@Ledsens ja det känns som om vi har liknande upplevelse. Vi får följas åt och stärka varandra. I vårt förhpllande har det alltid varit jag som tagit hand om saker som ska ordnas, ringas osv… Jag tönker lpta honom föra processen vidare utan bågon större hjälp av mig… Vi har inte pratat om hur det blir framöver mer än att han ska skaffa sig en lägenhet och att han är färdig med mig. Har inga känslor kvar och säger åt mig att jag får trösta mig själv om jag ska klara det hela.
Hoppas samtalet på familjerådgivningen blev bra för dig. Pga min ekonomiska situation just nu så kan jag inte överta huset och vill nog inte bo i det heller med alla minnen om misslyckanden.
Nu ska jag köra sonen till hans fotbollsträning. Pappan jobbar över och ska på möte med sin förening ikväll… Så det är väl bara att lägga sig tidigt och ta npgra Lergigan för att sova.
@onedaymore. Tack för komplimangen. Det värmer i detta tillstånd av kaos… Han har sagt att han kommer vara hemma för att hjälpa till med det som behövs tills huset blir sålt. Så jag kommer ta på och av plåstret ett antal gånger. Just nu känns framtiden mest hopplös och problematisk.
Igår kväll när sonen somnat gick jag in till honom, för att prata lite. Han sover i sonens rum. Det som slog mig idag bar att han var så uttryckslös. Såg det igår givetvis men tänkte på det mer idag. Han bara tittade på mig och mötte blicken lite då o då och var helt oberörd. Kände mig så betydelselös. Att ha gått från att vara någon av betydelse till att vara ingen. Var det sista jag sa innan jag lämnade rummet. Ledsen.
Alla planer som går i krasch. En av dem var att Vi skulle fira 100 år tillsammans då båda fyller 50 med någon månad emellan. Men nu får jag fira min egna 50 årsdag utan honom. Känns trist.
Jag är rädd för ensamheten. Att sitta ensam i huset där allt hände… Det ser jag inte fram emot. Ja man kan sysselsätta sig med nåt trevligt… Blir väl att måla o göra fint i huset till försäljningen. Alla vänner har sitt. Det märker man redan.inte många som har tid att höra av sig. Ensamheten känns värst.
Åhhh jag förstår precis hur du mår… jag har panik inombords med… känns som hela kroppen ska slitas ut och in…
Fick en ångesttablett oxascand heter den.
Började ta den igår och den är snabbverkande.
Jag är inte ett dugg rädd för ensamheten men mer ledsen över allt som inte blev och att jag älskar henne mer än det finns stjärnor i universum och det har hon vetat…
@Andreasnoord det är hemskt tråkigt det vi är med om. Idag är första dagen jag inte tagit någon tablett. Har bara vanlig allergitablett man blir lite trött av… Det tar udden av de jobbigaste känslorna. Inte för att jag vill fly utan för att orka hantera sorgen det innebär att skiljas.
Ja fy jag var tvungen till nått starkare, käkade med attarax men kollapsade totalt när jag i fredags fick veta att det redan fans en annan och när jag fick veta vem det var så föll alla bitar på plats… så jävla elakt.
Vissa människor är bara onda.
Vad har du för planer för morgondagen?
Tack Noomi dricker inget för tillfället. Vågar inte blanda sen har jag som sagt minskat min konsumtion avsevärt… hade bara en härdsmälta i helgen som sagt när allt kom fram.
Ingen plan alls. Bara vara… Känns lite sådär just nu. Även om han sagt att han är färdig med mig så blir jag orolig när han inte kommit hem ännu. Mötet var slut 20.30. Tar 50 min att köra. Nu låter det som jag är väldigt kontrollerande, vilket jag blivit pga upprepade tillitskonflikter. Det känns det som att jag är vatten som man inte behöver bry sig om… Jag undrar givetvis vad han har för sig. Javisst det är hans ensak! Det förstår jag men det känns ändå. Som att hans säng knappt hunnit svalna innan han hittar någon att trösta mig med.
Tyvärr är det så för oss… jag önskar jag varit stark nog själv, då hade jag gärna tagit lite av ditt mående
Ja jag råkade komma in på mitt ex insta… inte bra och se all jävla lycka… har brutit ihop så mycket under 4 månader nu. Och hon hade sin slutdestination färdig långt innan hon skiljde sig… så klart hon är nykär och lycklig…
Önskar bara man kunde göra mer för alla lämnade stackars människor här inne men är just nu inte stark alls. Har inga rationella tankar eller känslor. Vill vara arg och hatisk men jag kan inte för jag älskar henne😭
Vi måste först räcka till för att ta hand om oss själva… Men jag tänker samtidigt att skänka lite tröst till andra i liknande situation, kan vara stärkande. Själv orkar jag inte skruva och tycka i andras trådar. Skriver mest för mig själv för att kunna gå tillbaka och se hur det hela utvecklar sig. Givetvis blir jag glad om någon tar dig besväret att läsa det jag skrivit och även kommentera. Det kommet säkerligen en tid där jag funnit hopp om livet och i min tur trösta andra här i forumet.
Jag känner mig patetisk som inte kan Somna innan han kommer hem. Jag har ju inget att glra med vad han gör eller inte gör… Längre. Jag kommer inte säga något när han väl stövlar in utan tänker mest möta ha s blick… Som säger mer än 1000 ord.
Det är så jobbigt att umgås med alla sina tankar. Svårt att avleda dem. Läser här i forumet men har snart läst det mesta… Orkar inte se på film För det påminner om det vi gjorde tillsammans. Häromdagen hade jag köpt lite god glass för att lyxa till det. Men klarade inte av att äta glass för det påminde mig för mycket om honom. Han brukade vara gullig o komma med lite godsaker då o då när vi skulle se på film.
Och inte kan jag sova heller. Tankarna bara mal runt. Vad händer… Hur ska det bli med allt. Hur ska det gå för vår lille son i allt detta trassel. Han sa igår: jag som trodde att vi skulle vara en familj…
På morgonen pratade jag med sonen. Han tänker att han redan nu ska bo varannan vecka hos pappa… Hjälp. Det vill inte jag… Bli helt lämnad i huset. Med alla minnen och han går vidare och kan få börja bygga nytt. Samtidigt som han ändå behöver ta ansvar för att bli av med det gamla… Ikväll är det två veckor sefan jag fick sms från honom att han inte vill mer. Har varit en hemsk tid med gråt och förtvivlan. Mer lär komma. Eftersom han bestämt sig är det lättare för honom att bara gå vidare. Sedan har han generellt mycket lättare att bara koppla bort saker tex se på tv och inte tänka på nåt särskilt. Jag är en grubblare, tyvärr för min del. Han tycker nog att det är skönt och är lättad över att han sagt vad han vill och fixat lägenhet. Det är ju naturligt att känna så. Medans Jag får stanna kvar och slicka mina sår. Ja Jag tycker synd om mig själv…
Vänner har jag ju. Sist någon hörde av sig var den25:e. Jag kan ju givetvis höra av mig till dem när jag vill… men vill inte vara tärande…
Maken går på sina möten (sjlvhjälpsgrupp med ledare) och får stöd av sina vänner där. Det är jag visserligen glad för. Men jag har inte samma möjlighet. Jag får processa själv och här på forumet. Men det känns i te som det är tillräckligt. Jag behöver få tröst av någon annan. Kan inte trösta mig sjlv tillräckligt. Såsom han sa.till mig:ja du får nog trösta dig själv om du ska klara det här…
@Rulle har kontaktat familjerådgivningen. Det är en månads kö. Ska försöka kontakta kyrkan. Är ganska ensam i det här. Är en vecka sedan Jag pratade med någon vän.
Ska kontakta någon vän idag. För helgen kommer bli känslig på flera sätt. Jag förstår att jag inte längre kan söka tröst hos min make.
