du skriver att din man verkar ha det bra. Är du säker på det? Han måste väl ändå känna av kylan om du inte vill ha närhet?
Jag tycker du ska tänka mer på dig själv faktiskt. Han må vara snäll men du mår ju inte bra!
Tala på djupet måste man och framförallt om såna här svåra saker.
Mitt ex klarade aldrig prata om svåra saker, hon tog det personligt och blev defensiv. Det drev iväg mig och gjorde mig ledsen och tillbakadragen. Det blev en ond spiral och närhet och sex blev lidande. Till slut spenderade jag så mycket egentid att exet kände sig osedd och valde att vara otrogen.
I efterhand hade det varit mycket bättre att jag lämnat innan det urartat såhär.
Tänk på att lämna som vänner är mycket bättre än otrohet eller ovänskap.
Uppenbarligen klarar han inte av att ge dig vad du behöver. Har du varit supertydlig med hur du känner? Vill han verkligen fortsätta som det är när du far så pass illa? Är han verkligen snäll om han vill hålla kvar dig såsom det är nu när han inte vill lyssna in och försöka förändra situationen? Kan han må bra av att du mår dåligt i hans sällskap?
Tack Rulle för att du ställer kloka frågor.
Jag har varit ganska tydlig, sagt det rakt ut.
Jag har också funderat mycket på hur snäll han egentligen är när han kör sin “allt är bra-stil” när han vet att jag har behov av att prata och reda ut saker.
Han är nog väldigt snäll men också väldigt rädd för bråk eller för att jag ska säga att det räcker jag vill skiljas nu.
Jag tror han mår jättedåligt också men han håller det inom sig. Det är en stor del i att vi är så olika. Han hanterar jobbiga känslor med att trycka undan dem medan jag tycker det är viktigt att känna känslan, analysera den och sen acceptera eller förändra situationen för att mina känslor ska ge med sig. I de få bråk vi hade i början vände han bara på klacken och drog medan jag stod som en fågelholk och fattade inte när vi ska reda ut meningsskiljaktigheten. Men vi pratade aldrig ut om våra bråk, de bara “gick över” efter att det varit sur stämning i några dagar. Aldrig förlåt eller vi tycker olika men respekterar varandra ändå eller liknande. Alltid bit ihop och låtsas att allt är som vanligt. Elefanten som var en bebis i början har växt sig stor nu efter alla år…
Tja, jag tycker inte han verkar så snäll.
I varje fall verkar han inte kunna eller vilja försöka förändra situationen till det bättre för dig. Vad ser du för alternstiv? Vad känner du skulle vara bäst för dig? Vad skulle du råda en syster, dotter, vänninna att göra om de var i ditt ställe? Följ det råd du skulle ge dem.
Tack Dantesinferno för dina kloka ord. Jag tror han mår dåligt absolut, han lider av min kyla och känner sig oälskad. Tänker att jag önskar han var otrogen eller gav mig en hurring så det fans en tydlig anledning att lämna.
Jag kommer få bära all skuld och anses vara boven. Han kommer inte vilja vara min vän om jag lämnar. Sista sista steget är sååååå svåååårt, säga orden: jag vill skiljas!
Jo tack där var jag själv för 4-5 år sedan. Stod i badrummet och tittade mig själv i spegeln. “Hur länge till orkar jag? Om hon bara var otrogen hade det varit lättare”.
Nu fick jag “som jag ville” och det var tyvärr inte så skönt.
Jag tänker att om ni sätter er och pratar som vuxna människor (om båda klarar detta) så borde båda kunna förstå respektives sida och skiljas “som vänner”. Åtminstone inte hata varandra.
Det där med kommunikationen känner jag igen så väl också. Mitt ex kan inte heller ta diskussioner om jobbiga eller djupa saker som känslor. Allt stängs inne tills bomben exploderar och det är fruktansvärt. Kan han inte ändra på detta och söka hjälp själv för sina problem så tycker jag du ska lämna endast av den anledningen.
Det kommer tyvärr aldrig att bli bättre om den andra inte ens vill vetas vid sina problem!
Det allra svåraste är att fatta ett beslut. Det tar mycket energi och kan göra oss väldigt trötta och det blir tydligt i din text att du kämpar emot vad din kropp och vad du innerst inne vill göra.
Du skriver att du känner mycket skuld. Jag vill utmana dig att se situationen från ett annat perspektiv. Om du inte vill vara kvar i relationen, påverkar det er båda. Ingen får närhet, ingen trivs på riktigt, ingen är lycklig innerst inne. Med andra ord, förlorar både du och han möjligheten att leva lyckligt i ett förhållande. Jag hade inte utmanat dig på detta vis om du precis börjat känna att du inte vill vara kvar och om ni inte gått i terapi, men nu har du både gett tid för dig själv och för er tillsammans och ändå fortsätter du ha samma känslor.
Det är bara du som vet vad som är bäst för dig Livet ska levas, inte bara överlevas!
Då är det modet du måste hitta på något sätt. Jag lyckades inte själv, hade allt för mycket på spel. Barn, nyköpt hus, kärnfamilj och trygghet. Att jag inte var lycklig kändes inte tillräckligt för att lämna. Jag klarar mig bra med hobbys och egentid så jag hade överlevt många år till.
Men! Nu tror jag att jag är glad att det blev såhär innan jag spenderat 10 år till i ledsamhet.
Tack Buenita, du sätter fingret på tankar jag haft själv också. Vi har båda i någon slags "snällhet eller mesighet skapat detta tillstånd vi lever i. Han i rädsla för bråk och jag har nästan blivit likadan och är rädd för hans reaktion. Jag tror han skulle hitta en ny på nolltid när han kommit över första krisen… och det har han rätt till och det är han värd. Verkligen. Jag önskar ju honom allt gott i livet
Tyvärr väntade jag för länge med att ta steget att separera så jag hann med några dumma saker jag aldrig borde ha gjort (var otrogen). Jag var dumsnäll så jag skadade både mig själv, henne och jag kunde inte vara den goda, närvarande fadern åt vårt barn som jag önskat.
Till slut insåg jag att jag för att göra det som var rätt för oss alla tre vara skurksson som kapar bandet. Så ibland måste man vara boven som sätter ner foten och säger ifrån för att det är det bästa att göra.
Nej har inte varit så tydlig, sa att jag skulle vilja att vi hittar tillbaka till varandra och det skulle jag ju vilja men jag tror inte att vi kommer det…
Kanske ska säga det då. Att jag är tveksam på om vi kan rädda äktenskapet?
Vad säger han? Är båda beredda att arbeta för att om möjligt rädda det? Har han verkligen förstått att du menar allvar? Vissa är extremt hårdhudade eller ovilliga att inse konsekvensen. Först när de inser att partnern menar allvar med att lämna börjar de på allvar försöka göra något åt situationen. Har du varit supertydlig med hur du känt, med hur du tänker? Har du sagt åt honom att om han går iväg för han inte vill lyssna på dig kommer du att gå åt andra hållet och lämna honom? Vissa fattar inte eller vill inte göra något förrän det är på tok försent och den andra redan passerat the point of no return. Det är inte alla som är tankeläsare eller som kan känna av andras sinnesstämning och även den som kan kan få till svar när frågan ställs att allt är ok för att senare explodera som en bomb att allt inte är ok och det borde jag ha förstått och fortsatt att fråga. Jag skulle dragit det ur henne tydligen fast jag hade varit supertydlig med att jag behöver klar, tydlig och rak kommunikation där ja är ja och nej är nej, inte att ett nej är “ja” eller “klura ut det själv du.”
Hm jag är inte längre säker på att jag vill rädda äktenskapet eftersom det just nu inte ger mig annat än ångest. Kanske behöver jag tid samtidigt känner jag att jag har gett det massor av tid.
Maken försöker nog allt vad han kan. Är inte säker på att det är viljan som sviktat utan tror att han faktiskt inte kan förstå vitsen med att prata genom saker eller förstår vad jag menar med att jag vill vara för mig själv ibland. Han har absolut inga sådana behov utan försöker för min skull anpassa sig. Han ser mina behov som konstiga och ovanliga.
Det blir konstlat och gör inte stämningen mindre stel men han försöker åtminstone. Jag vet inte hur man gör när man försöker få tillbaka sina känslor. Det är ju där jag borde göra min ansträngning.
Då vet du vad du har att göra. Ingen av er verkar fara väl i situationen. Den verkar ta mer energi än den ger och någon förändring verkar inte vara möjlig. Hur mycket mer av er bådas tid, mående och möjlighet att gå vidare tänker du låta försvinna? Tid är det enda som inte går att ersätta och ju längre tiden går, desto mer känslor och välmående kommer du att tappa.
Livet ska levas, inte bara överlevas!