I höstas berättade min fru att hon skaffat en lägenhet och vill skiljas. Något som kom som en blixt även om hon tycker hon hintat om detta. Vi har varit tillsammans i 25 år och gifta i 10 år och har två tonårsbarn som bor hemma. Vi har de senaste året haft det extra tufft med psykisk ohälsa hos ett av barnen som har npf diagnos och mycket ångest kopplat till skola. Innan dess tuffa tider i den närmsta familjen där mor och farföräldrar varit sjuka och dött.
I min värld såg jag framför mig en livslång relation där man kommer igenom tuffa perioder men förstår i efterhand att vi tagit varandra för givet och blivit allt sämre på att kommunicera i ett stressad och slentrianmässigt vardag.
Jag älskar henne fortfarande och hade önskat terapi men för sent enbart i syfte att få ett bra avslut enligt henne.
Vi har bott isär i 4 månader jag bor kvar i huset som inte varit marknad att sälja. Tanken var att den som hade barnen skulle bo i huset så de kunde bokvar och vi föräldrar växelbor i hennes lägenhet. Så blev det initialt men fy fan va deppigt att sitta i hennes lägenhet så det i kombination med hennes jobbbschema kommer hem sent på kvällarna, har jag givetvis hellre umgåtts med barnen och fixat alla bestyr.
Så nu curlar jag min exfru och barnen. Så 3 kvällar i veckan sover hon och jag i huset, inte i samma sovrum, inget sexliv bara kramar och nån enstaka puss men har det väldigt mysigt. Min terapeut säger att jag ska bryta och bara ha praktisk kontakt kring barnen. Men jag pallar inte, hon kan ge upp relation jag tror på att i en vänskaplig atmosfär relatera till varandra för att se vad som ev kan växa fram.
För snart 2 år sedan drabbades hon av utmattningssyndrom som hon nu blivit frisk från men jag kan se att hennes avskärmande från mig och det ökade behovet av egentid startade denna process. Hon äter setralin och har noll sexlust vilket jag kan känna igen av att själv en period gjort.
Hur länge ska man kämpa, våra tonåringar behöver mer omvårdnad och stöd än gängse barn i deras ålder 14 och 16 år och för dom gör jag allt. Men hennes allt matchar inte deras behov. Historisk har hon varit en toppenpartner och mamma till barnen, nu är hon snäll men så mycket mer egoistiskt.
Nytt år på intågande men känner att det kommer bli tufft.
Min erfarenhet av att hänga kvar med sitt ex efter separationen är tyvärr att man bara drar ut på lidandet. Lite som att gnaga av sin arm med kallbrand istället för att ta yxan. Men gudarna ska veta att det är svårt.
Broder.
Lyssnade nyss på studio 65.
Det handlade om skilsmässa.
Där sa de att män hade svårare att vara ensam och mådde bättre av att ha en om än dålig relation medan det var förödande för en kvinna att vara i en dålig relation och att de hade lättare att vara ensamma och mer försiktiga med att inleda en ny.
Har hon bestämt sig är det bara att bita den sura tjuren i hornen.
Intellektuellt förstår jag vad som borde göras men inte känslomässigt. Tycker många ger upp för lätt men jag tillhör inte den skaran. Vi får se vad som händer. Tack för ditt svar
Exakt såhär är jag själv. Lojal och vill kämpa. Men det räcker ju tyvärr inte när bara en vill, eller kanske ska säga kan.
Vi har bott isär fem månader och innan det tillsammans fyra månader med beskedet ute. Jag är fortfarande i fightmode, men snart orkar jag inte mer. Men orkar inte ännu ge upp och hantera den smärtan fullt ut. Limbo.
Jag tror exakt på det du skriver @Rulle! Ser det både i min egen relation, vänners och via jobbet. Nio gånger av tio är det kvinnan som lämnar när det inte förekommit otrohet eller liknande, utan handlar om att känslorna är borta eller dåliga. Män tenderar att leva längre i det, i vad jag också tror, är en större rädsla för ensamheten eller möjligen ser mer pragmatiskt på hus, hem och bekvämlighet.
It takes two to tango.
Uppenbarligen har hon redan bestämt sig.
Vad tror du att du kan göra som skulle kunna få henne att ändra sig? Har en part redan bestämt sig har personen oftast redan passerat punkten utan återvändo.
Jag förstår att det är bittert när man fortfarande känner kärlek och fortfarande har ork och vilja att kämpa men ändå uppleva att man är ensam med den känslan.
Tyvärr finns det i så fall inte så mycket att göra, mer än att försöka ändra fokus till dig själv och barnen.
Om hon går på setralin kan ju det påverka både ork, känslor, sexlust och allmän förmåga att kunna engagera sig i något. Det är möjligt att saker kan ändras om hon någon gång mår bra nog att kunna sluta med det, men däremot tycker jag inte att du ska vänta på det eller hålla hoppet uppe. För det kommer bara leda till lidande för dig.
Oavsett vad verkar hon helt enkelt inte ha så mycket att ge just nu, men om du säger att hon normalt sett har varit en bra mamma och partner tror jag ändå att det finns goda möjligheter att ni kan ha en fungerande vänskapsrelation och gott samarbete framöver, även om jag förstår att det är det sista du kanske tänker på just nu.
Vet du vad det är som gör att hon hellre vill vara ensam? Är det bara bristen på återhämtning eller är det egenskaper som skaver för henne?
Om det bara är återhämtning hon behöver så kan det kanske räcka med att bo isär. Men då måste du också jobba med dig själv. För att det ska fungera i längden måste du vara dig själv och tycka om dig själv, samtidigt som du är vad hon tycker om. Det är dock olösligt om det är kompatibla egenskaper som skaver. Som exempel med mitt x. Han störde sig på att jag är en “startaren”, gillar förändring och ibland är lite tanklös. Jag å andra sidan stod inte ut med att han inte ville ha förändring, hans attityd till sex (tjat och skuldbeläggning), dömande attityd till allt som inte gick som han ville och vredesutbrott. Mm. Efter att jag satte ner foten och krävde separation ville han fortsätta, mådde mycket dåligt. Men när lite tid hade passerat kom han också till slutsatsen att vi egentligen inte passade ihop. Nu har vi båda nya som vi passar bättre med.
Att klippa kontakten helt är oavsett ett bra sätt att få distans och börja läka. Även om det leder till att ni hittar tillbaka till varandra.
Tänker att alla relationer har kriser men att hon nu inte haft någon marginal energimässigt efter utmaning och därför inte har förutsättningar att känna kärlek. Förhoppningsvis när hon mår bättre finns förutsättningar för kärlek igen.
Men förstår samtidigt att det kanske aldrig blir vi igen. Men skulle hellre önskat att hon fattade livsavgörande beslut när hennes mående varit stabilt.
Hon känner inte något pirr längre och tycker inte dynamiken i familjen varit optimal. Hon har en lista med saker som hon inte varit nöjd med men känner en djupvänskap. Jag känner att jag får klä skott för hennes utmattning som ofta leder till behov av förändring. Hon kan inte sluta vara mamma eller sluta jobba men gubben han kan ryka.
Omständigheterna har gjort att vi inte varit de bästa versionerna av oss själva och jag har varit otroligt stressad och känslostyrd i mitt agerande istället för stabil och lugn.
Jag går i terapi och hos psykolog och jobbar med mig själv mycket eftersom jag precis som du skriver behöver tycka om mig själv. Hon uttrycker att jobbar jag med dig själv vet man aldrig vad som händer med oss i framtiden.
Svårt att bryta helt då vi har barn med särskilda behov som kräver samarbete men samtidigt får hon aldrig en chans att ”sakna mig/oss”. Vilket jag annars tror varit bra för att eventuellt känna nåt.
Uppenbarligen tycker hon att er relation är halvdålig. Du accepterar det, det gör inte hon.
Givet ovanstående känner hon att hon hellre lämnar än stannar i er relation.
Hon har passerat en gräns och vill lämna.
Kanske du ska sluta curla henne och tänka på dig och barnen utan henne.
Vi har firat jul och nyår tillsammans haft det trevligt och stundtals mysigt. Mycket känns precis som vanligt samtidigt som inget är som det brukar. Samtidigt som vi sitter runt köksbordet i fjällstugan med kidsen och hon frågar vad som var det bästa med 2023 tänker jag vilket jävla skämt allt bra överskuggas av att du dumpat mig efter 25 år utan att kommunicera. Känns värdelöst att kliva in i ett nytt år som singel mot sin vilja och där den bästa känsla jag vet är hennes närvaro och gemenskap som familj. Den gemenskap jag fortsätter ge henne eftersom jag uppenbarligen hellre har en vänskap än att schemalagt första jul och nyår med barnen separat. Antar att detta var den sista julen vi firade som ”familj” när någon av oss träffar någon ny känns det ju tveksamt att denna uppsättning fortfarande vill/kan välja varandra.
Har bett henne fundera på att fasa ut setralin då jag upplever henne mer dämpad och slätstruken även i andra sällskap än mitt än sitt vanliga glada positiva jag. Hennes utmattning är över och skulle gärna se att hon under skilsmässans betänketid faktiskt ges möjligheten att känna känslor dvs bra som dåliga. Hon säger att det gör hon ev framöver men förstår vad jag är ute efter. Kunde inte hjälpa att fråga henne kring vårat bristande samliv om det är så att det är jag som inte tilltalat eller om det är generellt ointresse kring romantik och hon svarar helt ärligt att hon inte alls har någon sexdrift. För 10 år sedan hade hon cancer vilket medförde behandling som bla påverkade slemhinnor och hon kom i klimakteriet. Men vi har fått det att funka skapligt ändå, men nu är driften noll så till skillnad från många andra här på forumet så forsätter vi inte något samliv trots att vi umgås.
Ibland är det som att hon kommer av sig och är både varm och kärleksfull något jag givetvis noterar men inte kommenterar för då blir hon den kyliga avstängda nya versionen av sig själv. Älskar henne och familjen men känns som att jag i förlängningen måste börja fasa ut mig ur hennes värld och sluta ha sånt jävla standbyläge som tar hand om allt hon ber om.
Ja ja vi får se hur det blir 2024, kämpar på en tid för att visa att familjen och vi faktiskt är värda en chans, så länge jag mår mer bra än dåligt och så länge vi kan ha en mogen respekt för varandra och situationen.
Tror egentligen att vi behöver skilja oss och att jag behöver skjuta ut mig från hennes omedelbara närhet så hon ges en chans att ev sakna och längta, något hon ännu inte har gjort enligt egen utsago. Till skillnad från jag själv som längtar efter några dagar isär. Suck avskyr att känna att mitt mående är i händerna på någon som inte vill mer.
Sorry för osammanhängande upplägg men behövde få ut detta ur systemet. Tack för alla kloka tillrop.
Broder.
Din tråd.
Din logg.
Dsgbok.
Du skriver det du känner.
Som jag redan skrivit.
Många kvinnor verkar trivas bättre ensamma än i ett halvdant förhållande medan flettalet verkar trivas sämre ensamma och har då hellre ett halvdåligt förhållande.
Är det henne du älskar eller tvåsamheten och familjen?
I mitt fall trodde jag det var min fru jag älskade men insåg tillslut att jag älskade familjen som koncept. Skulle dö för den, offra allt till varje pris. Jag hade svurit ett löfte i kyrkan och löften håller man. Men… verkligen till varje pris? Om priset är mental ohälsa, lidande? Osäkerhet? Och vilket är bäst för barnen på riktigt? Den frågan måste man ta ställning till på riktigt🥺
Tack för inspel!
Älskar både henne som människa och tvåsamheten och att vara en familj. Kan för mitt liv inte förstå hur man kan ge upp utan att tillsammans försökt. Dvs med terapi och riktig kommunikation. Skulle hon nu säga okej jag ger oss en chans så hade jag löpande sett till att vi tillsammans och enskilt gick i terapi minst ett år för att undvika tidigare fallgropar. Skulle det efter det inte funka ja då har man i alla fall gjort ett ärligt försök.
Varit iväg på jobbresa ett par dagar och barnen har varit med min exfru. Känns bra att de fått lite kvalitetstid då hon varit ledig och umgåtts, så mycket man nu kan umgås med tonåringar som har lov och annan dygnsrytm.
Upplever annars att hennes engagemang kring barnen är högst bristfällig sen hon flyttade till egen lya. Visst är det fantastisk att hon tycker jag ”klarar” omvårdnad men kände ikväll när jag stod i tvättstugan och vek tvätt. Ensamstående…innebörden av det ordet har aldrig varit tydligare än ikväll där i tvättstugan. Nu är det jag som antingen klarar av denna icke självvalda situation, stående alldeles själv eller så går jag under. Även om jag stundtals känner mig bitter och hatisk inombords för att läget är som det är, så börjar jag känna ett litet frö av egenvärde.
Min kärlek gentemot henne är förvisso stark men särskilt när hon enligt mig försummar barnen så svalnar den påtagligt mycket.
Tänker på min egen pappa och många av mina vänners föräldrar särskilt 40 talister och fäder dom va exceptionellt duktiga på att försumma sina avkommor efter skilsmässan. Fy fan säger jag bara, vad än framtiden har i sitt sköte ska jag se till att tillgodose barnens behov. Jag får sätta på mig offerkoftan i smyg och fortsätta gråta i tvättstugan.
Att vara ensamstående förälder har ju tyvärr en lite sorglig klang över sig. Det är som att man har lagt fokus på den trasiga relationen. På misslyckandet.
Men egentligen är det en kvalitetsstämpel. Ja, om man lever upp till det som krävs förstås. Då är ordet ett bevis på att man har förmåga att hålla ihop sig själv, sina barn, sitt jobb och allt vad man nu tampas med i vardagen.
.
Ja, om man lever upp till det som krävs förstås. Då är ordet ett bevis på att man har förmåga att hålla ihop sig själv, sina barn, sitt jobb och allt vad man nu tampas med i vardagen.