Hej.
Jag har skrivit om min separation tidigare. Min sambo lämnade mig och två barn, då 19 respektive 3 månader gamla, för ungefär tre år sedan. Han hade inte träffat någon ny och lever fortfarande själv. Anledningen till att han lämnade var att han kom på att han inte ville leva familjeliv, han sa att livet som familjepappa är så förutsägbart.
Han har återgått till det livet han hade innan han träffade mig, ett ungkarlsliv där hans kompisar är viktiga, träning och att få läsa amerikansk populärlitteratur samt att skissa på olika affärsideer som aldrig blir av. Han är med i ett par exklusiva herrklubbar och går på gåsmiddagar och några föreläsningar varje år. Det är allt. Sen är han nöjd med sitt liv.
Min dröm har alltid varit och är att leva familjeliv. Jag mådde dåligt efter att jag fått vårt första barn, nu i efterhand har jag förstått att jag hade en rejäl förlossningsdepression men insåg inte det då och att jag skulle tagit all hjälp jag kunde få. Utan att jag hade repat mig ordentligt blev jag gravid igen, det var inte planerat men jag och mitt ex diskuterade och beslutade oss för att behålla och att vi skulle leva tillsammans i en familj även om det då kändes tufft och jag inte mådde så bra.
Jag kommer så väl ihåg att jag var väldigt osäker på om vår relation var tillräckligt bra för att ro i land en familj med två små barn och att han då verkligen lovade mig att vi skulle klara av det tillsammans.
Nu har vi bott stadigvarande isär i drygt två år, jag bor kvar i vår gamla lägenhet och han hyr lägenhet. Jag har barnen mest men från och med årsskiftet är planen att han ska ha dem halva tiden. Han verkar inte så intresserad av att ha vardagsansvar för barnen så vi får se hur det blir med det. Jag har dem gärna hos mig men jag hinner inte riktigt med att jobba heltid, tvätta, städa, handla och sköta allt socialt kring barnen.
När jag inte har barnen mår jag fruktansvärt dåligt, mår även dåligt när jag har barnen även om det är marginellt bättre. Trots det lyckas jag vara en ok mamma men från och till är jag väldigt ledsen och trött.
Det har gått ungefär tre år men jag lyckas inte må bättre, jag sover, tränar och äter ok men kommer inte ifrån känslan av att vara grundlurad av mitt ex. Jag är bitter tyvärr. Jag tycker att jag har dragit det kortaste strået i den här separationen på alla sätt. Jag är förtvivlad och har tappat hoppet. Jag har absolut inte lust att träffa någon ny och ser inte att jag skulle vilja göra det heller i framtiden. Jag blir utmattad när jag tänker på de val jag har framöver. Leva själv, ha en särbo som ändå inte kan fylla tomrummet efter en familj eller köra igång en bonusfamilj med ett gäng bonusbarn. Jag orkar inte det. Jag vill bara försvinna när jag förstår att resten av livet kommer att bestå av konflikter, bråk om pengar, högtider, jämförelser, barn som mår dåligt med mera.
Jag går hos psykolog, har pratat om acceptans och att känna tacksamhet. Men det hjälper inte.
Träffar mitt ex kort tre gånger i veckan i samband med överlämningar och mår fruktansvärt efter det. När han tittar på mig krymper jag ihop och känner mig värdelös. Han däremot mår bra, han är stark, pigg och fräsch och utvilad. Han har stark ekonomi och två superfina barn som älskar honom. Dom tycker han världens bästa människa. Och han är trygg med att jag gör ett bra jobb, att jag aldrig skulle tala illa om honom och att jag kommer fortsätta så här.
Jag vet inte vad jag ska göra. Det är helt klart att jag har ett större känslomässigt behov av barnen och att jag har ett större samvete gentemot barnen och hur deras uppväxt blir. Det gör att jag hamnar i ett underläge jämfört med mitt ex. Han är känslomässigt hårdhudad och berörs inte av att vara ifrån barnen eller känner inga samvetskval över hur hans beslut påverkar deras barndom.
faktiskt börjat stiga vid horisonten för dig och om ytterligare ett par år kanske den står högt på himlen igen.