Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Vill inte skiljas9

Efter snart 15 år tillsammans berättade min make (den 24 januari) att han inte orkar mer. Fick beskedet via sms för en vecka sedan. Sedan höll han sig borta i ett antal dagar innan han kom hem till vårt hus igen. Beskedet kom som en chock. Visserligen har vi båda varit mer eller mindre missnöjda under en längre tid. Men inte trodde Jag att det skulle gå så långt som att han vill lämna mig. Vi har en 10 årig son tillsammans. Maken har dragit undan mattan för mig så totalt. Det är hemskt just nu. Det gör så ont. Han har fixat lägenhet som han snart ska flytta in i. Varje morgon Jag vaknar känner jag att jag inte vill vara med och att det inte kan vara sant. Det är nu man märker hur ensam man är när ens närmaste vän inte finns kvar på samma sätt. Jag vet inte hur jag ska orka ta mig igenom den här tiden som kommer. Känns så förtvivlat hopplöst. det är min andra separation. Fast i den förra var det jag som lämnade. Har väldigt svårt för separationer överlag.

Jag känner igen känslan av ensamhet. Och då har du kommit till rätt forum.

Jag tycker att det låter märkligt att välja att avsluta utan att först föra ett samtal. I min värld pratar man om problem och försöker i första hand att hantera dem, kanske med hjälp av en professionell och objektiv part. Om ingenting har hjälpt har man naturligtvis rätt till en skilsmässa, men då tar man den diskussionen så respektfullt man kan.
Att skicka ett sms och sedan dra är oerhört respektlöst och bidrar till den förvirring och smärta som alla uppbrott innebär.

Och på det sättet kan jag tycka att han har gjort situationen onödigt svår för dig.
Men även med det sagt förstår jag att en skilsmässa oavsett är oerhört tuff. Min känsla vid separationer är att det inte bara handlar om att överleva just här och nu, utan det rycker undan hela framtiden (med alla planer, drömmar, hopp) och även dåtiden (Alla löften, minnen, kärlek man delat) och därför försvinner alla delar av livet på samma gång. Inte sällan kan det också få oss att ifrågasätta vår självkänsla och självvärdering, vilket ytterligare lägger sten på börda.

Just nu är det viktiga att du kan samla stöd. Vänner, familj, terapi = allt du tror kan hjälpa. Försök inte vara stark på egen hand, utan ta all hjälp du kan få både med det praktiska och det emotionella. Det kommer att bli bättre, men just nu måste du tillåta dig att vara svag och förvirrad och arg. Gråt och hata så mycket du vill, och skriv av dig allt du kan.

Kramat

2 Likes

Om ni båda två har varit missnöjda med er relation, då är det kanske uppbrottet som sådant och den förändring och osäkerhet som följer med den som skrämmer dig mer än det faktum att just ni två inte längre ska leva ihop?!

Har du funderat på att ta tag i den här separationsångesten och rädslan för att leva ensam som du känner? En bra samtalsterapeut i någon form kan vara en framgångsrik väg för dig att genomleva den här situationen på ett bättre sätt och kanske tom. komma till rätta med inre grundläggande rädslor som du bär på. Bara ett tips för inte alltid är det så lätt att själv veta vad som är hönan och vad som är ägget i sådana här (mer eller mindre ofrivilliga) situationer :muscle: :v: :revolving_hearts:

2 Likes

Förstår och kan hålla med dig om att man i första hand pratar om problemen. I verkliga livet kan det ju också vara så att det är just ovilja att prata om problem, som gör att den andra inser att det inte är en framkomlig väg. I ett sunt förhållande har man en öppen, rak och ärlig kommunikation, men alla förhållanden fungerar inte så. Köper absolut att man kan bli tagen på sängen och helt överrumplad, men i de allra flesta fall har det föregåtts av mängder med signaler, även i ett förhållande där man undviker att prata om problem. Jag skulle i trådskaparens fall sätta mig ned och fundera på hur det blev som det blev.

1 Like

Din man har träffat någon ny kvinna och det är därifrån du får förhålla dig. Det är mer eller mindre ingen som vågar gå utan reträttplan.

@Saknad
Jag avskriver inte möjligheten att Det finns någon annan i bilden. Det händer allt för ofta, och mycket möjligt även i detta fall.

Men att påstå att mer eller mindre ingen lämnar utan reträttplan är naturligtvis inte sant, och det finns ingen nytta what so ever att sprida den typen av fördomar i trådar som handlar om andras livssorg.
Jag exempelvis gjorde slut utan att ha någon annan, och mängder och åter mängder av människor med mig. Håll dig till saken och försök istället hjälpa någon som just nu går igenom en livskris. Utan att förutsätta varken det ena eller andra

4 Likes

@onedaymore
Nej. Det var inget samtal innan. Ja alla planer och drömmar går i krasch. Och jag har bara halva tiden med vår son. Jag har levt för familjen. Har kontaktat kurator som jag ska träffa på torsdag. Det är så hemskt att gå från att bara någon av betydelse till att vara ingenting. På lördag ska han titta på sin nya lägenhet. Jag blir kvar i huset med minnena. Och han får å andra sidan en ensam tomhet till en början.

Jag har hela tiden tänkt att vi tar oss igenom olika svårigheter som Vi haft. Litat på att det är vi. Har förlåtit många gånger.

Jag är så arg för att jag blivit bestulen på min framtid, känns det som. Det värsta är att jag nästan återhämtat mig från tre års utmattningsdepression och sagt upp mitt fasta jobb och börjat studera. Livet började le mot mig igen och då kom detta.

1 Like

@Noomi
Det är klart att uppbrottet och allt det nya skrämmer oerhört . Vi har haft det kämpigt men inga större bråk. Så det är klart att jag saknar honom också men det är inget jag kan påverka nu. Önskade dock att han skulle ha vågat prata med mig om vad han tänker och känner. Så jag haft en rimlig chans att förklara mig och att tillsammans komma på en löani g på det som inte kändes bra. Lite sent att önska det nu. Vi har båda varit dåliga på att kommunicera. Jag har oftare tagit upp saker jag varit missnöjd med ( upplevs som klagomå vilket det visserligen också är). Han har jämnt sig i underläge, alltid säger han nu.

Jag hatar att behöva ge upp vårt förhållande. Jag hatar att vi mpste dela på tiden med sonen.
Jag hatar att inte kunna göra något tillsammans längre.
Det känns hemskt just nu.

Det kommer bli känslomässigt svårt att göra flyttrensningen. Han kom in i mitt liv när jag var nyseparerad (mitt beslut att lämna ett destruktivt förhållande) Han flyttade ganska snart till mig så snart han fått jobb på vår ort. Vi köpte hus. Gifte oss. Fick en son. Kämpade på med diverse beroendeproblematik (ej alkohol och droger) och depressioner. Och nu är det slut med allt.
Jag vill inte

@Noomi jag upplever att det är svårt att få någon samtalsterapeut. Det ska ju sparas överallt. Jag har bytt vårdcentral och fått tid på torsdag till kurator. Får se hur det blir med det. Man brukar få fem samtal och givetvis kan insikter komma på fem samtal.

Det hela känns så sårande och eländigt. Att det skulle bli såhär. Om jag hade fått önska så hade jag önskat att vi tillsammans sålde huset såsom vi ibland pratat om att vi skulle göra. Och haft en plan för ny skola o vart vi ska bo osv. Ingen av oss vill bo här… Nu blir det istället en tvångsförsäljning.

Vi har inte pratat om någonting ännu. Han går på olika möten på kvällstid, såsom han även gjort innan. Jag tycker det är svårt att prata med honom än så lämge. Såret är så nytt och jag har inte accepterat separationen helt ännu. Tar väl ett tag till… Han uttrycker att han är färdig.

Tre våningar fulla med grejer ska plockas ihop/säljas kastas. Hela mitt liv rasar samman. Vill inte detta. Familjerådgivning har jag kontaktat…men det är en månads kö. Det vi ska få hjälp med att prata om är hur Vi ska lösa det praktiska. Kan vara bra Att ha någon utomatående med.

Jag har inte levt ensam någon gång under en längre tid. Tror Att ensamheten skrämmer mig. Att jag ska bli helt tokförtvivlad.

1 Like

Kommit hem precis. Sonen och maken är iväg på sonens aktivitet. Jag har riktigt ont i magen för vad vi ska prata om och vad maken säger. Lördagen med ny lägenhet är ju på gång…

Idag har jag kunnat ha en dag utan gråt. Då vi satt i soffan tillsammans en stund och jag fick känna värme och närhet. Tror inte att det från hans sida betyder något mer än att han behövde tröst i stunden. Själv vill jag ju gärna tolka in mycket mer…som att han har känslor för mig. Skönt ändå att få en dag med paus från det mest ledsamma. Inte så att jag gått runt och varit glad, men i alla fall sluppit gråtattackerna och de lugnande tabletterna.

Jag vill inte ta initiativ till samtalen vi behöver ha. Jag vill bara glömma bort allt, så det inte är sant. Det gör ont. Jag vill inte.

Har ändå tagit en lugnande tablett för det känns så mycket just nu… Inte det bästa sättet kanske men gör det för att känna att situationen i alla fall är hanterbar.

Tiden går så sakta. Vill prata med honom när sonen lagt sig. Förstår Att han inte ändrat sig… Isåfall hade han nog visat det vid det här laget istället för att uppehålla sig i andra rum än där jag är. Men någonstans finns hoppet om det. Jag är otålig… Det är så lätt att inbilla sig att det ska bli bra. För Jag vill ju inte ha kontakt med smärtan separationen innebär. Blir helt yr i huvudet av tanken. Två dagar kvar tills han ska titta på sin nya lägenhet. Det kommer kännas hemskt när han lämnar hemmet för att gå till sitt nya boende. Jag ska försöka hålla mig borta just då, så jag inte gör det onödigt jobbigt för.mig själv.

2 Likes

Inte en chans till att det blir vi. Han är färdig, säger han. Ja då finns det inte så mycket mer jag kan göra än att försöka acceptera faktum. Vilket jag inte kan…

Sårat hjärta. Är arg över att det blivit såhär att vi ska skiljas. Att det inte är vi längre. Att jag rivs upp med rötterna ur den trygga tillvaron som vi tillsammans skapat. Att jag får trösta mig själv bäst fan jag kan. Att han är färdig med mig. Kanske bra att jag känner mig arg. Så jag kommer vidare i min process som jag får gå igenom ensam både i nöd och lust.

1 Like

Du skriver väldigt insiktsfullt.
Precis som du säger är det så lätt att försöka leva på hoppet och skjuta upp smärtan bara liiite till. Ändå är det ju först när man accepterar faktum som den långa vägen till läkning kan börja.
Det du går igenom just nu hör till det tuffaste en människa kan gå igenom. Men det kommer troligen att bli lite lättare när ni kommer ifrån varandra, för att separera från någon som finns i ens närhet är som att rycka av plåstret igen och igen varje gång man ser eller hör personen.
Och du, han må ha tagit ifrån dig er framtid på ett egenmäktigt sätt, men han har inte tagit ifrån dig DIN framtid (även om det kanske inte känns så just nu)

3 Likes

Tack @onedaymore Det är fint att du skriver trösterika ord. Nä just ny känns det inte som det finns en framtid bara sorg och förlust och minnen som svider. Kurators samtalet blev inställt pga sjukdom. Så jag får ha mina tankar ensam ett tag till. Jag är på botten just nu. Inget jobb.(har universitetsexamen9. men efter 3 års utmattningsdepression kände jag att jag måste göra något annat än att återgå till jobbet som gjort mig sjuk) Ingen större inkomst … Betald utbildning visserligen. Idag tänkte jag på att det Blir svårt Att få lägenhet. Hamnar till slut med soc hjälp (har inte haft kontakt med dem innan men förstår att det kommer bli så nu) i något av de sämre ställena att bo på. Där det kommer kännas otryggt. Men ska givetvis kämpa för att få ett bra boende sedan.

Just nu är det bara tungt. Mitt andra misslyckande på den här jävla lilla orten. Jag har två äldre barn vars pappa jag lämnade (han var inte så snäll). Nu är jag den som blir lämnad och är den som blir den som inte var med på beslutet.

Maken hade pratat med sonen om sonen skulle börja spela fotboll på den nya orten dit pappan ska flytta… Känns lite sådär Att riva upp pojken ur sin stabila tillvaro innan vi vet vart alla hamnar någonstans.

Jag hatar detta. Ibland känns det som om att jag vill straffa mig själv. Skada mig föeratt jag är så jävla dum och föranlett detta. Men jag hoppas klara mig ur de tankarna.

Jag har stått ut med lögner, spelmissbruk och sexmissbruk. Tre otrohetsaffärer under resans gång. Jag har kämpat och förlåtit. Visserligen har jag inte alltid varit snäll tillbaka… Det får jag sota för nu.

Du saknar säkert inte honom efter allt som hänt men man saknar det som är omkring. Man är rädd för ensamheten och tryggheten har försvunnit. Jag saknar inte min ex som den han var den sista tiden men det gör fan så ont ändå. Har som tur vuxna barn så det lättar lite men 35 år tillsammmans glömmer man inte sådär bara.

3 Likes

Du och jag har väldigt lik historia! Jag har kämpat och förlåtit och sen är det till slut han som får nog… jag vet att jag kommer må bättre när jag kommit ur detta men det gör så ont att han som är den som svikit mig gång på gång är den som fått nog av mig… min man gör dock inget för att påbörja vår separation… det har nu gått snart en månad och vi har inte kommit någonstans! Jag har skrivit ut skilsmässopapper och bokat familjerådgivning, vi ska dit idag! Får se om det leder till något! Jag har börjat landa i att vi faktiskt måste skilja oss för jag litar inte på honom överhuvudtaget! Men det gör ändå så ont… hur kunde det bli så här? Vi som var så lyckliga? Nu svartar han ner allt som varit vi och ser bara allt det dåliga… han tycker att jag kväver honom och tjatar… det är sjukt jobbigt att vistas under samma tak samtidigt som jag inte vill att vi ska flytta isär! Vi måste sälja vårt hus för att betala skulder som han dragit på OSS då vi är gifta…jag kommer ha svårt att få tag på nytt boende pga det. Hoppas vi kommer ut på andra sidan tunneln starkare än innan! Kram från en som sitter i samma båt!

Jag har aldrig tjatat och aldrig hindrat min man för att göra något överhuvudtaget. Han har minsann varit mycket borta under våra 35 år. Också då barnen var små. Han har aldrig behövt fråga lov om något. Han vet inte hur bra han haft det på den fronten. Otrogen har han också varit. Vet kanske inte hur mycket. Nå, mycket bra har vi haft också. Det är nu bara sista tiden han varit en gammal, sur gubbe som inte pratat, inte gjort nåt hemma och inte villa ha mig. Men förstår att han inte har några känslor mera och egentligen inte jag heller MEN det betyder inte att jag sörjer. Han har ju varit trevlig nu också eftersom han har dåligt samvete och t.o.m. kallat mig vännen. Mycket mera än hans kyliga sätt här före.

Förstås är man väl inte otrogen ifall man är lycklig hemma… fast det är oerhört fel…

2 Likes

Mitt svar ovan var till @ledsenochtom

@mamma_mu. Jag vet inte vad jag saknar egentligen. I alla fall inte än. Allt är för färskt ännu. Har inte accepterat att det faktiskt händer… Ja, man bygger ju upp en tillvaro som man vill ha och när man inser att allt ska rivas upp så är det inte så konstigt att det känns. Det är ledsamt men sant. Jag har tyvärr haft overklighetskänslor (pga ngn diagnos…) och just nu är jag i ett slags vakum där jag bara känner sorg och oro för framtiden. Jag som precis har kommit tillbaka i matchen (efter 3 års utmattningsdepression) och skulle börja bygga upp ett nytt yrkesliv och en bygga upp en bättre tillvaro yrkesmässigt. Jag kommer fortsätta med det. Men det kommer inte vara helt enkelt ekonomiskt. Får inte låna av csn… Och vid min förra separation tog det minst 6 år innan jag slutade att vara helt förtvivlad på barnens överlämningsdagar trots att jag hade ny man och lite senare en gemensam son… Med den vetskapen om mig själv känna det överjävligt att behöva genomgå den sorgen igen.