Ja det är många likheter i våra historier.
Ja det är vånda och mycket grubblande varenda dag.
10 år är väldigt lång tid… förstår att du har har det jobbigt
För snart två år sedan tog jag modet till mig och sa att jag vill skilja mig.
Tyvärr orkade jag inte stå imot och efter en tid gick jag tillbaka efter påtryckningar och skuldbeläggning.
Ångrar så fruktansvärt att jag gick tillbaka och inte stod på mig…
Jag det är solklart som du skriver våra relationer kommer inte bli bättre.
Det är jobbigt att ta tag i och göra barnen ledsna.
Jag har svårt att hitta modet men jag jobbar på att stärka mig själv för att ta tag i det igen.
Alltså det låter som du behöver träffa en terapeut - en psykolog - som kan ge dig lite verktyg för att hjälpa dig analysera ditt liv och dina beslut. Som du skriver nu förefaller du som du är ett offer för allt som händer dig. Det måste vara oerhört jobbigt. Sök dig till 1177 och fråga hur du ska gå tillväga för att få samtalsterapi.
Jag förstår dina frågor här, men jag förstår även @Calles . Det är inte så enkelt som du får det att låta. I honom liksom i min relation pågår saker som för andra är svåra att förstå, bara när man själv varit/är i det kan man förstå tror jag. Det händer något med en när man är i en sådan här relation, som gör att man inte kan tänka riktigt ”normalt”. Det är manipulationer som pågår, som gör att man tvivlar på sig själv. Man ser en situation, förstår att det är helt fel egentligen, men blir ändå tveksam till om ens känslor och reaktioner är sanna för då händer plötsligt något ”bra” som gör att man tänker att man överreagerade på det som hände tidigare. Och så håller det på….
Jag förstår inte hur jag får det att låta. Jag försöker bara spegla det som sägs och det är knappast enkelt att förstå. Även om du upplever dig vara manipulerad så har du ju ett eget ansvar att försöka göra rätt. Sedan måste jag erkänna att jag inte tror på någon sorts magisk manipulationsförmåga. Inte ens när kultledare anklagas för att ha “hjärntvättat” sina underhuggare kan jag acceptera ansvarsfrihet. Det är bara barn som är ansvarsfria. Vuxna måste ta ett eget ansvar och om de väljer att lita på något som säger tokigheter så är det på deras ansvar och ingen annans.
Om du eller Calles inte “tänker normalt” så är väl det ännu mer angeläget att ni träffar en psykolog eller till och med en psykiatriker? Det finns i alla fall ingen i det här forumet som är kvalificerad att vägleda någon som inte “tänker normalt”.
Nej, det är uppenbart att du inte tror på det. Men om vi säger så här då - i krig finns det experter som kan hjärntvätta vilken hårding som helst. Alla krigförande länder använder sig av den metoden, eftersom den är så effektiv. Du tror inte den funkar, men resten av världen och alla ledande psykologer har sett bevis på det många gånger.
En person av den här sorten (jag påstår att det handlar om narcissister, men det spelar ingen roll vad man vill kalla dem) använder sig av samma metoder som experter i krig och sektledare gör. Det är väldigt enkla men effektiva metoder. Se till att offret får för lite sömn, så han eller hon inte kan tänka klart. Var snäll och elak om vartannat för att förvirra ännu mer. Skär av allt inflytande från andra människor, så den enda information offret får är från sektledaren/narcissisten.
Det handlar om hjärntvätt, och offret kan ta personligt ansvar för situationen ungefär lika lite som om han/hon blivit drogad.
@Leaf Är det här att likställa med krigstortyr menar du? Det låter lite drastiskt. Ska de inte polisanmäla då också?
Fast vad gör du för poäng nu egentligen? Menar du att en person som blivit drabbat av krigsliknande tortyr inte ska söka hjälp hos en psykolog, vilket är exakt vad jag förespråkar?
@Restenavlivet Jag är för vetenskapligt orienterad för att lyssna på argument som “bara för att du inte varit där betyder det inte att det inte finns”. Jag råkar veta en del om hjärnan. Oavsett så var mitt argument att om du inte kan tänka normalt behöver du professionell hjälp. Håller du inte med om det?
Jag talar inte om tortyr. Jag talar om hjärntvätt, och den är sig lik oavsett vilket sammanhanget är.
En psykolog är inte utbildad för att hantera hjärntvättade personer, så antagligen är man inte mycket hjälpt av en sådan. En samtalsterapeut vore bättre i så fall. OM du bor på rätt stället, OM du har gott om pengar och OM du har tur, så kan du få rätt hjälp av en terapeut.
Du skriver t ex att du inte kan förstå händelseutvecklingen, hur han från att ha mått så illa efter 6 månader till att sedan 5 år senaste skaffa barn. Det kan jag förstå, för efter den där händelsen som fick Calles att må så illa så kom hennes fina beteende tillbaka. Hon fångade in honom igen och Calles fick tillbaka hoppet om att det kanske kan bli bra ändå. Och så kom en ny situation när det inte kändes bra, men den efterföljdes av något bra igen. Det blir lite som en jojo. Detta i kombination med att vara kär och vilja att personen ska vara en bra person gör att man liksom förtränger det dåliga och fokuserar på det som faktiskt är bra. Till den gräns att det som inte är bra tar över, och då hamnar man här. I en känsla av förvirring över vad som under lång tid har pågått. Kärleken kanske inte längre finns där och man börjar se nyktrare på vad som sker.
Jag påstår inte att vi står helt hjälplösa inför vad som sker. Jag kan säga att jag är en kompetent person, välutbildad med mål i munnen och känsla för rätt och fel. Men i min relation sker något som får mig att inte hänga med på vad det är som händer, jag blir ofta förvirrad av alla svängningar och av de ord jag får till mig blir jag väldigt osäker och förvirrad. Det betyder inte att min partner kan få mig att göra precis vad som helst, men det skapar en obalans i förhållandet som gör att jag fogar mig för att det ska vara så harmoniskt som möjligt. Det är någon sorts mekanism för att skydda mig själv från det jobbiga. Man lär sig hur man ska bete sig för att det inte ska bli jobbigt och jag tror att det är av den anledningen dessa förhållanden är svåra att ta sig ur. För att man vet att när man börjar vara jobbig tillbaka så kommer det bli tusen resor värre. Och då vet man inte vart det slutar…
Så när du säger att du inte förstår varför Calles inte bara lämnar eller ifrågasätter hans val, säger att vi borde söka hjälp osv då vill jag påstå att du inte förstår hur det kan vara i sådana här relationer.
Det är inte så ”bara” jämt i livet! Alla val görs på någon grund, och jag tycker att man ska vara försiktig med att uttala sig om vad en annan person ska göra och inte. Råd, ja visst. Men tonen i dina kommentarer känns för mig inte särskilt välmenande och trevlig, snarare mer dömande och oförstående.
@Vimlan Fast nu var det ju du som sa att ni inte tänker normalt. Jag har inte gjort några sådana bedömningar. Däremot står jag fast vid mitt uttalande att om man inte tänker normalt, eller vet med sig att man befinner sig i ett självdestruktivt beteende ska man söka professionell hjälp. Oklart varför du blir stött över det.
Vore det inte bättre att söka hjälp hos proffs istället för att hänga i ett sånt här forum och tjafsa med anonyma människor?
Jag sympatiserar dock med din beskrivning av förvirring när en människa man litar på plötsligt och oförklarligt byter karaktär. Det är absolut omskakade och smärtsamt. Jag har själv upplevt det här men det är ju också varför jag har svår att relatera till Calles berättelse. Jag tror inte jag kan glömma när någon gör mig illa utan jag förblir misstänksam under lång tid efter det.
Sedan är det väl bra att jag ifrågasätter hans val, för de har ju uppenbarligen inte varit bra för honom? Det verkar som en riktig och uppenbar skitrelation när man rent fysiskt kräks över den. Trots att vi båda förmodligen är överens om det så skriver han att han ändå är tillbaka. Hur kan man relatera till det? Jag vet inte. Att rekommendera professionell hjälp för att bygga upp en personlig integritet känns rimligt. Eller tänker du hjälpa honom?
Jo, professionell hjälp är absolut något som behövs. Det håller jag med om, för att få hjälp att komma ur det som inte känns bra för en.
Det var kanske klumpigt uttryckt av mig att använda ”inte tänka normalt” men jag tror poängen gick fram. Menar inte på något sätt att någon här är onormal på så vis, mer att tankarna liksom spökar för en. Man kan förstå att något är helt knasigt men samtidigt finns en känsla inom en att det kanske är hos en själv problemet ligger ändå.
Jag går till en professionell terapeut och har regelbundna samtal. Där handlar mycket om mina egna beteenden kopplat till hans, hur de samspelar osv. Än har jag inte riktigt landat i att våga lämna, tvivlet finns kvar men det är något jag jobbar på. Vad jag förstår har även Calles sökt hjälp, vilket är jättebra!
Tror som du att här inne kan vi inte hjälpa varandra på ett djupare plan, ingen har tillräckligt med kunskap och det är alldeles för anonymt här. Däremot kan det hjälpa en att komma vidare i sina egna tankar, hitta nya perspektiv och så här. Där har du helt rätt i att du genom att ifrågasätta kan hjälpa till också, för att det kan sätta igång nya tankebanor.
Det viktigaste är bara att vi skriver av välvilja
Jag blir så glad när man ser en tråd som denna där några med samma upplevelse kan diskutera o få igenkänning och bli styrkt i sin situation🙏
Förstår att flera av er förutom att skriva o läsa här även går o samtalar med proffs för att få hjälp o bli stärkt i att förstå era partners o er själva.
Då de samtalen säkerligen inte blir så ofta och era tankar o känslor pågår 24/7 så är det underbart att detta forum finns så ni kan fortsätta ”prata” med andra. För det som ni är med om vill man oftast inte prata med andra om.
När sedan en som du @ikaros kommer in o skriver nedvärderande o mycket tråkiga kommentarer blir jag både arg o ledsen. Kanske är din personlighet som deras respektive… Hur som… jag tycker du ska gå ur denna tråd o låta @Calles o @Vimlan mfl att prata om sina situationer utan dina oförskämda påhopp.
Låter som vi är helt överens och i samstämmighet. Det enda jag kanske undrar över är hur du vet om någon skriver av “välvilja”? Är inte kärnan till problemet ni har att ni inte kunnat särskilja välvilja från exploatering?
Fast nja, det handlar mer om att kanske ha en lite för hög acceptans vad som är okej att utsättas för och inte. Att tolerera för mycket snarare än att inte kunna skilja på välvilja och exploatering. Gränsen mellan att bli bra och dåligt behandlad, att inte värdesätta sig själv tillräckligt för att sätta gränser som gynnar en själv. Jag vet att åtminstone jag har någon sorts medberoendeproblematik som gör att jag gör mycket för att pleasa andra oavsett vad det ger för konsekvenser för mig. Men det fungerar bara till en viss gräns har jag märkt…
Här skrivs ju allt i text, då är det svårare att urskilja undertoner. När någon pratar kan mycket förstås genom tonlägen osv. Det blir när jag läser att jag läser in ”tonen” i det som står, det kan ibland missuppfattas. Men jag läste in en hård, lite ironisk och på något sätt hånande ton i det du skrev och det var nog det jag reagerade på.
Men jag läste in en hård, lite ironisk och på något sätt hånande ton i det du skrev och det var nog det jag reagerade på.
Jag tror många människor gör det misstaget när en frågeställning avviker från det förväntade. Är man osäker är man ofta rädd för att bli avslöjad som osäker. Även om man har helt rätt kan man fortfarande vara på högspänn och leta efter sådant som hotar sin ståndpunkt.
Skriven text kan dock aldrig innehålla en objektiv mängd ironi eller hån. Det vi läser mellan raderna finns ofta mest i vårt eget huvud.
Påståenden som triggar nya tankar och förändring känns dock nästan alla hotfulla. Det kan vara värt att tänka på.
Anekdot dax:
Efter min skilsmässa ältade jag länge min situation och grät varje dag. Jag tog flitig användning av psykolog-hjälp och de två första psykologerna kom jag ingenstans med. Den tredje, som var mer av en relationsexpert, sa helt enkelt åt mig att 1. sluta älta. 2. gör en förändring 3. försök bara påverka det du kan påverka. Ingen sympati för känslorna eller min självrättfärdigande historia över varför jag hade rätt att må dåligt. Det hjälpte. Jag blev signifikant bättre. De två tidigare hade lyssnat och lockats in i min historia som bara bekräftade att jag varit orättvist utnyttjad. Problemet med den historian är ju att det inte hjälper något alls att ha rätt. Mina tårar blir inte mer värda för att det var orättvist det som hände. Ibland är “hårt” exakt vad vi behöver.
Sedan lider jag dock ändå fortfarande av bristen på en förklaring och svar - sådant letar jag fortfarande aktivt efter och hittar små pusselbitar här och där. Jag ställer alltså aldrig frågor för att håna någon utan för att uppriktigt söka svar. Även dåliga svar är synnerligen informativa.
Det du har skrivit är det hon på F R har sagt till mig.
Hon tyckte jag skulle gå till en kurator som har insikt i psykisk-misshandel ( hon tyckte det var rätt så grovt) helst en mansjour men det finns inte på våran ort.
Jag kan inte gå till en kurator heller då min fru jobbar i nära anslutning till där kuratorern jobbar.
Jag får samtalsstöd genom företagshälsovården men det har tyvärr varit glest i mellan gångerna nu under hösten p g a sjukdom.
Har lite telefon kontakt med F R
Ska de inte polisanmäla då också?
som jag är otroligt tacksam för